List

Att begå suicid

4

” Hennes fysiska krafter hade knäckts av sjukdom, oro och överansträngning , och trots att hon så länge orkade vara tapper och vuxen situationen, fick en mörkare dag än vanligt henne att tycka att det var omöjligt att fortsätta.” ~ Ur boken Ariel, skriven av Sylvia Plath och som begick suicid en kall februaridag endast 30 år gammal.

Det här inlägget kommer att handla om suicid. Suicid är ett annat namn på självmord. Så om du är känslig för sånt bör du sluta att läsa här. 

Att leva med ångest är som att leva i ett krig där varje handling är en kamp.

En kamp mellan liv och död. Jag kan bara tala för mig själv nu, men det har funnits stunder då jag bara velat göra slut på allting. Avgå. Försvinna. Sova. Dö. Men i den mörkaste stunden har det dock funnits en liten gnista av liv som vägrat att ge upp. Livet ruskar till en och man vaknar upp. Gnistan får fäste. Förnuftet kommer tillbaka. Frågor inom tar form.

– Vill jag dö? Nej.

– Vill jag leva? Jag antar det. Jo, det vill jag.

Jag undrar hur många suicid som har gjorts av misstag? Jag undrar hur många som har dött på grund av ett tillfälligt mörker? Jag undrar hur många som dött på grund av för många sovtabletter för att de bara velat sova ordentligt, velat sova länge? Kraften tar slut och förnuftet försvinner. Jag orkar inte längre. Hjälp! Snälla, låt mig bara få komma bort en stund från allt, låt mig bara få sova…länge.

slider-dawn-300x86

För visst är det så att när man hamnar där längst ner i den djupaste dal, så tänker man mycket på döden. Jag vet inte varför. Men det är som att den står där framme och vinkar till dig. Man tappar fokus. Man tappar kärleken för livet. Man tappar all respekt för de nära och kära. Man är bara inne i sitt eget förfall där tankarna på anhöriga försvinner. Det kan vara svårt att förstå om man inte själv har varit där. Vissa tycker att det är egoistiskt att ta sitt liv. Att det är fegt. Men det är inte det som det handlar om. Det handlar om att man inte orkar mer. Om man går för länge så kommer det en dag då man helt enkelt inte orkar mer. Tankar blir till handling. Allting tar stopp. Ångesten i bröstet skriker av smärta. Det gör ont. En lömsk smärta som tar över din kropp. Och det enda man tänker på just då är att man inte orkar mer. Man ser sig själv som en börda. Det här måste få ett slut.

Man hamnar i ett tillstånd som är så långt ner i skiten att man just då inte ser någon annan lösning än att ta sitt liv. Hemskt men sant. Och vi läser om det i tidningen då och då. Vi tycker det är hemskt och tycker synd om de anhöriga. Och visst är det synd om de anhöriga. Vilken tragedi att få uppleva. Men tänk då även på det helvete som personen varit i innan suicid-handlingen? Kan vi tänka oss in i det? Kan vi förstå människor som faktiskt väljer döden framför livet? Kan vi någonsin förstå vilket helvete som rör sig i huvudet på någon som står redo att slänga sig framför ett tåg? Förmodligen inte om vi inte själva varit i samma sits. Vilken rätt har vi att efteråt döma människor som väljer den vägen?

När döden står där och vinkar på dig…

Jag säger inte att det är ok att välja den vägen, Inte på något vis. Men jag tror nog att de flesta någon gång tänkt att man inte orkar mer. Dagen har plötsligt blivit mörkare än någonsin. Nu skiter jag i allt. Nu orkar jag inte leva längre. Men så stannar det där och man rycker upp sig. Det är så lätt att slänga ur sig detta när man mår dåligt. Men vissa går tyvärr längre. För vissa är det inte bara ett skrik på hjälp. Det är ett faktum. Ett dåligt faktum. Ett dåligt val av en situation man förmodligen kunnat lösa. Jag har läst om många människor som har överlevt en suicid och senare tackat livet för att de klarat sig. De har överlevt. Ljusare tider har kommit och de kan inte längre förstå att de varit så långt ner i mörkret. Men vissa kommer aldrig ur sitt mörker. Det är ledsamt när någon dör och då speciellt när någon väljer att avsluta det själv. Och det är extra hemskt när unga människor väljer döden före livet. Det är förstås sorgligt vilken ålder man är i, men det är hemskt när unga människor väljer den vägen då de har hela livet framför sig. Ännu hemskare är att de inte fått den hjälp och stöd de behövt. Samhället har någonstans svikit dem. 578072_10151386991283089_959543261_nDe känner sig otillräckliga och ensamma. Känner att jag är på djupt vatten nu. Men jag vet ju själv hur det är när man bara forslas omkring bland olika läkare utan att det direkt händer något. Det är sånt här jag tänker på. Döden lurar överallt omkring mig och jag suger i mig det som en humla suger nektar. Jag tycker döden är fascinerande fast jag är väldigt rädd för den. Livrädd. Ingen vill nog dö egentligen. Det är den tillfälliga stunden av otillräcklighet som gör att man tror det inte finns någon annan lösning. Men det här är förstås mina tankar och funderingar. Andra tänker kanske annorlunda. Men hur det än är så berör döden oss på ett eller annat sätt, vilket vi vill eller ej. Och när jag läser eller får reda på att någon tagit sitt liv blir det väldigt personligt för mig.

Ja, vart vill jag komma med detta? Mina tankar snurrar. Jag vet inte vart jag vill komma. Min kropp bara reagerar. Det är bara en reflektion som jag gör, som finns inom mig. Jag måste bara få skriva om det jag känner. Få ur mig vanmakten jag känner. Jag blir så ledsen när våra tonårsbarn far illa. Jag tror att vi måste lyssna mera på våra barn och ibland strunta i alla måsten och nödvändigheter vi har omkring oss. Ta oss tid. Vi får helt enkelt strunta i vad alla tycker och tänker även om det inte alltid är lätt. Inte alltid, inte som oftast, men ibland så är det en livsnödvändighet att lyssna på våra barn. Annars kan det få drastiska konsekvenser som i värsta fall slutar i en katastrof och som blir till en föräldrars värsta mardröm.

Den största dödsorsaken för barn/ungdomar mellan 14 – 25 år är självmord.

Och nu har det hänt igen och jag kan inte låta bli att reagera och skriva om det. För bara någon vecka sen bestämde sig en 17 årig tjej att avsluta sitt liv genom att slänga sig framför ett tåg. Eller, jag vet inte om hon slängde sig eller hur hon gjorde. Men det spelar mindre roll. Det som är ofattbart är att en ung tjej med hela sitt liv framför sig tar ett så avgörande beslut som att hon frivilligt väljer att ta sitt liv. Det är så tragiskt. Så sorgligt. Jag skriver frivilligt eftersom hon gjorde det ensam och själv. Men jag undrar om det egentligen var riktigt frivilligt. För förstås låg det nog väldigt mycket bakom detta ödesdigra beslut. Någonting i livet hade skadat henne, någonting i livet hade gått fel. Jäkligt fel. Någonting var det som gjorde att hon inte ville leva längre. Hur kunde det bli så? Man tycker att sånt inte borde få hända, men ändå händer det.

Jag kan inte sluta att fundera på vad det var som rörde sig i hennes huvud när hon tog beslutet att nu gör jag det. Var hon rädd? Var hon likgiltig? Var 5a63e4615fcb11df95ab000b2f3ed30fhon ledsen, förtvivlad, arg? Hur kände hon när tåget var på väg mot henne? Undrar vad hennes sista tanke var, det sista hon såg?  Undrar om hon tvekade? Tänk om hon tvekade? Det får vi aldrig reda på. Stackars underbara barn. Så sviken av världen. Så utelämnad och ensam så att hon väljer döden före livet. Ändå kan jag inte förebrå henna något. Jag vet hur ungdomarna har det, hur de mår. Förmodligen trodde hon att inget kunde förändra hennes känslor, hennes mående. Förmodligen trodde hon att det var sista utvägen. Det är för djävligt när sånt här sker. Ändå sker det hela tiden. Jag önskar så att jag kunde ha henne här och bara krama om henne och säga att det kommer att lösa sig. Men så kommer det ju inte bli. Herre gud, jag kände henne inte ens. Men ändå. Det är så jag känner.

Det värsta med ungdomar i tonåren är att de är så spontana. Att de gör saker utan att riktigt tänka efter före. Jag kan förstås inte veta om det är så eller var så i detta fall. Det är bara någonting jag har fått lära mig efter att ha läst mycket om när unga begår suicid. Jag känner inte personen i fråga men hon bor, eller bodde i min närhet. Hon kunde nästan vara min granne. Det blir alltid så mycket jobbigare när det är någon som existerat i sin närhet. Men det spelar egentligen ingen roll var hon bodde. Men jag jobbade med hennes pappa för några år sen och jag kommer så väl ihåg hur vi pratade om våra döttrar. Jag vet att han älskade sin dotter som en pappa gör. Som en förälder gör. Mamman är död. Framtiden är förändrad för alltid. Undrar hur han mår nu? Undrar hur hans dagar ser ut? Vilken sorg. Ja, jag vet. Ingen idé att sitta och älta om det. Men jag kan bara inte låta bli. Jag kan inte låta bli att tänka på om hur det skulle vara om min dotter valde att avsluta sitt liv. Jag kan inte låta bli att tänka på det. Dumma tankar. Så klart att jag pratade med min dotter om det här. Jag sa till henne att om hon tänker hoppa framför ett tåg får hon banne mig tala om det för mig innan. Punkt! Men jag vet också att det inte är så det fungerar. Tänk om det vore så enkelt. Ingen tror nog att det ska drabba dem.

Älskade, förbannade tonåring

Tonårsbarn är känsliga. Under den tidiga tonårstiden sker många hormonella förändringar som påverkar både humör, känsloläge och tillväxt. Jag varghost_girl_by_thistly_103656820 på en föreläsning, Älskade, förbannade tonåring, med Birgitta Kimber. En helt underbar föreläsning och där berättade Birgitta att det främst är i området pannloben, prefrontala cortex, som förmågan som ger överblick att kunna strukturera och bedöma risker finns och som styr värderingar av sociala situationer och andra människors beteenden finns. Forskare säger att från omkring 11-årsålder ökas aktiviteten i hjärnregionen så drastiskt att det går ut över förmågan att tolka andra människors känslor och beteenden. Konsekvensen blir att tonåringen inte förstår att de gör fel samt att de känner att världen är orättvis på alla håll och kanter. Detta gör att tonåringar blir mer impulsiva, har svårare att planera och blir lättare offer för sina egna känslor. Birgitta Kimber har skrivit en bok som heter just, Älskade, förbannade tonåring. En sån underbar och passande titel. Tonårsbarn kan vara små demoner. Änglar med dolda horn. Men vi älskar dem ändå.

Jag tycker att det borde finnas speciella “tonårsdagar” där man som förälder skulle kunna vara hemma från jobbet och ta hand eller vabba, sitt tonårsbarn när det behövs. De behöver också lite omsorg då och då. Ibland tycker jag att våra tonårsbarn tvingas vara så vuxna fast de inte är det. Vissa skolor låter 6:e klassare börja på högstadiet ett år tidigare än vad jag tycker att de borde. Som 12 åring tvingas man in i det vuxnare livet där smink, sexiga och moderna kläderna visar ens status . De äldre killarna dyker upp och känslor och kärlek uppstår. Saker och ting händer i kroppen under denna tid. Konkurrensen blir tydligare. Man måste skaffa sig en hårdare attityd för att klara sig. Man är liten, men man är även stor. Jag menar nu inte att denna situation redan finns i låg- och mellanstadiet, vilket det givetvis gör, men nog är det väl lite oskyldigare i den åldern. Det är vad min erfarenhet säger i alla fall. Eller jag hoppas väl det. Men jag vet att klimatet blivit hårdare även där.

Ohälsan hos våra ungdomar ökar och de mår dåligt i det hårda klimatet som existerar i skolan. Lärarna hinner inte med dem och vi föräldrar hinner knappast heller med dem. Och blir de sjuka måste de vara hemma och ta hand om sig själva, så även när de mår dåligt i själen. Barn mår dåligt och den största dödsorsaken för barn/ungdomar mellan 14 – 25 år är självmord. Det är skrämmande. Tänk att man redan som tonåring mår så dåligt så att man till slut väljer att ta sitt eget liv. Ett spontant och drastiskt oövertänkt beslut som oftast har kunnat lösas. Om någon bara hade lyssnat, funnits där, tagit hand om, brytt sig. Signaler och tecken har oftast funnits, men man har inte kunnat eller haft tid att tolka dem.

“Varje år inträffar mellan 30 och 50 självmord bland tonåringar. Många av oss har svårt att ta tonåringar på allvar. Vi sveper undan de signaler de ger, och tänker att sådana är tonåringar, eller att det löser sig nog så småningom, när han eller hon får växa till sig. Men vi måste försöka ta dem på allvar, och lyssna på vad de har att säga”.  Vill du läsa mera om detta så har du länken här: http://www.svd.se/upptack-depressionen-i-tid

11991322_989787864392584_1523674393_o

Och det är väl det som skrämmer mig mest. Att vi människor är så inne i våra måsten och nödvändigheter så att vi glömmer bort omsorgen om dem vi har omkring oss. Samhället som vi själva skapat tvingar oss till det. Våra barn blir sjuka, men vi har inte råd att ta hand om dem. För om min tonårsdotter blir sjuk måste jag antingen ta ledigt en dag, eller ta ut en semesterdag. Säg den arbetsgivare som blir glad av att man ringer och säger – Hej, det är jag… Jag måste ta ledigt idag, eller möjligtvis ta ut en semesterdag. Min 14 åring mår inte så bra och behöver ha mig, sin mamma, hemma idag. Jag menar en tonåring som mår dåligt mår inte dåligt i endast en dag. Nu är jag helt säker på att en arbetsgivare skulle gå med på det om det verkligen skulle behövas. Men när vet man att det verkligen behövs?

Vi vuxna pratar för lite med våra barn om viktiga och svåra saker i livet. Delvis handlar det om tidsbrist, men jag tror också det beror på osäkerhet.

Så jag tycker absolut att man skulle ha några “tonårsdagar” att ta ut när det skulle behövas. Typ några dagar per termin, där man kan ägna sig åt sin tonåring, hälsa på i dennes skola, tala med varandra, lyssna och umgås. Jag vet att man kan ta ut semester till sånt, har själv gjort det många gånger. Men då har det oftast varit planerat långt tid innan. Ibland kan det vara lite mera akut. Ibland kan det hända en dag från en annan. Ja, jag vet att detta inte är ett lätt problem att lösa. Men jag vidhåller vid att vi bör ägna oss mera åt våra tonårsbarn och deras eventuella problem. För många av dem har problem. Det vet vi. Vi måste sluta blunda för det. Vi måste fråga hur våra barn mår. Och vi måste ta oss tid att lyssna på deras svar.

Jag vet att det inte alltid är lätt att vara förälder, att vi har olika sociala förutsättningar. Jag vill inte döma ut någon. Jag är själv ingen perfekt förälder. Vem är det? Vi alla gör så gott vi kan utifrån de liv och möjligheter vi har. Men ibland undrar man. Jag vet av egen erfarenhet att många föräldrar inte har råd att vara hemma och ta hand om sitt sjuka barn. Jag har ju själv jobbat inom barnomsorgen och har genom åren fått tagit hand om många sjuka barn som egentligen skulle ha behövt vara hemma. Det finns föräldrar som ifrågasätter när man ringer till dem och ber dem att hämta sitt sjuka barn. Vissa föräldrar kommer direkt, vissa föräldrar inte alls. Det finns alltid orsaker till varför det är som det är. Chefen blir sur, arbetskollegor klagar, Man kommer efter på jobbet, man har inte tid, man har inte råd och mycket annat som jag inte vet något om. Men det är upp till var och en att göra som dem vill, där kan jag inte lägga mig i så länge inte barnet far direkt illa. Ibland kanske det är så att barnet mår bättre på förskolan än hemma. Vad vet jag.

Ja, detta blev ett långt inlägg. Tack du som orkat läsa ända ner hit. Som sagt, ibland är det skönt att bara få skriva av sig. Få ur sig jobbiga tankar. Måste bara igen förtydliga om att detta är mina tankar och funderingar. Jag vill även förtydliga att det jag skriver inte är det rätta eller det ultimata.

ofelia

Ofelia är en oljemålning, som utfördes 1851–1852 av den brittiske målaren Sir John Everett Millais (1829–1896) och som finns på Tate Britain i London, England. Motivet är från William Shakespeares Hamlet och föreställer Hamlets drunknade käresta, Ofelia, (svensk stavning)

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

4 kommentarer

  1. Ellinor den

    Kram ?

    • lilithahex den

      Kram tillbaka Ellinor. <3

  2. Ewa Flodin den

    Att begå suicide. Är det så känsligt att ni inte ens vågar säga SJÄLVMORD ??

    Vi måste se det fruktansvärda i vit ögat å ta konsekvenserna av det.

    Vi kan va uppväxta å fostrade på samma sätt men ändå ha VILJAN att se konsekvensen på olika sätt..

    • lilithahex den

      Vad har det för betydelse vad man kallar det? Suicid eller självmord. Det är väl upp till var och en hur man vill skriva. Och varför skulle jag tycka att det är känsligt att skriva självmord? Var snäll och tolka inte in saker som du inte vet något om. Så klart att vi måste se sanningen i vitögat. Det är ju det mitt inlägg handlar om. Kram Lilitha Hex

Lämna en tanke