God dag, kära läsare. Har precis intagit en god frukost/lunch och massor av vitaminer. Inte så att jag känner av någon vitaminkick än, men det kanske kommer. I går var jag in till den stora staden för en tid hos min sömnläkare. Eller, ja det var en sjuksköterska som tog hand om mig. Och allt var relativt bra med mig och min sovmaskin, CPAP. Dock har jag slarvat lite med att använda den. Men allt såg bra ut och jag kommer inte dö av stroke eller hjärtsvikt än på ett tag…hehe. Min sjuksköterska sa att jag inte behöver oroa mig speciellt mycket nu när jag har en sovmaskin. Skönt att höra i ett döds-ångest-hjärta. Skönt även att ha det besöket avklarat. 

Men det är förstås inte lätt att ta bilen in till staden helt själv när man är så orolig för nästan allting. Men jag tar hellre bilen än sitter bland massa människor i pendeltåget. Pest eller kolera? Det får bli bilen. Hur det än är så älskar jag att köra bil. Och om jag är ute i god tid så blir det hela till en feelgood-känsla. Ni vet när man sitter i bilen och själv får bestämma vilken musik man kan lyssna på. Och man kan spela precis hur högt man vill…hehe. Dessutom gillar jag trance och det är inget som varken min familj eller vänner vill lyssna på där hemma. Och då jag egentligen är en musikmänniska är detta ett supertillfälle för mig. Jag mår verkligen bra av att lyssna på musik, och då helst på trance. Det är något i den musiken som väcker mig till liv. Så det var en skön känsla i kroppen när jag satt där och körde och brassade på med musiken. Solen sken omkring mig och trafiken flöt på relativt bra. Jag var på plats i god tid. Sömnkliniken, Aleris, ligger på Riddargatan mitt inne i smeten. Jag brukar ställa mig i ett P-hus nära intill. Parkeringspriset ligger väl runt 100 kr i timmen. Billigt eller hur? Mitt besök brukar ta ca 1 ½ timme. Så taxan på det besöket blev 146 kronor. Ka-ching! Men vad är pengar?

Alltså, att parkera i P-hus...

Är det någon mer än mig som hatar att parkera i parkeringshus? Eller är det bara jag? Men att få tag på en parkering inne i stan är i stort sett omöjligt. Det P-hus som jag parkerade i är ett mindre variant med väldigt trånga platser tycker jag. Det tar en timme att få bilen att står rätt. Man håller på och rattar och kämpar. Backar och kör in, krånglar och bökar. Jag brukar vara helt svettig efter att ha parkerat bilen. Lite märkligt är det också att när man kliver ut bilen och tittar hur bilen står så ser man att man har haft hur mycket plats som helst att parkera på. Hur går det till? Som sagt var…märkligt…hahaha. Och sen ska man ju komma ut ur det där förbaskade garaget också. Gaah! Jag vet redan innan att jag kommer att få böka och krångla för att få ut bilen. På väg till bilen hoppas jag att jag få krångla i fred. Jag ser att det är fullt på min parkeringsvåning och inser att när jag åker så kommer förmodligen någon annan att vilja stå där. Men ingen bil kommer, jag stressar på. Går upp till bilen och går in och sätter mig. Fortfarande ingen annan bil syns till. Jag startar bilen och vipps, så dyker det upp en silver porsche och ställer sig. Såklart han vill ha min plats. Och sen plötsligt kommer det 3 yngre killar och ställer sig bakom mig. De väntar på att jag ska backa ut. De har sin bil bortom min bil. Jag inser att jag inte kommer att fixa detta speciellt snabbt, och speciellt inte om de ska står där och titta på. Jag sticker ut mitt lilla huvud genom sidorutan. Och på mitt charmigaste sätt säger jag att om de ska stå där och titta på när jag backar ut bilen kommer det att ta jättelång tid. Killarna skrattar och säger att de hjälper mig. Jag börjar backa och de står där och viftar med armarna hej vild och plötsligt är jag ute ur parkeringsfickan på nolltid. Lite pinsamt var det, men tusan vad fort och bra det gick. Jag tackade för hjälpen och for därifrån. Jag tittade inte ens bakåt. Jag skrattade för mig själv och undrade vad killarna hade tänkt eller pratat om? Kan det ha varit något om tanter bakom ratten kanske? Eller så tyckte de bara att det var roligt att få hjälpa till. Strunt samma. Jag krånglade mig ut ur parkeringshuset och körde vidare upp mot Stureplan. Och jag tänkte att nu kommer det dröja innan jag kommer att parkera i ett P-hus igen. Tack och Lov!

Älska mig som den jag är…

En sak jag kommit att tänka på. När man är ”sjuk” som mig så är det förstås många rara själar som frågar om jag behöver hjälp och så. Att jag ska säga till om jag behöver hjälp. Och det är förstås väldigt gulligt och snällt. Och då kan jag säga att jag vill ha hjälp. Fast kanske inte på det sätt som de tror. Den hjälp jag vill ha är att de ska ta mig som den jag är. Jag är lite udda och världsfrånvänd just nu. Jag har mina idéer och tankar. Jag ser lite trött och sliten ut. Och jag är trött väldigt ibland. Frånvarande. Reserverad. Men värdera mig inte utifrån det. Det är bara en fas jag går igenom. En nödvändig fas för att komma vidare. Jag vill inte heller att man ska se mig som ett hjälplöst offer som inte klarar av min dagar. För det gör jag. Jag klarar av det mesta. Det är bara min hjärna som spökar ibland. Och det går jag i terapi för. Och en annan sak är att man blir så himla osocial. Eller jag blir i alla fall det. Jag har så mycket med mig själv just nu så jag orkar inte ha andra i mitt liv. Jag måste få vara själv och utvecklas i den takt jag behöver. Det handlar inte om att jag inte tycker om mina vänner. Tvärtom. Mina vänner håller jag väldigt kära, även om jag inte alltid visar det. Jag orkar bara inte just nu. Jag måste prioritera all min energi nu för tiden. När jag får för mycket att göra blir jag liksom fastfrusen, jag kan inte sortera ut vad jag ska börja göra eller i vilken ordning jag ska göra saker. Det är inte så lätt att förklara. Men så här var det inte förut. Då kunde jag göra hundra saker på en gång. Jag var mera ambitiös och initiativrik. Men så är det inte längre för mig. Jag måste ta en sak i taget. Annars blir det för mycket i min hjärna. Jag är inte den jag var förut. Minsta lilla krav kan bli hur stort som helst för mig. Det som kan verka litet och löjligt i dina ögon kan vara väldigt krångligt och stort hos mig. Jag orkar heller inte ha massor av ungar hemma som springer längre. Förut var det aldrig några problem. Ungarna kom och gick. Men nu fungerar inte det på samma sätt längre. Det har ingenting med att jag inte gillar ungarna. Det är mig det handlar om. Jag orkar bara inte med det. Jag blir trött av bara tanken. 

Tröttheten tar aldrig slut…

En annan sak är tröttheten som man inte blir av med trots att man vilar. Jag kan känna mig totalt utslagen eller bli väldigt trött efter bara någon timmes aktivitet. Och aktiviteten behöver inte ens vara ansträngande. Det räcker med att plocka ur och i diskmaskinen. Sätta på en tvätt. Planera mat. Laga mat. Sen måste jag vila i en stund. Eller som med garage-händelsen som jag berättades om här ovan. Jag var helt slut efter den. Helst slut! Även tankar kan göra mig helt slut. Som när jag får mina ”psykbryt” med oro- och dödstankar. Dem knäcker mig totalt. Jag kan bli totalt däckad inombords. Så här var jag aldrig förr i tiden. Jag orkade väldigt mycket och hade ofta många järn i elden. Men inte längre. Nu är jag trött jämt. Ändå försöker jag orka mera än jag gör. Jag måste, för att livet omkring mig ska fungera. Jag lever ju inte ensam. Och trots jag får mycket hjälp omkring mig blir jag trött ändå. Och detta kan jag inte göra något åt. Det är bara att gilla läget. Jag har även börjat träna på att säga nej till saker och ting eller vara lite obekväm. Och detta är fruktansvärt jobbigt för mig. Det känns som att man tränar på att vara elak. Och såklart vill man ju inte vara elak. Detta tar också mycket kraft och energi från mig. Jag vet att detta är svårt att förstå. Och det är detta jag vill ha hjälp med. Jag menar inte att ni ska sjåpa och dalta med mig. Absolut inte. Men jag vill att ni försöker förstå att jag inte fungerar som alla andra. Att jag inte riktigt är som ni, eller som normen anser. Jag orkar inte lika mycket som alla längre. Min hjärna har brunnit. Den har varit med om en smärre krock. Den har blivit allvarligt skadad. Och nu håller jag på att reparerar detta. Detta kommer att ta tid. Allt kommer inte att gå att reparera. Vissa saker kommer jag att få leva med. Det är konsekvenserna som blir av att ha gått in i väggen eller drabbats av utmattningsdepression. Ni måste försöka att ha överseende med att jag är som jag är fast jag beter mig lite konstigt ibland.

Det finns forskning och studier på att utmattningssyndrom faktiskt ger mätbara hjärnskador. Som tur är så kan man återhämta sig, om man ger hjärnan chansen att få reparera sig. För vem vill gå omkring med hjänskador? http://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/stress-ger-matbara-skador

Man är väl en knäppgök…

Jag har börjat inse vad det egentligen är som jag drabbats av. Utmattningssyndrom är inget att leka med. Jag har börjat att förstå att mitt liv kanske aldrig mera kommer att bli som det varit. Jag kommer förmodligen alltid att vara stresskänslig. Allt är förstås beroende på mig själv och hur jag väljer att leva. Kanske det går över långt framöver. Men min tid är knapp. Jag är inte 30 år längre. Jag har inte 40-50 år kvar att leva. Kanske 20-30 år om man ser på statistiken. Inte för att se pessimistiskt på det hela men, 20 – 30 år går fort. Alldeles för fort. Min son fyller 30 år i år. Var tog dem åren vägen liksom? Såklart så vill jag ta väl hand om de åren som är kvar. Det är det jag menar. Inte att mitt liv redan är slut. Jag är i en fin årgång bara jag lär mig att njuta av den. Jag måste jag börja tänka om. Programmera om min hjärna lite. Där kommer bland annat min KBT in i bilden + min egen kraft förstås. Man måste hjälpa till. Och det ordentligt. Man kan inte bara sitta här och tro att det löser sig av sig själv. Man måste kämpa varje sekund med detta. Och detta gör mig också trött. Min egen kamp mot mina demoner dränerar mig. Men jag är inte den som ger upp. Jag ska se till att bli vän med mina demoner. Jag ska bli vän med mina fiender och komma på en slags lösning. Jag ska komma ur det här. Jag vet också att jag inte kommer få ett sämre liv på grund av detta. Snarare tvärtom. Jag känner att livet kommer att bli så mycket bättre när jag en dag kommit vidare. Men än är jag inte där. Än står mörkret och lurar i varje hörn. Tur också att jag kan skriva av mig. Mitt skriveri om mitt liv är en del av vägen till mina djupare insikter. Det när mitt hjärta och min hjärna. Att komma till insikt är inte alltid lätt. Men att leva upp till dem är svårare ändå. Men livsnödvändigt för att förändra sitt livs mönster. Jag är på väg dit nu. Jag har nog aldrig varit närmre…

Det är onsdag och när jag skriver detta sitter jag ute på min altan. Här kan jag sitta ifred och skriva. Katten ligger och slickar sig i solen och grannens fontän porlar ljuvligt. Och fast är är aningen kyligt i skuggan är solen varm. Det känns att våren är här på riktig nu. Jag njuter av det jag kan omkring mig. Att kunna utnyttja sina sinnen är en gåva som vi har. Som doften av kaffe. Som att höra hur duvorna kluckar i skogen, eller hur mitt vindspel försiktigt spelar i vinden då och då. Livet är i rullning. Processen är i gång. Livet kunde förstås vara bättre. Men det kunde också vara väldigt mycket sämre.

Och ja, nu blev det så där mycket text igen. Jag kan bara inte sluta att skriva när jag väl börjat.

Jag önskar er mina kära läsare en riktigt underbar dag. Hoppas ni kan njuta den.

Kram Lilitha Hex