Vet att jag skrev att jag skulle berätta om när jag var med som häxa i Frammegården. Känner mig dock inte redo för det än. Det var roligt och spännande att vara med. Men ibland kommer saker och ting emellan. Som det här inlägget till exempel. Och de som inte är intresserade av att läsa mina tankar om min sjukdomsbild, eller vad jag nu ska kalla det. Min väg tillbaka till mitt verkliga jag, kanske låter bättre. Ur Askan till elden. Spelar ingen roll. Ni som inte vill läsa om detta, stanna här. Jag måste få ur mig detta bara. Och nu blir det lååååång text…

Hjälp! Nya människor skrämmer mig

Jag har upptäckt att jag är rädd för andra människor. Inte människor som jag redan känner, utan nya människor. De gör mig helt vettskrämd. Det hela började med att jag skulle gå på gruppterapi. Jag är diagnoserad för GAD och panikångest. Jag går på behandling och äter även medicin för detta. Min psykolog tyckte alltså att jag skulle gå på gruppterapi. Jag var lite mera tveksam över detta men ville ändå pröva. Magkänslan sa att jag inte skulle trivas med detta. Ändå kände jag att det kunde vara bra för mig att träffa andra människor som var som jag. Stackars arma människor.

Dagen för första gruppmötet närmade sig. Jag kände mig lite orolig inför detta. Men är det något som jag är bra på så är det att ignorera jobbiga saker. Jag lägger undan den jobbiga känslan, eller så är det så att jag inte är medveten om hur jobbigt det faktiskt kommer att bli. Jag har inget bra svar där. Dagen kommer och jag börjar väl ana lite oråd. En vag känsla börjar ta form: Visst ja, i dag ska jag på den där samtalsterapin i grupp. Det var i dag. Fast jag mycket väl vetat om detta i flera veckor. Ändå så har något inom mig ignorerat detta. Jag äter och fixar iordning mig. Känner dock en tyngd i bröstet. Men jag peppar mig själv: Detta kommer att bli jättebra! Jag minns att jag tog några riktiga andetag innan jag gick ut genom dörren. Jag gick sakta till bilen. Plötsligt börjar konstiga tankar komma till mig: Jag vill inte åka till det där mötet. Undrar vilka som kommer att vara där? Det känns inte alls bra att åka dit. Jag pustar och suckar. Men bestämmer mig ändå att skaka av mig de där negativa tankarna. Var kom de ifrån förresten? Jag sätter mig i bilen: Snälla, starta inte. Men bilen startade som aldrig förr och någon bensinstopp fick jag inte på vägen heller tyvärr. Det var bara att gilla läget, liksom. Ingen pardon. Jag måste göra det här. Ovissheten kom över mig. Osäkerheten smög sig sakta in i varje cell i min kropp. Så kände jag hur de kom. De där förbaskade undermedvetna tårarna. De bara kom. Jag försökte hindra dem. Men då blev det bara värre. Det gör ont att stoppa tårar. Det känns nästan som jag kvävs. Jag tänker att det är väl lika bra att släppa ut dem ordentligt. PANG! Det var som att sticka hål i en ballong. Tårarna bara sprutade ur mig och jag hulkade som aldrig förr. Jag peppar mig själv igen: Bra, ut med er bara. Jag såg knappt vägen jag körde på. Men jag tänkte som så, att om jag gråter ut nu så känns det snart bättre. Men icke. Tårarna bara fortsatte att rinna. Hur mycket tårar fanns det inom mig egentligen? Jag kom att tänka på den där gamla schlagerdängan av Agnetha Fältskog: ”Jag skulle äga miljoner om tårar var guld”. Hur många gånger har jag inte suttit framför spegeln och mimat/sjungit till den när jag var yngre. Nu blev den högst aktuellt igen. Men miljonerna kan jag nog glömma. Väl framme så får jag en liten minneslucka, för jag minns inte hur jag kom från bilen upp till gruppmötet. Det lilla jag minns är att jag försökte hålla tårarna tillbaka. Jag var nog ganska så blockerad. För att göra en lång historia kort. Jag gick på mötet och satt och grät igenom de första 2 timmarna. Jag bara grät och grät. De andra som satt där undrade väl vad det var för fel på mig. Å andra sidan var ju dem där av samma orsak som mig. Men just då orkade jag inte bry mig om någonting. Jag var i alla fall där.

Jag har insett att jag lider av social fobi

Vad hände? Vilket jäkla misslyckande. Vad är det för fel på mig? Mina tankar om mig själv var inte positiva just då. Mina tankar var inte positiva alls. De var bedrövade och besvikna. Jag kunde inte ta på vad som hade hänt. Hade jag suttit där och gråtit i över två timmar? Varför? Vad var det som gjorde mig så ledsen. Jag förstod inte någonting. Min psykolog såg förstås hur det var med mig och tog in mig till hennes rum. Jag var fortfarande ganska blockerad och hade inga svar på vad som hänt. Vi började prata lite om situationen och sakta men säkert ser jag svaret inom mig. Jag är rädd för människor som jag inte känner. Jag är rädd för vad de ska tycka om mig. Jag är rädd för att de ska titta på mig och tycka att jag är tjock och ful. Jag är rädd att de ska tycka at jag är dum och konstig. Jag är rädd för att inte passa in. Jag känner mig otrygg och utelämnad. Jag känner mig hemsk och överflödig. Jag vill bara hem, hem till tryggheten. Jag vill vara där jag hör hemma och där folk känner mig. Jag vill vara med dem som älskar mig som den jag är. Jag vill vara med dem som lärt känna mig med mina fel och brister. Jag vill inte sitta där med massa nya människor med sina nya blickar. Jag vill inte att de tittar på mig. Eller granskar mig: Sluta! Jag vill vara ifred. Jag blir som ett litet barn som blir tagen med fingrarna i syltburken. Jag skäms.

Jag skäms över att vara som jag är. Jag vuxna människa. 50 år. Tänk att jag inte har kommit längre. Jag känner mig så liten. Obekväm. Allt detta kommer upp när jag pratar med min psykolog. Och jag förstår vad det är jag lider av och har gjort i många år. Social fobi. Social fobi. Det är där mitt problem ligger i. Jag har problem med sociala kontakter med nya människor. Jag som är så trygg, stabil och social. Och det är jag ju, när jag är med människor jag känner, med de som jag släppt in och finns i min närhet. Jag har kört med så säkra kort att jag inte har märkt förrän nu att nya människor är ett stort problem för mig. Och om det samlas många nya människor i samma rum blir det ett väldigt stort problem för mig. Det måste finnas någon som jag känner, som jag kan lite på.  Jag måste ha en slags trygghet med mig som jag kan luta mig mot. Ett säkerhetskort. Annars blir jag helt blockerad. Tom. IQ-befriad. Spyfärdig. Orolig. Rädd. Osäker. Med andra ord. Jag tappar fotfästet totalt och all säkerhet jag byggt upp inom mig försvinner på ett litet vips. Så detta att gå på gruppterapi blev en enorm plåga för mig. Andra gången jag skulle dit fick jag panik och skyllde på migrän eller något. Jag kunde knappt sova om nätterna. Jag tänkte på detta hela tiden. Om 6 dagar ska jag dit. Om 5 dagar ska jag dit. 4 dagar. 3 dagar. 2 dagar. I dag. Hjälp! Jag våndades verkligen. Men den tredje gången gick jag dit. Samma visa igen. Jag satt och grät hela tiden. Det gick inte att sluta. Fast jag var smart nog att berätta hur jag kände inför alla den gången. Det vågade jag. Lika bra att göra det så dem slapp sitta och tänka och undra över mig. Jag sa som det var.  De accepterade och förstod. Sen kunde jag sitta där på min kant och vara i fred. Jag härdade ut denna gång med.

Jag lever i min egen skräckfilm. 

Nästa möte var det dags för lite enskilt snack. Då var det lättare att ta sig dit. Fast jag tyckte ändå att det var jobbigt. Jag kom i sista sekund. Jag hade ett ganska trevligt samtal med en annan psykolog än min egen. Tiden var kort, men jag hann att gråta några liter ändå. Efter samtalet fick man gå hem. Ingen gruppterapi alltså. Jippie! Jag kunde åka raka vägen hem och konstatera att det nu var 6 dagar kvar till nästa tillfälle. Jag insåg att hela mitt liv började präglas av att jag skulle gå på gruppterapi. Jag tänkte på det nästan hela tiden. Det tärde mig på dagarna och gjorde mig sömnlös om nätterna. Tänk att en gruppterapi kan ställa till det så. En gruppterapi som förmodligen var väldigt bra och genomtänkt. En terapi som egentligen hade gjort mig gott. Ändå bangade jag. Plötsligt kom inga påminnelser om att mötet skulle ske. Skönt. Fast egentligen inte så bra. Eller jag vet inte. Kanske de förstod. Jag missade nog för mycket. Men jag kan inte hjälpa det. Jag fixade det inte. Jag ville. Jag försökte verkligen. Men av någon anledning så tog det över mitt liv. Jag kunde knappt andas. Nya människor blev till min egen skräckfilm. Jag kanske skulle tagit med mig en kudde och gömt mig bakom på mötena? Helt normalt. Skulle inte sett konstigt ut alls, eller hur?

Filmsekvens ur filmen, The Ring

Min läkare sa att jag är mera verbal än förnuftig. Han sa att jag är ”skenfrisk”. Alltså, det verkar som att jag mår bra och är frisk men inte är det. Jag har inga problem med att berätta hur jag mår och känner. Jag kan psykologiskt förstå allt. Men när det väl kommer till handling händer något. Min hjärna blockerar mina förnuftiga och verbala tankar. Det blir signalfel. Jag blir som ett tåg som spårar ut. En smäll, sen blir allt tyst. Förödelse har uppstått. Som tur är överlever jag alltid. Men det tar på krafterna att resa sig gång på gång. Jag hinner aldrig riktigt läka innan nästa urspårning sker. Jag känner mig så trött. Skadad. Ynklig. Allt dessa känslor upptar mycket tid i mitt liv. Tankar kommer hela tiden. Tankarna trängs. Jag är som en stor tickande tankebomb. Min hjärna är en sadist som väntar på nästa tillfälle att få djävlas. Jag måste sätta stopp för detta. Jag måste komma ur detta tillstånd. Jag måste komma på något bra. Jag försöker att lyssna inåt. Vad säger magkänslan? Vad säger hjärtat? Blodet rinner sakta igenom varenda åder. Hjärtat pumpar strävsamt på. Dunk, dunk, dunk. Men allt sker i tysthet. Inga smarta tankar dyker upp. Bara ett evigt dunkande. Jag känner mig som ett stort mörkt hav utan botten. Nästan själlös. Nej, jag tycker inte synd om mig själv. Det är bara det att jag inte kommer  inte ur detta. Det tar över mitt liv. Det är något som jag har missat på vägen. Något jag inte kommit underfund med än och det retar mig. Den där känslan av att aldrig vara redo är förödande för mig. Det är en otrolig stress. Varför är jag aldrig redo? Vad är det som håller mig tillbaka hela tiden? Var är min innersta kärna? Jag måste nog backa ytterligare några steg. Annars kommer jag stå här i livet och hoppa för evigt. Jag kommer att fortsätta att vara rädd för människor.

Hur vet man att man lider av social fobi?

När man har social fobi utvecklar man ofta ett beteende som innebär att man försöker undvika det man känner obehag inför. Man kan påverkas av social fobi både i arbetslivet och privatlivet. Man kan till exempel ha svårt att fungera i ett arbete eftersom det ofta innebär att träffa nya människor, arbeta i grupp och använda telefon. Om man har social fobi får man ångest när man ska säga eller göra något som gör att man får andras uppmärksamhet. Ångesten kan visa sig på olika sätt, till exempel genom att man/får

• rodnar
• hjärtklappning
• börjar stamma
• svettas
• skakar
• yrsel
• domningskänslor i fingrarna
• blockering i hjärnan
• ord försvinner

Så nu kan jag förstå vissa händelser i mitt liv bättre. Händelser som har blivit en inre katastrof för mig. Händelser som präglat hela mitt liv. Gjort så att jag känt mig annorlunda. Nu förstår jag även varför jag inte gillar att prata/svara i telefonen. Detta med social fobi är nytt för mig och jag har inte alls tagit itu med det. Jag har ju insett att något varit/är fel, men har på något vis ignorerat det hela. Jag har ju inte alls insett varför, förrän nu. Social fobi. Mycket att ta in. Jag inser ju att det inte blir bättre av att sitta här hemma och vara sjukskriven i all oändlighet. Jag måste ut. Jag måste exponera mig. Så långt är jag också med. Jag måste också gå ner i vikt, om inte för hälsans skull. Men även för utseendets skull. Jag vet att skönheten kommer inifrån. Men jag dör nog inte om jag snyggar till mig lite. Livet blir lite lättare om man ser fräsch och hälsosam ut, så är det bara. Vet med egen erfarenhet att det är så. På sidan om allt elände fortsätter mitt magiska arbete med mina smycken och ljus. Häxan inom mig börjar ta form. Mitt liv som skymningshäxa, men det är en annan del av mitt liv, en annan historia. Och så att ni vet så är inte allt i mitt liv ett elände, bara vissa bitar. Jag njuter över tiden som är och jag adventspysslar och fixar som alla andra. Kanske jag skriver ett inlägg om det också framöver. Jag älskar denna tid när Skade tar över vår avlånga land.  Men på sidan av det måste min fokusering bli:

1. Social fobi
2. Vikten
3. Jag som individ

Så nu tillbaka till ruta ett igen. Önska mig lycka till för det lär jag behöva…

Kram Lilitha Hex