List

Jag trodde jag var död

0

Ok, jag kom aldrig iväg till gymmet i dag heller. Men jag hann lite annat smått och gott som behövde göras. Ni ska inte tro att jag sitter här hemma10686663_10152897297653089_3990707422000846248_n och rullar tummarna…inte hela tiden i alla fall…hehe. Känner mig fortfarande väldigt trött, alltså väldigt, väldigt trött. Sådär trött så att mina ögon är helt blodsprängda. Jag har forskat lite och insett att det beror på ökande av min medicin. Biverkningar alltså. Mitt huvud känns lite bedövat. Det känns som att jag går omkring med bomull i huvudet och är lite mera knäpp än vanligt. Jag minns inte vad jag säger eller gör…alltså mer sinnesförvirrad än vanligt också. Men finns det liv så finns det hopp sa grodan och hoppade vidare.

I går skrev jag om att döden intresserade mig. Döden har på något vis alltid vandrat vid min sida. Och på samma gång som den skrämmer mig så fascineras jag av den. Man kan väl säga att döden varit väldigt märkbar i mitt liv. Inte på det sättet att många har dött omkring mig. De som har dött har gjort det på grund av sin ålder. Ingen nära vän har dött än tack och lov. Däremot dog ju min pappa lite hastigt och lustigt i en ålder av 68 år. Inte allt för tidigt kan man tycka men för mig som trodde att han skulle leva för evigt var det väldigt tidigt. Min pappa hade lungcancer och tog i sviterna av den. Helt plötsligt. Mitt i vardagen. Jag var inte alls beredd. Men han valde att dö ändå. Den hemskaste dagen i mitt liv. Dagen då jorden stannade till och tystnade. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Min älskade pappa. En del av mitt hjärta kommer att gråta för alltid. Men det var inte om min pappa jag skulle skriva om denna gång. 

Jag kommer alltid att stå nära döden och både skrämmas och fascineras av den. Döden går vid min sida och ibland kan jag känna dess kalla hand när den sakta smeker min kind.

10425147_10152879765123089_7291908196008183228_nLägger in en bild på mig för att visa att jag kan vara glad också. Bara för att jag ville. Men för er som inte vet så har jag ju levt med stark dödsångest i många år. Där varje dag och natt var ett helvete. Döden tog liksom aldrig slut. Den lamslog mig gång på gång. Den tog över mitt liv. Jag var så rädd för att dö att jag slutade att leva. De hemskaste känslorna har jag arbetat bort. KBT. Men riktigt fri från tankarna blir jag nog aldrig. Den kommer nog alltid förbli en del av mig. Jag och döden har blivit ett slags team. Mina funderingar att jobba på en begravningsbyrå är nog inte så helt fel. Men jag tror ändå att jag har förlikat mig med döden på något vis. Förlikat mig…det var ju ett passande ord att använda just nu. Jag kanske ska använda mig av ordet försonat i stället, att jag har försonat mig med döden. Jag gillar ordet försona. Det låter så kärleksfullt och varmt på något vis. I alla fall. Under den tiden då jag var som räddas för döden talade mina drömmar tydligt med mig. Jag hade svårt att förstå dem just då. Som tur är så skrev jag ner drömmarna ordentligt. Något jag är glad över i dag. Drömmarna ger oss budskap. Drömmarna gav mig budskap. Budskap som jag inte förstod då men som jag så väl förstår i dag. Jag tror jag har berättat om denna dröm förut men jag tar det igen om det skulle vara så.  

Att drömma att man dör

“Jag satt i en bil med min familj… Några människor kommer varav en av  killarna har en pistol. Han siktar och skjuter och träffar just mig. Jag hör bara skottet, en bedövande smäll. Så blir allt tyst… Tiden liksom stannar. Jag har blivit träffad. Jag vet att jag tänker att nu dör jag nog. Jag blir förvånad över att jag inte känner någon smärta. Så det är så här det känns att dö, man känner ingenting. Jag slappnar av. Jag känner hur jag långsamt och fridfullt domnar bort, försvinner, för att sakta vakna upp ur drömmen.”

När jag vaknade upp ur drömmen så log jag för mig själv och tänkte att det där var ju inte så farligt. Egentligen en ganska härlig känsla faktiskt. Fridfullt, tyst och harmoniskt. Jag vet inte om jag drömde så här för att mitt undermedvetna ville tala om för mig att jag inte skulle vara rädd för döden. Eller så var jag i ett stort behov av inre frid. Det behövde ske en förändring för att jag skulle kunna uppnå inre frid. Drömmarna talar ju till oss, så det gäller att lära sig att tolka dem. Jag har inte tolkat klart min dröm än. Förresten jag är egentligen inte rädd för själva döden, utan mera sättet jag kommer att dö på. Eller att jag inte får vara med och uppleva mina barn och kommande barnbarns liv. Eller som Woody Allen sa: Jag är inte rädd för att dö, jag vill bara inte vara med när det händer. 

Jag drömde något annat liknande, men då var det en stor giftorm som bet mig, men exakt samma känsla. Att man sakta domnar bort fridfull och1897991_10152044888818089_1788994829_n harmoniskt för att sen vakna upp i sängen och känna sig lättad. Jag funderade över att det inte var så hemskt att dö i alla fall. Att den dagen det händer så glider jag bara in i dödens rike som i i en drömvärld. Och att det förmodligen är mycket värre för de nära och kära. Så klart det är mycket värre för de nära och kära. Men jag vill tro att döden är en befrielse. Att bakom döden finns livet. Om nu döden finns? Kanske det bara är ett ord för något som vi inte vet något om. Kanske det bara är sidbyte. Kanske jag går från sorg till glädje när jag vandrar vidare. En dag kanske jag får reda på hur det är? Men tänk om det bara blir svart och mörkt som en lång evig sömn utan drömmar. Kanske hit och kanske dit. Vilket pladder, men ändå. Man undrar ju. Tillbaka till mina drömmar. Vid ett annat tillfälle då jag en morgon vaknade trodde jag att jag faktiskt var död. Eller jag funderade i alla fall om det var så. Hur kan man tro eller känna så? Hur kan jag ens förklara det? Men det hände och det var en märklig upplevelse.

Jag trodde jag var död

Det var tidigt en morgon, men det var inte dags att gå upp än. Jag vaknade till. Nånting var annorlunda och jag var absolut medveten och vaken. Jag tittade försiktigt upp. Ögonen kändes lite dåsiga. Rummet såg ut som ett gammaldagskort, ni vet så där lite svart och gult. När jag tog på min egen kropp så kändes det knappt. En konstig tanke började ta form inom mig. Tänk om jag var död, tänk om det är så här det känns när man har dött? Jag var alldeles kall, som om blodet lämnat min kropp. Jag kände mig plötsligt orörlig. Jag kände hur paniken inom mig växte och mitt hjärta började att bulta på som bara den. Jag kände verkligen hur mitt hjärta började att skena iväg. Ändå kunde jag inte röra mig. Jag hade liksom fastnat i mig själv. Jag undrade ifall man kunde känna sitt hjärta om man var död. Jag menar, jag hade ju aldrig varit död förut. Eller vad var det jag kände? Det sista bultande av liv? Jag kände en stor sorg inom mig som jag inte kunde förstå. Jag ville gråta. Jag förstod inte nånting. Vad hade hänt? Vad hade jag upplevt, eller drömt? Många frågor, men inga svar. Jag blundade och kände hur livet sakta men säkert kom tillbaka till mig. Blodet svallade inom mig och kroppen började bli varm igen. Rädslan började försvinna och jag kände mig lugn. Jag öppnade mina ögon. Jag levde, och rummet såg ut som vanligt igen.  

Det här var en händelse som jag ofta tänker på. Den var så äkta på något vis. Och det var ingen UKU, ut-ur-kroppenupplevelse, för det har jag varit med om också. Det här var något annat och en helt annan känsla. Jag får fundera vidare på det här. Ja, det här var ett uppåt inlägg. Man skulle kunns säga att det var “dökul” att skriva detta. Men visst är döden intressant på många olika sätt och vis? Det märks att jag är lite låg just nu. Men det går snart över. Ge mig några dagar så…

Kram Lilitha Hex

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke