Jag måste få berätta…
Jag min man och två av våra vänner kände att det skulle vara skönt att åka iväg på en liten kryssning. Så vi bestämde oss för att göra det. Jag tog på mig ansvaret att kolla upp och boka resan. En dygnsresa på Ålandshav. Jag är dessvärre ganska seg ibland, eller jag har en tendens att göra allting i sista minuten. Jag lever under den filosofin att allting löser sig. Dessutom var det en speciell artist vi ville gå på. Lasse Berghagen. Jag trodde absolut inte att biljetterna skulle ta slut. Trodde inte att han var så poppis. Eller att de bättre hytterna skulle ta slut. Absolut inte. Tänk så fel jag hade. Döm om min förvåning när jag satte mig ner och skulle boka resan. Alla fina och bra hytter var slut. De enda hytter som fanns kvar var dem under däck. Ni vet, de där läskiga C-hytterna utan fönster.
Att våga be änglarna, våra hjälpare om hjälp
Opps! Jag blev lite svettig. Vad skulle jag göra nu? Jag som lovat att fixa detta. Jag som sagt att det skulle finnas hytter utan problem. Jag satt febrilt och försökte hitta bra hytter men utan resultat. Jag klickade runt som en lättare orkan för att hitta bra hytter. Det gick inge vidare. Jag ringde in och frågade om det fanns kvar hytter i kategori A, möjligtvis B. Men det var tvärfullt förutom vissa C-hytter. Aldrig att jag skulle åka på en Ålandskryssning och sova i en C-hytt under däck. Never! Det är säkert inget fel i det, men inte för mig då jag har en släng av klaustrofobi. Jag måste ha ett fönster som jag kan kika ut genom då och då, speciellt på morgonen när jag vaknar. Jag får lite lätt panik annars. Men strunt the same. Dit jag vill komma är att jag till slut bad om hjälp. Jag bad en av ärkeänglarna, nämligen Ärkeängel Mikael. Min ängel i drömmen. För när jag suttit där hela
morgonen utan resultat kände jag att jag nog måste be om hjälp. Jag brukar inte be om hjälp i tid och otid, men ibland så… Jag blundade och bad högt om vad jag önskade. Och jag kände tillit och tackade ödmjukt. Jag erfor ett blått sken över mitt vardagsrum. Så gick jag direkt in och kollade igen och där plötsligt fanns två lediga A-hytter. Jag trodde knappt mina ögon. Jag klickade snabbt och bokade hytterna kvickt. Jag hade blivit hörd. Jag kände ända in i mitt hjärta att jag hade blivit hörd. Min önskan hade slagit in. Igen. Tack min skyddsängel, min hjälpare.
Vi har osynliga hjälpare
Många skulle säkert se detta som en slump. Men det är inte så jag ser det. Det är inte första gången detta händer mig. Det händer ganska ofta att jag ber om hjälp på detta sätt och faktiskt får hjälp ganska så omgående. Det kan handla om borttappade saker här hemma eller när jag vill ha en parkeringsplats för bilen osv. Men alltid inför varje fråga är jag väldigt ödmjuk. Och jag är väldigt noga med att tacka ordentligt för hjälpen efteråt. Ja, jag vet att det låter flummigt.
Alla har vi varit med om att saker och ting bara försvinner på ett eller annat sätt. Ibland så är det ungarna som tagit det, eller din käraste, eller också är det du själv som förlagt det nånstans. Jag är expert på att förlägga saker överallt. Men ibland så är bara saker och ting borta fast du vet att ingen har rört det. Faktum är att saken är borta och det spelar ingen roll hur mycket du eller ni går omkring och letar, den är borta!!! Hur irriterande som helst. Jag kan bli helt gaaaalen av att vissa saker försvinner och att jag inte hittar dem. Ibland händer det märkliga saker omkring oss, omkring mig, och ibland undrar jag om inte någon retas med mig? Jag har läst någonstans att våra hjälpare gillar att skoja med oss ibland.
Som en gång när min man hade köpt två stycken figurer som man kan sätta på foppatofflor. Det var två stycken Jack Skellington-figurer. Vi satt vid köksbordet och plockade upp dem ur påsen. Kristina fick en men den andra ville hon inte ha, vi tänkte att den ger vi bort till Kristinas kompis Sofia. Sagt och gjort. Nu skulle vi lägga undan den så att den inte skulle komma bort…icke då. Den var redan borta!!! Bara sådär. Vi hade nyss suttit och pillat på den. Så var den plötsligt borta. Både jag och min man började leta runt efter den. Jag hade ju lagt den på köksbordet! Vi tittade på bordet, under bordet, i påsen den låg i, men ingenstans var den där förbaskade “Jack”. Alltså jag letade hela kvällen, men utan resultat. Det var verkligen märkligt. Vi gav motstridigt upp. Vi slängde påsen den legat i. Jag kunde knappt somna på grund av den där Jack…
Natten svepte över oss. Morgonen grydde.
Hör och häpna till min förvåning när jag kommer ner till köket nästa morgon. Vad tror ni ligger där på köksbordet helt öppet? Alltså jag trodde inte det var sant. Jag var tvungen att gnugga mig i ögonen. Men där låg den, “Jack Skellington”. Hur hade den hamnat där? Jag frågade de andra i huset men ingen fattade nånting. Ok tänker ni, någon hade lagt dit den under natten, typ min man eller Kristina. Men Kristina var uteslutet då hon aldrig skulle gå ner själv till köket på natten, och min man var det inte heller, inte Lovisa… och katten? Näää, knappast. Alltså den där Jack alltså! Någon hade helt klart skojat med mig. Men vem…
Så en annan sak som hände. Lovisa hade tappat bort en liten, liten rosa plastfigur, en av de tre feerna i Törnrosa, cirka 1 cm stor.
Är det något som gör mig otroligt irriterad så är det när det saknas något ur en serie eller pusselbit eller liknande. Jag kan leta i flera timmar tills jag hittar saken. Men den lilla fen var borta. Jag letade överallt, Jag gick runt i huset och letade på golven, under soffor och bord. Jag gick med sopborsten och sopade och letade överallt. Jag höll på i nästan en timme… men nej den var borta. Jäkla lilla figur.
Jag blev så otroligt frustrerad först, men så kom jag på att när jag läste i boken “Fråga dina vägvisare”, av Sonia Choquette. En bok som handlar om våra skyddsänglar och hjälpare som vi har omkring oss. Och i ett kapitel står det om något som heter “löpare”, (och det här gillar jag), alltså andar som springer i förväg och hjälper dig att hitta eller fixa saker åt 
dig. Och vet ni? Detta köper jag fullkomligt. Blev riktigt häpen när jag kände igen mig i boken när jag läste om dessa “löpare”, som jag dagligen använder mig av utan att vara medveten det. Jag har ju förstått att det är någon/något omkring mig som hjälper mig men inte att det hade ett visst namn. Eller att flera använder sig av detta. Hurra! Jag är icke tokig alena. Nu vet jag bättre och min medvetenhet har gjort mig väldigt ödmjuk inför dessa underbara andar. Jag är och har alltid varit väldigt noga med att alltid tacka efter varje gång jag fått hjälp. Så nu vet jag vilka jag tackar…
I alla fall, tillbaka till den lilla fen. I den boken står det i alla fall att man ska fråga högt om man vill ha hjälp med att finna saker å ting. Så jag sa högt: Snälla, hjälp mig att hitta den lilla rosa fen. Ja, jag vet att det låter helt knäppt. I alla fall så går jag ut i hallen och vad är det som ligger där mitt på golvet… helt öppet? Jo, den lilla rosa fen. Finns inte en chans att jag kunnat missa den när jag letade. Jag stod bara och gapade, hur var det möjligt? Ja, jag vet faktiskt inte?
Det är underbart när det händer
Samma sak när ett litet lock till Lovisas lilla prickiga tekanna var borta. Som sagt, sånt här gör mig gaaalen. Och jag letade efter locket i flera dagar. Jag gick i genom alla hennes saker. Tittade i hennes leklådor med mera, och förstås under soffan, bord och jag ni vet… Men det jäkla locket var borta. Jag höll på att bli tokig för jag tänkte på locket hela tiden. Ja, det kanske låter lite tvångsaktigt…haha. Alla har vi våra små konstiga egenskaper. Så när jag slutligen satt där på golvet och slet i mitt hår så sa jag högt: Snälla, någon, hjälp mig hitta locket till den prickiga tekannan… Min man satt i samma rum och hörde hur jag
frågade rakt ut i luften och han bara skakade på huvudet. Men han börjar bli van. Det kanske tog nån minut så for en tanke om att jag skulle titta i legolådan…och där låg locket. Jag log för mig själv och tackade för hjälpen. Te-servisen var komplett igen. Yay! Visst är det helt otroligt? Jag kan inte låta bli att förundras. Tack för det kära hjälpare eller vad det nu var som hjälpte mig.
Ja, jag kan berätta hur många saker som helst som jag har hittat när jag frågat efter det högt. Min äldre dotter har varit med mig när det har hänt och hon är lika häpen varje gång det händer. Självklart fungerar det ju inte om en sak verkligen är försvunnen, eller om den blivit stulen eller att man tappat den ute någonstans. Men annars så kan det kan handla om att hitta mina nycklar, att hitta parkeringsplatser, varor i affären som är slut men som dyker upp där de inte ska stå. Ja, jag tycker själv att det är lite spooky i bland, men nu har det hänt så ofta så nu är det en vanlig magisk företeelse som finns i min vardag. Och jag är så tacksam över detta. Jag älskar det. Det är helt underbart när det händer. Och nu måste jag gå och kika lite i Sonia Choquette`s bok igen.
Hur tänker ni när det gäller skyddsänglar och hjälpare? Har ni varit med om liknande händelser? Berätta gärna…
