Livet går vidare…

Åter igen sitter jag ute på min veranda och skriver. Naturen omkring mig är obeskrivligt vacker. Grönskan är underbar. Jag älskar den gröna färgen som naturen ger oss. Den gör mig alldeles poetisk. Jag hör hur regnet sakta faller på vårt plast-tak. Det låter så otroligt harmoniskt. Balsam för själen. Enstaka fåglar kvittrar försiktigt. Det har varit solvända och mörkret blickar varsamt omkring mig. Träden står alldeles stilla, inte ett löv rör på sig. Det är som att träden håller andan. Jag har sagt det förut, men magi kan se ut på många olika sätt och vis. Det här är magi i sitt rätta element. Naturlig magi.

Livet i sig är magi

Just nu har jag valt att stå utanför det medvetna magiska livet. Det medvetna magiska livet där jag aktivt arbetar med magiska verktyg. Inget fel i att själv skapa magiska händelser. Men just nu hägrar inte det livet. Jag har inga behov av att använda mig av magiska redskap just nu. Jag är mitt i allting nu. Mitt i flödet. Mitt i livet. Jag är kanske något närmare döden än jag var för några år sen. Men vem vet, kanske jag uppnår 100 år. Kanske jag kommer att leva för evigt? förmodligen inte. Kanske det är så att man hinner i kapp sig själv på något vis. Att livet liksom stannar till bredvid en och plötsligt håller andan. Man stannar till och funderar över hur man ska fortsätta, hur man vill ha det? Så ser i alla fall mitt liv ut just nu. Så där lagom tråkigt men trivsamt. Så där lagom och omagiskt för att egentligen överhuvudtaget skriva ett blogginlägg om. Inga häftiga magiska händelser här inte. Snarare små subtila händelser som bara jag känner och märker av. Men det räcker gott för mig just nu.

Allting är föränderligt

Jag har kommit till en fas i livet då jag tycker att allting inte behöver vara så himla magiskt hela tiden. Det fanns en tid i mitt liv då jag hela tiden letade efter magiska saker och händelser. Jag letade efter någon slags bekräftelse på vad magi är. Men jag tror jag letade på fel ställe. Jag letade alldeles för långt bortom mig själv. Just nu är det som att magin blivit en del av mitt eget verkliga liv. Den har blivit en naturlig del av mig själv. Magin finns överallt. Den finns där bara jag tittar mig omkring. Den finns där bara jag lyssnar ordentligt. Men det är inte alltid jag orkar ta till mig den. Det är så mycket annat i livet som händer. Och det är helt ok. Man måste inte orka hela tiden. I bland känner jag mig trött. Jag vill bara va. Men det gäller att ha tillit. Mitt liv är magiskt. Mitt framför ögonen på mig. Allt är upp till mig. Vad vill jag se? Vad vill jag höra? Vad vill jag uppleva? Valet är mitt eget och ingen annan kan styra det.

Jag tror jag har kommit så långt på min vandring att jag egentligen inte längre behöver bevisa något för mig själv längre. Visst, ibland brister jag och tvekar över mig själv. Men min tillit till universum brister aldrig. Min tillit till universum finns alltid där. Jag är mitt eget tempel och mitt altare finns alltid inom mig. Jag har Gudinnan bredvid mig hur jag än väljer att leva. Hon finns där bakom mig som en evig skugga. En evig och trygg skugga. Hon finns där med sin mörka kappa och om jag bara tänker på henne så omfamnar hon mig med sin innerliga kärlek. Jag vet det, för det har hon ärligt viskat till mig.

Mörkret är här nu och fåglarna har slutat att kvittra. Regnet har stannat till och ingenting rör på sig. Allt är stilla. Det är tyst. Lyktorna brinner sakta. Jag önskar jag kunde sitta så här för evigt.

Mitt hjärta är fortfarande i sorg. Nästan hela Sverige har blivit lamslaget av det senaste som hänt i en svensk småstadsidyll. Jag tänker förstås på mordet på 17 åriga Lisa Holm. Hon som aldrig kom hem från sitt jobb för över en vecka sen. Jag tänker fortfarande mycket på det som hänt och följer pressen om vad som sker i ärendet. Om jag bodde närmare skulle jag åka och lägga blommor och tända ljus på platsen där allting hände. Nu får jag tända ljus härhemma i stället. Kan inte sluta att tänka på Lisas familj och vilket helvete de lever i just nu och förmodligen kommer att göra i resten av deras liv. Livet har förändrats och ingenting blir som det varit förut. Tänk vilka tankar de ska ha inom sig. Vilken maktlöshet de måste känna. Ilska, sorg och vrede.

Jag kan inte bara stänga av mina känslor

Jag måste börja mitt blogginlägg på detta sätt i dag. Jag kan inte bara stänga av mina känslor bara sådär och skriva om något helt ”random” ifrån mitt förra inlägg som jag vet berörde många. Mitt inlägg om Lisa Holm. Jag känner att jag måste bygga en bro. En bro vidare från det hemska som hänt till min egen vardag. Min vardag som är långt ifrån den vrede och sorg som förmodligen Lisas familj känner. Hoppas verkligen att de får den hjälp och stöd som de behöver. Och hoppas verkligen de snart får tag i svinet/svinen som tagit ifrån dem en av den käraste skatt de haft. Jag vet att någon kommer att få sona sitt brott en vacker men mörk dag. Men man får inte fastna i det mörka. Jag är expert på att känna av för mycket. Känna oro. Jag måste släppa lite på tankarna. Leva vidare, jag som har livet i behåll. Jag som här sitter lycklig med en hel familj. Jag sitter här och skriver ute på min veranda. Solen skiner starkt ovanför mig och katten ligger bredvid och tjuv-sover. Jag ser hur hennes öron vrider och vänder på sig. Hon sover inte. Mitt vindspel klingar vackert när vinden då och då sveper förbi. Jag tycker att det är otroligt avslappnande att höra ett vindspel i bakgrunden lite så där förföriskt. Det är som om något väcks inom mig. En känsla, ett minne från en svunnen tid.

Allt har sin tid, men det blir bättre

Har varit hos min psykolog idag. Jag blir alltid så klok när jag ska till psykologen. Jag kommer på så mycket bra då. Jag rannsakar mig själv hela tiden. Gråter, analyserar och reflekterar. Tusan vad jag gråter emellanåt. Och fast jag försöker och säger att jag ska leva ut min sanning i det mån det går hamnar jag ändå i snaran. Snaran som gör att jag gör sådant som förväntas av mig, eller som jag tror förväntas av mig. Jag följer inte mitt hjärta fast jag bestämt att göra det. Det är inte så lätt som man tänkt sig. Situationer och händelser dyker upp och jag tappar fokus på mitt hjärtas väg. Jag har så lätt att tappa fokus ibland. Bli svag och tveksam. Så händer det saker som gör att man känner att livet är för värdefullt för att slösa bort på oviktiga saker som man inte vill göra. Förnuftet infinner sig plötsligt. Det är då det är skönt att bara få sätta sig ner och skriva ner de tankar som kommer till mig. Att landa i det som är. För jag vet att de tankar som kommer till mig är fria och ärliga. Tankarna strömmar ur mig som ett långt växande pärlband, där varje tanke är som en liten gyllene pärla. Jag måste se till att underhålla dessa små pärlor på något vettigt vis. Och jag vet hur. Mer om detta framöver. 

Fortsättning följer…  

Lilitha Hex

Jag måste få skriva om det här. Jag bara måste. Jag orkar inte lägga upp massor av bilder i det här inlägget. Jag känner mig både sorgsen och tom. Jag måste få skriva av mig lite. Tror nog att det är många som känner som mig. Jag antar att många bloggar handlar om henne i dag. Jag tänker på Lisa Holm. Många berörs av det som hänt henne. Jag känner henne inte och för någon vecka sedan visste jag inte ens om att hon fanns. Jag önskar att det skulle ha förblivit så. Att jag inte visste att hon fanns. Att jag inte hade behövt läsa om det hemska som hänt henne och hennes anhöriga. Hon skulle ha gått ur skolan och haft sommarlov nu som alla andra skolbarn har. Som min egen 17 åriga dotter har. Jag hade inte vetat vem hon var, för hon hade fortfarande levt och varit med sin familj och vänner idag. Men någon satte stopp för det. Ett missfoster. Det gör mig så himla arg. Förbannad. Och för första gången känner jag ett hat inför den/dem som gjort henne illa. Mitt hjärta är inte van vid att känna hat. Men jag kan inte göra något åt det. Hatet sitter där och trängs med gråten. Jag kan inte se någon mening alls med detta. Fan!

Hur kan någon ta sig friheten att ta någon annans liv? Hur tänker man, vad är det som styr en sådan handling? Vad rör sig i huvudet på denna människa? Alltså, vad har man för fel i huvudet? Djävla idiot. Vi andra vet att det är fel. Att det är djävligt fel. Vi lever på 2015-talet. Alla vet att det är fel att ta någon annans liv. Ändå kan någon inte styra sina inre och sjuka behov. Djävla svin! Hugg av honom händerna eller någon annan hängande kroppsdel. Jag ska inte skriva mera om vad jag tänker om gärningsmannen/männen. Men många elaka tankar är det. 

Detta är mina tankar och mitt sätt att hantera detta!

Förlåt för all ilska och alla svordomar. Men, ja, det är så här jag känner och tänker. Jag kan inte rå för det. Det är så sorgligt. Onödigt. Mitt hjärta gråter. Hela min själ skakar. Jag vet att många dör omkring oss på ett eller annat sätt. Det är alltid sorgligt när någon dör. Jag föringar inte någons död. Ingens död eller sorg är mätbart med varandra. Men att bli mördad när man är en ung och oskyldig 17-åring. Då rinner det över för mig. Jag kan inte acceptera det. Fast jag måste. Vi alla måste acceptera. Det är skit att vi måste göra det. Jag kan inte släppa tanken över hur rädd hon måste ha varit. Vilken skräck hon måste ha upplevt. Fy fan. Hemskt. Hoppas att övergången gick fort. Att jag reagerar mera än jag kanske borde är för att jag har en egen 17 åring här hemma. Jag vet ungefär hur en 17 åring tänker och är. Jag vet hur nyfikna de är på livet de har framför sig. Jag vet hur efterlängtat sommarlovet har varit. Att få vara ledig från skolan, sommarjobba, umgås med vänner, träffa killar, shoppa, grilla med familjen osv. Det är så det ska vara för en 17-åring. Ingen jäkla störd människa ska ta det ifrån dem. Ingen!

När jag ser videoklipp på Lisa så tänker jag på att hon är som min egen 17 åriga dotter. Hon är målad, glad och spexar lite. Men det finns en skillnad. Min älskade 17 åring lever. Jag känner en otrolig glädje och tacksamhet över att min 17 åring ligger i rummet ovanför mig och sover. Någon annans 17 åriga dotter är död. Mördad. Hennes föräldrar kommer att vakna varenda morgon och inse att det inte är en hemsk mardröm. Varenda jäkla morgon. Deras dotter finns inte i sitt rum längre. Hon är borta för alltid. Mördad av någon som inte kunde hålla sina äckliga fingrar i styr. Det finns inte ord för hur mycket jag sörjer med dem. Tänk hur deras liv blivit fullkomligt förstört. Hur en del av deras framtid plötsligt blivit raderad. Vilket mörker. Sorg, vrede, hat, sorg, vrede, hat. Det är fan inte ok att behöva identifiera en mördad dotter. Att in i det sista hoppas att det inte är hon, för att sedan inse att det faktiskt är hon. Min dotter är död. Mördad. Gnistan är släckt. Och det finns ingenting som man, som förälder kan göra. Det enda som existerar är ren förtvivlan och en bottenlös sorg.

Det finns ondska närmare än vi anar…

Hur kan man skydda sina barn från all ondska som finns omkring oss? För ondskan finns där man minst anar det. Det är vi väl medvetna om numera. Man vågar inte släppa sina barn fria längre. Inte ens för att gå till skolan. Rädslan över vad som kan hända gör att vi begränsar våra barns naturliga frihetskänsla. Hur har det blivit så här?

Jag är så ledsen. Jag finner inga ord. Mina tankar går till familj och nära anhöriga.

Vila i frid Lisa Holm

Lilitha Hex

Lisa Holm (bild tagen från Aftonbladet)

Alltså…

Just nu händer mycket i mitt liv. Inget speciellt, märkvärdigt eller så. Det bara händer massa saker. Saker kommer in i mitt liv. Många roliga saker. Vissa saker är magi uti fingerspetsarna och vissa saker är hur omagiskt som helst. Men hur det än är så vet jag att universum har ett finger med i spelet. Jag är som en marionette där trådarna spänner åt många olika håll. Livstråden spinner och spänner. Jag är redo på vad som än händer. Jag har neutraliserat mig. Det som sker det sker. Allt har en mening. 

Jag har mer och mer insett hur jag vill att mitt liv ska se ut och vara. Mina drömmar talar till mig hela tiden. Jag har insett att sanningen är den bästa vägen att gå, även om det kan få vissa konsekvenser. Självklart har jag insett min sanning för länge sen, men att fullt leva ut den har jag aldrig riktigt vågat göra. Men nu känner jag att det är dags. Om de vill ha mig får de ta mig som jag är. Det finns förstås bitar kvar som jag fortfarande inte vill eller vågar ta fram. Men kanske det ska vara så. Att vissa sanningar som man har mår bäst av att stanna kvar inom en. Det viktigaste är att vi vet att de finns. Att de finns där för att kanske en dag så…

Att våga leva det liv man vill ha…

Ja, jag nöjer mig med det just nu. Jag har kommit en bra bit på vägen. Inte illa pinkat. Men jag vet också att den ljusaste dag kan mörkna ganska så fort. Man är som en berg-och-dalbana. Det är så det är när man är en känslomänniska. Upp och ner och ner och upp. Och ibland behövs det inte mycket för att man skrattar hejdlöst för att i nästa stund brejka ihop fullständigt. Jag är en känslomänniska. Eller kanske ett psykfall. Jag bryr mig inte. Jag tror det är så, att jag måste lära mig att leva med det. Jag måste lära mig att livet inte alltid behöver vara så himla bra och perfekt jämt. Det är ok att bryta ihop ibland. Det är ok att inte vilja gå upp ur sängen ibland. Det är ok att strunta i alla måsten i bland. Jag är som jag är och måste lära mig att leva med det. Det kunde faktiskt vara värre. Jag har armar och ben. Jag är frisk. Jag kan se, jag kan höra och jag kan andas. Tänk vilken gåva. 

Men som sagt. I morgon är en annan dag. Vi får se hur jag mår då. Men av någon anledning känner jag att mitt liv är på väg tillbaka. Jag är på väg ut ur mörkret…

Lilitha Hex

I kväll skriver jag enbart för att jag måste få skriva av mig, få ur mig det jag känner just nu. Självterapi Jag orkar inte vara så himla positiv hela tiden. Som nu. Jag måste få grotta lite i mig själv. Vara lite bitter. Förresten, när jag känner mig låg, tycker jag om att skriva med passande bilder i bloggen. Jag letar länge efter rätt bild. En bild som man får låna från nätet. Bilden måste beskriva hur jag känner på ett poetiskt sätt. Lite töntigt kanske, men jag mår bra av det. Någon som känner igen sig? I alla fall. Ni som inte känner för att läsa dravel kan stanna här. Ni som läst min blogg förut vet ju att jag berättade att jag stängt en dörr bakom mig för att komma vidare för att kunna öppna nya spännande dörrar. Men vet ni, nu står jag här i ett rum mellan stängda dörrar. Och dörrar som jag varit på väg att öppna har jag varit tvungen att stänga igen. Jag hade lite för bråttom. Jag struntade i magkänslan och gjorde som jag brukade göra. Jag lyssnade för mycket på andra. Det är väldigt lätt att man gör det när man tillfälligt är i en svagare position. Man känner att man måste prestera något. Man måste jobba och göra rätt för sig. Man måste tjäna pengar. Man blir ju inte speciellt rik av att gå hemma och vara sjukskriven. Visst, pengar är inte allt, man kan vara rik på mycket annat än på pengar. Men ibland räcker inte det. Räkningar måste betalas. Mat måste köpas. Därför kände jag mig pressad att börja titta efter ett nytt jobb. Kände, eller trodde att det krävdes av mig. Jag har i alla fall varit sjukskriven i 1 år och 4 månader snart. Egentligen en fis i rymden om man tänker på hur länge jag varit “sjuk” i själen. Men av någon anledning fick jag för mig att jag var tvungen att börja söka nytt jobb.  

Helt plötsligt har jag börjat att få panikångest igen. Helvete! (Ursäkta svordomen)

Jag känner mig så otroligt förvirrad. Och ledsen. Och irriterad. Jag önskar så att jag kunde bli normal igen. Normal på så vis att jag kunde börja arbeta igen. Att tjäna pengar. Känna att jag är någon. Visa vad jag går för. Jag är inte arbetsskygg. Jag vill börja jobba. Men jag är inte där än hur mycket jag än vill. Min själ darrar fortfarande. Jag måste inse det. Jag är helt enkelt inte redo. Varför ska jag vara så förbannat känslig och orolig? Visst, jag mår mycket bättre i dag än vad jag gjorde för ett år sedan. För ett år sedan var den mörkaste tiden i mitt liv. Då levde jag så nära helvetet man kunde komma. Jag var på ett kallt och mörkt ställe. Ensam och förtappad. Och om jag blundar och tänker tillbaka kan jag fortfarande känna den tomma och ensliga vinden. Jag kan känna de kyliga andetagen som flämtade vid min sida. Det skrämmer mig. Jag vill inte tillbaka dit. Vill inte. Ändå kan jag inte helt släppa taget. Det är som att något håller mig tillbaka. 

Kanske det är någon mening med det? Att någon håller mig tillbaka. Universum har nog en plan för mig med. Jag får inte ha för bråttom. Inte stressa. Kan det vara livet som håller mig tillbaka? Kan det vara mitt hjärta som stannar till? Kanske det är någon som vill berätta något för mig? Men jag hör inte vad rösten säger. Den måste tala tydligare. Jag måste lyssna ordentligt. Jag måste ha tillit. Det kommer att bli bra. Det kommer att bli bra. 

I kväll är det fullmåne. Gudinnan är fulländad. Jag tror jag firar det med att ta en mandekubb som jag fick i morsdagspresent. Jo, så får det bli. I morgon är en annan dag. Ha en underbar fullmånekväll kära läsare. Och även om molnen är tunga och täcker hela himlen, så finns hon där bakom någonstans med sin magiska kraft. 

Fullmånesäng…

Gudinnan sveper över himlen med sitt vackra ansikte. Hon är fulländad och hennes kraft strålar ner i min fullmånesäng. Natten är kall, och sängen har blivit fylld utav nattens kyla, men jag fryser inte…

Lilitha Hex

Vinnaren till mitt magiska armband är nu dragen. Och det blev Maria Carlsson. Grattis. Hoppas du kommer att tycka om armbandet. Jag har svarat dig på ditt meddelande. Du har nu 2 dagar på dig att lämna din adress här i bloggen eller till min mejl lilitha@live.se. (Om jag inte hör något från vinnaren innan 2 dagar går vinsten vidare)

Tilll er andra som inte vann den här gången så kan jag berätta att ni kommer att få flera chanser framöver om ni vill. Tack för ert visade intresse. Det värmer verkligen. Nu ska jag snart iväg på en arbetsintervju. Känner mig inte alls redo, mitt inre tvekar. Vi får se hur det går. Hoppas ni får en alldeles underbar dag. 

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

I bland tycker jag det är så skönt att bara sätta mig ner och pyssla. Det ger mitt inre ett otroligt lugn. Tiden bara försvinner. Tankarna skingras. Jag älskar att skapa och skapar mycket. Nu har jag fått dille på att göra magiska armband. Magiska på det sätt att det är armband med hängande gudinnor, månar, pentagram, dödskallar, svärd med mera på dem. Även halsband är på g. Måste säga att det ger en otrolig kraft att få sitta och skapa. Det är som att varje cell i kroppen hamnar på plats.

Och i dag är det Mors dag. Grattis till alla mammor. Jag hade faktsikt turen att kunna fira min egen mor i dag då hon var här på besök. Min mamma bor nämligen i Karlstad så det brukar bara bli ett telefonsamtal. Det var lite lyxigt att få ge henne en liten present i dag. Jag älskar min mamma. Själv ska jag bli utbjuden på middag i kväll. Det ska bli trevligt…och gott.

Tillbaka till mina magiska armband. Här är några bilder på dem. De är gjorda i all enkelhet med månens växande kraft. Mina armband hedrar Gudinnan och Moder Jord och alla dess aspekter.

I alla fall. Skulle du vilja ha ett eget band runt din arm? Jag tänkte lotta ut ett av mina magiska armband i dag/kväll/natt. Nämligen det här.

Det är ett armband med bruna pärlor och guldfärgade symboler, ett pentagram och två månar. Väldigt vackert när det sitter på armen. Det passar en vanlig arm. För att vara med i utlottningen behöver ni bara lämna en liten vacker kommentar hos mig här i bloggen. I natt kl. 03.00 är tävlingen slut och jag drar en vinnare bland alla kommentarer i morgon när jag vaknar.  Och i morgon skriver jag även vem som vann i ett nytt inlägg. Så se till att hålla utkik. Kommer även att skicka ett meddelande till vinnaren. Vinnaren har 2 dagar på sig att svara. Annars går priset vidare. Lycka till!!!

Ha nu en underbar söndag. 

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Alla är vi väl rädda för nånting. Vissa mera och vissa mindre. Ibland är rädslan bara temporär, men så finns det rädslor som är så stora att de begränsar oss. Dessa rädslor är oftast svåra att förstå.

Jag minns när jag och min man var på bröllopsresa i Egypten och vi skulle ut och dyka i Röda havet. Sagt och gjort. Jag plumsade i. Och visst var det härligt att var i vattnet. Sen kom rädslan. Paniken. Jag tror jag var i vattnet i ca 5 minuter. Det gick inte att vara i vattnet för jag kunde inte känna botten. Jag fick panik. Så medan min man var nere i vattnet och dök och såg vackra koraller och fiskar satt jag och tryckte i båten. Då insåg jag verkligen hur rädd jag var för vatten. Jag undrade förstås varför? Jag har nämligen aldrig varit utsatt för något drunkningstillbud eller liknande. Ändå kände jag djupt inom mig att jag inte ville vara kvar ute till sjöss. Jag var livrädd hela tiden ända tills vi kom in till land igen. Väl uppe på land kände jag mig äntligen trygg igen. Ingen mera dykning för mig.

En av mina stora rädslor är alltså vatten. Inte att dricka vatten eller när det regnar förstås. Då älskar jag vatten. Och även om jag älskar havets brus, vill jag gärna uppleva det uppe på land, eller i min cd-spelare om kvällen. Vad jag menar med när jag säger att jag är rädd för vatten så menar jag att vara i vatten. Visst jag gillar att bada, men jag måste helst känna botten. Annars får jag lite panik. Jag har stor respekt för sjöar och hav och jag har alltid trott att jag någongång i ett av mina tidigare liv har drunknat. Jag brukar alltid skoja om att jag var med på Titanic. Kanske inte så roligt skämt egentligen. Jag har i iallafall alltid varit rädd för att åka båt. Sen när Estonia förliste, fick jag verkligen vatten på min kvarn. Jag bestämde mig då för att jag aldrig skulle åka båt på ett stort öppet hav. Jag fick svårt för att andas bara jag tänkte på det. Att inte få luft eller kvävas är en av mina stora rädslor här i livet. Och det är kanske där min dödsångest kommer in i bilden? Min kropp minns något som min hjärna har glömt. Mycket irriterande. 

Tips på en bra cd för att göra din egen reggression. 

Jag har många gånger tänkt att gå och göra en regression, men har ändå tvekat. Oftast är det väldigt dyrt och man vet inte heller om det kommer att fungera. Jag fick i alla fall ett tips om en cd där man kunde gå tillbaka till tidigare liv, å på så vis kunna ta reda på varför vissa rädslor finns i våra nuvarande liv. Jag blev intresserad och väldigt nyfiken och beställde genast denna cd. Det är med Eva-Lena Mellblom och jag trodde nog INTE att det skulle fungera så bra som det gjorde. Men det gjorde det. Under djupavslappning reser du tillbaka i tiden för att återuppleva gömda och dolda händelser som håller dig tillbaka i ditt nuvarande liv. Denna väg till befriande självinsikt gör att man får en djupare förståelse om sina inre kvalitéer, förståelse för sitt beteende och hur man hanterar rädslor, pengar, relationer med mera. Mycket intressant anser jag. Jag skulle gärna vilja lära mig att läsa av andras tidigare liv. Jag gillade denna cd. På ett mjukt och behagligt sätt berättar hon sakligt hur man ska gå till väga. Det är bara att ligga där och slappna av och lyssna. Sen tar hon med dig djupt in i ditt undermedvetna. Hon berättar att första tanken som kommer till dig är den rätta. Och det var inte bara tankar som kom till mig utan helt klara bilder. Jag såg mig själv från ett tidigare liv. Hur häftigt var inte detta? Jag kan inte riktigt släppa de bilder jag fick till mig. Och även om jag har lyssnat flera gånger på denna cd har jag inte alls upplevt samma känsla och bilder som då. 

 Min regression: 

Det första jag såg var en ensam väderkvarn i ett platt landskap. När jag tittade ner på mig själv såg jag ett par smutsiga träskor, beige brallor och någon slags röd väst. Jag var pojke och var 22 år och levde på Gotland. Ett årtal kommer till mig, 1810 (tror jag). Jag var någon slags mjölnarson. Jag bodde i ett mörkt, men ändå hemtrevligt hus. Jag hade inga människor runt mig, förutom min farmor, hon var tandlös och hade sjal på huvudet. Jag såg hur hon satt vid köksbordet och tittade mot mig. Hon såg trött ut. Köksbordet var placerat vid ett fönster. Jag var en ganska ensam själ. Jag hade knappt några vänner. Jag känner och minns. Jag var olyckligt kär i en flicka som svek mig. Jag kände mig ensam och tom. Övergiven. En eftermiddag går jag till en sjö och dränker mig. Jag känner hur jag går längre och längre ut i vattnet. Jag känner hur jag blir tyngdlös, hur jag försvinner…

I dag pirrar det i min kropp. Det är ett pirr av både nervositet, oro och viss glädje. Dörren jag stängde har delvis gett resultat. Nya dörrar är på väg att öppnas alldeles för fort. Vet inte om jag riktigt är redo? Undrar om jag någonsin riktigt kommer att bli redo? Jag kanske har blivit arbetsskygg? Men frågan är hur lätt det är att få jobb när man varit sjukskriven en längre tid? Men jag känner ändå som så, att det får bli som det blir. Det som är meningen sker. Jag känner mig stark i det. Efter denna sjukskrivningen är jag starkare i både psyke och själ än vad jag någonsin har varit. Dessvärre har det yttre hamnat i skymundan. Den yttre hälsan har förfallit. Jag har gått upp mycket i vikt och jag kar knappt någon kondis kvar alls. All min kraft har gått åt till att hitta mig själv, mitt liv och sanningen om mig själv. Ja vet att det låter klichigt. Men jag har verkligen gjort en djupdykning i mig själv. Ett år av djup självrannsakning. Det har varit tufft. Nödvändigt. Men den yttre biten har jag struntat helt i. Tyvärr. Men jag jobbar på den personliga formen med.

Jag måste helt enkelt gå ner i vikt.

Varför ska det vara så svårt? Gaaaaa! Jag går på aktiviteter 2 dagar i veckan. Bland annat med stavgång…hahaha. Jag som lovade mig själv att jag aldrig skulle börja med sånt. Minns att jag och min pappa pratade lite skämtsamt om det här. Min pappa hade samma åsikt som mig. Ingen stavgång! Punkt slut! Ironiskt nog fick jag ett par stavar i julklapp på mitt jobb i samma veva. Men som en omtänksam dotter som jag är, var jag snabb med att skicka dem vidare till min pappa…hahaha. God Jul pappa! Han blev sååå glad. Han ställde dem i ett hörn i hallen och där stod de orörda i några år tills han blev sjuk. Då sade hans läkare till honom att han borde börja gå ut och gå med stavar. Min pappa vägrade till en början. Men till slut gav han med sig. Han tog stavarna och gick ut på tur, på kvällen så att ingen skulle se honom…hahah. Han var så himla go min lilla pappa. Och nu, varje måndag och fredag är jag själv ute och går med de där jäkla stavarna. Och vet ni vad det värsta är? Jo, det är att jag gillar att gå med stavar. Det är ju hur praktiskt som helst att gå med stavar när man har ont i ryggen som jag har. Men jag erkänner också att jag är livrädd att någon som jag känner ska se mig. Jag hör ju redan skämtet inom mig: Jeanette, du har glömt skidorna…

Vad är jag rädd för?

Det där med att öppna en egen häxbutik får vänta lite. Jag måste se realistikt på det här. Man får inte stirra sig allt för blind på sina drömmar. Jag har många år kvar. Jag måste leva mera i nuet. Såg på mobilen att flera hade hört av sig från de arbetsplatser jag skickat in mitt CV på igår. Magikern är på väg in i mitt liv. Men det är en svag och tveksam magiker. Frågan är hur mycket jag vill det här egentligen? Därför blev jag lite ställd över att så många hade hört av sig. På samma dag! Jag hade förstås inte min mobil på. Vi får se om de hör av sig i dag igen. Jag både hoppas och inte hoppas. Men som jag skrivit förut. Jag lägger mitt öde i universums händer och utgår från det. Känns himla skönt att kunna göra det. Det gör att jag blir mera fri i tanken. Jag bekymrar mig inte lika mycket. Det blir som det blir. Dessutom har jag vissa krav. Jag tar inte vilket jobb som helst. Men tänk om? Tänk om jag får ett nytt jobb direkt efter sommaren. Vilken omställning. Det är därför jag känner mig både pirrig och orolig. Tänk om jag inte fixar detta? Lite panik finns där inom mig. Jaja, jag får ta en sak i taget. Mobilen kommer kanske att hålla sig tyst i dag.

Fortsättning följer…

Lilitha Hex

Jag tänker och funderar mycket just nu. Jag observerar livet. Mitt liv. Hur har mitt liv blivit? Är det så här jag vill leva? Hur kan jag göra för att förändra? Vad kan jag förändra? Just nu låter jag bara livet rulla på. På något vis kommer allt att lösa sig.

Jag lägger mitt öde i universums händer. 

Jag vill leva nära naturen på ett eller annat sätt. Jag vill finna balans och harmoni i alltet. Och även om jag inte är ute i naturen så mycket som jag borde, har jag den runt knutarna i alla fall. Och bland så händer det faktiskt att jag beger mig ut i “skogen”. Eller, i vår lilla skog bakom huset där jag bor. Den skogen är inte alls stor och inte speciellt magisk heller. Men skog som skog, vår lilla skog har allt vad jag behöver. Allt beror på hur man gör det till. Och det är underbart att den finns där trots sin enkelhet. Där finns ekar, lönnar, svampar, smultron, blåbär, höga berg, troll och älvor. Jag behöver inte gå till stora skogen för att finna det. Den duger gott och väl för mig. Och det är ingen risk att man går vilse heller. Sen så är det ju ganska så skönt att ha nära hem om man skulle bli kissnödig eller så. Visst kan man kissa ute i naturen, men helst inte. Grannarna skulle nog undra också. Men när jag vaknar på morgonen och tittar ut genom sovrumsfönstret ser jag massa vackra träd. På det viset så känns det ju faktiskt som att jag bor vid ett skogsbryn. Jag får vara nöjd med det lilla jag har. Tills vidare…

Jag är en skymningshäxa

Att leva nära naturen är nog min innersta dröm. Att få ha mitt eget lilla ”häxhus” vid skogsbrynet, med humle vid knutarna, salvia i taket och lavendel vid brevlådan. Kvasten skulle stå utanför dörren och vakta så att inte något elakt oknytt skulle komma in i huset. Eller också skulle den stå där redo om man snabbt skulle behöva ”swissa” iväg innan affären stänger. Och i köket skulle förstås den stoooora häxkitteln stå och puttra i den öppna spisen, kanske jag gör en magiskt god soppa. Kaffekokaren skulle vara redo för en fikastund när som helst. Katten skulle ligga i fönstret och tvätta sin svarta päls, och själv skulle jag sitta vid köksbordet och plocka med mina skördade örter. Eller så skulle jag bara sitta och njuta av tillvaron. Ingen stress. Inga måsten. Det är skönt att sitta och drömma sig bort. Ja, det känns som att man sitter och tänker tillbaka på svunna tider. För jag är nästan säker på att jag en gång i ett av mina tidigare liv suttit där i mitt lilla ”häxhus”. Jag har i en dröm sett mig själv i den bilden. Jag har sett i en dröm hur jag befann mig där i mitt skymningsland, nära till allt jag behöver och där tid och rum inte existerar.

Mitt skymningsland är den andra sidan av mig

Att komma till insikt. Att plötsligt inse, på riktigt, att man hamnat på fel plats i livet är smärtsamt. Smärtsamt på det viset att det kan vara försent att göra något åt det. Försent att förändra. Jo, ibland är det försent att förändra. Det kostar på att leva på en skör tråd. Ändå vet jag att det är jag själv som har tunnat ut den. Jag har velat så mycket men på samma gång inte velat någonting. Det känns som jag har fastnat mellan två världar. Jag måste få drömma lite. Jag måste få fly iväg till mitt skymningsland då och då. Mitt skymningsland är en plats inom mig själv. En plats där jag är och lever precis som jag vill. Min egen ensliga vandring. Där kan ingen komma åt mig. Jag kan vara hur egoistisk jag vill. Bitter och arg. Fri och kravlös. Där finns inga skuggor, inget mörker och inget ljus. Bara tankar i all oändlighet. Visioner. Det är en märklig känsla att se när dagen möter natten i en stilla omfamning, och där skymningen stannar och ingen gryning sker. Att just där, i det rätta ögonblicket, där upphör allt som har med det verkliga livet att göra. Där har du mitt skymningsland.

Lilitha Hex