List

Det är ok även om det inte alltid blir som man har tänkt…

0

Ok. Så har det då blivit ett nytt år. Tänkte att jag i alla fall skulle blogga en gång om året…hehe. Och jag måste få berätta att jag hade en fantastisk nyår med goda vänner. Gott att äta och gott att dricka i goda vänners lag. Och sist men inte minst helt magiska tomat-rosor.

Det är alltså ett år sen som jag bland annat började att träna så inåt tusan. Jag sprang på gymmet flera dagar i veckan, jag räknade kalorier och jagnyar kämpade med min sociala fobi. Ja, jag lade ner mycket tid på att bli vacker och smal. Ändå sitter jag här idag ett år senare lika fet som jag var då…hahaha. Vad hände liksom? Jo, någonstans på vägen kom jag av mig. Eller jag tappade gnistan. Hur det än är så är det inte riktigt jag att springa omkring på gym och sånt. Vem försöker jag att lura? I ärlighetens namn så gillar jag inte att träna alls. Ännu mindre räkna kalorier. Ändå vet jag ju att jag fortfarande bör gå ner i vikt, i alla fall lite. Jaja, det får ge sig. Vi ser vad som händer framöver. I alla fall så försvann min sociala fobi på något vis. Jag kommer nog alltid att känna mig riktigt obekväm bland människor som jag inte klickar med. Men det är sånt man måste lära sig att leva med. Man får inte låtsas om det. Inte visa. Inte tänka. Inte analysera. Tänk, jag fick för mig att jag var tvungen att vara omtyckt av alla. Jag fick för mig att man inte fick säga nej till saker man inte ville göra. Nu har jag blivit bättre på det. Jag vet att inte alla kan tycka om mig. Och jag har faktiskt börjat att säga nej. Men det är fortfarande en process som jag håller på att vandra igenom. En process som kommer att ta tid. Och det känns helt ok. Det får ta den tid som behövs.

Tillbaka till ruta 1…

jeanette7Jag har börjat arbeta igen som lärare. Det var det nog inte många som trodde jag skulle klara. Men nu har jag fixat en hel termin och jag står upp fortfarande. I`m still alive. Men jag måste dock erkänna att det funnits tillfällen då jag bara velat lägga mig ner för att sakta men säkert dö. För det är tufft emellanåt. Inte bara det att man ska leda 26 barn. Till dem finns 26 föräldrapar och till och med en och annan plastis. Alltså plastförälder. Så låt säga att det handlar om ca 90 pers som man ska komma överens med och på sätt och vis leda. Och jag som inte gillar konflikter. Inte alltid lätt. Och det kostar på att behöva vara obekväm ibland. Jag tror ni hajjar läget. Men jag försöker att vara så lyhörd som möjligt. Och jag gillar att prata och jag gillar att lära ut. Vad mera kan jag göra? Jag gör så gott jag kan. Om inte det duger så finns det väl andra jobb tänker jag.

Så även om jag inte är sådär vacker och smal som jag hade tänkt mig så känner jag mig väldigt stark och auktoritär. Ok. Vigselringarna ligger fortfarande i skåpet då jag inte får på mig dem längre. Mina fingrar får någon slags klaustrofobi. Och jag vägrar att tänja ut dem. Inte än i alla fall. Jag ger det ett år till. 2018, då ni! Man får inte ge upp. Så tillbaka till ruta 1 och börja om, men på ett nytt sätt. Det gäller att förändra sitt sätt att se på saker och ting. Att vara föränderlig. Fast det är inte min starka sida heller, att vara föränderlig. Man brukar säga att det är svårt att lära gamla hundar att sitta…hmmm. Nu pratar vi om något annat.

Jag känner en stor tacksamhet över livet…

Så går jag den däringa Prästinnekursen, Frejas döttrar med Lola Korpstjärna. Jag önskar jag kunde lägga ner mera tid på den. Men livet händer omkring mig hela tiden. Men i sinnet studerar jag och lär. Och just nu studerar jag den stundande vilan, Yule, och det passar mig perfekt just nu. Attfrejas-dottrar vara och vila i nuet. Att bara ”nästan” göra det som jag vill och behöver. Men ibland måste man faktiskt göra saker som man inte vill. Som att tvätta, städa, betala räkningar och sånt där annat tråkigt otyg. Jag vill hellre sitta här under min korkek och lukta på blommorna. Men jag har en bit kvar som jag måste ta itu med. Men jag jobbar på det med. Vad det handlar om? Det tar vi en annan gång.  Jag kommer även att bli farmor här framöver, snart. Något som jag verkligen ser fram emot. Tänk vilken gåva. Vilken välsignelse. Hon kommer lagom till Imbolc i början av februari. Som en ljusets ängel. Som jag längtar…

Vågar vi ta av oss våra masker…

Vågar vi ta av oss våra masker och visa oss precis som vi är? Vågar vi blotta vårt innersta? Eller fortsätter vi att spela våra roller för att passa in? Vad är det då vi får offra? Jag har nog tagit av mig min mask, en gång för alla. Jag orkar inte låtsas längre. Varför skulle jag? Det får bli som det blir. I det stora hela är jag nöjd med året. Och jag är nöjd med vad jag åstadkommit med mig själv. Mycket bra har hänt och jag har lärt mig mycket om hur vi människor fungerar. Jag vet vilka som jag vill ha i mitt liv och vilka som jag inte behöver längre. Bara gott har kommit med det. Vi ska noga tänka på var vi lägger vår energi för varför lägga energi på sånt som vi inte behöver i vårt liv längre. Det är som att kasta pengar i sjön. Ha nu en riktigt god fortsättning på det nya året.

Puss å kram Lilitha Hex

 

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke