List

Ibland måste man…

6

Jag har kommit till en viss insikt om att jag nog aldrig kommer att bli riktigt hel igen. Eller hel? Jag har nog aldrig känt mig riktigt hel egentligen. Vad jag menar är att jag inte kommer att bli den samma igen. Och det är väl inte så konstigt i och för sig. Vi människor förändras hela tiden. Men jag har insett en viktig sak och det är att stress sliter hårt på kroppen. En person som gått in i den berömda väggen eller lider av stressymptom har förmodligen levt med höga nivåer av stresshormonerna kortisol och  the-sad-witch-ali-oppyadrenalin i en längre tid. Stress gör att matsmältningsprocessen påverkas och kroppen får svårare att ta upp vitaminer. Vitaminer är både nyttigt och viktigt för vår hälsa. Jag har under min sjukdomstid haft brist på D-vitaminer och just nu har jag även brist på salt och förmodligen B-vitaminer. Kroppen tar mycket stryk och det känns. Jag känner i hela min kropp att det inte är bra ändå vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. Är det som jag känner, att kroppen är sjuk eller är det bara en reaktion på min överkänslighet? Alla mina fel kan väl inte bero på min dödsångest eller panikattacker? Jag måste erkänna att jag inte gärna går till min husläkare på vårdcentralen. Fast ibland måste man. Men tänk om jag bara inbillar mig? Tänk om läkaren har läst min journal och ser att jag lider av dödsångest tillika hypokondri? Kanske läkaren dömer ut mig direkt och tror att det bara är inbillning? Att det jag känner bara är min hjärna som lurar mig? Nä, att gå till läkaren är inget jag prioriterar. Jag får ångest av det med. “Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”, som Pär Lagerkvist skrev. Men nu hände det så att jag var tvungen att gå till vårdcentralen för att uppsöka läkare. Min kropp beter sig inte normalt just nu. Hela min kropp spritter eller brusar. Mina fötter och händer domnar bort. Jag är yr och andfådd. Jag har hjärtklappning. Synen är försämrad. Huvudvärk. Min näsa och mina ögonlock sticker. Min högra tumme är helt bortdomnad och pekfingret är också påverkat. Jag känner mig helt slut. Och någon träning har jag inte orkat med alls. Jag orkar inte någonting just nu.

Hjärnbrist…

Så jag var tvungen att kolla upp vad det är som är fel i min kropp. Min läkare sa att vi får ta lite prover och kolla upp B-vitaminerna och hur min hjärnstatus ser ut. Jag reagerade direkt när han sa hjärnstatus och utbrast: Va, ska du kolla upp min hjärna? Hur menar du då? Jag blev förstås supernervös och såg mig själv liggandes i en sån där hemsk och klaustrofobisk magnetröntgenmaskin. Min läkare tittade lite förstrött på mig och sa: Nej, du behöver inte kolla upp din hjärna, jag menar att2975047492_ae35a6bf4f_b vi ska kolla upp om du har järnbrist i ditt blod. Alltså. Såklart att han menade järnbrist i blodet. Hur pinsamt var inte det? Vi tittade på varandra under tystnad i en liten stund. Sen sa jag lite försiktigt: Vi kanske behöver kolla upp min hjärna också… Vet inte om han uppskattade det skämtet. Så berättade han att jag förmodligen har ett karpaltunnelsyndrom att handskas med framöver kommer att behöva ha en nattskena på armen. Det blir bara roligare och roligare att gå och lägga sig. Först vågar man inte somna för rädslan över att inte kanske vakna mer. Sen så har vi ju min sovmaskin som ska sättas på över näsan så att jag inte slutar andas och så nu en skena på armen för att förhindra att jag inte böjer min handled fel. Och så säger dem att sömnen är viktig. Alltså, hur ska man kunna sova med alla dessa störande yttre faktorer? Jag bävar. Men det är bara att gilla läget som vanligt.

Att fly verkligheten…

Det är väl så man känner sig. Som ett vandrande sjukdomsfall. Som att inte ångesten och dess följe räcker. Men det är ju det som är deprimerande i det hela. Det ena ger det andra. Med det sagt. Att om man inte sköter om sin kropp och själ så går det fort när den väl börjar på att rasera. Det ena löser av det andra. Ändå tänker jag inte ge upp så lätt. Jag ska klara av det här. Jag ska kämpa vidare. Framåt. Måste bara stanna och andas lite. Medicinera mig. Vitaminisera mig. Hämta kraft någonstans. Jag ska träna. Gå ner i vikt. Jag ska bli en god medmänniska. Jag ska hitta min inre frid. Mitt inre rum. Mitt kaos ska förmildras. Men ibland undrar jag hur man ska orka? Igår ville jag bara lägga mig ner i soffan och dö i en stund. Vara ifred från allt som måste göras. Hitta frid. Inte behöva göra någonting. Bara ligga där och stirra. Men det vet ni ju hur det är? Man hittar ingen frid på det viset. För när man ligger där med näsan i vädret kommer tankarna smygandes. Ni vet dem där tankarna som minsann Malevolaberättar för dig vad du egentligen borde göra i stället för att ligga där och slappa. Jag undrar hur länge jag skulle kunna ligga i soffan om jag inte behövde göra någonting? Visst är det en lustig tanke. Kanske jag skulle växa fast, bli ett med soffan…hehe. Jag är ingen soffmänniska. Det är sällan jag ligger i soffan och tittar på TV och sånt. Det är för att jag inte riktigt har den ron i min kropp. Då ska det allt vara något riktigt bra på TV:n. Som häromkvällen. Jag ville skingra mina tankar lite. Ångesten härjade okontrollerat och skuggor av rädsla slingrade sig runt min kropp. Jag kände att jag måste leda bort känslorna. Stöta bort dem. Ibland fungerar det med en bra film. Jag satte på filmen Maleficent. Ni vet den där onda fen i Törnrosa. Det var en film i min smak. Magi i högsta klass. Jag älskade varje sekund i filmen. Det blir som en slags verklighetsflykt. Och jag erkänner att jag gärna skulle vilja ha såna där vackra vingar som hon har i filmen. Stora, vackra svarta vingar. Visst skulle det vara fantastiskt? Jag blundar och låtsas att det är jag som är med i filmen. Att det är jag som skrattar så där lömskt. Att det är jag som skickar förbannelser i grön rök. Ja, jag vet att man inte ska skicka förbannelser. Förresten, måste man vara så himla snäll hela tiden? Man kan väl få låtsas att man är lite elak i bland. Få ut sina känslor och aggressioner. Det skadar ingen och kan vara förlösande ibland. Men det stannar där. Men har man teatern i blodet så har man: Att vara eller inte vara? Det är frågan? Det jag vill säga är att det är suveränt att titta på en bra film helt enkelt. En film som berör ditt innersta och som gör att man glömmer sina egna sorger och bekymmer. Ett perfekt sätt för att lura bort alla konstiga tankar. 

Förresten så var hela familjen på bio i förra veckan. vi såg på Kung Fu Panda 3. Och det var stor utmaning för mig. En exponering som heter duga. Jag har nämligen svårt att sitta instängd på en bio. Detta bottnar i att jag är livrädd för människor och deras ondska. Och tyvärr är det så att jag sitter och håller koll på människor som går förbi mig så dem inte har något konstigt på sig eller har något vapen gömt i kläderna. Hur jag nu skulle kunna se sånt? Men jag är livrädd för det. Jag är otroligt rädd för terroristangrepp. Detta ställer ju till vissa problem förstås. Det är inte mycket jag kan göra utan att känna rädsla. Alltså, det kan inte vara lätt att leva med mig. Undrar om det någonsin kommer att bli det? Filmen var bra i alla fall och riktigt rolig i emellanåt. Och min man sa att jag hade skrattat högst och mest av alla på hela filmen. Va? Gjorde jag? Sedär. Jag glömde visst bort att vara rädd trots allt.

Kram Lilitha Hex

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

6 kommentarer

  1. Erika den

    Det var en hel del läsning men jag försökte tar mig igenom allt även om jag skummade lite här och där. Jag har ett dubbelseende som gör det svårt att få till orden i rätt ordning. Du nämner magnetröntgenmaskin en sådan ska jag krypa in i nästa månad jag fasar redan för den vidriga saken, jag med min hemska klaustrofobi, för att återvända till dig och de symtomen du har hoppas jag innerligt att du få rätsida på alltsammans och att vår/sommar blir bra för din del, det önskar jag dig verkligen.

    Kram/Erika

  2. Susanne den

    Det är lite komisk för när jag läste ditt inlägg dök sången. Jag klär av mej naken av o med Eva Dalgren.

    Det är mycket modigt att våga lämna ut sig som du gör skulle jag ALDRIG våga så stor eloge till dej för att du är du och för att du dela med dej

    Kramizzzzz på dej

    • lilithahex den

      Hahahaha….ja, jag sover nästan naken i alla fall. Tack för dina värmande ord. Kram Lilitha Hex

  3. Sara den

    Hej! Jag tänker att du har stora problem med din sköldkörtel. Om din läkare inte testat dig så måste du göra det, alla dina symtom leder åt det hållet. Jag vet är där själv delvis. Så ta vården i handen med en droppe blod på tanden, lite jävla anamma från en supermamma!

    • lilithahex den

      Hej söta supermamma. Tack för din omtanke. De har tagit prover på min sköldkörtel men de hittade inga avvikelser där. Men har varit och lämnat prover i dag igen. Får se om de hittar något. Kram Lilitha Hex

  4. Viveca Cruickshank den

    Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser det du skrivit. Känner igen mig själv i dig. Jag har fått diagnosen smärtsyndrom/trötthetssyndrom…går upp och ner i vikt p.g.a underfunktion i sköldkörteln. Nu på senare tid har jag fått börja med astmamedicin också. Det har tagits EEG och fick veta att min kurva inte var normal…nu är det så fick jag förklarat att 75% har normal kurva och 25% avvikande kurva…så jag tillhör de 25% förstås. Samtidigt som man känner sig så trött på alltsammans…vill man visa ett glatt ansikte utåt. Men jag tror att både du och jag är “överlevare” / fighters…så vi får göra det bästa av vår situation. Önskar dig lycka till vännen! Kram på dig ? ? ?

Lämna en tanke