Många har hört av sig till mig. Och några har berättat att de har upplevt något liknande. Jag blir så glad när man får lite respons på det man skriver. Jag måste fortsätta att berätta om det här. Jag måste fortsätta att berätta om mina ut ur kroppen-upplevelser. Jag måste få berätta att jag ibland lämnar min kropp. För det är bland det mest fantastiska jag varit med om. 

Det är sant. Jag lämnar min egen kropp

Jag brukar inte gå och lägga mig och vila om dagarna. Dels för att jag blir så himla seg när jag vaknar upp igen och dels för att jag vill vara trött på kvällarna. Eftersom Lovisa ska till skolan om morgnarna brukar jag gå upp runt 7 för att sen försöka att carpe diem. Ingen vila. MEN… Nu när jag börjat uppleva UKU igen vill jag gärna gå och lägga mig och vila förstås. I går var jag dessutom trött då jag sovit väldigt dåligt på natten. Jag gick med glädje för att lägga mig för att vila för att kanske få uppleva en liten flygtur igen. På något vis kände jag att denna trötthet kunde bli så. Jag kände direkt när jag lade mig att det skulle hända något. Det är en speciell känsla som infinner sig. Jag känner mig lite orolig i kroppen och kan inte riktigt slappna av. Det är som att jag hamnar i ett vaket/ovaket tillstånd och jag känner verkligen när jag är på väg att somna in. Jag brukar tänka, att nu somnar jag. Och i och med att jag blir medveten om det, blir det som jag stör mig själv på något vis och vaknar till. Jag kan hålla på sådär i ett par gånger. Ganska irriterande faktiskt. Men till slut somnar jag.

Innan jag somnade bestämde jag mig för att jag skulle experimentera lite om jag nu skulle hamna i mellanvärlden. Världen mellan att vara vaken och ovaken. Jag bestämmer mig för att jag ska titta mig i spegeln och se vad som kommer att finnas där. Jag hamnar väldigt snabbt i mellanvärlden. Jag minns inte riktigt att jag tränger ur min sovande kropp. Men det gör jag. Den här gången blir flygturen mera av ett drömtillstånd men som jag ändå kan styra och kontrollera. Att jag förstår att jag är i något slags drömtillstånd beror på att jag är hos min mamma och pappa i deras hus i Karlstad. Jag ser pappa och tänker att nu drömmer jag för pappa lever inte längre. Jag ser hur han går i väg med tidningskassar och ska lämna dem till återvinning. Pappa ser dock inte mig, men för mig är det ett kärt återseende. Pappa ser ut som han gjorde innan han blev sjuk i lungcancer. 

Var det min astralkropp jag såg i spegeln?

Har vi ens en astralkropp? Vad vet jag. Men för att ta det från början. Jag ligger och vilar och planerar att gå ur min kropp till min flygande del. Ja, jag vet att det låter flummigt. När jag öppnar ögonen är jag alltså hos min mamma och pappa. Just här är det lite förvirrande. Jag minns inte riktigt vad som sker här. Men jag känner mig trygg och gör ingen grej av det. Jag gillar att vara hos mamma och pappa väldigt mycket. Jag vet att jag flyger in i deras vardagsrum och tänker på mitt lilla experiment. Jag ska titta mig i spegeln och se vad som finns där. Jag flyger ut i hallen och det är ganska mörkt där, vilket det också är i verkligheten. Jag åker raka vägen fram till den stora hallspegeln och ställer mig framför den. Tror ni jag såg något? Japp, det gjorde jag. Jag ser mig själv i spegeln. Det är mörkt men jag står där och ser ut precis som jag gör i dag. Jag ser omålad och trött ut. Plötsligt förändras jag och mitt ansikte börjar skimra i mörkt grönt. Det ser nästan ut som jag har en mask på mig. Jag blir lite fundersam. Förvirrad. Vad händer? Jag ser lite ”scary” ut. Men så förändras bilden och jag ser ut som mig själv igen. Trött och sliten…hahaha. Där är det inga tveksamheter om verkligheten. Men var det min astralkropp jag såg? Ja, om det nu är så att astralkroppen existerar så var det helt klart den. Hur det än är med det så känner jag mig helt klart nöjd med mitt lilla experiment. Tänk att jag såg mig själv i spegeln? Fascinerande. 

Det är en speciell känsla att flyga genom stängda dörrar

Jag och min pappa i Fröskog där jag växte upp mina första 4 år i livet. Kortet är taget sommaren -66. Jag älskar detta kortet på mig och pappa.

Efter det bestämmer jag mig för att flyga igenom dörren, alltså flyga igenom den utan att öppna den, det är alltid lika roligt att göra det, men si det gick inte alls den här gången. Jag försöker flera gånger. Men icke. Det går inte den här gånger. Konstigt, jag har gjort det så många gånger förut. Jaja. Jag bestämmer mig då för att göra på det vanliga viset. Att låsa upp dörren och öppna den. Vilket jag också gör. Jag låser upp dörren medan jag svävar, som i en rymdfilm där man är tyngdlös. Jag öppnar dörren, jag reagerar på att låset ser lite skamfilat ut, vilket det inte gör i verkligheten. Jag flyger vidare ut på tomten och den ser ut ungefär som den gjort de senaste 10 åren. Jag flyger upp ganska högt upp och ser då en svart hund som står på en tomt bortom mamma och pappas. Jag flyger lite högre upp och då ser jag att hunden ser mig och börjar skälla på mig. Vet dock inte om grannarna har någon svart hund. Men jag ser hur solen skiner så att pälsen blir alldeles blank på den svarta hunden. Det är nu jag hör och ser hur pappa kommer ut med sina tidningspåsar. Han ser eller hör inte mig. Å andra sidan gör jag inget väsen av mig heller. Jag bara svävar där uppe och tittar på pappa.  Jag känner mig nöjd och belåten. På sätt och vis är detta ett sätt att få möta pappa igen. Ett sätt som känns väldigt verkligt. Nästa gång kanske jag ska försöka att få kontakt med honom. Undrar hur det kommer att gå? Kanske jag får träffa pappa på riktigt igen…

Varför händer detta mig? Vad har det för mening?

Jag har inget bra svar på detta än. Men just nu slukar jag massor av böcker och googlar runt på nätet. Men än har jag inte kommit på varför. För det måste ju finnas någon anledning att detta händer. Eller jag hoppas ju det i alla fall. Och jag har ingen känsla av när det kommer att hända. Det kan jag inte styra än. Det har ingenting med månfaser att göra, jag har kollat upp det, eller att jag känner mig mera stressad eller pressad nu på något vis. Jag har heller inget som jag fösöker att fly ifrån, eller något som jag vill dölja. Snarare tvärtom. Jag har efter en lång sjukskrivning börjat lyssna på mina inre behov på riktigt. Jag har gett mina tankar och känslor både plats och ord. Jag har öppnat upp mina sinnen ytterligare. Kan det vara på grund av det som gör att jag börjat flyga igen? Att jag har öppnat upp min inre sanning? Jag tar heller inga droger eller starka mediciner. Jag får fundera vidare. Det här kan vara början av något som kan bli hur stort som helst för mig. Inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Jag måste ta reda på mer…

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex