List

Att sova i ett spökhus

4

Det var i oktober 2014. Hösten var här och de gula bladen virvlade omkring oss där vi for fram. Äntligen var vi på väg till det ställe som jag hade velat besöka så länge. Det ställe jag bjudit min mamma till när hon fyllde 70 år, för 2 år sen…hehe. Bättre sent än aldrig. Hela bilen var fullpackad med täcken, kuddar och madrasser. Vi fick knappt plats i bilen. Solen sken på vår himmel och trädens alla vackra nyanser speglade sig i de lugna insjöar som vi åkte förbi. Varje träd stod som på rad och hälsade oss välkomna till den Värmländska landsbygden. Värmland är fantastiskt. Den mörka mossgröna färgen trängde sig fram mellan varje trädstam och vi insåg att vi åkte genom trollskogar där varje sten följde oss med sina nyfikna ögon. Det var rätt ensamt på vägen förutom min mamma, mina två bröder och en brorsdotter som satt i bilen bakom oss i följe. Vägarna blev smalare och krokigare ju längre vi kom. Solen började försiktigt att försvinna bakom de mörka molnen. Skulle det bli regn i alla fall? Mig gjorde det detsamma, jag satt varmt och skönt i en bil på väg mot ett äventyr. Vi var nämligen på väg till Frammegården, i Skillingmark, och som anses vara ett av Sveriges kusligaste spökhus. Och dit var jag och min familj på väg. Äntligen. Vi skulle frivilligt sova över en natt i detta kusliga spökhus som hade en mörk historia bakom sig. Historierna om huset är många och jag vet inte vilka av dem som är sanna. Det är barn som gråter, pianomusik som spelar, tunga fotsteg och det dunsar och knackar. Ibland dyker även en och annan vålnad upp för att skrämmas lite.

Lite historia om Frammegården…

Det som sägs om huset är att det står på en gammal avrättningsplats där det sägs att de bland annat avrättade häxorna på den tiden det begav sig. Men det har jag inga belägg på. Fast, vem vet? Kanske de även begravdes där huset står i dag. Hur det än varit så låter det i alla fall lite kusligt. På 1700-talet byggdes själva huset som då bara hade en våning. Då var huset den plats man kom till för att dö om man var gammal och sjuk. Som ett slags dödens väntrum eller som vi idag kallar för palliativ vård. Därav kommer även namnet på huset för nu var man framme vid slutet. Man var framme vid döden. Huset kallades för ”Der Framme”. Och i huset finns en kammare som kallas för ”likkammaren” och det är i det rummet som döden kom och hämtade den väntande sjuklingen. Det sägs att sängen som står där i dag är samma säng som fanns då. Och det var många som dog där i rummet. Tiderna förändrades. 1860 byggdes det på en våning till och huset var nu ett vanligt bostadshus där en familj flyttade in. Det föddes 7 barn i huset men dessvärre dog två av barnen i tidig ålder, 4 och 2 år, med två veckors mellanrum i början av 1865. Detta har förstås kryddat på historierna om spökerier lite. Vissa säger att barnen blivit mördade eller instängda för att svältas till döds och går nu gråtande och spökar i huset. Personligen tror jag att det var koleran som kan ha tagit deras liv. Men det är bara min tolkning. Men att de två barnen verkligen har dött visar två minnestavlor som sitter på väggarna i huset. Och vem vet, barnen kanske går omkring där som två osaliga andar och letar efter mamma och pappa.

Den sista att bo i huset är en kvinna som hette Kerstin Eriksson. Hon ville egentligen inte bo i detta hus och flyttade tillframme Stockholm där hon mötte sin stora kärlek. Detta var något som de båda föräldrarna satte stopp för. De tvingade Kerstin att flytta tillbaka till sina förfäders hus där hon levde till sin död som ägde rum någon gång på 40-talet. Några tror att det är hon som går runt i huset och spökar. Fast det spökade i huset redan när Kerstin bodde där och hon brukade kalla dem för småfolket. När hon dog så testamenterade hon hela huset till hembygdsföreningen för att reta sin släkt, men då var de tvungen att lova att huset skulle vara intakt. Ingenting fick lämna huset. Tyvärr så höll de inte det löftet och sålde ut mycket av Kerstins saker på grund av brist på pengar. Kanske det är därför hon går igen och spökar. Kanske hon vaktar något som hon inte vill att någon ska röra? Många av möblerna i huset hör inte hemma där egentligen utan är kompletterade som gjorts efteråt. Det är väl lätt att det blir så. Det sägs även att det finns en portal i huset där två världar möts, de dödas och de levandes. En dörr rakt in till andevärlden för den som vågar leta upp den. Folk fick reda på att det spökades i huset och ett intresse skapades hos allmänheten. Vissa var livrädda medan andra blev nyfikna. Folk började sova över där för att se om de stötte på några spökerier.

Det gäller att ha öppna sinnen…

frammegårdenOch nu får även privatpersoner hyra hela huset för att övernatta där, 200 kr per person, och kanske får uppleva lite spökerier. Det finns berättelser om att folk blivit så rädda i huset att de åkt därifrån på direkten. Och det var dit vi var på väg. Alla var mycket förväntansfulla. Alla gillade huset direkt när vi såg det. Det var ett mysigt hus med många gamla möbler och fotografier. Köket såg ut som ett riktigt häxkök med kittlar och slevar. Jag älskade köket. Jag kunde sig mig själv stå där för svunna tider sen. Huset används även som hembygdsgård och det kan man märka på vissa modernare saker i huset. Men det får man blunda för. Vi fixade till våra sängplatser och kom överens om att alla vi alla 8 skulle ligga i samma rum, i den stora salen på bottenvåningen. Då kunde vi alla höra om det skulle röra sig någonting på övervåningen.

Det började sakta att skymma och regnmolnen låg tunga över huset. Mobilnätet fungerade knappt. Vi väntade förhoppningsfullt. Tänk om det skulle börja spöka? Kvällen gick men inget ovanligt hände. Fast min man kände i och för sig ett konstigt tryck över huvudet, som att någon satt på honom ett par hörlurar. Vi satt och åt, skrattade och hade allmänt trevligt. Men inget konstigt hände. Vi kände oss lite besvikna. Vi måste göra något? Men vad? Senare på kvällen kom vi på att vi skulle göra anden i glaset. Vi var ju ändå i ett spökhus. Ja, jag vet att man inte ska hålla på med anden i glaset, men nu gjorde vi det. Det är mycket som man inte borde göra. Vi tog 4 papper ur ett A4-block och tejp och ordnade ett eget bräde. Vi släkte ner i huset och tände lite flera ljus. Vi var alldeles tysta och vi hörde tydligt hur regnet smattrade utanför oss. Det var verkligen stämningsfullt, å liiite kusligt. Alla satt allvarsamma och seriösa runt bordet.

Jag lovar, det var inte jag som puttade på glaset…

Jag förberedde med en bön och slog en skyddande cirkel runt oss. Så satte vi igång. Vi hälsade andarna välkomna och frågade omframmegarden_2_543bf9c8e087c3784c6b77f7 någon var där. Glaset rörde på sig. JA! Glaset rörde på sig! Alla höll nog andan då. Och alla trodde förstås att det var jag som puttade på glaset. Men si så var det inte. Glaset for omkring, det liksom flöt lite ovanför pappret kändes det som. Flum flum, jag vet. Men jag vet att vi fick någon kontakt, fast det var svårt att förstå vad den ville skriva. Glaset hamnade hela tiden mellan bokstäverna I och T, men vi kom inte fram till vad det betydde. Vi satt länge och försökte men gav upp efter ett tag. Hur som, det var himla mysigt att sitta där i mörkret och kontakta andra sidan. Spännande. Det blev en innerlig gemenskap oss emellan. Men vi gav upp. Vi gick därefter upp på övervåningen för att kolla läget lite. Kanske det fanns något spöke där? Inget hände. Nu var vi alla trötta och bestämde oss för att gå och sova. Vi kom väl i säng vid kl. 03.00 då det sägs att den riktiga spöktimmen infinner sig. Men då var vi både trötta och fnittriga, så om någon hade spökat då hade vi nog inte märkt det. Vi funderade lite på om vi kanske hade skrämt i väg spökena? Vi är ganska högljudda när vi kommer igång. Men som sagt, vi hade verkligen urtrevligt och vi var helt nöjda ändå, med eller utan spöken. Det är ju ganska trevlig miljö i huset, bara det gör det lite magiskt att vara där. När vi vaknade på morgonen, eller förmiddagen, hade alla sovit som stockar, ja nästan alla. Kristina längtade hem till sin säng för hon kände sig helt mörbultad. Vi låg alla på madrasser på golvet. Själv hade jag sovit som en stock. Ingen hade hört något konstigt på natten. Tyvärr. Inga spökerier. Snyft. Ändå visade det sig att jag hade legat närmast ”likrummet” där det sägs att mycket aktivitet pågår.

Men jag måste säga att jag verkligen trivdes i huset och i dess omgivning. Jag kände mig inte alls rädd över huvudtaget. Jag skulle kunna flytta dit direkt om jag fick. Naturen var vacker och runt omkring huset gick tjurar, hästar och får. Man kunde höra hur en fors porlade i skogens närhet. Jag kände dock att det fanns något i huset som drog i mig. Något inom mig pockade på. Jag vill helt klart åka dit igen. Känner att jag var lite oförberedd. Jag skulle ha läst på lite innan vi åkte dit. Jag är väldigt nyfiken av mig så jag höll ju på att bli vansinnig på att inte veta vad som hänt i huset, hur dess historia ser ut, vilka som var med på korten som fanns i lådorna. Jag kan inte titta på en film om jag inte vet vad den handlar om. Men tiden går fort när man har det roligt och det kändes tråkigt att redan behöva åka därifrån. När vi åkte därifrån kunde jag inte låta bli att titta upp mot husets fönster, i fall att, men det stod ingen där. Ändå kändes det som att någon stod där och tittade efter oss när vi körde iväg. Och förresten, var tog våran fotpump vägen? Alla letade överallt men ingen pump hittades. Den var borta och har inte dykit upp än, man undrar ju lite? Var det någon som ville skoja med oss? Behöver ens spöken fotpumpar? Ja, vad vet vi? På vägen hem satt jag nästan i 3 timmar med mobilen och febrilt letade information om Frammegårdens historia och vilka som bott där under åren. Och nu vet jag mera. Så jag måste tillbaka någon gång. Tänk att ha ett eget spökhus med sina egna spöken? Men det skulle nog inte gå för Lovisa sa i bilen hem att hon aldrig mera kommer att åka tillbaka till spökhuset. Aldrig! Aldrig i livet!! Undrar vad hon kände som inte jag gjorde? Barn känner och ser oftast mer än oss vuxna…

På samma gång blir jag väldigt nyfiken och intresserad på mitt eget släktträd. Hur ser min släkthistoria ut? Som det ser ut nu är det bara ”vanliga” människor. Inga mördare, inga galningar, inga häxor, inga kungligheter eller liknande. Inte ens en präst har jag hittat. Jag får rota vidare. Det tar sin lilla tid att leta upp sina förfäder och förmödrar och än är jag bara på 1800-talet. Man vill ju hitta något kul och spännande, eller hur? Men det blir väl jag som blir den första galningen i släkten som det ser ut nu…

Puss å kram Lilitha Hex

 

frammegarden_3_543bfc62e087c31b485e8faf

Familjen Addams

 

 

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

4 kommentarer

Lämna en tanke