Jag måste bara få skriva av mig. Ur mig. Inget för mig, är så helande som att få skriva hur jag mår och känner. Och när jag skriver så skriver jag direkt som det känns och kommer. Inte så mycket bilder. Bara text. Det hände för några dagar sen. Jag hamnade lite helvetet igen. Mitt eget helvete. Mitt eget mörker. Skuggsidan. Mina vistelser där har minskat, men så plötsligt händer det. Jag behövde inte ens en trisslott… (Var det någon som förstod det skämtet?)

…

Jag kände redan när jag vaknade att det inte var som det skulle. Att någonting var på väg att hända. Trots det ignorerade jag tanken. Lovisa skulle till skolan och vi var ute i god tid för en gång skull. Morgonen flöt på och jag körde ner Lovisa till skolan. Väl hemma fixade jag diskmaskinen och satte på en tvätt. Sen gick jag till soffan och satte mig och spelade på mobilen. Tänk att detta Hay Day är så roligt att spela. När jag sitter där och spelar känner jag plötsligt att jag blir yr. Jag ser och känner hur hela rummet börjar att snurra runt omkring mig. Jag blir plötsligt illamående…och väldigt rädd. Vad är det som händer? Det känns väldigt obehagligt. Och jag förstår att jag nu kommer att få en mindre panikattack. Jajamen, jag känner hur attacken svämmar över mig. Det är nästan så att jag bjuder in den. Jag har lärt mig att man ska göra det, acceptera attacken och låta den skölja över en. Alltså, man ska inte motarbeta den för då blir den värre. Jag andas och väntar tålmodigt ut den. På samma gång känner jag att jag vill koppla bort mina rädda tankar och beslutar mig för att titta på tv. Jag väljer att titta på ett inspelat program, Hela Sverige bakar. Perfekt för att leda bort mina rädda tankar. Jag lugnar ner mig. Min hjärna avvaktar. Jag halvligger i soffan. Plötsligt så nickar jag till och jag tappar tv-kontrollen. Alltså, jag somnar till i en sekund och rycker till, bara sådär. Jag känner hur jag somnar och vaknar på en och samma sekund. Detta gjorde mig både rädd och förundrad. Var är det för fel på mig egentligen? Kan det inte bara sluta. Jag vill bli normal igen. Jag funderade över min trötthet: Inte visste jag att jag var så trött så att jag skulle somna så där plötsligt. Det kändes konstigt på något vis. Konstigt och obehagligt. Det är obehagligt när man inte har kontroll på sin kropp, även om det bara handlar om en sekund.

Jag sansar mig och fortsätter att titta på TV. Jag känner mig lite trött och dåsig. Orolig. Men till slut somnar jag i alla fall. Nu kunde allt vara frid och fröjd. Men icke. Plötsligt vaknar jag upp i vild panik över att jag inte kan andas. Det finns ingen luft i rummet, ingen luft i min strupe. En otrolig skräck tar över mig. Jag tappar kontrollen fullständigt. Står och snurrar på samma plats. Vad ska jag göra? Min man är alldeles för långt bort.  Jag ringer min granne men hon svarar inte. Paniken växer och jag tar min tröja och springer över till min granne. Tack Goda Gudinna, hon var hemma: – HJÄLP MIG! Jag kan inte andas! Jag håller på att dö! Mitt inre skriker högt men utåt sett kommer bara tårarna. Min granne förstår och tar in mig. Hon lugnar mig. Klappar mig. Jag försöker att förklara men orden försvinner. Jag känner mig kall och orörlig som att jag vore död. Kanske vore lika bra att jag vore död om det ska fortsätta så här. Fan, fan, fan. Jag försöker att berätta för grannen men tankarna försvinner. Hjärnan retas med mig. Försöker att skrämma mig. Varför? Jag börjar att rabbla mitt namn och personnummer. Det sitter. Vad skönt ingen stroke alltså. Sakta men säkert känner jag hur livet börjar komma tillbaka till mig. Livet återvänder. Förnuftet kommer tillbaka. Men rädslan dröjer sig kvar.

Min hjärna lurar mig till saker jag inte kan kontrollera…

Jag bestämmer mig för att gå hem och ringa till Capio, till mobilteamet som de har där 24 timmar om dygnet. Bra att de finns. Man får inte vara rädd eller skämmas för att ta kontakt med de som vet vad det handlar om. Jag får prata med en sjuksköterska. Hon frågar och jag berättar. Hon undrar om min medicin som jag tar, eller som jag brukar ta. Har inte tagit min medicin på 6 dagar. 6 dagar? Tiden går fort ibland. Trodde att jag hade slut på medicinerna och skulle ringa läkaren om nya recept. Men att det hade gått så många dagar. 6 dagar. Å andra sidan har jag varit otroligt trött den senaste veckan. Har knappt orkat gå upp ur sängen. Har inte orkat ringa läkaren. Ja, jag vet att det låter slött. Men så är det. I alla fall. Fick även prata med en medicinansvarig och hon var övertygad om att det var biverkningar för att jag slutat ta medicinen så tvärt. Fast det kändes inte som att det var så tvärt. Ibland suddas tidsbegreppen ur. Vad är klockan? Vilken dag är det? Vilken månad, år? Jo, det var nog tvärt när jag tänker efter. Tvärt hit och tvärt dit. Jag fick helt enkelt ett utsättnings-symptom. Jag som i en stilla tanke hade tänkt att avsluta min medicinering. Men skulle inte tro det. Min kropp och själ föll tillbaka direkt. De föll tillbaka direkt ner till helvetets gryta och rörde om ordentligt. Tänk att en känsla kan förändras på så kort tid. Tänk att min egen hjärna kan luras och djävlas så med mig. Fortfarande. Tänk att det aldrig tar slut? Kanske jag alltid får leva med det här eländet.

När jag hamnar i en sådan här svacka blir jag otroligt osocial. Jag orkar inte med andra människor. Orkar inte prata i telefon. Inte umgås. Jag orkar inte med livet. Måste se till att först och främst det nödvändigaste i livet fungerar. Måste tänka. Reflektera. Jag måste backa tillbaka lite och se över vad det var som blev fel. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag måste stanna till. Fokusera mig. Sorgen har sakta smugit sig inpå mig. Drömmarna har försökt att berätta. Jag måste in i min egen skugga och rota lite. Skuggsidan. Drömtiden. Båda beroende av vararandra för att skapa ordning i mitt inre kaos. Flummigt värre, jag vet. Men jag blir så här när jag beträder min skuggsida. Jag blir nästan poetisk…haha.

I varje skugga finns en tanke, i varje tanke finns en känsla. Känslan berättar, men lyssnar du…

Nu känner jag hur styrkan växer inom mig igen. Jag tar min medicin och jag använder min sovmask. Livet börjar komma tillbaka. Livet börjar kännas innehållsfullt igen. Men det tar otroligt mycket kraft från mig när dessa svackor hemsöker mig. Skuggsidan har en stor och ändlös kraft där ingenting är gratis. Det kostar på att hamna där. Jag har dock lärt mig att hantera situationen. Jag har blivit klokare med åren. Jag förstår mig själv ur ett helt annat perspektiv. Men det tar tid att vandra ut ur skuggorna gång på gång, för de drar i mig. Vill få mig tillbaka. Kväva mig.   

Här är jag när jag “leker” änka på årets Halloweenfest. Hel personifierad. Man har inte roligare, sorgligare än man gör sig.

När jag skriver skuggsidan så menar jag mitt eget mörker. På det sättet som jag ser det. I mitt mörker finns alla mina rädslor och fobier. Där finns alla mina mörka tankar och mina sämre sidor. De sidor av mig som jag behöver jobba med. Att beträda sin skuggsida kan vara både jobbigt och smärtsamt, ändå är det befriande på ett sätt att vara där. För där kan jag verkligen vara mig själv, med min egoism och rädsla. Jag kan tänka elaka tankar utan att någon stör mig. Ja, jag har elaka tankar ibland. Tankar som jag vill få ur mig och reflektera över. Jag vill inte ha elaka tankar men ibland dyker dem upp i alla fall. Det är ett tufft klimat vi lever i. Ibland orkar jag inte vara så himla förstående och god. Då är det skönt att ha någonstans där man kan lämna av sina elaka tankar. Släppa dem. Göra om dem. Förvandla dem. Utan min skuggsida vore jag fattig. Jag vore inte den jag är i dag. På samma gång som jag hatar den, behöver jag den. Den är en del av mig. Den när mig och ger mig möjligheter som jag inte får någon annanstans. Och när jag kliver ur mitt mörker och min självömkande roll känns jag som pånyttfödd. Jag vill påstå att jag pånyttfötts ofta. De aha-upplevelser som skuggsidan ger är en så förlösande känsla så att jag ser dem som små pånyttfödelser. Och det är nog sån jag är. I det lilla börjar jag om på nytt hela tiden

Tisdagen den 11 november. Månen vandrar i sitt mörker. Det ä mörkermåne. Men nu under dagen skiner solen starkt på min himmel. Inga skuggor finns för tillfället. Jag känner mig någorlunda stark och trygg. Aningen desorganiserad. Lite stressad. Jag hinner inte med allt jag vill göra. Men det får vara så. Nu ska jag göra några halsband. Självterapi. Sen ska jag tvätta, sätta på diskmaskinen, städa, dammsuga, laga middag. Oj, oj, oj. Jag får nog leta fram trollstaven.

Ja. Det var lite om detta. Allt har sin tid. I nästa inlägg, när det nu kommer, ska jag berätta lite om hur det var när jag var med på Frammegården med  Aftonbladets Spökspecial WebTV som häxa. Ja, mycket ska hända innan helvetet fryser till is.