Det var trettondagsafton och jag och min man hade bestämt att vi skulle grilla. Det var hur mycket snö som helst vill jag minnas. Och det var en sån där perfekt vinterafton då det sprakade om fötterna när jag gick i min magiska trädgård. Jag och min man har en förkärlek att grilla oberoende väder. Så det var inga konstigheter med att vi skulle grilla. Det är heller inget konstigt att jag fotograferade grillen där under månens sken då jag har en förkärlek att lägga upp sånt på Facebook. Ja, det är mitt lilla bekräftelsebehov som jag måste få upplopp för ibland…haha. Jaja, nog om mitt bekräftelsebehov. Det är faktiskt kul också att fota och få visa andra vad man själv har upplevt. Jag satt och vaktade grillen medans min man var in och fixade lite. Vi lämnar aldrig en tänd grill ensam. Jag satt där och njöt av tillvaron och då såg jag det vackra som fanns där framför mig. Så jag tog några bilder och var noga med att få med både grillen och månen. Jag älskar månen och den var på väg att bli full denna afton. Det låter ju lite roligt att skriva att den ska bli full, men det är ju så man skriver. Och jag måste berätta att det var en speciell känsla när jag tog denna bild. Men jag kunde inte riktigt ta på det. Men jag minns att jag stod där och bara tittade upp mot månen länge. Men då såg jag inte.

Månmagi…

Jag tyckte att månen var väldigt vacker denna afton. Molnen slingrade sig sådär magiskt runt själva månen. Jag tog flera foton. Jag lade upp ett av dem. Och det var då jag såg det. Av någon anledning hade jag fotat ett omedvetet ögonblick. Händelseförloppet gick fort. Men jag hade fotat vid rätt tillfälle. Och jag såg det. När jag förstorade bilden såg jag det. Jag såg ansiktet. Det såg ut som ett litet dockansikte med en lock i pannan. Jag såg ett barn, en baby. Och jag minns att jag funderade lite på detta. Vi gick i väntans tider då första barnbarnet skulle födas någon gång i början av februari. Så än var det tid kvar. Men jag kände att månen ville berätta något för mig. Och ni förstår nog hur mina tankar gick. Det var ju nästan en månad kvar innan hon skulle anlända. Vår lilla vinterbaby. Mitt första barnbarn. Så vad var det månen ville berätta? Ni ska veta att mitt huvud snurrade lite där. Jag blev både orolig och fundersam. Ändå så kände jag att det inte var något sorgligt över det hela. Månen såg harmonisk ut. Och det lilla ansiktet tittade ner på mig sådär lite gulligt och hemlighetsfullt.

Molly fyller 1 år…

Tänk att det var för ett år sen månen visade detta barnansikte för mig. Inte visste jag då att mitt första barnbarn Molly skulle födas dagen efter, en månad för tidigt. Men månen hade visat sitt tydliga språk och det var en sån fantastisk känsla när min son ringde dagen därpå och berättade att hon anlänt. Vår lilla snödroppe hade kommit, en månad för tidigt. Och jag förstod då vad månen velat visa. Hon visade mig att hon var på väg. Och i morgon fyller vår älskade Molly 1 år. Världens sötaste lilla ettåring. Söt, vacker, charmig, busig och speciell. Precis som det ska vara. Alla våra barn är speciella på sitt vis. Men för mig som farmor är hon den mest speciella just nu. Och jag är så glad att hon valde att komma till oss. Det ska bli så mysigt att få träffa henne i morgon. Längtar. Längtar. Längtar.