Det fanns en tid då jag svävade omkring ovanför de vita molnen. En tid då jag kunde se ner på den levande gröna planeten. Det var innan jag valde att gå ner till jorden till det liv jag lever nu.

Jag var två men ändå en. Jag var hon och han på samma gång. Jag var Guden och Gudinnan. Jag var en enda gestalt delad i två. Jag var kärlek, jag var ljuset i all oändlighet.

Jag var början, jag var slutet och universum var mitt hem.

Med min Gudinnas förlösande kappa närmade jag mig min nya värld. Delad och förfärad från att ha skiljts från min andra halva. Med en otroligt ensamhetskänsla skriker jag för första gången. Jag är född och Gudinnan knuffar ut mig i den nya världen.

Det är här jag ska vara nu i ett par år, tills jag lärt min läxa, vilket jag inte längre minns vad det var. Men med en inre längtan drivs jag framåt i livet. Med ett hål i bröstet letar jag efter min andra halva utan att veta om det. Sökandet tar aldrig rikitgt slut.

Nätterna är mörka och själen skriker. Åren går och man försöker att vara lycklig. Man hoppas, man längtar och man lever. Men saknaden är svår och djup som ett stort bottenlöst hav.

Mörkret föder ljuset. Som när man dör, så föds man igen, i sitt eget universum. 

Man är hemma. Och man blir hel igen.

Fullomlig

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex