List

Att vara tapper och våga…

0

Har varit och tränat tre gånger den här veckan. En timma själv och en timme pass. Passen är 30 minuter åt gången och med en instruktör. Det passar mig perfekt. Det får12741935_10153628890808089_2609214152405065078_n inte bli för jobbigt eller tråkigt för då tröttnar jag på en gång. Men det är lite dråpligt emellanåt. Som i igår torsdag när jag körde skivstång. Och känslan som blir när instruktören säger: Härligt! Bra kämpat! Wow! Fortsätt så! Och så står man där och kämpar med en skivstång med  ca 1 kilos tyngder på…hahaha. Det är då man bara vill gå hem och dö långsamt liksom. Man tänker inom sig själv att instruktören måste ju vara hög på något. Alltså jag menar inte att verka otacksam eller gnällig. Såklart så menar hon ju väl. Det är bra att hon peppar. Hon är en bra och frän instruktör. Eller inspiratör som hon kallar sig. Men jag kan inte låtar bli att skratta åt mig själv när jag står där och kämpar tappert med mina 1 kilostyngder. För det gör jag. Varje pass. Varje gång. Magen tar i, armarna räcker inte till och när alla de andra slänger bak sina ben upp och bakom över sina huvuden ligger jag där och stånkar och stönar. Jag klarar inte av att göra så. Jag ser mera ut som en skalbagge som hamnat på rygg. Jag ligger där och gungar lite fram och tillbaka. Förödmjukelsen är total…hahaha. Tänk om någon skulle spela in passet jag är med på. Snacka om att jag skulle vara stjärna i den komedin.

Alla borde vi få en tapperhetsmedalj nångång…

10430842_10153645793113089_4984924611619336024_nAlltså, jag kan inte låta bli att håna mig själv. Eller skratta åt mig själv. Eller se humorn i det hela. Det är som en självbevarelsedrift. En överlevnadstaktik. En tvångstanke. Förnekelse. Ett rop på hjälp. Men en sak kan jag lova er. Att en dag kommer jag att se tillbaka på den här tiden och känna mig stolt över mig själv och att jag faktiskt utmanade mig själv på det sätt jag gör. För med den problematiken som jag har bakom mig med GAD, panikångest, övervikt och social fobi, så är det fan i mig en stor bedrift att jag gjort detta. Ge mig en tapperhetsmedalj, tack! Nej, nu ska jag inte klappa mig själv allt för mycket på huvudet. Det finns många som kämpar med de krämpor vi har. Alla har vi en ryggsäck där vi lagt våra tyngder i. Alla kämpar vi med något. Alla borde vi få en tapperhetsmedalj i alla fall någon gång. Man får ge sig en själv då och då.  

Jaja, nu är det i alla fall äntligen fredag. Och fast jag är sjukskriven så är det ändå skönt när fredagen kommer. Man blir påverkad av de övriga familjemedlemmarnas glädje. Och till veckan är det sportlov. Då får man lite sovmorgon. Jag ska försöka komma iväg och träna då fast Lovisa är ledig. Lätt att ligga kvar där i sängen och dröna. Lovisa är inte den som kommer upp tidigt om morgnarna heller. Hon är en riktigt sovsäck. The sleeping beauty. 

Jo, en annan lite dråplig grej. Jag är lite förkyld och är täppt i näsan. Jag hatar verkligen att vara täppt i näsan. Får nästan panik av det. Och efter att ha tagit näsdroppar åtskilliga gånger så funderade jag över varför inte den jäkla täppan försvann nångång? Jag kom då underfund med att det nog går bättre om jag tar bort plastlocket innan jag sprayar nästa gång… Häpp!

Ha nu en underbar helg med massor av mys och kärlek. 

Kram Lilitha Hex

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke