Vet ni vad jag tror? Jo, att min mamma varit häxa i något av sina tidigare liv. Hon är speciell min kära mor på många sätt och vis och lämnar ingen oberörd. Hon älskar att vara ute i naturen och hon älskar blommor, frukt och bär. Hon är även en otrolig djurvän. Hon går barfota ute i skogen och bryr sig inte om vad folk tycker om henne. Hon är verkligen som hon är. Och det är alltid lika mysigt när man kommer hem till mamma och man får gå runt och plocka både det ena och det andra i buskar och träd.
Förra året var det potatis som vi tog upp och Lovisa som aldrig gjort något sånt tyckte det var väldigt spännande. Jaha…så det är därifrån marken potatisen kommer liksom. I år blev det bigarråer och smultron. Hur mysigt och gott var inte det? Och hur härligt var det inte att sätta de små söta smultronen på ett magert strå och sen sitta och käka upp alla på en gång. Sådär lite lagom egoistiskt…hehe. De där små magiska ögonblicken som sätter guldkant på livet.
Du binder av olvon en midsommarkrans…
I år firade vi midsommar hos brorsan i Deje som ligger i Värmlands län. Deje är en gammal bruksort några mil utanför Karlstad. Jag älskar verkligen mitt Värmland med all vacker trolska natur. Och när vi for mot brorsan såg jag hur hästar galopperade runt och hur korna gick och åt gräs i hagen. Jag gillar verkligen att se hur korna går där å betar. Det är verkligen avslappnande. Det är något speciellt med landsbygden. Och med kor. Hela min barndom består av landsbygd. Brorsan blev glad när vi dök upp och han hade hade dukat upp och gjort fint. Vi åt sill och färskpotatis och så grillade vi såklart. Brorsan hade även varit och plockat jordgubbar och jag kan lova er att de var riktigt goda. Jordgubbar och grädde. Mums. Och många skrattanfall under kvällen blev det. Speciellt när jag försökte ta en “midsommarsnap” med brorsan. Alltså, inte en midsommarsnaps nu, utan en snapchat som man tar med mobilen. Och det var inte så enkelt vill jag lova. På riktigt. Jag höll på att kissa på mig.
Ibland undrar jag…
Och tänk vad världen är liten. På väg till min bror så stannade vi till en snabbis vid Tällefors Bygdegård, ett ställe jag aldrig varit på förut. Men vi ville få se och uppleva en äkta midsommarstång dagen till ära. Snabbt och gjort, vi spanande runt lite och tog några kort på stången, vi stannade typ i 10 minuter. Så när vi skulle gå därifrån så står hon där. Min älskade bästis och barndomsvän AnnSofi. Vi stod bara och tittade på varandra först. I 20 sekunder typ. Mitt bland alla 100-tals människor stod hon där just jag valde att gå. Vilket sammanträffande. Vi som sjungit och spelat teater så mycket ihop. Vi som skrivit så mycket roliga texter ihop. Vi har varit svampar, tomtar, skurkar, tvillingar, ABBA å jag vet inte allt. Så många roliga och härliga minnen. Just då och där möttes vi av en slump. Eller så var det helt enkelt meningen att vi skulle mötas igen. Kanske universum hade ett finger med i spelet. Vi får se var det bär i framtiden, för så klart så planerade vi att vi skulle sjunga ihop någon gång igen. Men det har vi sagt många gånger förut…
Midsommaraftonens skymning slöt sakta över oss och dolde sig till slut i nattens bleka mörker. För det blir inte riktigt mörkt om natten under denna tid. Inte än. Men solens strålar har vänt och vi går sakta mot mörkare tider igen.
Midsommarmorgon. Trött men ganska nöjd. Går omkring hemma i mitt barndomshem och upplever minnen. Upplever pappa. Går förbi stolen där han ofta satt och drack sitt kaffe. Där han satt och pratade om livet. Berättade historier. Älskade pappa, som jag saknar dig. Jag minns så väl när vi var vid Ekeby Loge en midsommar och du satte dig i en stol som var blöt. Det såg ut som du hade kissat på dig. Och du sa att jag fick gå bakom dig så att det inte skulle synas. Som jag skrattade. Som du skrattade. Som vi skrattade… Som vanligt. Det var aldrig en tråkig stund med dig. Det hände alltid något. Det är sorg i mitt hjärta. Jag önskar verkligen att du hade fått några år till här med oss. Men nu blev det inte så och du reste vidare till nya världar. Men det är skönt med alla minnen. Och i stället för att sakna något som inte går att ändra på så är det bättre att tänka på allt roligt vi hann göra innan hans avfärd.
De försvinner aldrig i från oss…
Ja, nog är det så att man blir lite sentimental under våra högtider. Det är då vi brukar umgås med våra nära och kära. Och några midsommaraftnar har vi hunnit med jag och pappa. Och i den magiska midsommarnatten blir slöjan mellan liv och död lite tunnare. Och man kan urskilja bleka skuggor som står där och vinkar. När man blundar så känner man deras smekningar. Jag skapar den känsla jag vill känna. Som tur är så dör aldrig kärleken. Kärleken finns där för evigt. Det är något som jag verkligen är tacksam över. Och jag vet att pappa satt där och tittade på oss. Han satt där med sin kaffekopp och småskrattade på det sätt som bara han kunde göra…
Hur som så hoppas jag att ni har haft en fin helg. Hur ni än har valt att tillbringa den.
