List

Alla har vi våra inre demoner.

26

Jag var hos läkaren i förra veckan. För första gången tog han sig tid att berätta hur han ansåg min sjukdomsbild ser ut. Han berättade att jag var en väldigt sårbar person. Att jag har en sårbarhet som dessvärre blir dysfunktionell för mig. Alltså den påverkar mitt liv på ett negativt sätt. Så pass att det gör min kropp pressad och sjuk. Utmattad. Jag tar in för mycket känslor. Jag måste lära mig att stänga fönstren helt enkelt. Min hjärna kan inte sortera ut vilket som är bra eller dåligt för mig. Allt hamnar på samma ställe och jag kan inte urskilja vad som är användbart. Det är svårt att bryta ett mönster som man levt med väldigt länge, kanske hela sitt liv. Jag försöker vara alla till lags. Gillar inte konflikter alls. Och om jag sen någon gång försöker stå på mig får jag dåligt samvete och rannsakar mig själv till förbannelse. Gjorde jag rätt där? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Gjorde jag någon arg eller ledsen nu? Varför är det så svårt att vara obekväm? Varför har jag så svårt att vara obekväm? Jag önskar jag hade mera attityd och tuffhet inom mig. Typ, jaha-det-struntar-väl-jag-i-attityden. Det är något jag måste börja jobba med. Att våga vara lite obekväm. Man kan inte bli älskad av alla. Det är därför jag går på KBT en gång i veckan. För att reda ut alla känslor som cirkulerar inuti mig.

Min läkare sa att jag varit en svår nöt att knäcka. Att det har tagit tid att komma underfund med vad som är mitt dilemma. Mina problem flyttas bara omkring i min kropp. Förut var jag rädd för att äta räkor och jordnötter. Jag trodde jag skulle få en allergisk chock och dö om jag åt detta. Min hjärna hade fått för sig detta. Min hjärna lurade mig. Men jag fick hjälp och insåg att jag inte skulle dö. Nu äter jag jordnötter och räkor som aldrig förr. Jag är frisk! Botad! Men nej, så enkelt är det inte. Mina tvångstankar har bara flyttat lite på sig. Nu är jag rädd för andra saker i stället. Och så kommer det fortsätta att vara tills jag reder ut det här. Min dödsångestDisneys-Ferdinand-the-Bull kommer och går. Och ju mera stressad och pressad jag blir ju oftare dyker den upp. Denna jäkla, förbannade dödsångest. Ursäkta språket. Men jag blir så less. Hur kan en fullt vuxen 51 åring bete sig så här ologiskt och löjligt? Hela min familj blir ju påverkad av det här. Jag vet. Det är inget jag är stolt över. Jag försöker att vara en god mor. En god hustru. En god vän. Jag försöker så gott det går. Men jag kommer inte ur det. Det bara väller och sväller inom mig. Det sticker, det smärtar, det värker, det oroar, Ja, det håller på att göra mig galen. Ja, det är nästan så att jag vill börja slita i mitt hår som matadoren i, Tjuren Ferdinand. Där kom han med in i bilden igen. Tänk att jag identifierar mig själv med den där förtvivlade Matadoren hela tiden.

Jag måste dra tillbaka lite av mina energier och backa igen. Jag känner att min kropp inte är stresstålig för fem öre. Jag är inte redo för livets alla trivialiteter. Det behövs inte mycket för att min hjärna ska börja bråka med mig. Fast egentligen gillar jag att vara aktiv och med i strömmen. Egentligen är jag väldigt social. Jag älskar att skratta och ha roligt. Det är min hjärna och kropp som inte orkar med det. Det känns som att jag skulle behöva en enda stor och lång semester från allt. Just nu skulle jag bara vilja sticka iväg någonstans, långt bort från vardagen. Men inte med flyg, för jag har blivit så otroligt flygrädd. Och det får inte finnas några läskiga djur, för det är jag också rädd för. Ingen längre båtresa, jag är rädd att vara på ett allt för stort öppet hav. Och helst inga krävande människor för jag är rädd för konflikter. Och helst inget… Jamen ni ser…hahaha. Jag är nästan rädd för allting. Jag har nästan inget liv längre. Jag har liksom prioriterat bort det. Jag har prioriterat bort allt för att slippa hamna i någon slags konflikt med mig själv. Man kan se mig som en struts som stoppar huvudet i sanden. Eller en elefant som gömmer sig bakom en 12670525_10153740399468089_2447129538165853097_nflaggstång. Jag vill ju märkas och synas. Jag vill ju bli bekräftad. Ändå väljer jag att försöka gömma mig. Jag tror det handlar om att jag tappar tron på mig själv på något vis. Att jag plötsligt känner att jag inte duger som jag är. Att jag inte duger om jag är obekväm. Man får absolut inte vara obekväm. Det triggar verkligen vissa människor till konflikt. Man får heller inte vara annorlunda. Man bör helst vara som alla andra. Jag må ha många brister, men jag är väldigt öppensinnad. Det ska mycket till innan jag reagerar på saker och ting. Folk gör väl som de vill och det som känns bäst för dem? Jag är aningen gränslös. Jag går med på det mesta så länge ingen är direkt elak. Där går gränsen. Jag är heller inte en person som försöker sprätta folk på näsan. Jag tycker direkt illa om näs-sprättare. Människor som anser sig vara förmer än andra. Låt mig leva mitt liv på det sätt jag vill så länge jag inte gör illa någon. Jag vet att jag inte är perfekt. Inget omkring mig är perfekt. Jag vill inte att det ska vara perfekt. Jag gillar inte ens det ordet. Vi har alla lite skit i våra hörnor. Och man bör sopa rent där innan man ger sig på andras hörnor. Wow, det var skönt att få ur sig allt detta. Man kanske inte borde skriva om det här. Men tror dock att det är många som känner igen sig i det jag skriver. Inte alla, men några. Det är viktigt att förstå att man inte är ensam.

Men nu kommer vi till nästa problem. För nu känner jag att mitt inlägg blev aningen obekvämt. Mitt samvete börjar redan att diskutera inom mig. Mitt samvete är min egen demon. Det äter upp mig. Kan man verkligen skriva så här? Verkar jag bitter? Psyko? Tänk om någon känner sig träffad? Tankar, tankar, tankar. Det är sånt här som fyller på min bägare. Dagarna i ända. Och nu känner jag att den håller på att rinna över igen. Jag håller på att drunkna. Men kanske det är bra att jag känner så här. Att jag reagerar. Jag känner ett behov av förändring. Jag kan inte gå så här längre. Min läkare sa att det bästa för mig är nog att komma igång med livet igen. Att börja planera för arbetsträning. Jag måste exponera mig. Och han har nog rätt. Jag håller på att försvinna in i min egen tankevärld. Jag har varit sjukskriven i över 2 år nu. Det är dags att jag lämnar skymningslandet och ger mig ut i den stilla gryningen…

tree_HDR (1)

Tisdagen den 29 mars 2016. Jag fick lite panik när min läkare sa att det nog var dags för mig att börja arbetsträna framöver. Tänk att behöva lämna den trygga världen jag har här hemma. Jag skulle kunna gå hemma för alltid. Och det fanns en tid då jag funderade på om jag kunde jobba med något här hemifrån. Det skulle vara så skönt. Att kunna vara hemma och slippa känna att man är sjukskriven. Att man liksom finns med i det sociala livet fast man är hemma. Att slippa gå ut genom dörren till allt elände som finns därute. Kanske det kan bli så. Eller så gör jag slag i saken och börjar jobba som lärare. Det är ändå det jag är utbildad till. Ja, vi får se. Jag slänger min önskan upp till universum så får vi se vad som händer. Jag har tillit. Det kommer att bli bra. Mitt överflöd kommer. Jag får bara inte ha för bråttom. Det finnas en plan för mig också.

Så en sak till.

I frånsett att jag är sjukskriven och lider av dödsångest med lite tillhörande besvär så innebär inte det att jag är helt ”knäpp” om 10427677_10152795198698089_8914068194466292604_nman säger så. Jag lever ett relativt vanligt liv. Min sjukdom är inget som direkt syns. Jag är mamma. Jag är hustru. Jag är vän. Jag har firat påsk med mina nära och kära och jag har skrattat och pratat. Jag lagar mat och diskar som alla andra människor gör. Jag tittar på tv och går ut och hämtar posten. Jag ger katten mat och fixar matsäck till Lovisa när det behövs. Jag är ute med soporna och pratar ibland med grannarna. Jag är ute och handlar och ibland åker jag till och med och tränar. Jag är inte helt ”lost” om man säger så. Jag fungerar i det mesta. Men så har jag då mina besvär som jag berättar om här. Jag har väldigt lätt att beskriva hur jag känner. Tankar som vill ut. Alla har vi våra demoner. Bäst att ta upp detta så att inte någon tror att mitt liv är helt kaotiskt. Det är bara en en del av livet som är kaotisk. Min hjärna är lite kaotisk. Överansträngd. Men i övrigt försöker jag se till att livet fungerar som det bör göra i en normal värld. Hur man nu ska definierar en normal värld. 

Kram Lilitha Hex

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

26 kommentarer

  1. René hilmersson on

    Du är inte ensam..du behöver varken förklara eller försvara hur du mår..ljus o kärlek till dig o din familj…❤

  2. Annelie Gunnarsson on

    Jag lever liknande som du
    Det du upplever o känner känner jag igen o vet du det är helt ok det är inte du eller jag det är en del av sjukdomsbilden
    Efter en mycket svår stressutbrändhet som nästan kostade mig livet för tio år sen har jag fått lära mig att leva igen anpassat dock men det är ok det med jag är bara glad o tacksam att jag lever o står upp
    Blir förtidspensionerad på halvtid nu till att börja med o även det känns helt ok
    Så det kan gå när man inte lever ett liv som överensstämmer med en själv det är så viktigt
    Man får känna tacksamhet o glädje ändå
    Tack för en fin text o kämpa på

  3. Åh det är exakt så jag känner också!!! Jag skriver och skriver och tänker och tänker men kan inte få ihop innehållet i min hjärna och mina känslor till ett koncept som jag ens själv skulle förstå! Allt löper amok alltför ofta och gör mig dränerad och frustrerad. Mest allt sånt som just du känner och tänker. Så nej du är inte ensam. jag förstår precis <3 Kram fina du!

  4. Marie Johansson on

    Känner igen mig när det gäller alla känslor som invaderar hela mig. Har varit sjukskriven 1 år pga detta, är medberoende sen barnsben, förstår nu att det är det som ställer till det för mig. 💜

  5. All kärlek till dig Jeanette! <3 Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver, och det finns en benämning på det – Högkänslighet. Jag är övertygad om att det är vad jag är, högkänslig. Och kanske är du det också? Googla det om du inte redan hört talas om det.

    Jag hoppas att du snart känner styrka i dig själv och din person, så att du vågar och orkar stå upp för dig själv, att inte ta in precis allt, kan sortera och framförallt inte analysera allting, framförallt dig själv, hela tiden <3

    • lilithahex on

      Tack sötnos. Ja, jag ser också fram den dagen. HSP, Highly Sensitive Person. Jag är helt övertygad om att jag har det. Ska läsa in mig mera på det. Kanske det blir wett blogginlägg framöver….hehe. Hur går det med ditt bloggande? Kraaaam

      • <3
        Jag ska börja om från början med mitt bloggande. Det har hänt så mycket, och en stor del av mig själv har förändrats, så jag behöver en nystart hela vägen..

        Du är en helt fantastisk person, och jag önskar verkligen att du någon gång ska se och på djupet verkligen veta det! De som får ha dig i sina liv ska skatta sig oerhört lyckliga, för det är få förunnat att få en person som dig i sina liv. Alla skulle dock behöva en Jeanette <3

  6. Hej!
    Vet inte vad du går igenom men jag tycker du är modig som blottar dej så💖 Kanske bra för mej att läsa så jag kanske fattar vad du går igenom och andra i din situation.

    Tycker du är fantastisk stark och modig

    Kram

  7. Jag känner igen mig det är inte lätt jag kämpar, så skönt att du delar med dig. Du behöver inte känna att det är fel. Tack Styrke kram

  8. Jag känner också igen mig i mycket. Själv har jag ngt som kallas ”Högkänslighet”, tycker det stämmer in en hel del på dig också, kolla upp det.

  9. Allt som du skriver kunde kommit från mig. Varenda ord. Jag kunde inte sluta att läsa och samtidigt känna som om att det var någonting som jag själv skrivit. Livet kan verkligen bjuda på så mycket, men det är så svårt att hantera. Jag har träffat mitt livs kärlek på lite äldre dar. Jag är några år över femtio. Det är så fint och starkt, men väldigt komplicerat. När jag känner att det finns så många därute som inte tror på min framtid, inte gläds med mig, inte vill att jag, att jag (=mamma och alltid spindeln i nätet) ska utvecklas och gå vidare. Då är det lätt att hamna i ”ingemansland”och inte orka mer.
    Tack för att du skrev!
    Lena

    • lilithahex on

      Tack för dina värmande ord. Vad tråkigt att många inte tror på dig och din kärlek. Alltid svårt att står stark när det är nära och kära som sätter käppar i hjulet. Kanske det är en rädsla som finns hos dem över att förlora dig på något vis. Men följ ditt hjärta och gå därefter. Jag tror på dig. Gör det som känns rätt för dig. Du, liksom jag närmar oss den äldre tiden. Vi måste ge oss själv chansen att få leva det liv vi vill ha. Eller Hur? Vi får kämpa på och göra det som känns rätt för oss. Kram Lilitha Hex

  10. Ingrid Svedberg on

    Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver!! 😝😝 Känner också att jag har tappat bort mig själv, vet inte vem jag innerst inne är. Vet vem jag är som mamma och förskolefröken, men vem är jag, Ingrid??? Jobbat på förskola i 37 år och varit ensamstående mamma sen 1984…

  11. Instämmer med tidigare inlägg! Du är högkänslig och behöver leva ditt liv utifrån det! Lite vila vid rätt tillfällen och undvika de värsta energitjuvarna så går det bättre 👍

    • lilithahex on

      Jag ska kolla upp det där med högkänslighet när jag orkar. Tror också att jag är det. Kram Lilitha Hex

  12. Jag är så glad och tacksam för att hittat hit och fått chansen att läsa detta inlägg. Känner igen mig i princip allt du skrivit och beundrar ditt mod att våga göra detta inlägg. Du är starkare än du anar. Jag önskar dig allt gott i livet och att det känns härligt och bekvämt att komma ut och arbetsträna. Jag tror vi alla mår bra av rutiner. Och det får ta all tid som behövs. Du är viktigast i ditt liv. Många styrkekramar till dig! / Malin

    • lilithahex on

      Tack själv för att du hittat hit och gillar det jag skriver. Tack även för dina värmande ord. Hoppas du återkommer. Kram Lilitha Hex

Lämna en tanke