Jag har kommit på en sak. Eller jag har gått och tänkt på detta länge. Och det är inget nytt i universum precis. Jag försöker att vara så sann mot mig själv som det går. Det här är mina tankar och en väg i min andliga vandring. Andra kanske tänker annorlunda. Men jag är trött på att gå och skylla saker på allt och annat. Visst blir man påverkad av saker och händelser i livet. Och visst kan det bli så att man väljer att leva sitt liv efter det. När man är ung och inte lika livserfaren har man ju inte så mycket annat att gå på. Men jag, snart 53 år vet bättre. Jag har gått igenom en massa olika faser i mitt liv. Vissa bra och vissa mindre bra. Och visst har jag grottat ner mig i saker som har besvärat mig. Saker som kanske har varit en del av att forma den till vad jag är i dag. Visst, det har varit skönt att få skylla på annat. Att fly från smärtan eller vad det nu har handlat om, att inte se sin egen del. Och visst, vissa saker kan man inte rå över. Vissa saker har satt sig för alltid. Och dessa vissa saker får man helt enkelt lära sig att leva med. Man kan inte hålla på att grotta sig för evigt. Det som skett har skett. Man får inte stanna i det, man måste komma vidare. Leva i nuet. Jag har kommit till den del av livet då jag inte kan skylla på saker som hänt för länge sen längre. Även om det präglar mig än. Och även om det skulle vara bekvämt. Men jag är gammal nog nu att stå på mina egna ben nu. Även om de är lite skakiga emellanåt. Jag har haft lång tid på mig att förändras. Rannsaka. Transformeras. Det som är viktigt är att fundera på vad jag kan jag göra för att förbättra det som behövs? 

Det här är ingen djupare psykologisk analys…

 Vi ställs inför många val i livet. Val som vi faktiskt kan göra själva. Men det händer att vi vill skylla på att någon stoppat oss. Stoppat oss att göra våra egna val. Det har hänt mig också. Men i ärlighetens namn så är det väl så att vi ibland tillåtit att någon stoppat oss. Både omedvetet eller medvetet. Förstås av många olika anledningar. Man kan ha känt rädsla, oro eller liknande. Man har inte vågat. Rädslor kan se ut på många olika vis. Man kan vara rädd för att bli dissad, hånad, lämnad, få sparken och i värsta fall bli misshandlad… osv. Hur som, av någon anledning har man hamnat i ett slags beroende av någon annans vilja.  Jag har tänkt mycket på detta. För min del har det handlat om att jag alltid varit konflikträdd. Jag har inte velat gå i klinch med andra. Jag har inte riktigt våga stå för vad jag velat. Jag har varit rädd för att någon ska tycka att jag är konstig. Jag har varit rädd för att någon ska bli arg. Och jag är fortfarande sån i vissa lägen, med vissa personer. Typ min mamma…haha. Men det är inget jag hakar upp mig på längre.  Jag älskar min mamma. Och min mamma finns inte i mitt hem, arbetsliv eller andliga liv. Hon finns där hemma i sitt hus, jag vet att hon vill väl, och när jag är och hälsar på henne låter jag henne hållas. Jag vill inte bråka. Det är ju trots allt min mamma. Och ni vet ju hur mammor kan vara…blink, blink.  

Många kanske anser att man är svag för att man inte vill ta ställning. Eller vågar säga emot. Har själv blivit anklagad för det. Att jag är feg och arm för att jag inte velat ta ställning. Jag menar, att ta ställning är ju att behöva göra ett val åt något håll. Kanske jag är feg och arm, men jag är även ganska anspråkslös när det gäller vissa saker. Spelar ingen roll om det blir Aftonbladet eller Expressen, eller om det blir Coop eller Maxi för att ta till ytterligheter. Vad tycker du vi ska äta i dag? Korv eller köttbullar? Spelar ingen roll liksom. Detta kan ses som en svaghet, eller att vilja gå den lättaste vägen. Och ibland är det så. Men i bland handlar det även om att det inte spelar någon roll. Det blir som det blir. Och ibland har det handlat om ren okunskap, jag har inte vetat vad jag ska ta ställning till och då har jag liksom bara följt strömmen. Och en annan sak är ju min utmattningsdiagnos. Den bär jag med mig lite överallt. Och i bland blir mitt huvud för fullt och då kan jag inte ens fokusera över vad jag ska ta ställning till. Det blir tomt. Det är då jag får stänga igen munnen så att de inte tror att jag är en fågelholk. Men jag lovar, om det verkligen gäller något som ligger mitt hjärta kärt eller påverkar mig personligen, då har jag inga svårigheter med att välja att ta ställning alls. Inte längre. 

Vuxen är du när du är beredd att ta fullt ansvar för var du befinner dig i livet, och inte längre skyller på andra eller på omständigheter.  ~ Joe Westbrook, filosof

För det är så lätt att vi vill styra andras känslor och viljor. Att döma eller förminska dem som inte är som oss själva. Hur kan du äta kött? Hur kan du ha innekatt? Hur kan du tycka om den där musiken, den filmen? Vi lägger in värderingar i andras liv. Hur kan du tycka om den där människan, den där maten? Jag tror att vi alla gör det ibland utan att tänka på det. Jag gör det. Jag har själv försökt att påverka andras val. Inte av illvilja, utan bara för att…… ja, jag har inget bra svar på det. Som härom dagen när jag mötte en gammal vän i affären och hon var irriterad över att det bara fanns ekologisk fil. Och jag direkt poängterade att det var väl bra! Och tänkte där göra en liten mindre föreläsning om varför det är så bra att välja ekologiskt. Men jag kom på mig själv och bet mig i tungan. För även om jag försöker att köpa ekologiskt i den mån det går är jag långt ifrån den ekologiska världen. I bland försöker man verka bättre än man är. Som att jag skulle vara någon ekologiskt talesman…haha.  Ja, det är tur att jag är så himla bra själv så jag kan klanka ner på andra, tänkte jag och kände hur glorian halkade ner över huvudet. Skämt åsido. Jag blir glad när mitt lilla ego hittar tillbaka ner till jorden vid sådana tillfällen. Jag valde att knipa ihop läpparna. Jag bara nickade på huvudet och log tillbaka. Och jag är glad över att jag gjorde det. Jag vet att många känner igen sig här. Jag tror nästan alla har en liten viktigpetter inom sig. Eller en bror duktig som vill sticka ut ibland. Eller vad man nu kan kalla det. Och visst ska vi få ha våra åsikter om saker och ting men ibland är det bättre att vara tyst. Men om man inte kan det gäller det att lägga upp det på ett snyggt sätt. Och inte försöka mästra över någon annan. Jag vet många som gör det. Vi bör tänka på hur vi säger och skriver till varandra. Det är lätt att vi missbrukar både vår makt och språk när vi talar eller skriver. Men det är en annan diskussion. 

För nu blev jag alldeles trött av mitt skrivande. Också en del av min diagnos. Tröttheten. Och vart vill jag komma med denna lilla text? Ja, det kan man undra. Förvirringen är konstant. Jo, att vi ska leva som vi lär och inte försöka att mästra andra. Vi måste tänka på allas lika värde. Alla kanske inte föds med samma förutsättningar. Men jag är född med mina. Jag är inte bättre än någon annan. Jag är inte sämre än någon annan. Jag gör så gott jag kan. Jag är fri att göra mina egna val och får stå för dess konsekvenser om så skulle vara. Och bara för att jag tycker annorlunda är jag inte konstig. Jag är den jag är och måste lära mig att bli stolt över det. 

Puss & Kram Lilitha Hex