List

Sveriges farligaste kvinna

9

Jag måste börja med att få skriva att jag känner mig överväldigad av all respons jag fått av många olika människor som jag inte ens känner i och med mitt förra inlägg. WOW! Vilken medmänsklighet och empati det finns omkring oss. Vilken kärlek och omtanke. Och det är så det måste vara. Att vi stöttar varandra i den mån vi orkar och det går. Det behöver bara vara några små ord. Jag känner stor tacksamhet över att ha er som läsare. Ni är en skänk från ovan. Jag vet att vi människor har nog med sitt och sina egna problem, ändå märker jag en tendens av viljan att finnas till för andra som behöver det. Jag själv känner att jag är lite dålig på det. Jag har så mycket med mig själv att fokusera på så jag brister något där. Men å andra sidan så är mitt skrivande ett stöttande till er, till dem som mår som jag gör. Till dem som inte kan sätta ord på vad det är de känner och tänker. Jag vet själv hur förlösande väl valda ord kan vara. Den där aha-upplevelsen är guld värd. Den där känna-igen-sig-upplevelsen är guld värd. Man är inte ensam. Det är skönt och en tröst att veta att man inte är tokig allena..hihi. 

Men nu tillbaka till min galna värld. Och nu blir det mycket text att läsa för den som orkar. Jag har ju så mycket som jag vill skriva om. Få ur mig. Berätta. Kanske inte så jätteintressant för alla men det hjälper mig på vägen till ett mera välmående liv. Att minnas och reflektera över mitt liv är en viktig del i den process jag går igenom nu. Många pusselbitar hamnar på plats. 

Min galna värld…

Jag skrev ju att jag känner att livet är på väg tillbaka till mig. Äntligen. Men bara för att jag känner att livet är på väg inom mig så innebär ju inte det att mörkret håller sig borta. Det finns ju något som heter återfall. Som i dag. Har sovit jättedåligt i natt med massa konstiga drömmar. Drömmar 578072_10151386991283089_959543261_nsom jag inte riktigt minns men som jag vet ändå har skrämt mig. Jag orkade inte komma iväg på träningen. Jag behövde vila. Och då kom det över mig. Jag fick för mig att jag skulle dö om jag somnade. Visst är det knäppt?  Men som jag skrivit förut, jag kan inte riktigt göra något åt det. Det bara kommer över mig. Väller över mig. Och fast förnuftet säger att det inte kommer bli så, tar rädslan över. Jag antar att det inte är lätt att förstå om man inte själv varit med om det. Dödsångesten är som mörk tunnel med själva helvetet i slutet. Jag kan inte riktigt komma ifrån den känslan, eller rädslan. Men när ändå dödsångesten slår till försöker jag ändå att lugna och trösta mig själv: Jag kommer inte att dö. Varför skulle jag dö bara sådär? Jag är ju inte så gammal. Man dör inte i min ålder bara sådär. Jag är ju inte ens sjuk. Eller? Men det är klart. Det känns lite konstigt i hjärtat. Tänk om jag faktiskt har fel på hjärtat? Jag känner mig så trött och det slår tungt. Var det inte ett dubbelslag jag kände? Jo, det var det. Tänk om jag är sjuk på något vis? Vore ju lustigt att bara ligga här och dö sådär. Men om jag dör så kommer jag inte att vara medveten om det. Det blir värst för dem som hittar mig. Stackars dem. Det kan inte bli kul. Tur jag duschade i går…osv, osv. Jamen ni ser. Jag kan inte hejda mig. De dumma tankarna bara kommer fast jag inte vill det. De bara väller fram och jag kan inte sluta att tänka på det. Det tar över mitt förnuft. Ja, nästan i alla fall. Och i detta skede måste jag gå och ta en tablett för att dämpa ångesten. Jag måste det. Jag har ett liv att ta hand om. Jag orkar inte annars. Som tur är händer inte detta så ofta numera. Men ibland så… Dumma, dumma dödstankar. 

Ok, man får små återfall då och då. Inget att göra en ”big business” av. Det gäller att inte dras ner allt för mycket. Man överlever. Man får ta nya tag. Jag använder mig mycket av humor och försöker att se humorn i det hela. Det är en del av mitt sätt att ta igenom mig den här skiten. Jaja, i morgon är en annan dag. Och då ska jag iväg och träna i alla fall. Jag har nu bestämt att jag ska träna tisdag, onsdag och torsdag. Jag måste få in rutiner i mitt liv. Jag mår bra av rutiner. Rutiner som jag kan följa. Inget komplicerat. Och inget ”over do it”. Det behövs inte mycket för att mitt tåg ska spåra ut. Hjärnan är ständigt beredd. Mitt liv består av en massa signalfel som ångest, oro, dödstankar, tvångstankar som ställer till det för mig ibland. Ja, ni ser ju hur jag har det. Rena dårhuset. Har man jobbat på Långbro Sjukhus så har man. Alltså jag jobbade där, jag var inte intagen. För er som inte vet vad Långbro sjukhus är så var det ett mentalsjukhus som fanns här i Stockholm. Det byggdes någon gång i början av 1900-talet och lades ner 1997. I Det var en speciell tid i mitt liv. 

Antingen jobbar man på ett dårhus eller också är man intagen…

Det sa alltid min kollega som jag hade när jag jobbade på Långbro Sjukhus. Att jag ens hamnade där utan utbildning är ett mysterium. Men de var inte så noga på den tiden kanske. Jag jobbade där 1988-89. Jag minns att jag var på en anställningsintervju och att jag fick jobbet för att föreståndaren tyckte jag var så söt och trevlig. Jag visste inte då vad jag gav mig in på. Att jobba somStoraMans_3 mentalskötare krävde verkligen sin man… eller kvinna. Avdelningen jag hamnade på låg på 5:e eller 6:e våningen om jag inte minns fel. Varje dag var jag tvungen att ta hissen upp till min avdelning. Jag var lika rädd varje gång jag skulle åka i hissen. Man visste aldrig vem som skulle gå på under färden. Jag jobbade på en delvis låst avdelning för manodepressiva patienter. Både män och kvinnor låg på samma avdelning. Att den fungerade som delvist låst var för att patienterna var tvungna att meddela någon ur personalen att de skulle gå utanför dörrarna. De flesta var därinne frivilligt men det fanns även de som var där ofrivilligt. Patienter som var där på vårdintyg. Dem fick man hålla lite extra koll på. Men det fanns inga farliga patienter på avdelningen där jag jobbade på. Men det gjorde det dock på våningen ovanför. Där hamnade dem kriminella psykfallen och den avdelningen var väldigt låst. Tack och lov kan man tänka. Men det värsta var att när överfallslarmet gick var man tvungen att springa upp och hjälpa till. Och det gjorde det lite då och då. Helst ville dem ju att de manliga skötarna skulle komma dit och hjälpa till för det kunde bli ganska så stökigt däruppe. Att skicka upp oss kvinnor var direkt provocerande för patienterna som fanns där. Personen som jag jobbade mest med, man arbetade mycket i par, var en man och det var ju bra i och med våningen ovanför. Men, sån tur hade förstås inte jag. Min manlige arbetskollega hade nämligen blödarsjukan och var livrädd över att springa upp och hjälpa till. Så vem halloween-5tror ni fick springa upp? Kul också att min avdelning låg precis under. Perfekt, då kom jag först upp också. Tjoho! Jubel i busken! Men man var ju tvungen. Och jag kan lova er att jag var helskraj varje gång jag jobbade kväll. Man bara gick och väntade på att larmet skulle gå. Det var ett himla tjut vill jag lova. Och det hände att jag fick springa upp. Och mycket riktigt blev jag alltid verbalt attackerad fort jag visade mig där uppe bland de kriminella männen. Jag minns att jag hade mardrömmar om hur någon patient stod där uppe med en blodig slaktarkniv och väntade på mig. Det hände dock aldrig tack och lov. Men min fantasi var det aldrig något fel på.

Oftast var det en ganska trevlig arbetsplats. Jag hade många roliga arbetskamrater. Även min parhäst var rolig fast han lät mig springa på de där förbaskade överfallslarmen. Men många rara patienter. Och det hände många tokiga saker där vill jag lova. Jag fanns där som stöd och medmänniska. Satt med och tittade på TV, åt tillsammans med dem, var ute på promenader osv. Jag fick även följa med vissa patienter när de skulle ta ECT, alltså elbehandling. Det kändes lite bisarrt tyckte jag. Men vissa patienter med psykisk sjukdom trivs visst med detta. Det väcker liksom hjärnan till liv. Och faktum är att resultatet märktes direkt efteråt. ECT får man när man är i ett så djupt depressivt tillstånd så att man varken rör sig eller äter. Patienten är helt apatisk och bara ligger där i sängen och tittar upp i taket. Då måste något drastisk ske så att signalsubstanserna kommer i balans. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag kan tycka att det borde finnas annat sätt. Det var dock inte som i Gökboet där de lobotomerade patienterna.

Sveriges farligaste kvinna…

Sen så hade vi ju Elisabeth som bodde där på en egen avdelning.  Det gick historier om att hon både kastade saker, mat och bajs på alla hon träffade. Förmodligen var det en liten överdrift. Hon ansågs som Sveriges farligaste kvinna på den tiden. Hon sas vara väldigt aggressiv. Men vem skulle inte bli det om man var instängd på en avdelning dygnet runt. Jag kan skriva hennes namn då det finns massor av berättelser om henne. Fast jag vet inte om hon hette så på riktigt. Hon har bytt namn och heter något annat nu för tiden. Men det var i alla fall det första de varnade mig för när jag började jobba på Långbro: Akta dig för Elisabeth! Hon är livsfarligt! Elisabeth bodde några hus bort och fick aldrig vara ute på egen hand i det fria livet. Utan hon hade en slags rastgård där hon gick och skrek och spottade i. Jag var livrädd att gå förbi där. Men man var ju tvungen då hennes rastplats var på vägen till min avdelning, eller huset där min avdelning låg. Tack och lov var hon inte ute så ofta och om hon var det gick jag raskt förbi. Och visst skrek hon efter mig några gånger. Kanske hon bara var sällskapssjuk. Vad vet jag? Jag vågade inte stanna och ta reda på det i alla fall. Jag sprang förbi henne. Vet dock att hon blev utsläppt till slut och diagnostiserad med autism. Stackars människa att behöva leva i den misär hon gjorde i så många år. Hon lever och mår bra idag med människor omkring henne och som förstår sig på hennes problematik. 


Så var det, det där med kulvertarna. Under Långbro fanns det nämligen kulvertar. Ni vet såna där skräckinjagande långa och mörka tunnlar under husen. Man fasade över att behöva gå i dem. Minns faktiskt inte varför man var tvungen att gå i dem ändå minns jag att jag var tvungen att göra det några få gånger.. Även om det fanns lampor där nere så var det ändå kulvertarmörkt. Det klickade och det kluckade. Det kändes precis som att vara med i en skräckfilm. Det var verkligen hemskt. Jag måste säga att detta var en jobbig period i mitt liv. Att gå och vara rädd varje dag när man ska till jobbet är inte sunt. Fast jag trivdes bra när det var lugnt och det var det ju oftast. Men man visste ju aldrig. Redan då var jag en väldigt orolig själ och det blev nog inte bättre av att jag jobbade där. Man brukar säga att det som inte dödar oss, härdar oss. Men det stämmer inte i mitt fall. Det blev påfrestande för mig att gå och jobba. Jag knäcktes sakta men säkert. Jag klarade inte av att tvångsduscha vissa patienter, jag klarade inte av att tvångsmata vissa patienter. Och sen när jag var tvungen att tvinga en patient på sig hennes kläder fick jag nog. Jag pallade inte att med våld klä på en annan människa. Allt för mycket tvång med patienter skedde. Det kanske behövdes, jag vet inte, men mitt psyke klarade inte av det. Jag ville inte jobba på det sättet. Det knäckte mig fullständigt och jag sade upp mig. Jag var bara 23-24 år när jag jobbade där. Jag hade 2 små söner hemma som behövde en trygg och stabil mamma. Jag var på väg att rasa redan då. Trots det är det ett intressant och kul minne att ha i bagaget att ha jobbat på Långbro.

Att se bakåt är ibland viktigt för att kunna komma framåt…

När jag ser tillbaka på mitt liv märker jag att jag var väldigt rädd av mig redan då. Jag hade svårt att hantera andra människor och konflikter. Så det är ett mönster jag gått och dragit på i nästan hela mitt liv. Jag vet inte riktigt när det började. Men jag tror det var när jag kom in i puberteten. Innan den var jag bara den Jeanette jag ville vara. Ja, nästan i alla fall. Men jag minns att jag var ett väldigt tufft barn i början av mitt liv. Jag var en riktig pojkflicka som tävlade och försvarade mig med händerna om det behövdes. Jag var tuff, orädd och envis. Envis är jag väl fortfarande. Men det andra. Tuff och orädd. Dem orden rimmar falskt med mig. Visst man kan vara tuff och orädd på olika sätt och vis. Många tycker kanske att jag är tuff och orädd i och med att jag skriver så öppet om min dödsångest osv. Och då kan man undra varför jag vågar skriva så öppet om detta? Förmodligen har det med min kunskap om mig själv att göra. Där råder inget tvivel. Jag vet vad jag känner. Jag är helt säker på vad jag känner. Där kan ingen komma och sprätta mig på näsan och säga att jag har fel. Jag är säker i mig själv på det viset. Det är när dem yttre faktorerna kryper närmre som jag blir nervös och orolig. Saker som jag inte har kontroll över. Det är där min rädsla kommer in i bilden. Oron. Osäkerheten. Ibland önskar jag att jag kunde läsa andras tankar. Men det skulle kanske göra mig ännu räddare. Det är bättre att försöka hitta svaren inom sig själv. Ingen idé att egentligen blanda in någon annan om det inte behövs. Själv är bäste dräng.

Kram Lilitha Hex

 

 

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

9 kommentarer

  1. Tänk, jag förundras varje gång över hur lika ditt och mitt inre är, eller fungerar. Och du är så klok Jeanette. Lite roligt att läsa om dina upplevelser som mentalskötare, jag minns ju att du nämnt att du arbetat där, men inte hört detta förut. Fascinerande, på många sätt! Ja, du har verkligen skriftens gåva vännen <3

  2. René hilmersson on

    Söta du..många tankar o frågor du har..men som sagt du är inte ensam! Dödsångest stämmer lite dåligt med just Tarotguiderna känner jag..tror du inte på ett annat liv efter döden..isf borde va

    • lilithahex on

      Jag förstår inte riktigt vad du menar? Vad menar du med att det stämmer dåligt med tarotguiderna? Jag tror på ett liv efter döden. Eller jag hoppas på ett liv efter döden. Trots det har jag dödsångest. Det är inte döden i sig jag är rädd för utan mera sättet jag kommer att dö på. Det är en stor skillnad. Dessutom vill jag inte dö riktigt än. Jag har hållit på med andlighet i hela mitt liv ändå händer detta mig. Det är inte frivilligt precis. Men nu gav du mig tips om ett nytt blogginlägg. Kram Lilitha Hex

  3. Älskade vän. Det är så intressant att läsa dina inlägg. Det som slår mig mest i det här är din historia om Elisabeth. Jag tror att behandlingen av henne grundade sig i rädsla och att man kanske inte visste hur man skulle behandla folk med autism på den tiden. Många med autism kan i dagens läge fungera in princip felfritt bara dem få den hjälp dem behöver. Jag förstår mycket väl att du var rädd för henne för att autistiska har en jävla fysisk styrka och är inte själva alltid medvetna om det.

    • lilithahex on

      Ja, det är intressant det där med Elisabeth. Jag har funderat på henne ofta. Numera heter hon Freja…lite kul. Men hon mår visst bra i dag trots behandlingen hon fick på Långbro Sjukhus. Kraaaaaam

  4. Beate Marie Breili on

    Jeg har lyst til å dele en tanke som alltid trøstet meg når jeg hadde dødsangst.
    Kanskje kan det hjelpe deg litt også 🙂

    Min lege sa til meg at ”når man får dødsangst dør man absolutt Ikke ! Man er rett og slett så langt fra døde man kan komme.”
    Jeg kan ikke forklare hvorfor han kom frem til dette, men det gjorde noe med meg, positivt.
    Jeg synes dette var en god tanke når det stormet i kroppen og angsten avtok raskere når jeg husket Hva legen fortalte.
    Han sa også at ” hjertet er en spilloppmaker og hopper litt ekstra av og til. Det er overhode ikke farlig. ”

    Jeg har også brukt mye humor i mitt liv med angst 🙂 Den har reddet Mange situasjoner jeg har gruet for 🙂 Til tider kunne det være ganske stygg og svart humor, men så lenge den gir styrke spiller det ingen rolle 🙂

    Så kom interessen for englene og bibelen.
    Den har gitt masse trygghet som jeg savnet.

    Jeg er så glad for at du er så åpen rundt dette for det vil også hjelpe deg. Bare vent skal du se.
    Plutselig en dag om ikke lenge, vil du merke en ny styrke og en ny ro 🙂

    Stor klem til deg, kjære venn 🙂
    God bless ! 💜

    • lilithahex on

      Tack underbara du för alla dina kloka och fina ord. Massor av kärlek till dig. Jag har änglarna med mig. Men det är inte alltid jag orkar ta till deras hjälp. Jag hoppas på mera krafter framöver. Kraaaam Lilitha Hex

  5. Jag jobbade på Långbro under samma tid som du, också som mentalskötare ( och var också dryga tjugo) och känner igen mycket av det du skriver. Inte minst om det där med 66:an som man fick springa på larm till vid upprepade tillfällen (de hade ju en speciell filosofi som kanske inte alltid var helt populär…). Jag minns inte att jag var rädd, men däremot stod jag till slut inte ut med allt runt omkring. Patienterna var det minsta problemet. Också jag har haft det rejält tufft tidvis och jag önskar dig allt gott och kraft.

    Varma hälsningar, Vanessa (då med tilltalsnamnet Anette).

    • lilithahex on

      Hej Vanessa….vad kul. Kanske vi jobbade tillsammans då. Jag jobbade bland annat med Jan-Ove Persson, Eva och en finsk tjej som jag inte minns namnet på. Vad kul att du skriver 66:an. Nu minns jag ju det. Berätta gärna mera om du vill eller kommer ihåg. Kraaaaam Lilitha Hex

Lämna en tanke