Jag håller på att skriva en bok. Den handlar om min resa tillsammans med min bästa vän och fiende – döden. Min dödsångest. Men även vägen ut ur eländet. Det är där jag är nu på väg ut ur skymningen. Men gryningen tvekar lite. Tänkte här ge er ett utdrag ur boken. Jag vill gärna berätta om det, få ur mig tankar. Så de som vill ha rolig och underhållande läsning kan stanna här. Och någon magi kommer inte heller att beskrivas i detta inlägg. Ingenting är så omagiskt som dödsångest. För nu blir det tunga rader. Livet är tungt i bland på olika sätt och vis. Jag väljer att lägga upp en text jag skrev för ca 1 år sen, då jag var mitt i en djup depression. Det var under en tid då jag i frågasatte allt som hade med mig själv att göra. Jag analyserade och försökte förstå vad som hände inom mig. Saker jag än i dag undersöker. Jag ville också att andra skulle förstå. I dag är jag på väg ur min svacka. Tror jag. Men än är skuggorna med mig och gäckar mig i mellanåt. Jag brukar stanna till och försöka att blåsa bort dem. Men en skugga är envis som attan. Om du själv lider av dödsångest eller har varit med om det på när håll, vet du exakt vad jag skriver om. Om du inte har det kan det vara väldigt svårt att förstå. Nu blir det lite lång text. Läs om du orkar. Håll till godo. 

Text ur min kommande bok, HÄXHJÄRTA

Dag 13, ur resten av mitt liv på jorden. Dödsångest

Första gången när jag gick in i den berömda väggen i oktober 2010 var det för att jag trodde att jag skulle dö. Jag fick panikattacker som kom att utvecklas till ren och skär dödsångest. Dödsångest, ja vad är det egentligen? Vad innebär det att leva med det? Jag kan bara svara för mig själv. Men efter att ha levt med kraftig dödsångest i flera år, anser jag mig lite som en expert på ämnet. Det är sorgligt och lustigt på samma gång. Tänk jag som aldrig varit rädd för döden förut, utan sett den som en naturlig del i livet. Men så hände något. Sakta var det något som kom krypande och smygande in i min kropp. När det hela började har jag inte en aning om, kanske redan när jag föddes. Men någonting hände som gjorde att min hjärna började lura min egen kropp. Den sa till mig att vid minsta lilla tryck i huvudet, i hjärtat, benet, ögat osv, så skulle jag dö. Mina inre flyktinsikter reagerade. Jag gjorde mig alltid redo för att jag skulle dö. När jag mådde som sämst trodde jag att jag skulle dö hela tiden, natt som dag, för inte ens på nätterna hade jag frid. Det var en plåga att gå och lägga sig. Det var en plåga att somna och en plåga att vara vaken. Jag var så rädd för att dö, så att jag slutade att leva. Jag blev till en tom, ihålig och grå figur som höll på att förintas. Visst låter det fånigt? Att lida av dödsångest är att kämpa mot döden, fast man inte är döende. Men man tror det, så intensivt, att det blir till ens egen sanning. Spelar ingen roll vad alla säger, eller vad som står i böckerna. När dödstankarna kommer så är det kört, och de förnuftiga tankarna existerar inte längre. Man är så säker på att ens sista stund är kommen så att man bryr sig inte  om något annat just då. Det är blodigt allvar. Och alltid överlever man. Ibland kan jag sitta och skratta åt mig själv och mina konstiga inbillningar. Skrattet har blivit ett av mina bästa vapen mot dödsångesten. Min väg till att överleva. Det är tufft att börja leva igen efter att ha varit “döende” i flera år. För så verklig har min dödsångest varit. Jag har gått sida vid sida med döden, skrikit åt den, darrat av den, gråtit med den, försökt att fly ifrån den, talat med den. Jag har till och med känt dödens kalla hand på min oroliga kind. Jag har varit så långt och djupt ner i mina dödstankar att jag nästan gett upp av bara tanken av att hamna i detta helvete igen. Det fanns stunder då jag bara ville dö på riktigt. Men jag lyckades gräva mig upp ur jorden, och började se ljuset komma tillbaka till mig. Jag övervann min egen rädsla. Och när jag tittar på mina fingrar kan jag ändå urskilja jord under mina rena naglar. Minnena går aldrig ur

Jag var sjukskriven i ca 8 månader. Jag mådde fortfarande dåligt när jag började arbetsträna några timmar om dagen under sommaren. Därefter började jag jobba några timmar för att sen gå upp helt i min ordinarie tid. Jag måste säga, så här i efterhand att jag är förvånad över att jag började jobba så fort som jag gjorde. För om man tänker på hur djupt ner i avgrunden jag varit, hur många år jag egentligen varit ”sjuk”, borde jag fått chansen att återhämta mig lite längre. Ge mig lite tid för återhämtning. Men vi lever inte i den tidsåldern då vi kan tänka på vår själ och kropp. Man tvingas bli frisk och försäkringskassan sätter tiden på hur lång tid vi behöver på oss för att bli friska. Återhämtning? Ja, vad är det? Nej, pang! bom! Och in i karusellen igen. Klart jag inte menar att man ska gå hemma och dra benen efter sig hur länge som helst. Men när det var dags för återgång till arbetet fick inte jag vara med så mycket i den diskussionen. De bestämde över mitt huvud. Nu var jag frisk. Snacka om att bli utknuffad från ett stup. Varför var jag inte tuffare? Varför sa jag inte ifrån? Svaret är enkelt. Jag vågade inte. Det var så jag var då. Svag, feg och rädd. Kanske jag sluppit sitta här idag om jag varit lite tuffare och modigare och sagt hur det var. Att jag inte var riktigt redo. Försäkringskassan tyckte att det var dags för mig att återgå till jobbet utan att ta reda på hur jag mådde. Klantförsäkringskassan. Jag minns mötet jag var på där min chef, min läkare och försäkringskassan var med. Och när vi satt där och pratade om min tillbakagång blev min läkare och försäkringstjejen osams och började skrika till varandra. Och där satt jag mitt i grälet. Ni kan ju tänka er hur det kändes? Jag blev väldigt ledsen, kände mig övergiven och gick därifrån utan att säga ett ord. De märkte nog inte ens att jag gick. Chefen kom efter och tröstade mig. Men inte ett ord från min läkare och försäkringskassan efteråt. Tycker nog att det borde ha bett mig om ursäkt för vad som hände. Men icke. Dem gör väl aldrig något fel?

Dag 13, ur resten av mitt liv på jorden. Nu har jag hamnat i skuggorna som leder till mörkret igen. Men den här gången är dödsångesten mildare. Visst kommer känslan av rädsla inför att dö, men inte lika djupt och kraftigt som förra gången. Döden har bytt skepnad. Blivit mildare. Men visst finns den där bak i skuggorna och fladdrar och duttar på mig. Jag har lärt mig att hantera den bättre. Jag vet att man inte dör av dödsångest, att det är hjärnan som lurar mig. Den leder mig mot fel spår. Signalfel brukar jag kalla det. Jag brukar säga att jag lider av signalfel och att det gör att jag spårar ur ibland. Men en urspårning behöver inte sluta med döden. Jag måste intala mig detta när jag känner att det är på gång. Jag måste intala mig själv att jag inte kommer att dö. Hjärtat kommer inte att stanna, jag kommer inte få en stroke, jag kommer inte att kvävas. Jag överlever det här som jag gjorde förra gången. Eller? Tänk om det är allvar den här gången? Tänk om… Jo, eller nej. Tankarna trängs i min hjärna. Osunda tankar. Logiska tankar. De bråkar och kämpar. Det är mitt eget inre krig. Ett krig ingen märker av. Livet känns overkligt. Dunkelt. Måste komma ur detta mörka grepp. Måste söka. Finna. Lyssna. Jag måste lyssna på vad livet vill med mig. Men det är inte lätt när man känner sig som en suddig figur. Ständigt berusad av dödens famntag. Det är inte lätt när något håller i mina armar. Jag känner mig bakbunden. Fångad. 

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex