List

Min pappa dog…

6

Jag står där och väntar nedanför trappan. Fast jag vet så väl.

Han är borta. Han kommer inte tillbaka…

~

När jag för några år sen var hos en kurator trodde hon att min depression jag har haft beror på att jag känner en stor förlust av någonting. Att det har med att göra hur jag mår idag. Depressioner är en vanlig reaktion på livets besvikelser och förluster. Jag har tänkt mycket på detta. På mitt liv och mina förluster. Min största förlust i livet som jag är medveten om är när min pappa plötsligt dog. Min pappa var en väldigt go, varm och rolig pappa. Han var väldigt omtyckt av alla omkring honom. Visst han hade sina dåliga sidor, liksom vi alla har, men dem spelar ingen roll längre. Jag vill tänka på de positiva bitarna. De som värmer mitt hjärta. För mig var han världens bästa pappa och jag var ofta med honom när jag växte upp. Jag var nog lite av en pappas flicka.

Jag kommer här att beskriva min pappas sjukdom och hur det var när han dog. Och nu blir det lång text. Om ni inte känner för att läsa om detta så kan ni sluta att läsa här. Detsamma gäller om ni inte vill läsa om cancer och död. Så nu är ni varnade. Jag ber er ha öppna sinnen och respektera det jag skriver och känner. Detta är en del av mitt helande som jag måste ta itu med. Detta är min sorg. 

Min älskade pappa, alltid med en glimt i ögat.

Det här kortet på pappa är taget när han måst som bäst i mitten av sin sjukdom i slutet av maj 2007.

Min pappa var en riktig arbetare. Uppväxt i arbetarklassen. Han var aldrig sjuk från jobbet. Och om han var sjuk så gick han och jobbade i alla fall. Det var så han var och det var så han tyckte att alla skulle vara. Jag minns ibland när jag var hemma från skolan och pappa var hemma och åt lunch. Jag minns att jag låg knäpptyst uppe i mitt rum och låtsades att jag inte var hemma. Sen när han hade åkt hemifrån så kunde man andas ut igen…hahaha. Men han var inte så sträng som det låter. Utan det var nog mera mitt dåliga samvete som tog över min kropp. Kanske för att jag egentligen inte var så sjuk. Min pappa och jag bråkade nästan aldrig, utan det var mamma som fick ta de flesta konflikterna med mig och mina bröder. Så det blev ju lite sådär ”good cop” och ”bad cop”. Visst bråkade vi nog ibland jag och pappa med. Men om sanningen ska fram så var nog min pappa väldigt konflikträdd. Han hade lite svårt att säga ifrån och jag vet att många som lånade pengar av pappa aldrig lämnade tillbaka dem på grund av detta. Pappa tyckte sen att det var pinsamt att behöva påminna dem att lämna tillbaka pengarna. Och frågan är vad det var för vänner han egentligen hade. Jag tror inte min pappa hade någon riktigt vän någonsin. Visst fanns det vänner omkring honom, men de kom och gick. Det var nog familjen som var hans centrala punkt i livet. Pappa var heller ingen hälsofreak, eller han var inte hälsosam över huvud taget. Han jobbade mycket för att få pengarna att gå ihop. Det var kärva tider. Och när fredag kom så ville han hem och ta en öl eller grogg och slappna av. Min pappa har i stort sett alltid jobbat som chaufför och skaffade sin egen firma när han var i 40-årsåldern. Ilbudet i Karlstad. Han hade alltid haft en dröm att starta något eget så när han fick chansen så tog han den direkt. Men det var mycket blod, svett och tårar under den resan. Men jag är stolt över att han stod upp för en av sina drömmar fast det var kämpigt många gånger.        

Min pappa var tyvärr storrökare i många år, liksom många var på den tiden. Vi stackars barn fick snällt sitta bak i bilen när det satt och blossades under bilturen. Men då visste man inte att rökningen var så skadlig som den är. Då visste man heller inte att det förmodligen var den som skulle bli min pappas död. Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden. Pappa försökte sluta att röka många gånger. Men det gick aldrig riktigt vägen. Men så börjar de avgörande förändringarna…

1999 fick min pappa diabetes och fick ta insulin och tabletter. Han slutade då att röka.

Åren går…

Det var sommaren 2005 och pappa fick en hicka som inte ville gå över. Han åkte till sjukhuset och dem gav honom tipset att ta en sked med lingonsylt när hickan satte igång. Många skedar med lingonsylt blev det. Men hickan fortsatte. Så började plötsligt rösten försvinna och pappa blev hes. Han kunde knappt prata. Han mera väste fram orden. Då det blev dags att uppsöka sjukhuset igen för en mera noggrann undersökning. Så en dag i december 2005 så kom beskedet att dem hittat en knöl på 7 cm där inne bakom hjärtat och som senare kom att diagnostiseras som småcellig lungcancer. Småcellig lungcancer växer fort och brukar därför ofta vara spridd utanför bröstkorgen när den upptäcks. Vilket det även hade gjort på pappa i binjurar och i en lymfkörtel. Cancern var redan i stadium 4, det sista stadiet.  Det var alltså en allvarlig cancerform och där möjligheten till bot var väldigt liten. Min pappa var 66 år och hade precis gått i pension. Livet var orättvist. Min pappa skulle kanske dö inom kort. Nu började kampen att försöka bromsa sjukdomen så länge det var möjligt. Men om jag ska vara ärlig så fattade jag inte det då. Jag visste inte att knölen, eller fläcken som mina föräldrar kallade det var cancer och dödligt. Jag visste knappt vad cancer var på den tiden. Det var väl något som andra fick. Kalla mig naiv, men så var det. Annat är det ju i dag då jag är i det närmaste expert på cancer. Synd bara att pappa hann och dö innan jag fattade galoppen. 

Pappa och Lovisa i slutet av maj 2007

Pappa får cellgiftsbehandling. Och han börjar nu att hicka igen nästan konstant, så han måste läggas in och medicineras och hickan avtar. Pappa berättade att det var väldigt jobbigt och irriterande att gå och hicka hela tiden. Själv blir jag irriterad om jag hickar i över en minut. Pappa svarar bra på cellgifterna och tumören vid lungan krymper. Han får ett uppåtsving och han går upp i vikt och hesheten har börjat att försvinna. Det är december 2006 nästan ett år efter han fått sin cancerdiagnos. Han har fått cellgifter, cytostatika, strålbehandling och förstås mycket annan medicin och börjar må bra igen. Vi alla andas ut för en stund. Tänk om ett mirakel har skett. Tänk om pappa kommer att fixa det här. Tänk om pappa kommer att få leva i många år till. Men säg den lycka som varar. I maj 2007 var det dags igen. Han mår ganska så bra under kommande sommar. Men jag minns så väl när de berättade för mig och mina bröder att tumören hade börjat växa igen och att den var väldigt progressiv. Som sagt, vid den tiden visste jag knappt vad cancer och tumörer innebar. Vet bara att jag blev väldigt orolig. Att jag kände en stor äcklig klump i min mage. Vad var på väg att hända? Skulle pappa verkligen dö? Jag vägrade att tro på det. Pappa som alltid hade funnits i mitt liv. Visst skulle han fortsätta med det? Jag förträngde situationen. Förstod inte. Jag blundade och höll för öronen. Typiskt mig. Jag förstod verkligen inte att pappa var så sjuk som han var. Men ingen berättade för mig vad allt handlade om och det var första gången jag kom i kontakt med cancer på nära håll. Dessutom så föddes Lovisa i samma veva, jag var som i en annan värld. Ett nytt liv och döden bredvid varandra. Att vara både lycklig och ledsen på samma gång. Det var en konstig och märklig upplevelse. Jag kunde inte hantera det alls. Månaderna går. Pappa börjar bli trött och andfådd. Sjukdomen växer sakta och smygande. Röntgen visar att han fått nya metastaser. De avvaktar med ny behandling. Pappa blir sämre, han har ont och orkar knappt någonting längre. Han går ner i vikt. Och i slutet av juli 2007 åker pappa in akut då han får förmaksflimmer och bereder honom för respirator. Men han blir bättre och får medicin insatt och får åka hem igen.

Cancern tar över…

Sjukdomen har bestämt sig för att vinna. Nu blir pappa mycket sämre. Han har ont och får svårare att röra sig och andas. Pappa berättade för mig att han knappt fick luft om nätterna. Att han fick panik och var uppe och gick. Att han var rädd för att kvävas. Han får nu mera cytostatika. Han börjar bli ostadig, läser tidningen upp och ner, skär på bordet i stället för i brödet, han kör in i stenmuren när han ska parkera bilen. Någonting står inte rätt till i pappas hjärna. Pappa körde inte bil i slutet av sin sjukdom egentligen. Men ibland så körde han iväg med pappersåtervinningen 200 meter bort. Men det blev slut med det också. Det bestämdes att han skulle göra en CT-skalle för att se om något skett i hjärnan. Förmodligen fanns det metastaser även där. Han hann att dö innan CT-skalle skulle ha gjorts. 

Pappa, mamma och min bror kommer och hälsar på oss. Det var sista gången jag fick träffa min pappa. Det var i slutet av mars 2008. Jag minns att han var så liten och ihopsjunken. Pappa som alltid varit lite storväxt Men även om sjukdomen härjade i hans kropp var det inget fel på humorn. Även om han var lite återhållsam. Han orkade inte ens dricka upp sin grappo-grogg. Pappas favoritgrogg. Då förstod jag att han var riktigt sjuk. När han gick och lade sig gick jag upp och pratade lite med honom om hur han mådde. Han sa att det var jobbigt, att han inte orkade så mycket mer. Han berättade även att han inte var rädd för att dö längre, att det skulle bli skönt att slippa allt det här. Det var inget roligt att kämpa mera. Jag minns så väl hur han satt där på sängkanten. Min goa pappa var sjuk. Han var trött. Kraftlös. Men jag såg honom ändå som han alltid sett ut för mig. Han var min hjälte hur sjuk han än var. Trots att han slutat kämpa. Han var redo på det som skulle komma inom kort. Jag är glad över att jag fick det där samtalet med honom. Det var ett tungt avsked när pappa och de andra åkte hem nästa dag. Jag visste inte då att det var sista gången jag såg honom i livet.

Sista kortet som jag tog på pappa när han var här och hälsade på ca 1 månad innan han dog.

Veckorna går…

Så kommer då dagen som förändrade mitt liv fullkomligt. Dagen då min pappa plötsligt dog. Då världen tystnade och jorden stannade. Jag hade pratat med pappa i telefon kvällen innan. Han var ensam hemma och hade precis kommit ut ur duschen. Han sa att han frös, att han inte orkade mer. Vi pratade en liten stund, men tyvärr så minns jag bara små fragment av samtalet. Jag visste inte då att det var sista gången jag fick höra min pappas röst. Mamma har berättat för mig att han på morgonen den 3 maj fått ett sockerfall som inte gick över. Han skulle titta på klockan och ramlade omkull. Min moster var även där och de hjälptes åt att få upp honom. De ringde genast till ambulans och de kom ganska så snabbt. Pappa mådde nu bättre och kunde med hjälp gå ner för trappan själv. Han ville helst inte bli buren i båren ut. Han ville försöka att gå själv, och det gick bra. I ambulansen märkte de att han hade väldigt lågt blodsocker och var väldigt påverkad av detta. Till slut får de äntligen upp blodsockret men pappa är väldigt medtagen då han även har hjärtsvikt och förmaksflimmer, men är ändå vid gott mod när han kommer in till sjukhuset. Han småskämtar även med sjuksköterskan, och när han sitter och tar prover på pappa så slutar plötsligt hans hjärta att slå. Min pappa dör plötsligt mitt i allting. Helt omedveten om vad han ställer till med för oss andra. Min älskade mamma fanns på plats bredvid honom och gav honom stöd. Hon såg på hjärtmaskinen som stod bredvid pappa att det nu var dags. Hon såg hur hjärtljuden minskade sakta och säkert. Hon klappade kärleksfullt hans kind och sa att det skulle bli bra nu. Hon fanns där vid hans sida när han gick över. Pappa fick frid och all smärta var över. De tände ett ljus för honom. Änglarna stod redo att ta emot honom.

Min moster hade ringt till mig och berättat att pappa hade fått åka ambulans in, men att det nog inte var någon fara. Han hade ju gått in i ambulansen själv och han hade även skämtat och skojat med ambulanspersonalen. Det var så min pappa var. Skojfrisk. Nu var han borta. Död! Nu kommer jag till den tunga delen av historien. För min del. Vi hade nämligen småplanerat att vi skulle åka hem till Värmland under Valborg. Men av någon anledning gjorde vi inte det. Jag tror att min man fick ett jobb. Jag vet att min moster ringde mig och sa att jag borde komma hem nu. Att min mamma behövde det. Att min pappa behövde det. Tyvärr så gjorde jag inte det. Varför vet jag inte? Jag vet att jag skyllde på att jag var så trött, att jag inte orkade. Inom mig var jag livrädd. Min egen sjukdom hade ju redan påbörjats då. Dessutom hade jag en ettåring som sprang omkring mig. Inte trodde jag väl att han skulle dö. Det fanns inte i min värld fast jag visste att han var väldigt sjuk. Men inte då. Ja, det finns så mycket man kan skylla på. Idag så ångrar jag det bittert förstås. Jag har dåligt samvete att jag inte fanns mera för pappa än jag gjorde. Att jag inte åkte hem oftare än jag gjorde. Jag tänker ofta på detta. Men jag fattade ju inte hur allvarligt det var. Jag trodde inte att han skulle dö bara sådär. Jag vägrade inse det. Jag tror det var mitt sätt att förtränga det hela. Min pappa skulle ju aldrig dö. Han skulle väl leva för evigt. Man tror aldrig att ens föräldrar ska dö. Ändå gör dem det. Jag älskade min pappa. Jag förstår inte än i dag att jag inte tog bilen raka vägen dit på en gång. Men det är lätt att vara efterklok. Så dags nu, när det är försent. Jag får leva med detta i resten av mitt liv. Att jag inte fanns vid min pappas sida när han behövde mig…

Sorgen drog över mig som ett stort svart täcke. Tiden efter var ett vakuum. Jag var i chock. Tårarna ville aldrig ta slut. Jag har aldrig upplevt en sådan tystnad inom mig, en sådan tomhet som då. Jorden stannade. Höll andan. Min pappa var död, jag kunde inte fatta det. Massor av minnen flödade i mitt huvud. Hans skratt. Hans skämt. Hans kärlek. Jag ville ju att han skulle sitta där hemma i sin stol på Alster och dricka kaffe. Att han skulle finnas där när vi var och hälsade på. Nu skulle det aldrig mera bli så. Sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg, sorg…

Dem döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg…

Efter hans död tog jag kraft till mig och ringde till Centralsjukhuset i Karlstad och bad om pappas alla journaler under hans sjukdomstid. När jag fick dem så lusläste jag dem och blev helt över mig given över hur lite jag fått reda på, hur lite jag visste om allting. Där fick jag läsa hur hans sjukdomsbild såg ut, hur många gånger han varit på sjukhuset, hur mycket olika krämpor han haft och vilka mediciner han fått. Jag visste inte ens att han hade en port-a-cath inopererad. Förresten jag visste inte ens vad det var då. För er som inte vet så är port-a-cath en liten medicinsk apparat som man opererar in under huden så att medicin kan injiceras genom den och på så vis minska obehaget för patienten än genom injicering av många nålstick. I Pappas journaler står allt från början till slutet då han plötsligt dör där i akutrummet. Sist i journalpluntan sitter hans dödsbevis. Pappa dog 11.27 den 3 maj 2008. Nu hade jag det svart på vitt och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.

Minnesstund för pappa.

Det tog tid att komma över den värsta sorgen och än i dag, 8 år efteråt, är det fortfarande en stor bit som fattas i mig. En bit som aldrig kommer på plats igen. Men han finns här omkring mig och ibland känner jag hur han klappar mig i håret. Jag brukar prata med honom. Han säger att han var tvungen att gå. Det var bestämt så. Jag har förlåtit honom för att han så bryskt försvann i från mig. Han förlåter mig för att jag sörjer. Han har fått sin frid. Men min egoism tar över ibland och sorgen tar över. Jag saknar honom. Jag saknar honom otroligt mycket. Mitt hjärta skriker efter honom ibland. Sorgen tar tag i en emellanåt. En sorg är svår att rå på. Den bara sköljer över en. Men livet måste ju gå vidare. Jag vet. Det gäller att minnas alla de fina bitarna med honom. Jag tror att det finns ett liv efter döden. Men man får inte glömma att det även funnits ett liv innan döden. Bättre att tänka på tiden man haft tillsammans i stället för att sörja. Jag har så många roliga minnen av min pappa så jag skulle kunna skriva en hel bok om honom. När han satte sig i vattenpölen, när han ramlade med tårtan, när jag bjöd honom på vattensnaps… Jag skriver det här inlägget om min pappa för att hedra honom. Hedra hans kamp mot cancer. För att jag älskar honom. Och för att han alltid kommer att vara min pappa var han än befinner sig. Det är väl det som sorgen handlar om. Man har älskat någon väldigt mycket. Man har upplevt kärlek. Tänk vilken ynnest egentligen. Sorgen är inte bara hemsk, den är mäktig och överväldigande också. 

Jag känner en stilla vind. Jag känner hur någon smeker i mitt hår

Jag känner frid

Det är sent och nattens svarta vingar omfamnar mig

 

Kram Lilitha Hex

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

6 kommentarer

  1. Annica den

    Min pappa dog igår. Svullnad i hjärnan på grund av kärlen som fått med sig äggvita från njuren läckte. Han försvann… Min älskade pappa. Fy sjutton, overkligt och samtidigt så plågsamt.

    • lilithahex den

      Åh, kära du. Jag beklagar sorgen. Kram Lilitha Hex

  2. Jenny den

    ?? förlorade min far 2015 12 06 i den hemska sjukdom som kallas cancer ? Förstår så väl din saknad

    • lilithahex den

      Kram på dig.Och massa hjärtan… Lilitha Hex

  3. jb den

    Hej. Jag läste ditt inlägg om social fobi. Jag är en 52 årig “kille” med svår social fobi. Har hankat mig fram och klarat mig hjälpligt men aldrig talat med någon om detta. Blev mycket berörd av vad du skrev. Hade det varit möjligt att få kontakt med dig genom mail eller chatt?
    hälsningar
    ensamvarg