I kväll skriver jag enbart för att jag måste få skriva av mig, få ur mig det jag känner just nu. Självterapi Jag orkar inte vara så himla positiv hela tiden. Som nu. Jag måste få grotta lite i mig själv. Vara lite bitter. Förresten, när jag känner mig låg, tycker jag om att skriva med passande bilder i bloggen. Jag letar länge efter rätt bild. En bild som man får låna från nätet. Bilden måste beskriva hur jag känner på ett poetiskt sätt. Lite töntigt kanske, men jag mår bra av det. Någon som känner igen sig? I alla fall. Ni som inte känner för att läsa dravel kan stanna här. Ni som läst min blogg förut vet ju att jag berättade att jag stängt en dörr bakom mig för att komma vidare för att kunna öppna nya spännande dörrar. Men vet ni, nu står jag här i ett rum mellan stängda dörrar. Och dörrar som jag varit på väg att öppna har jag varit tvungen att stänga igen. Jag hade lite för bråttom. Jag struntade i magkänslan och gjorde som jag brukade göra. Jag lyssnade för mycket på andra. Det är väldigt lätt att man gör det när man tillfälligt är i en svagare position. Man känner att man måste prestera något. Man måste jobba och göra rätt för sig. Man måste tjäna pengar. Man blir ju inte speciellt rik av att gå hemma och vara sjukskriven. Visst, pengar är inte allt, man kan vara rik på mycket annat än på pengar. Men ibland räcker inte det. Räkningar måste betalas. Mat måste köpas. Därför kände jag mig pressad att börja titta efter ett nytt jobb. Kände, eller trodde att det krävdes av mig. Jag har i alla fall varit sjukskriven i 1 år och 4 månader snart. Egentligen en fis i rymden om man tänker på hur länge jag varit “sjuk” i själen. Men av någon anledning fick jag för mig att jag var tvungen att börja söka nytt jobb.  

Helt plötsligt har jag börjat att få panikångest igen. Helvete! (Ursäkta svordomen)

Jag känner mig så otroligt förvirrad. Och ledsen. Och irriterad. Jag önskar så att jag kunde bli normal igen. Normal på så vis att jag kunde börja arbeta igen. Att tjäna pengar. Känna att jag är någon. Visa vad jag går för. Jag är inte arbetsskygg. Jag vill börja jobba. Men jag är inte där än hur mycket jag än vill. Min själ darrar fortfarande. Jag måste inse det. Jag är helt enkelt inte redo. Varför ska jag vara så förbannat känslig och orolig? Visst, jag mår mycket bättre i dag än vad jag gjorde för ett år sedan. För ett år sedan var den mörkaste tiden i mitt liv. Då levde jag så nära helvetet man kunde komma. Jag var på ett kallt och mörkt ställe. Ensam och förtappad. Och om jag blundar och tänker tillbaka kan jag fortfarande känna den tomma och ensliga vinden. Jag kan känna de kyliga andetagen som flämtade vid min sida. Det skrämmer mig. Jag vill inte tillbaka dit. Vill inte. Ändå kan jag inte helt släppa taget. Det är som att något håller mig tillbaka. 

Kanske det är någon mening med det? Att någon håller mig tillbaka. Universum har nog en plan för mig med. Jag får inte ha för bråttom. Inte stressa. Kan det vara livet som håller mig tillbaka? Kan det vara mitt hjärta som stannar till? Kanske det är någon som vill berätta något för mig? Men jag hör inte vad rösten säger. Den måste tala tydligare. Jag måste lyssna ordentligt. Jag måste ha tillit. Det kommer att bli bra. Det kommer att bli bra. 

I kväll är det fullmåne. Gudinnan är fulländad. Jag tror jag firar det med att ta en mandekubb som jag fick i morsdagspresent. Jo, så får det bli. I morgon är en annan dag. Ha en underbar fullmånekväll kära läsare. Och även om molnen är tunga och täcker hela himlen, så finns hon där bakom någonstans med sin magiska kraft. 

Fullmånesäng…

Gudinnan sveper över himlen med sitt vackra ansikte. Hon är fulländad och hennes kraft strålar ner i min fullmånesäng. Natten är kall, och sängen har blivit fylld utav nattens kyla, men jag fryser inte…

Lilitha Hex