Text ur min kommande bok HÄXHJÄRTA

Jag känner mig skuren mitt itu. Delad. Förbryllad. Men jag mår helt ok. Man kan väl säga att jag begett mig in i mitt eget skymningsland och letar efter mina egna svar. Frivilligt. Jag gör inte så mycket väsen av mig just nu. Jag har i stället valt att vandra omkring i det fördolda. Jag vandrar tveksamt omkring i mina skuggor, väl medveten om att jag snart måste hitta svaren. Jag måste hitta de bitar, de fragment i mitt liv som mitt inre saknar.

Min själ skriker efter sanning. En försoning med mitt ursprung. Det är dolda skri som delvis skrämmer mig från vettet men som även gör att jag sakta tar mig framåt i min mörka vandring. Mina steg är trötta och ensliga. Jag har vandrat ensam länge nu. Ensamhetens kappa klär mig och är starkt förknippad med mitt brokiga öde. Mitt liv. Min framtid. Livstråden darrar och spinner. Den glöder. Och som en skälvande tanke sjunger mitt hjärta på en sång jag sjungit sen urminnes tider. Min själ minns men min hjärna har glömt.

Jag måste längre in. Djupare. Hur ska jag orka?

Lilitha Hex

Oj, nu var det ett tag sen som jag bloggade. Livet har liksom varit i vägen. Eller livet har tagit plats. Mycket händer, inget speciellt, men dagarna går om man säger så. Men tänkte här lägga in lite bilder från i går den 23 maj när vi var hos min son Ludvig och hans söta sambo och grillade. Vi slog ihop att Lovisa fyller 8 år i dag och att det var Eurovison Contest. Eurovison är något som vi alla gillar skarpt i min familj. Spelar roll om låtarna suger eller ej. Det är hela processen som är härlig. Det är ett perfekt tillfälle att kunna umgås och ha kul på samma gång. Att först grilla och sitta och umgås och mysa i solen, ja, vi hade tur med vädret. Att sen sitta tillsammans och äta och skratta. För det är det som är så härligt, att vi har så kul tillsammans. Att vi gör saker tillsammans. Man känner hur viktigt det är att vara tillsammans med människor som man tycker om och som man känner tillit hos. Att vara med människor som accepterar en precis som man är. För mig är det en vacker känsla som känns långt in i hjärtroten. Det är en viktig del i mitt liv. Att vad som än händer så har jag dem. Min familj är min inre trygga källa. Min familj är en magisk källa där jag kan hämta kraft och energi. Det är ett “feel good” helt enkelt.

Magi kan se ut på många olika vis.

Här kommer massa bilder från i går. Vill passa på att tacka min son Ludvig och hans underbara sambo Carro som tog hand om oss på ett fantastiskt sätt. Vilken service. Det var länge sen jag hade så trevligt och där jag “slapp” göra någonting. Snacka om att känna sig bortskämd. Jag njöt till fullo. Jag tror att vi alla gjorde det på ett eller annat vis.

Först lite skagensnittar och ungerskt bubbel. Smask!

Sen satt vi ute och njöt i solen. Soffhäng delux.

Det grillades förstås. Inget slår grillat + en öl i solen.

Var och en njuter på sitt lilla vis…

Lovisa fick hjälpa Carro i köket. Lovisa älskar att fixa med mat och dylikt.

Sen firade vi Lovisa på samma gång. Carro hade gjort jättesmaskiga och fina Cupcakes. Lovisa sitter snällt och väntar på paket. 

Paketöppning + fina presenter. Tack för de fina presenterna! Monster High är populära här hemma. Jag gillar också dem där spökdockorna ju…

Sen så tittade vi på Eurovison och slog vad om vem som skulle vinna. Alla ville förstås att Måns skulle vinna, men sen var smaken åt alla olika håll. Jag personligen höll även på Italien och Spanien. Men nu vann Måns, och det var ju väldigt kul förstås. Vilken härlig avslutning det blev. Det blev en dag/kväll/afton som jag kommer att leva länge på. Att tanka själen då och då er oerhört viktigt. Att skapa egna positiva händelser. Jag älskar sådana här tillfällen då allt bara klickar. Och jag älskar mina nära och kära. Tjohoo!

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Lövjerskans kök, kurs i örtmagi, måndag 2

Så kom då dagen då det åter igen var dags att bege sig till Häxan i Blackeberg. Jag putsade kvasten, gned in den i flygolja, satte på mig häxhatten och swissade i väg. Det är en speciell känsla för mig att få bege mig i väg alldeles själv sådär. Jag som är van att alltid ha någon med mig. Kanske låter konstigt, men det här är bra för min självkänsla och integritet. Jag klarar mig själv, jag står på mina egna ben. Två viktiga faktorer i mitt liv just nu.

Det känns lite sådär pirrigt när man ska iväg på kurs. Magiskt. Så är det i alla fall för mig. Väl framme i Blackeberg när jag hade parkerat kvasten upptäckte jag hur grönskan slagit till ordentligt i naturen. Vår stora moder har sakta bytt klänning. Hon har valt den milda gröna färgen som får mig att känna både inspiration och välbehag. Livet kunde vara värre. Solen sken på min himmel och jag var på väg till Lövjerskans örtkurs. Måste säga att det kändes helt ok. Det kändes kul att få träffa Ulrika och kursvännerna igen. 

Lövjerskans magiska och inspirerande skåp. Me like a lot.

Vi gick igenom kurskompendiet och lärde oss om några örter vi har omkring oss, som gråbo, rallarros och rölleka. Dessa underbara örter som vi har nära omkring oss i vår natur. Vi pratar, skrattar och upptäcker. Det är lite roligt för man lär sig alltid något nytt hela tiden. Efter det fick vi göra en salva av rölleka. Det var första gången som jag gjorde en salva. Det var kul och påminde mycket om att göra ljus. Och jag kan ju säga att det var ett evigt fnittrande i köket när salvan kokades. Vi fick alla en varsin burk att göra vår egen röllekasalva och ta med oss hem. Kan inte låta bli att berätta att jag kände mig som ett lyckligt barn när jag stod där med min lilla röllekasalvaburk…tihi. Krångligt ord det där, röllekasalvaburk. 

Här är några bilder när vi gör röllekasalva och häller dem i små burkar.

Visst är dem söta de små burkliven?

Det sägs att rölleka är bra för drömmarna, så då kanske man kan ta röllekasalva och smörja in sig inför sömnen så att man får behagliga drömmar. Inte så dumt. Man kan ju alltid prova. Salvan är även bra för torr och sårig hud. Självklart provade jag salvan på mig själv och jag är förvånad över att den inte var mer kladdig, och den smög sig behagligt ner genom huden. Men jag är ingen expert på det här. Och för att förtydliga det ytterligare. Jag är heller ingen homeopat eller har någon örtutbildning. Det här är inte livets sanning. Det gäller att ha öppna sinnen. Det här är bara mina tankar, upplevelser och reflektioner av örtkursen jag går. 

Den magiska flygrönnen

Efter det var det dags att göra en talisman, eller lyckoamulett. Det visade sig att Ulrika hade hittat en flygrönn när hon var ute på vandring. Och vad är då en flygrönn tänker ni? Är det en rönn som är ute och flyger kanske? Nej, så är det ju förstås inte. En flygrönn är när ett frö från en rönn sätter sig att gro i grenklykan på ett annat träd och börjar växa som ett eget träd i trädet. Den har alltså aldrig rört marken. Och om den ska bevara sina magiska krafter är det viktigt att den inte heller gör det efter att man plockat den. Att fröet från rönnen flyttar på sig kan bero på att fåglarna äter rönnbär och helt enkelt bajsat ut det och så råkar det kanske hamna i ett annat träds grenklyka. Så ni förstår att det är ett bra tecken att hitta en flygrönn. Inte helt lätt är den att hitta heller. Men har man tur så kanske man hittar en. Passa på att kika runt på träden du har omkring dig. Man vet ju aldrig. Tänk dock på att inte ta hela flygrönnen som du hittar, utan nyp bara av en liten kvist eller några blad på den.  

Flygrönn sägs vara extra kraftfullt som skydd mot åskan, häxor, trolldom, troll och andra naturväsen. Men även bra att ha med sig när man ska upptäcka skatter. Dessutom kan den göra dig osynlig. Häpp! Själva rönnträdet själv är enligt folktron ett träd med stora magiska krafter. I England kallas trädet faktiskt för Häxträdet, Witchen-tree av vissa. Ja, vill ni veta mera får ni ta och googla för det finns mycket gött att läsa om rönnen och dess flygande små arvingar. Bilden ovan till höger är på Flygrönnen som Ulrika hittade. Fotot är taget av Ulrika Jäger. Visst är den läcker?

Vi fick i alla fall göra vår egen flygrönnsamulett. Alltså, vad jag älskar att göra små amuletter. Små amuletter med ett blad från en flygrönn. Eller vilka amuletter som helst. Alla fokuserade sig fullkomligt och en härlig energi befann sig runt bordet där vi alla satt. Jag skulle ha kunnat sitta där hela kvällen och snurrat ihop små amuletter. Det är verkligen kraftfullt att linda och snurra ihop amuletter.

Från flygrönn till en magisk amulett.

De 9 diserna, 9 aspeketer mellan liv och död.

Vi fick även bege oss in i de 9 disernas värld. I en meditation ledd av Ulrika Jäger får vi följa med Freja till Lyfjaberget, läkeberget där de 9 diserna håller till. Diserna är 9 aspekter av liv och död, där vandringen går genom de nio världarna. Diserna kommer ifrån den nordiska mytologin och som förknippas med ödet. Freja är den största av dem och kallas för Vanadis. I diktsamlingen Eddan nämns Freja och Läkeberget där Freja och hennes nio kvinnliga medhjälpare, diserna höll till. Jörgen Eriksson har skrivit en bok om ämnet, Eddans dolda visdom där han magnifikt tolkar och lyfter fram en urgammal andlig kunskapsväg som ska vara tillgänglig till alla som vill vandra en andlig väg. Jag har inte boken i mina ägor än. Antar att jag kommer att köpa den framöver. Här är lite text ur Jörgens bok om diserna.

Lif heter en, den andra Liftrasa

Den tredje Tjodvara;

Bjart och Bleik, Blid och Frid,

Eid och Aurboda.

Namnen innehåller nycklar till Frejas nio aspekter av helande. Lif är värn och sköld. Liftrasa betyder skyddande tagg. Tjodvara kan uttydas som den beskyddande. Bjart är en bjärta, Bleik den ljusa, Blid den milda, Frid den fridfulla, Eid eller Eir den försonade, den skonande. Aurboda slutligen den rikedomsförlänande eller den trolldomsutövande.

 När saker och ting sakta hamnar på rätt plats

Aftonen gled sakta över till kväll och jag såg hur dimmorna sakta skingrade sig när diserna lämnade oss. Saker och ting börjar sakta hamna på plats. En ny stark kärlek fanns i mitt hjärta. En ny nyfikenhet hade tagit form. Diserna kändes levande, så nära.  Diserna intresserar mig. Det är en känsla som inte vill lämna min kropp. Kanske de inte har lämnat mig helt. En fjäder kittlar i mitt sinne och jag hör fnitter i mitt huvud. Kanske en liten dis följde med mig hem.

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Det fanns en tid då jag svävade omkring ovanför de vita molnen. En tid då jag kunde se ner på den levande gröna planeten. Det var innan jag valde att gå ner till jorden till det liv jag lever nu.

Jag var två men ändå en. Jag var hon och han på samma gång. Jag var Guden och Gudinnan. Jag var en enda gestalt delad i två. Jag var kärlek, jag var ljuset i all oändlighet.

Jag var början, jag var slutet och universum var mitt hem.

Med min Gudinnas förlösande kappa närmade jag mig min nya värld. Delad och förfärad från att ha skiljts från min andra halva. Med en otroligt ensamhetskänsla skriker jag för första gången. Jag är född och Gudinnan knuffar ut mig i den nya världen.

Det är här jag ska vara nu i ett par år, tills jag lärt min läxa, vilket jag inte längre minns vad det var. Men med en inre längtan drivs jag framåt i livet. Med ett hål i bröstet letar jag efter min andra halva utan att veta om det. Sökandet tar aldrig rikitgt slut.

Nätterna är mörka och själen skriker. Åren går och man försöker att vara lycklig. Man hoppas, man längtar och man lever. Men saknaden är svår och djup som ett stort bottenlöst hav.

Mörkret föder ljuset. Som när man dör, så föds man igen, i sitt eget universum. 

Man är hemma. Och man blir hel igen.

Fullomlig

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Ja, det är många känslor som kommer upp till ytan efter att man tagit stora beslut i livet. Men jag känner verkligen att jag har gjort rätt. Fast jag hoppade utan skyddsnät vet jag att jag gjorde rätt. Dörren som stängdes kommer att förbli stängd med alla roliga minnen kvar innanför den. Inuti mitt huvud. För det måste jag säga, att det var en härlig tid i mitt liv, fast den ställde till det för mig. Men det har egentligen med mig personligen att göra. Man måste sluta med att beskylla andra för våra egna känslomässiga reaktioner. Jag var inte stark nog att stå upp för vem jag var. Jag kunde inte tackla allt som kom till mig. Jag orkade inte. Och jag hamnade i ett mörker av sällan skådat slag. Men det gör detsamma nu idag. Det viktigaste är att jag kommer att göra det framtiden. Att jag bryter ett dåligt mönster som jag haft. Det är från och med nu, i dag, som gäller. Men det kommer inte bli lätt antar jag. Men än är det tid kvar för knoppar att brista.

Tålamod är det bästa sättet att få det man önskar 

Och som en gammal spåkärring som jag, är det förstås lite svårt att låta bli att ta fram tarotleken vid sådana här tillfällen. Man vill få en bekräftelse på vad som sker i livet. En vägledning som visar om man är på rätt väg, eller fel väg. Det är alltid skönt att ta en stund med tarotleken. Det är harmoni. Det är inte ofta jag gör det, men ibland känns det så himla skönt att ha den till hands. När jag drar kort för mig själv börjar jag oftast med att göra en allmän stjärna över frågeställningen så att jag får en snabb överblick över den. Kommunikationen mellan mig och universum går snabbt. Vi kan varandra och har inga hemligheter för varandra. Det är raka rör helt enkelt. Men jag avslutar alltid med att dra ett kort som jag fördjupar mig i. Den här gången blev det 4 stavar som jag kommer att fördjupa mig i. För mig står 4 stavar för stabilitet. Att man har träffat rätt till slut. Slagit spiken på huvudet osv. Nu kan man pusta ut i ett tag inför nästa steg. Det är nu det är svårt att leva i nuet. Det är nu jag vill dra nästa kort, nästa steg. Men nej, det kommer jag inte att göra. Jag ska vara i nuet just nu och bygga och stabilisera mina 4 underbara stavar. Mina stöttepelare. Det är lätt att man har för bråttom med allting, att man inte nöjer sig med dem svar man får. Man vill veta mera nu, eller på en gång, eller varför inte på direkten. Tålamod, min kära Watson, tålamod…

Men jag har tålamod. Jag kommer att sitta här under min ek och lukta på mina 4 stavar i ett tag. Jag vet att något nytt skiner i horisonten, jag vet att något nytt väntar. Än är ingen tid för stress. Än finns tid kvar för stilla tankar.

Vardagsmagi

I går var en vanlig torsdag. En solig dag som gav smak för livet. Och lite ungerskt bubbel. Vi passade på att skåla in våren och solen. Familjen samlades på altanen. Det var en härlig tillflykt vi gjorde. Vi njöt av solens sena strålar. Vardagsmagi. Vi bara var. Njöt av tillfället. Vi upplevde lite 4 stavar “in real”. Efter det gick vi in och lagade mat, fixade läxor, tittade på TV och förberedde oss för morgondagen. Nu är morgondagen här och den har massor i sitt sköte. I dag ska vår lilla ballerina ha balettuppvisning. Hon är otroligt duktig på att dansa den lilla svanen. Sen om vi hinner, åker hem och öppnar en flaska ungersk bubbel igen. Det finns säker något som vi kan fira. Jo, nu kom jag på vad vi kan fira. Det är nämligen 24 år sen jag och min man möttes. vi möttes den 8 maj 1993. Kärlek. Det är väl verkligen något som vi kan fira. Heja oss!

Min dotter är en duktig fotograf.

Jag har precis stängt igen en dörr i mitt liv. Jag har stängt igen en dörr från ett rum som varit en trygghet i många år av mitt liv. En trygghet på det sätt att den gett mig pengar varje månad. Den har även gett mig pondus och auktoritet. Men nu är den stängd och jag har några månader på mig att hitta en ny dörr att öppna. Av någon anledning kände jag att det var så här det var tvunget att bli. Det var en känsla som växt sig starkare inom mig för varje dag som gått. Jag måste bli frisk och stark igen. Jag måste tänka på mig själv. Men jag slog inte igen dörren särskilt hårt. Och det var en sorg att stänga den på många vis. Men det var som sagt nödvändigt för mig att göra det. Jag var tvungen att följa mitt hjärta. Det kanske går åt skogen, blir åt helvete. Det märker vi.

Jag njuter av att vara en dåre.

Tänk att jag gjorde det? Att jag vågade? Jag??? På samma gång som jag känner en liiiten gnista av oro, känner jag dock en stor frihet inom mig. Jag känner mig som Dåren, i en tarotlek. Redo att följ mina impulser. Det är härligt att kunna identifiera sig med ett kort i tarotleken tycker jag. Identifiera sig med ett kort fast man inte dragit något. Det är som att själen drar kortet av sig själv på något vis. Plötsligt så ser man kortet framför sig, serverat och klart. Dåren, ja nu kan nästan vad som helst hända. Jag är som en sval vind som väntar på kraftigare vindar. Jag är som ett barn som ska upptäcka nya erfarenheter. Jag är redo för det som komma skall. Men än så länge är jag fortfarande sjukskriven. Jag har tid på mig att fortfarande hela min trasiga själ, som inte alls känns lika trasig längre. Men efterdyningarna av att komma ur mitt mörker har tagit sin tid och jag tänker inte stressa.

Jag har varit så virrig i hela mitt liv. Jag har inte vetat vad jag velat ha ut av livet. Det har jag inte nu heller, men det känns som att jag är på rätt väg. Det måste vara rätt väg. Jag har velat hit och dit, och gör delvis fortfarande. Jag måste känna tillit. Jag väntar på att Magikern ska ta form. Att jag ska finna en sann kraft och energi för att komma vidare i min vandring. Att jag står stark att vågar följa den väg som finns framför mig. Ingenting är omöjligt som Gunde Svan uttryckte sig en gång. Kanske det är så. Men till dess får jag ha tillit till universums vilja med de konsekvenser som ingår.

Allt är upp till mig själv nu

Jag ska lägga mig ute i min magiska säng i min trädgård, käka lite praliner, pilla mig i naveln och vänta på att universum skapar mirakel åt mig…hahaha. Nej, det kommer jag förstås inte att göra, om det vore så enkelt? Men jag ska försöka att vara lite mer i flödet, passa på att göra saker som jag tycker om. Inte tvätta, städa eller tömma diskmaskinen. Jag ska ta bilen, nej jag menar förstås kvasten, (det låter mera magiskt) och fara dånande och skränande och besöka platser som har en del i mitt hjärta. Jag ska flyga till Uppsala högar, till mitt barndoms Fröskog och besöka kyrkor, Ja, jag älskar kyrkor. Jag ska flyga upp till månen och ropa hej till hela världen. Jag ska försöka sparka liv i alltet som finns inom mig. Jag ska flyga upp till universum och hämta stjärnstoft, kraft och kärlek och slänga omkring mig så att det räcker till alla. Men först måste jag fixa lite här hemma, hänga tvätten, städa och fixa disken. Men sen ni, då ska jag…

Jag vet att livet inte alltid är någon dans. Och jag vet att ingenting är gratis. Jag vet att det säkert kommer att bli tufft här framöver. Jag står redo. I bland måste man våga stänga trygga dörrar för att nya spännande dörrar ska öppnas. Hoppas bara att jag stängt rätt dörr nu?

Som i en enkel tanke föll ett stillsamt regn. Det sköljde över mig i välbehag. Jag blundade och såg världen med nya ögon…

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Många har hört av sig till mig. Och några har berättat att de har upplevt något liknande. Jag blir så glad när man får lite respons på det man skriver. Jag måste fortsätta att berätta om det här. Jag måste fortsätta att berätta om mina ut ur kroppen-upplevelser. Jag måste få berätta att jag ibland lämnar min kropp. För det är bland det mest fantastiska jag varit med om. 

Det är sant. Jag lämnar min egen kropp

Jag brukar inte gå och lägga mig och vila om dagarna. Dels för att jag blir så himla seg när jag vaknar upp igen och dels för att jag vill vara trött på kvällarna. Eftersom Lovisa ska till skolan om morgnarna brukar jag gå upp runt 7 för att sen försöka att carpe diem. Ingen vila. MEN… Nu när jag börjat uppleva UKU igen vill jag gärna gå och lägga mig och vila förstås. I går var jag dessutom trött då jag sovit väldigt dåligt på natten. Jag gick med glädje för att lägga mig för att vila för att kanske få uppleva en liten flygtur igen. På något vis kände jag att denna trötthet kunde bli så. Jag kände direkt när jag lade mig att det skulle hända något. Det är en speciell känsla som infinner sig. Jag känner mig lite orolig i kroppen och kan inte riktigt slappna av. Det är som att jag hamnar i ett vaket/ovaket tillstånd och jag känner verkligen när jag är på väg att somna in. Jag brukar tänka, att nu somnar jag. Och i och med att jag blir medveten om det, blir det som jag stör mig själv på något vis och vaknar till. Jag kan hålla på sådär i ett par gånger. Ganska irriterande faktiskt. Men till slut somnar jag.

Innan jag somnade bestämde jag mig för att jag skulle experimentera lite om jag nu skulle hamna i mellanvärlden. Världen mellan att vara vaken och ovaken. Jag bestämmer mig för att jag ska titta mig i spegeln och se vad som kommer att finnas där. Jag hamnar väldigt snabbt i mellanvärlden. Jag minns inte riktigt att jag tränger ur min sovande kropp. Men det gör jag. Den här gången blir flygturen mera av ett drömtillstånd men som jag ändå kan styra och kontrollera. Att jag förstår att jag är i något slags drömtillstånd beror på att jag är hos min mamma och pappa i deras hus i Karlstad. Jag ser pappa och tänker att nu drömmer jag för pappa lever inte längre. Jag ser hur han går i väg med tidningskassar och ska lämna dem till återvinning. Pappa ser dock inte mig, men för mig är det ett kärt återseende. Pappa ser ut som han gjorde innan han blev sjuk i lungcancer. 

Var det min astralkropp jag såg i spegeln?

Har vi ens en astralkropp? Vad vet jag. Men för att ta det från början. Jag ligger och vilar och planerar att gå ur min kropp till min flygande del. Ja, jag vet att det låter flummigt. När jag öppnar ögonen är jag alltså hos min mamma och pappa. Just här är det lite förvirrande. Jag minns inte riktigt vad som sker här. Men jag känner mig trygg och gör ingen grej av det. Jag gillar att vara hos mamma och pappa väldigt mycket. Jag vet att jag flyger in i deras vardagsrum och tänker på mitt lilla experiment. Jag ska titta mig i spegeln och se vad som finns där. Jag flyger ut i hallen och det är ganska mörkt där, vilket det också är i verkligheten. Jag åker raka vägen fram till den stora hallspegeln och ställer mig framför den. Tror ni jag såg något? Japp, det gjorde jag. Jag ser mig själv i spegeln. Det är mörkt men jag står där och ser ut precis som jag gör i dag. Jag ser omålad och trött ut. Plötsligt förändras jag och mitt ansikte börjar skimra i mörkt grönt. Det ser nästan ut som jag har en mask på mig. Jag blir lite fundersam. Förvirrad. Vad händer? Jag ser lite ”scary” ut. Men så förändras bilden och jag ser ut som mig själv igen. Trött och sliten…hahaha. Där är det inga tveksamheter om verkligheten. Men var det min astralkropp jag såg? Ja, om det nu är så att astralkroppen existerar så var det helt klart den. Hur det än är med det så känner jag mig helt klart nöjd med mitt lilla experiment. Tänk att jag såg mig själv i spegeln? Fascinerande. 

Det är en speciell känsla att flyga genom stängda dörrar

Jag och min pappa i Fröskog där jag växte upp mina första 4 år i livet. Kortet är taget sommaren -66. Jag älskar detta kortet på mig och pappa.

Efter det bestämmer jag mig för att flyga igenom dörren, alltså flyga igenom den utan att öppna den, det är alltid lika roligt att göra det, men si det gick inte alls den här gången. Jag försöker flera gånger. Men icke. Det går inte den här gånger. Konstigt, jag har gjort det så många gånger förut. Jaja. Jag bestämmer mig då för att göra på det vanliga viset. Att låsa upp dörren och öppna den. Vilket jag också gör. Jag låser upp dörren medan jag svävar, som i en rymdfilm där man är tyngdlös. Jag öppnar dörren, jag reagerar på att låset ser lite skamfilat ut, vilket det inte gör i verkligheten. Jag flyger vidare ut på tomten och den ser ut ungefär som den gjort de senaste 10 åren. Jag flyger upp ganska högt upp och ser då en svart hund som står på en tomt bortom mamma och pappas. Jag flyger lite högre upp och då ser jag att hunden ser mig och börjar skälla på mig. Vet dock inte om grannarna har någon svart hund. Men jag ser hur solen skiner så att pälsen blir alldeles blank på den svarta hunden. Det är nu jag hör och ser hur pappa kommer ut med sina tidningspåsar. Han ser eller hör inte mig. Å andra sidan gör jag inget väsen av mig heller. Jag bara svävar där uppe och tittar på pappa.  Jag känner mig nöjd och belåten. På sätt och vis är detta ett sätt att få möta pappa igen. Ett sätt som känns väldigt verkligt. Nästa gång kanske jag ska försöka att få kontakt med honom. Undrar hur det kommer att gå? Kanske jag får träffa pappa på riktigt igen…

Varför händer detta mig? Vad har det för mening?

Jag har inget bra svar på detta än. Men just nu slukar jag massor av böcker och googlar runt på nätet. Men än har jag inte kommit på varför. För det måste ju finnas någon anledning att detta händer. Eller jag hoppas ju det i alla fall. Och jag har ingen känsla av när det kommer att hända. Det kan jag inte styra än. Det har ingenting med månfaser att göra, jag har kollat upp det, eller att jag känner mig mera stressad eller pressad nu på något vis. Jag har heller inget som jag fösöker att fly ifrån, eller något som jag vill dölja. Snarare tvärtom. Jag har efter en lång sjukskrivning börjat lyssna på mina inre behov på riktigt. Jag har gett mina tankar och känslor både plats och ord. Jag har öppnat upp mina sinnen ytterligare. Kan det vara på grund av det som gör att jag börjat flyga igen? Att jag har öppnat upp min inre sanning? Jag tar heller inga droger eller starka mediciner. Jag får fundera vidare. Det här kan vara början av något som kan bli hur stort som helst för mig. Inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Jag måste ta reda på mer…

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Tänk, det har hänt igen. Ja, jag vet att det börjar bli lite tjatigt med mina utomkroppsliga upplevelser. Men det hände i går igen och jag måste få berätta det. Jag är superwoman, (ironi, jag tror inte att jag är superwoman på riktigt).

Jag gick och lade mig för att vila. Jag låg och tänkte på, eller önskade att jag skulle få uppleva en flygtur igen, det var ju så länge sen. På ett vis kände jag på mig att något skulle hända. Det kändes i kroppens sätt att slappna av. Jag hamnade inte ens i förlamningstillståndet. Jag kände direkt att det bara var att häva sig ut ur kroppen. Det kändes som jag var halvt vaken och halvt sov. Men jag var väl medveten om hur jag låg i sängen och hade min bok bredvid mig. Jag kände hur jag lämnade min sovande kropp och hamnade i min flygande kropp. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den. Jag hade lite svårt att hålla mina ögon öppna. Även mina rörelser var aningen långsamma. Men min hjärna var helt aktiv. Jag kände hur jag svävade i mitt rum. Jag tänkte direkt att jag skulle flyga ner till vardagsrummet där min man satt i vår nya soffa. Jag ville kolla om han verkligen satt där. Jag kände hur jag sakta flög ner för trappan i vårt hus, den såg ut som den gör i verkligheten. Men när jag kommer ner i hallen ser jag att det står tre gröna små barnstolar där runt ett bord. Vi har inga gröna små barnstolar i hallen. Jag tänkte att det är så här det blir i bland när jag är ute och flyger. Huset är som det brukar men vissa detaljer kan vara annorlunda. 

Ett verkligt hus som ser overkligt ut. Krokiga Huset i Sopot, Polen

Jag flyger förbi de gröna barnstolarna och vidare till vardagsrummet där min man sitter och tittar på TV, som jag vet att han gör på riktigt. Men han sitter inte i vår nya soffa. Men han sitter inte heller i vår gamla soffa. Annars är det inga konstigheter. Han ser heller inte att jag kommer flygandes emot honom. Jag beslutar mig för att jag ska sätta mig i hans knä och på samma gång som jag gör det vaknar jag upp i min säng igen. Poff!

Det är jag och superwoman alltså…

Jag känner mig så himla glad. Nöjd. Äntligen har jag varit ute på en flygtur igen. ÄNTLIGEN! Som jag har saknat detta. Som jag har längtat. Och fast flygturen var kort gav den mig så mycket. Och härligt var det att slippa det hemska förlamningstillståndet man brukar få kämpa sig igenom innan. Det var som att jag bara behövde tänka tanken på att lämna kroppen så gjorde den det utav sig själv. Jag behövde inte kämpa alls. Jag blev lite överraskad av detta. Jag är fortfarande lite överraskad över detta. Det är nästan så att jag längtar efter att få gå och sova igen. Men oftast är det när jag går och lägger mig och vilar under dagen som detta händer. Inte på natten. Undrar hur mycket man kan styra själv med det här? Hur mycket jag kan experimentera? Men framför allt, hur kommer det sig att det blir så här? Att det känns så himla verkligt? Att allt omkring mig oftast är som det är i verkligheten. Visst ibland kan det vara konstigt och förvrängt omkring mig, men oftast inte. Man drömmer men är ändå vaken. Känslan blir som att det verkligen händer, på riktigt. Jag kan styra mina tankar och bestämma vad jag vill göra. Jag kan kontrollera det som händer. Visst är det lite märkligt? Men jag älskar det här. JAG FULLKOMLIGT ÄLSKAR DET HÄR!

Och varför händer detta nu igen? Kan det bero på att jag fått boken i mina ägor igen? Alltså boken, Ut ur kroppen som jag skrivit om i tidigare inlägg. Kanske den aktiverade min trötta själ igen. Vem vet vad trötta och oinspirerade själar kan starta upp?

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Alltså jag kan inte rikigt släppa det här med mina Uku:er. Och när jag sitter och läser igenom mina berättelser kommer allt tydligt tillbaka till mig igen. Jag kan känna hur varje känsla kommer tillbaka till mig. Och om jag blundar så är jag ute och flyger igen. Måste få berätta mera om detta för er. 

Utdrag från min “Drömbok”. Lördagen den 20 april 1991

Jag hade gått och lagt mig för att vila. Jag låg i min säng och föll sakta in i sömn, eller nästan in i sömn. Jag kände hur min kropp sakta domnade bort. Jag börjar kunna det här nu och vältrade mig genast ur min kropp och kände hur jag lyfter mot taket. Jag intog flygställning. Jag tittade genast på mina händer och jag såg mina röda naglar som jag precis hade målat strax innan jag gick och la mig, intressant. Ok, jag beslutar mig för för att flyga ut igenom fönstret. Jag blundar tar sats och just när jag slår emot fönstret blir det en ljudlös krash. Allt tar cirka 1 sekund, sen känner jag hur jag sugs igenom fönstret och vips, så är jag ute på gården…härligt. 

En granne, en nära vän till mig, ville att jag skulle flyga hem till henne någongång under mina så kallade “flygturer”, och jag bestämde mig för att göra det den här gången. Jag flyger mot hennes lägenhet och efter ca 50 meter längs vägen så kommer jag att tänka på silvertråden som ska finnas. Den ska vara från min fysiska kropp och följa min flygande del, eller vad jag nu ska kalla den. Jag häpnar! När jag tittar bakåt ser jag en glänsande tråd som kommer från mig och som följde mig från min fysiska kropp. Det var helt fantastiskt. Jag ser hur den kommer ut från mitt sovrumsfönster där jag flög ut och sträckte sig precis efter hur jag flygit. Tråden liksom vibrerade och glimmade. Jag kan tyvärr inte beskriva det på ett annat sätt. Men jag såg min silvertråd som spann mellan min kropp och själ. Jag kände mig trygg. 

Jag fortsätter in till min granne och kollar hur hon har det. Och jag såg saker inne hos henne. Men det jag såg och upplevde där inne är inget av intresse för andra så jag väljer att inte berätta det. Efter jag varit inne på besök hos min granne flyger jag ut och är ute på gården igen. Ser mina barn som kommer springande ute på gården fast jag vet att de inte är ute för tillfället. Jag ler när jag ser dem springa där nedanför mig. Jag undrar i fall de ser mig, men det gör dem förstås inte. Jag funderar var jag ska flyga och kommer på att jag vill  åka upp i rymden som Shirley Maclaine gjorde i Tv filmen, På yttersta grenen. Jag sätter mina händer uppåt och särar på dem och känner hur jag lyfts uppåt och uppåt. Typ Stålmannen..hahaha  Det känns underbart och overkligt. Jag märker att det blir mörkare och mörkare ju längre upp jag kommer. Jag tänker att, oj, jag är ju uppe i universum…

Silvertråden som förenar kroppen med själen

Utdrag från min “drömbok”. Söndagen den 21 april 1991.

Gick och la mig en sväng medans ungarna såg på Krambjörnarna på video. Var sådär konstigt trött. När jag lagt mig kände jag hur det hettade och bubblade i hela kroppen, hade en konstig känsla… Jag tänkte hela tiden att jag ville ut och sväva. Så kände jag hur jag lyftes upp ur min fysiska kropp, där kändes lite suddigt. Allting var verkligen rörigt och snurrigt så jag vet inte riktigt i vilken ordning allting hände. Jag lyfte i alla fall och försökte att flyga ut genom fönstret men det tog stopp och det kändes som om halva fingertopparna halvt kom igenom. Jag kämpade ett tag men drogs tillbaka i kroppen igen, men jag jag tänkte att jag försöker igen. Men den här gången var det svårare att lämna kroppen och jag strävade och det kändes oerhört smärtsamt att försöka. Jag vältrade mig åt höger, men då kändes det som om nåt tog tag runt min hals och drog i mig. Jag blev rädd för ett ögonblick och strävade på att “komma loss” och till slut gick det.

Jag flög mot fönstret och upplevde en ljudlös smäll. Försökte igen att komma igenom fönstret, men kommer bara igenom med halva armarna. Även denna gång så känns det som om något håller i mig och drar i mig, även fast jag inte känner direkt några händer som höll i mig. Men in drogs jag och tillbaka till kroppen igen…shit! Jag vill ut, jag vill ut igen! Jag försöker igen och vältrar mig åt höger och känner hur jag flyger upp mot dörrposten och slår ljudlöst i ryggen, och jag tror att det gjorde ont. Aj!

Jag flyger direkt ner till vardagsrummet och tittar på vad klockan är. Jag vill ha lite bevis om det här händer på riktigt. Lägenheten verkar lite annolunda, och videon och Tv:n står vid andra väggen än vad de gör på riktigt. I alla fall jag tittar på klockan . Men allt är suddigt så jag måste landa på golvet för att se vad klockan visar. Den visar 13.20. Det känns som om jag håller på och vaknar och jag hör ungarna i bakgrunden. Jag tittar åter mot klockan och då såg lägenheten ut som den skulle. Videon och Tv:n stod på rätt plats vid rätt vägg. En lite skillnad var att min gamla katt Sassa, hon är död sen länge,  låg lugnt och sov på Tv.n. Jag blev lite förvirrad och undrade vad hon gjorde där. Känner att jag håller på att vakna men försöker att hplla mig kvar i tillsåndet. Men det blir för jobbigt så jag bestämmer mig för att vakna.

När jag vaknar känns kroppen tung och hettande. Jag ropar direkt på en av mina söner och frågar vad klockan är och han svarar 13.32. skumt, 12 minuter skillnad från när jag hade tittat på klockan när jag var ute och flög. Tänk om… Ja, kanske var klockan en tillfällighet, men det var inte enda gången som det hände, liksom andra små detaljer som skett när jag har varit ute på mina så kallade flygturer. Och varför kan jag styra sitt medvetande under tillståndet? Hur kommer det att jag såg min gamla katt, Sassa. Jag kan själv bestämma vart jag vill flyga. Jag har så många funderingar och frågor… 

Utdrag från min “drömbok”. Fredagen den 17 maj 1991

Mitt i en dröm där jag upplevde mig tung och orörlig och knappt kunde öppna mina ögon, så bestämde jag mig för att gå ur min kropp, UKU. Men den här gången var det en sköööön känsla. Jag kände hur jag sakta men säkert rullade ur min kropp. Jag halvsatt och sov mitt i sängen, med kuddar uppbyltade bakom mig. Det kändes underbart att få lämna kroppen, men jag kunde inte få upp ögonen riktigt. Dem var liksom halvslutna.

Jag kände hur jag for upp mot taket för att där sväva en stund i liggande ställning och med ansiktet mot taket. Jag kunde inte kontrollera mina rörelser, utan det var som en om en annan kraft höll i mig. I alla fall, jag kände hur jag sjönk neråt mot sängen och kände hur jag sakta vaggades fram och tillbaka. Det var en sån otroligt härlig känsla. Jag försökte att titta mig omkring och såg mitt rum precis som det var, fast lampan var släkt, och jag tänkte på att jag var osäker på i fall lampan verkligen var släkt. Jag fick för mig att lampan hade varit tänd när jag lade mig för att vila.

Jag hörde hur ungarna tittade på “Turtels”, vilket de också gjorde i verkligheten. Hade nämligen satt på den videon åt dem innan jag gick och vilade. Jag var verkligen medveten om vad som hände runt omkring mig. Jag vaggades fortfarande och jag hade fortfarande svårt att få upp mina ögon helt. Kände hur vaggningen började avta och att jag återvände till min kropp utan att vakna. Jag vaknade sakta upp och tittade genast om lampan var släkt. Det var den. Jag frågade då direkt min pojkvän, min nuvarande man,  om han hade varit i rummet och släckt lampan och det hade han också gjort, medans jag låg och sov. Det tyckte jag var häftigt.

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex