Det här med att träna alltså. I fredags kände jag inte alls för att gå och träna. Så himla otaggad. Jag kände mig så trött och sliten. Helst ville jag bara vara hemma och sitta i soffan och spela Hay Day, käka skumtomtar eller göra något annat oviktigt. Ibland är det skönt att göra sånt som man egentligen inte behöver. Trots det var det något konstigt tvång inom mig som gjorde att jag ändå åkte till gymmet. När jag kom dit var det inte alls många där. Att jag kan hålla koll på hur många som är där beror på skohyllan. Man måste ta av sig skorna innan man går över en viss gräns. Jag går med raska steg in till omklädningsrummet. Jag är alldeles ensam där inne. Jag funderar på vad jag ska hitta på där inne i dag…hahaha. På väggen hängde en stor vit spegel. Jag gick fram och speglade mig.  Då kom jag på idén att jag skulle ta en sån där förebild som ju många bantare och träningsnördar lägger upp i sin blogg. Alltså nu menar jag ingen förebild som när man ser upp till någon. Jag menar förstås att jag tar en förebild som ju i nuläget är en nutidsbild. Men som om några månader förhoppningsvis blir en förebild. Oj, vad krångligt det blev, men ni förstår nog vad jag menar. Det var inte så lätt faktiskt. Jag stod där bra länge och försökte få till några bra foton. Jag tog väl en 20 bilder innan jag insåg att jag faktiskt stod där och höll in min mage. Det var ju inte riktigt meningen med att ta denna bild. Det var ju sanningen jag ville fotografera, hur jag ser ut nu i dagsläget. Min dagsform. Så efter typ 140 bilder orkade jag inte ta mer bilder. Det fick bli som det blev. Här har vi alltså två förebilder av mig. Håll i er. 

Och nej, jag är inte gravid och jag har inte ätit för mycket gröt. Jag har heller inte svalt globen eller lagt en kudde innanför tröjan. Jag har inte varit på konsum och snott en julskinka och har inte gömt en katt där. Det är så här jag ser ut. Framifrån ser jag inte så hemsk ut, men från sidan. Hjälp! Hur har detta gått till? Till och med kvasten gömmer sig när jag kommer. Jag vet, jag kan ju ta jobb som jultomte här framöver. Fixa lite röda kläder, vitt skägg och så lite: How, how, finns det några snälla barn här? Tror banne mig jag tar en skumtomte innan…det blir 21 kalorier. Ja, man måste kunna skämta lite om sig själv ibland och se det komiska i det hela. Förhoppningsvis kommer det efterbilder här framöver. Det är ju något jag kommer att sträva efter att få lägga upp. 

När jag vinner på en trisslott och hamnar på TV

När jag var klar med modefotograferingen gick jag ut till gå-maskinen som vanligt. Det var  trögt att komma i gång. Jag var så trött och sliten så att det kändes som att ögonen skulle ploppa ur skallen på mig. Jag tänkte att jag försöker väl i 10 minuter i alla fall. Det var så skönt att vara där alldeles ensam. Till en början. Det dröjde inte länge förrän det började droppa in lite pensionärer omkring mig. Även min pratkompis kom och vi vinkade till varandra. Jag gjorde snabbt tummen upp och nickade lite. Man måste ju vara lite trevlig. Så kom det sig att vi stod där 4 stycken på rad. Jag och 3 pigga pensionärer. Ni får inte för ett ögonblick tro att jag inte gillar pensionärer för det gör jag. Jag högaktar dem. Jag ser bara det komiska i att jag står där mitt bland dem. En annan sak som är lite bra är att det finns tv-skärmar framför oss. 3 stycken med olika kanaler. Man ser och lär sig ett och annat när man står där….eller går. De visar massor av goda recept både på mat och efterrätter. Lite roligt när man står där och kämpar med vikten. Det bakas pepparkakshus och det serveras skaldjurstoast, de dricker mousserat vin och det skålas gött i rutan vill jag lova. Alltså morgon-TV, där händer det grejer. Man får väl se det som ett litet test. Jag såg även på när en äldre man skrapade trisslott i tv-rutan och vann 50 000. Kul för honom, men jag såg att han blev lite besviken över att han inte vann mer. När jag stod där så kom jag att tänka på mig själv. Jag har alltid sagt att om jag skulle vinna på triss och få komma till TV så skulle jag skicka dit min man i stället. Inte en chans att jag skulle sitta i tv och visa upp mig. Vet ni varför? Jo, för att jag tycker att jag är för tjock. Jag tänker på att folk skulle sitta där och titta och tänka: Kolla tjockisen nu vad glad hon blir när hon vinner. Visst har jag höga tankar om mig själv? Men vet ni? Folk kan vara väldigt elaka mot varandra. Jag vet, för jag har hört och varit med om det själv. Dock var det inte mig det handlade om den gången. Men vem vet vad de sade bakom min rygg. Struntsamma. Nu har jag ett nytt mål att ta mig an. Jag ska se till att gå ner i vikt så att jag kan vara med i TV-rutan och skrapa fram en trissvinst om det skulle bli aktuellt. Ja, man får inte ha för stora ambitioner här i livet…haha.

Lite så då.  Det blev i alla fall så att jag körde i 43 minuter på gå-maskinen och förbrukade således 153 kcal + arm-maskinen, cykling och lite egen cirkelträning. Jag gjorde av med ca 342 kcal under den dagens träning. Alltså ca 16 skumtomtar. Ok. Kalorier dit och skumtomtar hit. Det kanske kan verka lite fånigt att hålla på att räkna kalorier i skumtomtar och egentligen har det nog inte så stor betydelse på min vikt. Det är förstås mycket annat som behöver göras för att trimma min kropp. Men jag tycker de är kul och det håller mig sysselsatt. 

Alltså, träningen is killing me…

Måndagen den 14 december. Helgen gick och det gjorde även Lucia. Måndagsmorgonen kom alldeles för fort. I dag hade jag absolut ingen lust alls att träna. Det har jag i och för sig aldrig. Undrar när den känslan ska försvinna? Men jag tog mig dit i alla fall. Jag tänkte att nu på måndagsmorgonen var det nog inte så mycket folk där. Men där hade jag fel. Det var massor av människor där. Dem var överallt!  Jag drog min vanliga runda och sen var jag med på en cirkelträning. Jisses vad slut jag var. Syrgas nästa. Men jag var stolt över mig själv när jag haltande gick därifrån. Det finns inga genvägar att ta. Och inga magiska trollformler heller. Det är bara att kämpa på. På samma gång som jag försöker att hålla humöret och modet uppe så händer det ibland att jag tappar gnistan. När jag ser och känner i vilken dålig form jag är i så blir jag lite smått deprimerad. Det känns inget kul alls. Det gör ont överallt i kroppen. Magen är i vägen och jag får kramp i fötterna. Armarna räcker inte till och tuttarna kommer i kläm. Och inte nog med att det är kämpigt att gå och träna. Det är ett smärre helvete efteråt också. Man blir ju helt mörbultat. Man kan inte ens titta åt sidan utan att det gör ont. Jag orkar knappt lyfta på min kaffekopp. Och det blir ju inte bättre av att det ser ut som att man gjort på sig när man går. Man känner att man lever om man säger så. Ja, ärligt talat så känner jag inga fördelar alls än av att jag går och tränar. Just nu är det bara ett elände. Det gör till och med ont när jag tänker. Men det vänder väl snart…säger dem. 

Kram Lilitha Hex