Det är med sorg i hjärtat som jag sitter vid mitt köksbord. Jag har i dag fått reda på att min kära svägerska gick bort i morse. Endast 55 år. Hon valde att gå vidare på en av sommarens vackraste dagar. Solen sken på sin himmel och fåglarna kvittrade  i sin iver. Inte kunde dem veta. Ingen kunde veta att det skulle ske just i dag. Men över ljuset föll en strimma av mörker och hon trädde över till andra sidan.

Himlen har fått en vacker ängel…

Hon har kämpat hårt och länge. Hon fick reda på i december 2013 att hon hade ca ett halvår kvar att leva. Cancer i bukspottkörteln. Det är nu nästan på dagen 3 1/2 år sen hon fick beskedet. Tänk vilket besked att få! Du kommer snart att dö! Du kommer inte att få uppleva dina barn när de blir äldre. Du kommer inte få vara med längre… Men hon gav inte upp hoppet. Inte för en sekund. Vilken kämpe! Vilken viljekraft! Som hon har velat leva. Som hon har tampats. Olika mediciner och in och ut på sjukhuset. Men då familjen var det viktigaste för henne höll hon sig kvar i livet så länge hon kunde och orkade. Hon har planerat sin egen begravning. Hon har fixat alla juridiska frågor. Hon förberedde allt. Men. Hon gav sig tusan på att hon skulle leva i en dag till. Och ytterligare en. Sakta men säkert. Många dagar till blev det. Tills i dag. Söndagen den 18 juni…

Här är en av de sista bilder jag fick ta med henne med. Delar av familjen är samlad. Hon ville inte vara med på bild efter denna. Hon ville att vi skulle minnas henne som hon såg ut innan sjukdomen präglade hennes kropp och själ. Jag vill hedra Lena med detta inlägg och denna bild.  Hon har funnits i familjen i typ 30 år. Och även om det gått långa tider mellan våra möten så har vi ändå tillhört samma familj. Denna bild minns jag så väl när jag tog. Vi syskon brukar ses då och då. Hon var lycklig den dagen. Vi var alla lyckliga den dagen. En varm sommardag för några år sen.

Vackraste Lena, vila i frid nu. Du har gjort ett fantastiskt jobb med min bror och era fyra underbara barn. Och inte att förglömma, din lilla goding, ditt barnbarn. Ditt allt! Lena var en stolt farmor! Hon var även en stolt mamma där barnen alltid kom i första hand. Och så har vi även hundarna Selma och Bodil som förlorat sin alldeles egen speciella matte. Vad tomt det kommer bli för dem alla.

Sorg, sorg, sorg…

Jag minns hur det var när min pappa dog. Den värsta dagen i mitt liv. Den där tystnaden. Den där märkliga känslan av sorg. Smärtan i bröstet. Och tankarna. Dessa orimliga tankar. Och vetskapen: Han kommer aldrig tillbaka igen. Jag får aldrig mera prata med honom igen. Han är död! Borta!  Jag fattar fortfarande inte. Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur det kändes.

Tänk att det kommer en dag som gör att livet aldrig mera blir sig likt igen. Livet tar en helt ny vändning. Och fast vi alla visste att denna dagen skulle komma var vi ändå oförberedda. Det gick plötsligt så fort. I går levande. I dag död. Visst är det märkligt? Vi har blivit en mindre i familjen. Mina brorsbarn har mist sin mamma. Min bror sin fru. Kan vi ens förstå hur det är? Mitt hjärta gråter. Men hon har det bra nu. Jag vet det. Hon har det bra nu. Fri från smärta och sjukdom.

Puss & Kram Lilitha Hex