I dag är det en sån där lugn och skön söndag. Lovisa har en kompis här och de sitter och leker i hennes rum. Min man ligger och läser en bok. Utanför fönstret lurar regnet runt hörnet. Fåglarna kvittrar frenetiskt och träden susar och prasslar. Det är vid såna här tillfällen jag kan slappna av på riktigt. Det är vi dessa tillfällen mina behov av att få skriva kommer över mig. Och av någon anledning kommer mitt behov av spökerier upp till ytan. Det är som att något öppnas upp omkring mig. Som att livet och döden förenas. Kanske det är tystnaden? Ensamheten?Tystnaden är en del av min känslighet. Ensamheten så väl behövd. Kanske det är något mitt inre minns? Jag gillar minnen. Jag är den där personen som alltid säger: Minns du…

Att känna av andar…

Jag minns en gång. Jag, Lovisa och min man satt och åt frukost/lunch framför Tv:n. Det var en helt vanlig söndag. Ni vet en sån där dag när man bara känner för att chilla. Då helt plötsligt kände jag en parfymdoft. Jag kände den helt klart och tydligt, ni vet så där det känns när någon är nyduschad. Det var en herrdoft och jag tittade på min man och frågade vad det var för parfym som luktade. Men han kände inget. Lovisa förstod ingenting. Jag tyckte det var väldigt märkligt för själv kände jag det så väldigt tydligt. Det varade kanske i en minut, sen så försvann det. Ja, jag var tvungen att gå upp i duschen och kolla. Men där var tomt och torrt. Ingen hade duschat där den här dagen. Fönstret var stängt därinne så det kunde inte komma utifrån. Varför det nu skulle ha kommit utifrån. Jag gick ner och kollade runt. Inga fönster var öppna och altandörren var stängd.

Det brukar inte heller vara något större fel på min näsa eller luktsinne. Attans märkligt var det. Och parfymdoften kändes inte alls längre. Var det bara en tillfällighet, en vindpust som kom och blåste förbi, eller vad var det? Det brukar ju inte komma vindpustar inomhus? Kleo, vår katt, låg och sov och som sagt, inga fönster var öppna. Skumt. Här skulle jag ju bara ha kunnat skakat på axlarna, struntat i det hela och chillat vidare. Men så fungerar ju inte jag. Jag fick för mig att det var pappa som var här. Detta hände när han nyligen hade dött. Det var mycket som var märkligt då. Nu tror ni väl att jag blivit alldeles tokig. Men jag kan inte släppa detta för doften var så nära mig, som om en nyduschad människa gick förbi mig, och ni vet alla exakt hur det känns…

Jag vet vad jag känner…

Efter den händelsen har jag många gånger känt en herrdoft som sveper förbi mig. Lika klart och tydligt, för att sen plötsligt försvinna. Och nästan alltid i vardagsrummet. Alltid när jag känner doften så ropar jag på min man för att se så att det inte är han som sprejat sig uppe på övervåningen, men det har det aldrig varit. Jag tror att det är min pappa som hälsar på mig, eller vill visa att han finns här omkring mig. Min känsla säger att det är så. Och jag trivs alldeles förträffligt med den vetskapen.

Vad tror ni, finns det så kallade spöken? Har vi våra nära och kära omkring oss? Finns dem här som skyddande krafter eller hastiga skuggor? Eller finns där andra osaliga andar? Ja, här har många delade meningar. Vissa tror inte på sånt och tycker att detta är rent humbug eller flummeri. Sen finns det dem som tror att det finns något mera. Jag tillhör dem som väljer att tro på att det finns något mera bortom horisonten. Ingen vet 100 % säkert hur det är. Vi kan bara välja att tro på det som känns rätt för oss. Inget är rätt eller fel. Inget är helt vetenskapligt bevisat. Det handlar om hur vi tror och känner. Alla har vi vår egen sanning inom oss. Och ingen ska komma och säga till mig att det inte är si eller så, att det inte finns någon andra sida, eller spöken om man vill kalla det så. Det får stå för dem. Jag vet vad jag valt att tro på. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag tycker detta är väldigt spännande. Och jag har många gånger känt att det finns något mera där i skymningen. Jag har många gånger känt av något där i skuggorna. En stilla klapp på axeln, en kär smekning i håret…

En gång hände det när jag satt och körde bil. Jag var på väg hem från jobbet. Och när jag nästan var hemma så kände jag hur någon smekte mitt hår. Inga fönster var förstås öppna. Och förresten, jag kan faktiskt känna skillnad på en smekning och vindpust. Det var någon som klappade mig över håret. Jag tänkte på pappa direkt och började hejdlöst gråta. Inte bara för att jag saknade honom, utan även för närvaron av honom som jag kände. Det var som att han satt där i bilen bredvid mig. Precis som han gjort så många gånger när jag växte upp.  Jag känner ofta av min pappa och det är till och med tillfällen då han har pratar till mig. Och sen får folk tycka och tänka vad dem vill om det.

Vad händer egentligen när vi dör? Flera gånger när jag har varit ute på mina så kallade “flygturer”, (UKU), så har jag ofta sett mina döda katter i huset. Det har legat och sovit helt harmoniskt på olika ställen i mitt hus. Och jag har alltid känt mig så lugn och glad när jag sett dem. Jag har känt mig väldigt lycklig över att ha sett dem. Jag har även träffat min pappa när jag varit ute på en av mina ”flygturer” och det var ett kärt återseende kan jag berätta.

Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än vetenskapen någonsin kunnat drömma om. – Ur Hamlet

Många som har kontakt med “spöken” säger att det oftast blir kallt när “spöket” dyker upp, eller också kan det bli svårt för att andas. Man känner sig iakttagen och får kalla kårar. Vissa säger att de känner en svag blomdoft när andar vandrar genom rummen, eller en svag parfymdoft.

Och visst är det så att man ibland kan få den där konstiga känslan. Man känner sig iakttagen, man hör fotsteg fast man är ensam hemma, det blir plötsligt väldigt kallt. Saker åker ner på golvet. Saker och ting försvinner för att sen plötsligt dyka upp på ett ställe som man vet att man letat på hundra gånger. Det är som att någon driver med en. Jag har läst och hört, och jag vet, att andarna har humor och tycker om att skoja och luras med oss. Det har hänt mig ett par gånger.

Ibland tror jag att många väljer att strunta i den egentliga känslan man har för att förnuftet tar över: Nä, så kan det inte vara... Och man tänker att man bara inbillar sig. Men jag är inte så säker på att det är så. Mer finns där än vad vi väljer att tro. Och det kanske är svårt att tro och förstå om man inte varit med om det. Man kanske inte är lyhörd för sånt. Man kanske inte vill vara det heller. Men man ska aldrig förkasta något någon annan känner, eller något man inte vet nåt om. Många väljer att blunda. Av olika anledningar. Men om man blundar för hårt och för ofta, finns det risk att man missar mycket intressant och spännande omkring oss.

Men bäst att tillägga. Känslan ligger i betraktarens ögon…

Puss & Kram Lilitha Hex