Tänk, det har hänt igen. Ja, jag vet att det börjar bli lite tjatigt med mina utomkroppsliga upplevelser. Men det hände i går igen och jag måste få berätta det. Jag är superwoman, (ironi, jag tror inte att jag är superwoman på riktigt).
Jag gick och lade mig för att vila. Jag låg och tänkte på, eller önskade att jag skulle få uppleva en flygtur igen, det var ju så länge sen. På ett vis kände jag på mig att något skulle hända. Det kändes i kroppens sätt att slappna av. Jag hamnade inte ens i förlamningstillståndet. Jag kände direkt att det bara var att häva sig ut ur kroppen. Det kändes som jag var halvt vaken och halvt sov. Men jag var väl medveten om hur jag låg i sängen och hade min bok bredvid mig. Jag kände hur jag lämnade min sovande kropp och hamnade i min flygande kropp. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den. Jag hade lite svårt att hålla mina ögon öppna. Även mina rörelser var aningen långsamma. Men min hjärna var helt aktiv. Jag kände hur jag svävade i mitt rum. Jag tänkte direkt att jag skulle flyga ner till vardagsrummet där min man satt i vår nya soffa. Jag ville kolla om han verkligen satt där. Jag kände hur jag sakta flög ner för trappan i vårt hus, den såg ut som den gör i verkligheten. Men när jag kommer ner i hallen ser jag att det står tre gröna små barnstolar där runt ett bord. Vi har inga gröna små barnstolar i hallen. Jag tänkte att det är så här det blir i bland när jag är ute och flyger. Huset är som det brukar men vissa detaljer kan vara annorlunda.
Ett verkligt hus som ser overkligt ut. Krokiga Huset i Sopot, Polen
Jag flyger förbi de gröna barnstolarna och vidare till vardagsrummet där min man sitter och tittar på TV, som jag vet att han gör på riktigt. Men han sitter inte i vår nya soffa. Men han sitter inte heller i vår gamla soffa. Annars är det inga konstigheter. Han ser heller inte att jag kommer flygandes emot honom. Jag beslutar mig för att jag ska sätta mig i hans knä och på samma gång som jag gör det vaknar jag upp i min säng igen. Poff!
Det är jag och superwoman alltså…
Jag känner mig så himla glad. Nöjd. Äntligen har jag varit ute på en flygtur igen. ÄNTLIGEN! Som jag har saknat detta. Som jag har längtat. Och fast flygturen var kort gav den mig så mycket. Och härligt var det att slippa det hemska förlamningstillståndet man brukar få kämpa sig igenom innan. Det var som att jag bara behövde tänka tanken på att lämna kroppen så gjorde den det utav sig själv. Jag behövde inte kämpa alls. Jag blev lite överraskad av detta. Jag är fortfarande lite överraskad över detta. Det är nästan så att jag längtar efter att få gå och sova igen. Men oftast är det när jag går och lägger mig och vilar under dagen som detta händer. Inte på natten. Undrar hur mycket man kan styra själv med det här? Hur mycket jag kan experimentera? Men framför allt, hur kommer det sig att det blir så här? Att det känns så himla verkligt? Att allt omkring mig oftast är som det är i verkligheten. Visst ibland kan det vara konstigt och förvrängt omkring mig, men oftast inte. Man drömmer men är ändå vaken. Känslan blir som att det verkligen händer, på riktigt. Jag kan styra mina tankar och bestämma vad jag vill göra. Jag kan kontrollera det som händer. Visst är det lite märkligt? Men jag älskar det här. JAG FULLKOMLIGT ÄLSKAR DET HÄR!
Och varför händer detta nu igen? Kan det bero på att jag fått boken i mina ägor igen? Alltså boken, Ut ur kroppen som jag skrivit om i tidigare inlägg. Kanske den aktiverade min trötta själ igen. Vem vet vad trötta och oinspirerade själar kan starta upp?
Puss & Kram ♥ Lilitha Hex
