Ur min bok HÄXHJÄRTA

Jag och min goe pappa utan för vårt hus i Fröskog sommaren 1966

Ni minns att jag skrev om Fröskog för några kapitel sen. Där jag växte upp. Ni märker att jag har lite svårt att släppa detta. Nu har jag varit där på riktigt igen. Jag återvände till mitt barndoms-Fröskog. Drömmen om Fröskog kommer alltid tillbaka till mig och kommer alltid att finnas inom mig. Det har till och med funnits tankar och känslor inom mig som gjort att jag velat flytta tillbaka till Fröskog. Men nu har jag kommit till den insikten att drömmen om Fröskog alltid kommer att förbli just en underbar dröm. Nu under min sjukskrivning har mina tankar många gånger återkommit till Fröskog. Och nu gör jag det igen. Det är något inom mig som inte varit klar med den tiden. En slags nyfikenhet? En längtan? Jag har länge velat återvända till Fröskog för att kunna återuppleva de många minnen jag har från den tiden. Från den tiden som varit den bästa i mitt liv. Vi bodde där under åren 65 – 69.  Så när jag nu i sommar var och hälsade på min mor och bror passade vi på att åka dit. Jag ville se hur det ser ut i dag. Jag ville se om mina minnen stämde. 

Ibland luras våra minnen. Man minns fel eller blandar ihop olika minnen. Jag ville återuppleva konsumlagret som vi då bodde i. Jag ville uppleva känslan av pappa vid sin konsumbuss, jag ville uppleva kyrkan uppe i backen, jag ville se Alvas handelsbod. Ja, jag ville se, känna och uppleva gamla tider igen. Jag ville uppleva det hela igen tillsammans med mina bröder. En av dem kunde följa med. Min yngsta bror. Tack Tomas för att du följde med. Min mamma var förstås också med. Jag önskar även att pappa hade kunnat vara med oss denna dag. Han hade verkligen älskat det. Visst, pappa kanske var med i anden. Men det hade varit mysigt att ha med honom på riktigt i sin jordiska kropp. Men man kan inte alltid få som man vill. Ni ska veta att jag saknar honom.

Åren går…

Min kära man kör bilen och vi andra sitter och babblar om omgivningen. Vägen till Fröskog är slingrig och vacker. Lite trolskt. Det var ju ändå här i trakten som de spelade in delar av filmen Ronja Rövardotter. Vi är på väg till nästan orörd landsbygd. Vi stannar till i Tösse och tittar på kyrkan som står där stor och ståtlig. Den är väldigt stor för att tillhöra en sådan liten landsbygd. Utanför kyrkan finns en sten med skriften: Tänk på döden. Men vi vill helst inte tänka på döden just då. Vi far vidare och det dröjer inte länge förrän jag sakta känner igen mig. Jag minns ju så väl när jag kommer fram fast jag inte varit där på ca 20 år, och då åkte vi bara förbi snabbt. Hade inte samma behov av att besöka Fröskog då. Men nu var vi här och jag och min bror pratade minnen som vi hade. Mina minnen är dock begränsade då jag inte var så gammal när jag bodde där. Vi for upp till Fröskog kyrka, en gammal fin träkyrka uppförd 1730, med massor av fina målningar i taket. Jag minns att vi var mycket uppe vid kyrkan då vi hade vänner som bodde precis bredvid kyrkan. Min bror berättade att de på kvällarna sprang omkring på kyrkogården med ficklampor och letade efter osaliga andar och spöken. Men si då fick inte jag vara med. Men det känns spännande att ha bott och levt så nära en kyrkogård. Jag älskar ju kyrkor och kyrkogårdar. Vi fortsätter. Vi åker längs vägen ner från kyrkan där jag blev påkörd av en folkvagn. Jag minns det än i dag hur den körde på mig. Pang! Jag flög iväg. Jag blev tack och lov inte allvarligt skadad. Det jag nog blev mest rädd för var när min väns pappa kom och bar upp mig på sin axel. En stor skäggig och rödhårig gubbe som pratade danska. Jag var livrädd för honom. Haha…ja säger då det.

Den gamla handelsboden finns kvar, men ingen Alva.

Vi fortsätter längs vägen. Den enda stora vägen som finns längs Fröskog. Alvas Lanthandeln låg kvar, eller i alla fall byggnaden som den låg i, men vi vågade inte gå fram och kika in genom fönstren. Folk bodde där och ett barn stod och skrek på en studsmatta. Nya människor är på plats. Inga vet vilka vi är som stod där och tittade. Vi höll oss på avstånd. Kände av. Berättade vad vi mindes. Men jag ville så gärna gå och titta in i fönstret och se ifall det fanns en glasburk med ettöres-kola på en bänk därinne. Jag ville se i fall Alva fortfarande stod där, fast jag vet att hon är död sen länge. Vi går vidare. Vi stannar till vid branddammen och tittar på allt bråte som ligger där. De har rivit husen som legat där vid dammen. Min bror minns hur han varit och lekt där bland husen på den tiden då det begav sig. Jag minns också. Jag minns en vän till mina bröder som kallades Lillpeter och som bodde där. Jag vet att jag var lite förtjust i honom. Jag minns att husen redan då var ganska så nedslitna.  Nu fanns ingenting kvar. Bara bråte och vildvuxen natur. Träden hade vuxit upp och stod där som en mörk himmel runt dammen där vi brukade fånga grodyngel. Vi stod tysta. En liten vind av vemod sveper förbi oss och idyllen bleknar lite. Och jag inser att tiden här även präglat min bror väldigt mycket. Tiden och känslan här i Fröskog förenar oss märkbart. Men det var då, för ca 48 år sedan. Tiderna har förändrats, liksom vi har gjort, liksom Fröskog har gjort. Charmen från den tiden då vi bodde där har nästan helt försvunnit, vuxit igen. Allt var igenvuxet och huset vi bodde i syntes knappt. Vårt fina ljusgula hus i Fröskog. Det var där jag hade fått min första katt Tjabo. Det var där jag lekte med min första vän Kalle. Det var där jag sprungit omkring barfota på de vassa kiselstenarna. Det var där jag hade haft min tidiga dröm som jag fortfarande minns så väl. Men nu. Vårat ljusgula fina hus, mitt barndoms-slott, hade blivit rött, var gammalt och nedslitet. Inga konsumbussar stod i garaget. Inga vita kiselstenar låg runt huset. Inga minnen från oss fanns över huvudtaget kvar. Inte för att jag egentligen trodde det heller. Det kändes bara så ödesmättat på något vis. Utanför stod en skylt: Till salu. Ödets ironi. Mitt gamla barndomshem som jag velat flytta tillbaka till var nu till salu. Jag smålog lite för mig själv när jag såg på skylten. Jag lekte lite med tanken. För en kort sekund. Visst skulle det vara mysigt att få bo där ute på vischan bland natur och djur igen. Men någonstans hade jag känslomässigt gått vidare. Förnuftet hade blivit starkare än den barnsliga känslan. Den barnsliga känslan att få uppleva sitt barndomshem igen. Det är inte samma bild längre. Bilden har förändrats. Det är så livet är. Som tur är har jag bilder kvar från den tiden när vi bodde där inom mig. Värdefulla bilder som jag kan se klart och tydligt. Minnen från ett barns ögon. Jag behöver bara blunda så kommer bilderna till mig som en film. Min egen lilla film. O, så jag älskar den filmen. Skönt också att inse att de flesta minnen jag har stämmer. Jag inser också att jag fått varit med om något värdefullt. Att mina minnen är en fin gåva som jag har inom mig för alltid. Jag har fått bo på landet, bland djur och natur. Jag har fått leva landsbygden. Jag har fått uppleva något underbart som är på väg att försvinna. 

I bland måste man lägga in backen för att kunna gå vidare i livet

Det var viktigt för mig att få komma till Fröskog just nu. Att göra klart en fas i mitt liv. Ett avslut. Att liksom kunna dra ihop påsen efter en viktig del ur mitt liv. Att få känna och uppleva att den tiden jag hade då, och som har format mig, är på väg att förändras, försvinna. Det är dags att gå vidare till nästa påse. Jag har många påsar som jag vill knyta ihop. Men jag vill komma till ett slags avslut. Sen kommer jag dra ihop påsen ordentligt och lägga den på ett säkert förvar i mitt hjärta. Vi tog dock tid på oss och körde runt och stannade till på de platser som vi mindes. På något vis kändes det som att det skulle dröja tills vi åker tillbaka till Fröskog igen. Som att det kapitlet nu är förbi. Lite vemodigt, men det känns helt ok. Jag känner mig helt nöjd med detta. Inte för att jag helt kommer att släppa Fröskog, men det finns inte så mycket mera att orda och minnas om längre. Inte på det där speciella viset. Nu blir det bara upprepningar. Och det är väl så det ska vara. Vägen gick vidare och vi fortsatte vidare till Fengersfors. Dit vi flyttade efter Fröskog. Det var där jag lärde mig att cykla, åka skridskor och simma. Det var där jag cyklade rakt ner i ett dike med brännässlor, det var där jag som blyg 4-åring började på lekis. Ja, många minnen därifrån finns också, men inte alls på samma sätt som dem från Fröskog. Ingenting är som Fröskog. Fröskog har en väldigt speciell plats i min kropp, i mina celler, i mitt hjärta. Mitt häxhjärta. Det var på något vis där allting i mitt liv började. 

Kram Lilitha Hex

Vårt fd hus i Fröskog sommaren 1970

Vårt fd hus i Fröskog sommaren 2015

Den gamla brandstationen var kvar men används nu som något slags garage.

Uppe vid Fröskogs Kyrka bodde våra vänner, Dani och Per som vi ofta hälsade på. De hade 3 barn.

Mamma och Lovisa tänder ljus för pappa i Fröskog Kyrka

Min käre bror Tomas. Vid Knarrbysjön

Vackra målningar i taket i Fröskogs Kyrka

Fröskog kyrka

Vägen ner från kyrkan, där bland annat Eine och Axel bodde. De hade ett café i sitt hus med en jukebox.

Jag som liten utanför huset i Fröskog med massor av kiselstenar omkring. Här är jag drygt 1 år