Jag känner hur det ligger i luften. Den där känslan av att något är på gång, på väg in i mitt liv. Ändå kan jag heller inte låta bli att känna av den där känslan av ett tvekande. Som att det är något som inte vågar komma fram, som står kvar där bakom hörnet och stilla väntar. Luften är som en stor kall mötesplats. Ett ljudlöst rum inför väntan. En tanke. Ett klargörande. Livet hann ikapp mig också. Och jag står i dag på en plats som jag aldrig trodde riktigt skulle ske. Detta vanliga som sker i livet. Man liksom hittar sin plats på något vis ändå. Fast man hade andra drömmar. Andra visioner. Vissa saker kan man inte ändra på. Vissa saker är som det är. Vi kan inte göra något åt det. Månen är rund. Vintern är kall. Natten är mörk. Solens strålar värmer. Det kommer alltid att vara så. Det går inte att förändra. Men vi kan förändra hur vi ser på det. Vi kan förändra våra visioner och drömmar så att de passar bättre in i våra liv. Även om inte det inte riktigt blev som vi hade tänkt från början.

Min tid i mörker…

Jag tänker på mig själv. Jag tänker på den tiden i mitt liv när jag tog paus från livet utanför. Jag sökte mig in i mitt skymningsland och levde där i en stund. Och jag tänker tillbaka. Och fast tiden där i bland var väldigt tung så är det ändå en av mina viktigaste tider i livet. Kan ju låta märkligt. Men där kunde jag utan problem ta av mig helt naken. Jag kunde vara jag. Mitt sanna jag. Jag vågade prova mig fram och testa vem jag egentligen var. Jag vågade trotsa mörkret och möta mina demoner. Urskillningslöst. Jag vågade ta kampen och slogs mot mig själv. Jag ska inte säga att jag vunnit. Men jag har rest mig upp efter varje blodig kamp. Och jag ska fortsätta att resa mig. Jag ska höja mitt svärd och visa att jag inte kommer att ge upp i första taget.

Mitt liv i dag…

Jag hade mina drömmar om att starta eget. Att ha min egen lilla häxverkstad. Att ha min egen lilla häxbutik. Att bo i mitt lilla häxhus. Drömmarna fanns där så starkt att jag nästan var där. Men livet kom i kapp. Det där moderna livet. Jag insåg att mina drömmar inte gick att leva på. Inte just nu i alla fall. Kanske sen. Framöver. Så jag sökte jobb på en skola och fick det. Jag har ju ändå utbildat mig till lärare. Och en av mina drömmar har ju faktiskt varit att få ha ett eget klassrum med min egna klass. Och det har jag ju faktiskt fått nu. Jag känner att jag har mycket att ge där. Som lärare. På mitt vis. Så den drömmen har ju slagit in. Och den drömmen kom ju faktiskt till mig innan mina så kallade häxdrömmar tog form. Så förunderligt livet är och så skönt när insikter får större kraft än man först tänkt. Allt har sin tid. Och det bästa sättet att få en önskan att slå in är just att ha tålamod. Skönt då är ju att vara 51 år och kunna se tillbaka på livet som varit. Att verkligen förstå och inse att livet kommer i kapp när det är meningen att bli så. Som så många gånger förut. Jag har haft tålamod. Drömmar har slagit in. I alla fall för mig. Jag har fått det liv jag själv har skapat. Jag är lycklig i dag. Jag har uppnått så mycket. Min livstråd har spunnit på fast den blivit lite tunnare ibland. Jag har många gånger levt på en skör tråd. Men jag har kämpat och jag har rest mig upp gång på gång. Tråden har blivit kraftigare. Tråden spinner vidare. Vi får inte ge upp och tro att det är försent. Det är aldrig försent. Livet är meningen så länge vi lever och andas. Och än tänker jag inte ta sista andetaget. Än har jag några drömmar kvar som ska införlivas…