Jag måste få skriva om det här. Jag bara måste. Jag orkar inte lägga upp massor av bilder i det här inlägget. Jag känner mig både sorgsen och tom. Jag måste få skriva av mig lite. Tror nog att det är många som känner som mig. Jag antar att många bloggar handlar om henne i dag. Jag tänker på Lisa Holm. Många berörs av det som hänt henne. Jag känner henne inte och för någon vecka sedan visste jag inte ens om att hon fanns. Jag önskar att det skulle ha förblivit så. Att jag inte visste att hon fanns. Att jag inte hade behövt läsa om det hemska som hänt henne och hennes anhöriga. Hon skulle ha gått ur skolan och haft sommarlov nu som alla andra skolbarn har. Som min egen 17 åriga dotter har. Jag hade inte vetat vem hon var, för hon hade fortfarande levt och varit med sin familj och vänner idag. Men någon satte stopp för det. Ett missfoster. Det gör mig så himla arg. Förbannad. Och för första gången känner jag ett hat inför den/dem som gjort henne illa. Mitt hjärta är inte van vid att känna hat. Men jag kan inte göra något åt det. Hatet sitter där och trängs med gråten. Jag kan inte se någon mening alls med detta. Fan!

Hur kan någon ta sig friheten att ta någon annans liv? Hur tänker man, vad är det som styr en sådan handling? Vad rör sig i huvudet på denna människa? Alltså, vad har man för fel i huvudet? Djävla idiot. Vi andra vet att det är fel. Att det är djävligt fel. Vi lever på 2015-talet. Alla vet att det är fel att ta någon annans liv. Ändå kan någon inte styra sina inre och sjuka behov. Djävla svin! Hugg av honom händerna eller någon annan hängande kroppsdel. Jag ska inte skriva mera om vad jag tänker om gärningsmannen/männen. Men många elaka tankar är det. 

Detta är mina tankar och mitt sätt att hantera detta!

Förlåt för all ilska och alla svordomar. Men, ja, det är så här jag känner och tänker. Jag kan inte rå för det. Det är så sorgligt. Onödigt. Mitt hjärta gråter. Hela min själ skakar. Jag vet att många dör omkring oss på ett eller annat sätt. Det är alltid sorgligt när någon dör. Jag föringar inte någons död. Ingens död eller sorg är mätbart med varandra. Men att bli mördad när man är en ung och oskyldig 17-åring. Då rinner det över för mig. Jag kan inte acceptera det. Fast jag måste. Vi alla måste acceptera. Det är skit att vi måste göra det. Jag kan inte släppa tanken över hur rädd hon måste ha varit. Vilken skräck hon måste ha upplevt. Fy fan. Hemskt. Hoppas att övergången gick fort. Att jag reagerar mera än jag kanske borde är för att jag har en egen 17 åring här hemma. Jag vet ungefär hur en 17 åring tänker och är. Jag vet hur nyfikna de är på livet de har framför sig. Jag vet hur efterlängtat sommarlovet har varit. Att få vara ledig från skolan, sommarjobba, umgås med vänner, träffa killar, shoppa, grilla med familjen osv. Det är så det ska vara för en 17-åring. Ingen jäkla störd människa ska ta det ifrån dem. Ingen!

När jag ser videoklipp på Lisa så tänker jag på att hon är som min egen 17 åriga dotter. Hon är målad, glad och spexar lite. Men det finns en skillnad. Min älskade 17 åring lever. Jag känner en otrolig glädje och tacksamhet över att min 17 åring ligger i rummet ovanför mig och sover. Någon annans 17 åriga dotter är död. Mördad. Hennes föräldrar kommer att vakna varenda morgon och inse att det inte är en hemsk mardröm. Varenda jäkla morgon. Deras dotter finns inte i sitt rum längre. Hon är borta för alltid. Mördad av någon som inte kunde hålla sina äckliga fingrar i styr. Det finns inte ord för hur mycket jag sörjer med dem. Tänk hur deras liv blivit fullkomligt förstört. Hur en del av deras framtid plötsligt blivit raderad. Vilket mörker. Sorg, vrede, hat, sorg, vrede, hat. Det är fan inte ok att behöva identifiera en mördad dotter. Att in i det sista hoppas att det inte är hon, för att sedan inse att det faktiskt är hon. Min dotter är död. Mördad. Gnistan är släckt. Och det finns ingenting som man, som förälder kan göra. Det enda som existerar är ren förtvivlan och en bottenlös sorg.

Det finns ondska närmare än vi anar…

Hur kan man skydda sina barn från all ondska som finns omkring oss? För ondskan finns där man minst anar det. Det är vi väl medvetna om numera. Man vågar inte släppa sina barn fria längre. Inte ens för att gå till skolan. Rädslan över vad som kan hända gör att vi begränsar våra barns naturliga frihetskänsla. Hur har det blivit så här?

Jag är så ledsen. Jag finner inga ord. Mina tankar går till familj och nära anhöriga.

Vila i frid Lisa Holm

Lilitha Hex

Lisa Holm (bild tagen från Aftonbladet)