Att hitta passionen inom sig…

 

Hur väl känner du din personliga styrka? Vet du vilka drivkrafter och önskningar du har? Har du styrkan att göra nånting åt det? Visst har man drömmar och visst finns drivkraften där, men gör vi något åt det? Kan det vara så att vi oftast hamnar i en slags vardagslunk där dagar blir till veckor, veckor blir till månader och så plötsligt har det gått flera år men ingenting har hänt. Drömmarna finns där men drivkraften har liksom kommit på villospår. Vi inser att där finns för många måsten och uppoffringar till att göra annat. Tiden springer iväg och man hinner inte med det man själv vill göra. Allting annat kommer liksom före. Detta kan leda till en stor besvikelse och i värsta fall en depression. Vart tog tiden vägen och vad hände med mina drömmar?

Krossade drömmar kan verkligen dra ner en människa till helvetet…

Det är väl så de flesta idag lever. Sover, äter, jobbar, tar hand om barn, tvättar, diskar, städar, handlar, sover jobbar… osv. Och det är väl inget fel i det. Men gör det oss lyckliga i längden? Kanske, kanske inte. Hur som. Jag tror att det är viktigt att man har kontakt med sina personliga behov. Att man har tydliga mål och drömmar som inte går att stoppa. Att man sakta, säkert och fokuserat ser till att uppnå sina drömmar, men förstås utan att köra över andra. Vi har ju vissa plikter och skyldigheter att förhålla oss till. Men förutom det, så är det bara vi själva som stoppar oss. För vi alla har en dröm, ett mål som vi strävar mot. Ja, jag vill det! Underbart! Jo, jag vill verkligen! Men inte nu. Nu går det ju inte. Jag måste ju…

Så kommer vi till det där som vi är lite dåliga på. Att planera och prioritera. Det är väl en av våra brister nu för tiden, att vi bara rusar på utan att lägga upp strategier om hur vi ska uppnå våra mål i livet. Vi tänker att det löser sig nog och kör på. Oftast löser det sig inte av sig själv, utan man faller i sin egen grop. Och så måste man kravla upp och fundera på vad det var som hände? Och varför händer det just mig? Det tycks ju fungera för så många andra? Det är lätt att jämföra sig med alla andra. Och det kan ju vara bra att jämföra sig med andra. Bara vi ser till att vi gör det till något kreativt. Annars kan det lätt bli så att man blir lite bitter. Och man börjar i stället leta fel hos dem som vågar leva ut sin passion. Borde inte hon ta hand om sina barn i stället för att sitta där och fika? Att hon slösar pengar på sånt! Kan man verkligen tatuera sig när man är så gammal? Hon bryr sig bara om sig själv? Om jag vore hon så skulle inte jag ha så kort kjol! Minsann! Vad ska hon med en så dyr bil till? Vem tror hon att hon är…osv. Känner någon igen sig? Tror nog att alla någongång haft liknande tankar.

Livet är för kort för att slösas bort med bitterhet…

Jodå, jag erkänner. Jag har själv ramlat ner i den hålan en gång i tiden. Bitterhetens håla. Man trackar ner på dem som gör saker man själv egentligen skulle vilja göra men inte vågar eller kan av någon anledning. Som tur är så är man föränderlig. Man utvecklas. Man börjar förstå. Allt är helt upp till mig själv egentligen. Jag måste känna efter vad det är jag vill. Jag måste finna min egen passion för livet vad det må vara. Passionen inom oss människor är på sätt och vis livsviktig då den på sätt och vis fungerar som en motor i vår levnadsprocess. Vi behöver den där elden inom oss som gör att det sätter fart på oss. Det är vår drivkraft. I bland kan det vara svårt att hitta den där drivkraften eller passionen.

Tänk dig ett litet barn utan passion, som bara likgiltigt sitter där på golvet och inte vill göra nånting. Då är det något som förmodligen är fel då ett litet barn oftast brinner för att hela tiden utvecklas. De har en stark vilja inom sig. Kan nästan aldrig sitta still. De har en passion att lära sig krypa, gå, klättra, undersöka, upptäcka och massor av annat som gör att de kommer vidare i sin utveckling. Ju äldre vi blir ju mera mattas tyvärr passionen ut och vi hamnar i den trygga vardagslunken. I bland framför datorn, i bland framför TV. Familjen blir viktigare än vänner. Inget fel i det om man nöjer sig med det. Men oftast så märker man att allt för många går och drömmer att det hade ett annat liv än det de lever i. Drömmarna har lagts åt sidan tills någon annan dag. Jag tar det en annan gång. Och faktum är att det det vi människor ångrar mest när vi ligger där på dödsbädden är att vi inte har haft modet att leva ut våra drömmar. Vilket är så sorgligt. Sorgligare än att vi dör.

Här är en liten övning du kan göra för att hitta passionen inom dig…

Sätt dig bekvämt och finn ro omkring dig. Andas in och ut och känn hur du stressar ner. Sitt så i ett tag. Visualisera dig att du går till ett nöjesfält. Hör hur massor av människor går och pratar och skrattar omkring dig. Se hur människor skrattar omkring dig. Hör ljudet från musik som kommer någonstans ifrån, kanske från en karusell. Känn hur dofter kommer till dig som till exempel popcorn, spunnet socker och våfflor. Stanna till och känn ordentligt på känslan som finns inom dig. Kommer du ihåg hur det kändes vid dessa tillfällen? Kan du minnas hur det pirrade och fnittrade inom dig när du befann dig på nöjesfältet. Den där obeskrivligt lyckliga känslan över att vara där. Visualisera nu att det kommer ett barn emot dig. Ett barn som skrattar och är lyckligt. Och när du tittar ordentligt så är barnet du när du är liten.

Titta ordentligt på ditt inre barn som kommit till dig. Känn hur barnasinnet återkommer inom dig. Visualisera hur du tillsammans med ditt inre barn åker i en karusell. Känn hur håret fladdrar och hur det pirrar i magen. Känn hur lycklig du är över att vara tillbaka i detta magiska tillstånd. Känn vinden i ditt ansikte. Känn hur du skrattar och känner hur den där barnsliga  passionen i dig har återkommit. Behåll den känslan och var tacksam över att du funnit den igen. Ta farväl av ditt inre barn och tacka för gåvan du fick. Känn hur du ler och vill tillbaka igen…

Så hitta tillbaka till passionen som du en gång hade, det behöver inte bara vara att gå på ett nöjesfält. Det finns massor av andra ställen att gå till. Tänk efter vad som just var ditt favoritställe. Det viktiga är att du gör något kul som du inte brukar göra. Släpp fram passionen inom dig och gör det du verkligen vill. Jag själv försöker lite varje dag. I bland går det jättebra och i bland går det helt åt pipsvängen. Gör om, gör rätt. Ta rätt beslut! Jag vet att det inte kommer bli lätt. Så många invanda livsmönster som måste förändras. Men vem har sagt att livet ska vara lätt…

Så, med handen på hjärtat, hur ser din plan för framtiden ut?

Puss & Kram Lilitha Hex

Samma sak, varje gång…

 

Jag vet att allt inte handlar om hur man ser ut. Och det är inte utseendet som är den främsta orsaken. Skönheten kommer ju inifrån säger dem….

Men när man känner att man håller på att zagga ihop fullkomligt, då räcker det. Jag vet inte hur det är för er. Men för mig är det så att ju mera jag planerar att ”banta” desto mera äter jag. Det är som att jag tror att nu är sista stunden kommen. Och jag är en sån som ska börja att banta efter varje helg. Varje måndag börjar min nya hälsoresa. Ja, ni kan ju ana hur det går. Ja, nu när jag ändå ska börja banta på måndag så måste jag ju passa på att njuta av lite godsaker. Fram med revbensspjällen och beasåsen, chipsen och dippet. Och godiset. Tugga, tugga, glufs, glufs! Ok, jag överdriver en aning.

Men varje gång blir det veckans skämt! För det blir ingen bantning för fru Bencze över huvudtaget. (Bencze är mitt efternamn.) Det är som att den tanken är som bortblåst när jag vaknar varje måndag. Trött och eländig. Men ju längre veckan går så smyger det där dåliga samvetet upp. Minnet kommer sakta men säkert tillbaka. Visst ja. O, nej! Ångesten kliar i kroppen. Minnet av något som jag helt ignorerat tar form. Den här veckan också. Suck! Jaja, jag börjar efter helgen. På måndag. Då minsann! Då ska jag verkligen försöka. Men först lite revbensspjäll och beasås, chips osv. Samma visa varje vecka. Jag förstår inte att jag orkar hålla på.

Varje måndag är en ny start…

Och det märkliga i det hela är att jag egentligen verkligen vill förändra mitt ätande. Och jag vet att jag behöver det ur hälsosynpunkt. Jag hatar det ordet. Hälsosynpunkt. Blä! Men jag vet att det är nödvändigt. Jag väger alldeles för mycket. Det är jobbigt att sätta på sig skorna. Att gå i trappor. Ryggen ömmar och knäna värker. Och det är hur pinsamt som helst när man ska sätta på sig strumporna. Och. Jag har ingen kondis alls. Ni ska höra hur jag pustar och stönar. Och så försöker man inte att låtsas om det. Man försöker verka så himla pigg och alert. Men ansiktet är flammande rött. Är det någon som känner igen sig? Eller är det bara jag?

Jag vill vara den där vackra och smidiga kvinnan i sina bästa år. Ni vet hon som går på yoga flera gånger i veckan, går och fixar naglar och ögonfransar, är ute och fikar med sina väninnor, som har ett hem med vita väggar och fluffiga kuddar. Hon som tycks hinna med ta mig tusan allt som hon vill göra. Men det är så långt från mig som man kan komma. Jag är mera som en klumpeduns med sista förbrukningsdag inom kort. Fast detta är ju inte riktigt sant. Jag vill inte vara den där perfekta kvinnan och förstås inte klumpedunsen heller. Kanske något mitt emellan. Jag är ju den jag är. Man får ju inte glömma bort vem man är i grunden.

Det värsta är väl att jag är så trygg i mig själv. Jag gillar ju mig själv som jag är. Jag vill egentligen inte banta. Jag har aldrig mått så bra inom mig som jag gör nu. Jag har jobbar mycket med mitt inre mående de senaste åren. Och jag har verkligen utvecklats till det som jag har eftersträvat. Det är inte mycket som jag saknar. Så allt borde vara frid och fröjd. Men. Jag är bara så trött att behöva pusta och stånka i allt jag gör. Jag är trött på att vara överviktig. Jag är trött på att magen tar i och att tuttarna är i vägen. Jag är trött på att tänka på hälsan. Akta dig för diabetes! Akta dig för hjärtinfarkt! Man läser ju överallt vad övervikten gör mot våra kroppar. Vi tjockisar måste se upp! Det värsta är ju att det är sant. Det är forskat och bevisat att fetma påverkar våra kroppar negativt. Jag är väl medveten om detta. Ändå är det så himla svårt.

Dags att ångra sig när man ligger där med näsan i vädret…

Jag vet att allt är upp till mig själv. Att jag måste hitta motivationen till att börja. Jag menar inte att jag behöver bli trådsmal. Men jag skulle älska att gå ner 10 kilo. På en vecka…hahaha. Skoja bara. Skämt åsido. 10 kilo ska väl inte vara så svårt att gå ner tänker jag. Om jag bara ser till att komma igång. Så i morgon tänker jag starta mitt nya hälsosammare liv. Igen. Jag tänker inte banta. Banta är fel ord. Fel metod. Det jag vill göra är att förändra mitt ätande. Leva hälsosammare. Gå ut och gå lite mera. Röra på mig. Jag har ingen riktig plan än på hur jag ska göra. Kanske jag frågar mina drömmar om svar. Mina drömmar brukar ge mig kloka svar. Jag ska fråga ordentligt innan jag somnar.

Hur tror ni det kommer att gå? Jag behöver nog mycket pepp för att klara detta. Nej, nu ska jag gå och äta något riktigt gott, kanske en bakelse eller två…hehe. I morgon börjar ju mitt nya liv… (Skojar).

Puss & Kram Lilitha Hex

Häxan och katten…

 

Vet ni. Mitt jobb tar så mycket tid och energi för mig så att jag knappt hinner med med min andligare sida eller vad jag ska kalla den. Därför känner jag att jag måste få skriva av mig lite så här i bloggen. För jag känner ju hur häxan inom mig blir lite frustrerad över att inte få någon uppmärksamhet. Så jag tänkte nu i ett par inlägg berätta om olika djur som ofta förknippas med häxor. Och lite historia bakom det. Jag personligen älskar historia. Den berikar mig verkligen. Å då speciellt historien som har med häxor att göra. Och jag tänker börja med häxornas alter ego. Katten. För som häxa måste man ju absolut ha en katt. Annars är man ingen häxa. Nej, jag bara skojar, så är det förstås inte. Det finns massor av häxor som väljer andra djur såklart. Men ofta när man ser bilder på häxor eller gamla påskkort och dylikt så finns där oftast en katt med på ett hörn. Och då speciellt en svart katt. Så på något vis så har man blivit inmatad att svarta katter har med häxor och häxkonst att göra.

Katten är ond…

Inom gammal folktro så trodde man förr i tiden att katten förvandlades till en häxa när den blev gammal, och att dessutom häxor kunde förvandla sig till katter. De trodde, speciellt de kristna, att även katten hade samröre med Djävulen. Katten började på så vi småningom att förföljas av dåligt rykte. Man började associera katten med ofog, sjukdom och synd och som förstärkte häxans magiska kraft. Och som sagt var så var det speciellt de svarta katterna som man associerade med häxor. Svart var väl lika med syndens färg. Och om en katt korsade vägen så. Tvi, tvi tvi! 

Så påven Gregorius IX skrev i en kungörelse 1233 att katter minsann användes i djävulsdyrkan och borde utrotas, vilket då resulterade i massbränningar av katter. Detta bidrog förmodligen hundra år senare till att digerdöden fick en så kraftfull spridning då råttor ökade i antal när katterna blev färre. Ja, förnuftet försvann under påvens fina mössa där nånstans under högmässorna.

Katten har också sedan urminnes tider använts som medhjälpare inom healing med goda resultat. Och det kan man ju känna själv. Man blir verkligen avslappnad när katten ligger, ihoprullad som ett litet nystan, och sover bredvid. Och den ger verkligen tröst i svåra stunder. Det kan både jag och min familj skriva under på. Katter är experter när det gäller att förmedla mellan döda och levande. Så det är klart att det är bra att ha med en katt på ”kvastfärden”, för man vet aldrig vad man stöter på för konstigheter.

När min pappa dog…

Jag minns när min pappa hade dött. Jag låg uppe i sängen och grät helt förtvivlat. Min man och Lovisa var också med. Vi låg alla tre i sängen och grät och sörjde. Den värsta dagen i mitt liv. Och vår katt Kleo är inte den som brukar dyka upp sådär om man säger så. Men den här gången kom hon och lade sig mitt bland oss. Då kände jag vilken otrolig healingkraft hon kom med. Vår goe Kleo.

Ja, det var lite om kattens anknytning till häxan. Det finns några djur som fått en speciell anknytning till häxan. Som ormen, spindeln, kråkan/korpen, fladdermusen osv. Vi får se vilket djur jag väljer att berätta om nästa gång jag skriver. Du är välkommen att läsa. Nä, nu är det lördag och aftonen börjar dra ihop sig. Dags att samla ihop familjen för lite lördagsumgänge. Hoppas ni får en fin lördag. Till dess. Ha det gött.

Puss & Kram Lilitha Hex

Önskeritual…

 

Nu är vi på väg in i vårens famn. Rötterna börjar ivrigt att spinna i marken och förbereder sig för att bryta ut i årets första vårskri. Balansen förändras. Ljuset håller på att ta över och besegra mörkret. Vintern är verkligen på väg att ta slut. Fira det! Hylla de små förändringar som sker omkring dig. Nu är det dags att se ljuset, att se framåt. Ta itu med saker som du vill bli av med. Rensa ut ditt inre för plats av nya influenser. Ge plats åt nya och goda energier. Här är en liten gåva från mig. En enkel önskeceremoni som du kan göra helt själv. Den här ceremonin är bäst att göra ute, men det går förstås att göra inne också om du inte är känslig mot röklukt. Men några förberedelser först inför ceremonin.

Ta ett papper och penna. Tänd ett vitt ljus. Sätt dig för dig själv och reflektera och fundera på vad du vill förändra i ditt liv. Vad är det du vill lämna bakom dig? Vilka negativa energier vill du ska förvandlas till positiva energier? Vilka önskningar i livet har du? Skriv upp allt på en lapp. Detta kan ta flera dagar. När du känner att du är klar viker du ihop lappen

Leta fram en eldsäker skål, eller om du har en kittel. Lägg lappen däri. Ta lite kanel, några kryddnejlikor, vit salvia och lavendel och strö över lappen du skrivit. Gå ut i din trädgård, balkong eller någon stans ute i naturen. Gör en symbol som du tycker står för dig. Ett pentagram, ett hjärta, en måne eller vad du tycker känns bra för dig. Placera din skål/kittel i symbolen. Tänd några ljus för att locka dit ljuset. Tänd på din lapp och se hur det börjar brinna och knastra.

Detta behövs…

Vitt ljus: Renande, beskyddande, stärker andligheten, förhöjer koncentration

Vit salvia: Beskyddar, renar, skärper hjärnan, tar bort onda energier

Kanel: Klarhet, livsaptit, glädje, stärkande, renande

Kryddnejlika: Beskyddande, renande, stärkande och kärleksväckande

Lavendel: Kärlek och rening

Åkalla Gudinnan och be henne att ta hand om dina önskningar eller förändringar som du skrivit på lappen. Be henne om att låta alla negativa energier omkring dig förvandlas till det du vill och önskar. Om du inte följer Gudinnans väg använd dig av den kraft som du arbetar med.

Läs en bön eller säg några väl valda ord. Du bestämmer själv vad som känns bäst för dig. Till exempel:

Ut med det gamla, in med det nya – In med det nya, ut med det gamla, I eld, vatten, luft och jord förenar jag mig, min ande och själ med den sanna kraft som finns i kärleken”.

Låt sedan ljusen och skålen/kitteln stå och brinna. Tacka Gudinnan/kraften för närvaron och för att hon/den tar hand om dina önskningar på bästa sätt.

Blunda och lyssna. Hör hur dina skrivna ord fnittrande flyger iväg upp till universum. Känn hur Gudinnan/kraften varsamt omfamnar ditt hjärta. Känn hur hon/den sakta stärker dig och dina tankar. Känn hur hon/den sakta lyfter din kropp en bit upp mot universum. Gudinnan är du, du är Gudinnan. Kraften är med dig. Du blir ett med universum.

Sitt en stund och känn närvaron. Känn tystnaden. Känn viskningarna inom dig. Och glöm inte. Tro på det du känner, upplever, hör och ser… Lycka till!

Puss & Kram Lilitha Hex

Att vandra ensam i sig själv…

Jag har kommit in i en period då jag tänker mycket på vad som händer och sker runt omkring mig. Jag analyserar det mesta som kommer till mig. Vet att jag måste skärpa mig lite. Att inte vara så öppen hela tiden. Det tar både kraft och energi från mig. Jag dränerar mig själv. Det är min utmaning i livet. Att lära mig att stänga av och inte bry mig om sånt jag inte behöver lägga mig i. Känner ni igen er? Men tankar kommer. Bara sådär. Vips så dyker dem upp fast jag inte vill. Min hjärna är snabb som en reptil ibland. Den överlistar mig den rackaren. Men ibland blir min hjärna alldeles för full. Ni vet så där som när bägaren rinner över. Jag hinner helt enkelt inte att sortera bort sånt som jag inte längre behöver. 

Kontakten med mig själv är viktig…

För visst är det så att det ibland är svårt att få allt i livet att gå ihop. Att få bitarna att liksom falla på plats. Ibland kan det gå så långt så att det känns som ens liv håller på att rasa samman. Man tappar liksom fokus. Kippar efter andan. Allt står en upp över öronen. Man håller på att bli galen! Ja, ni vet vad jag menar. Och fast man bestämt sig för att inte hamna där så gör man det i alla fall. Som för mig. Det spelar ingen roll om jag bestämmer mig för att jag minsann inte ska hamna där igen. Det räcker med några sömnlösa nätter och stressiga dagar. Skrivbordet på jobbet har blivit lika fullt som tvättkorgen hemma. Man ska hinna med ditten och datten. Men hinner ingenting. Man står och snurrar på samma ställe. Då blir man frustrerad. Sömnlösa nätter, stress, full tvättkorg, fullt skrivbord och slutligen frustrerad. Ja, ni förstår ju själva hur det slutar. Antar att de flesta har varit med om detta någongång. Det är då man måste stanna till och andas. Reflektera. Vad tusan håller jag på med? Vad är viktigast? Vad ska jag prioritera? Hur ska jag hitta balansen inom mig igen? Hur ska jag ta kontroll över mitt liv igen? Många gånger så prioriterar vi fel saker. Vi lyssnar för mycket på andra. Mänskligt. Men inte alltid så smart. Det bästa sättet att finna sin inre balans är se till att ha förtroende för sig själv, att lita på sig själv och på det man tror och känner. Då gör det inget om man spårar ur lite då och då. Man har en slags vetskap om hur det fungerar. En grund att stå på. Man är medveten. Men man måste vara försiktig. Allt har konsekvenser.

Livet kommer emellan då och då…

Att lita på sig själv är inte alltid lätt och när vi söker våra svar så söker vi oftast utanför oss själva. Vi tittar i böcker, söker på nätet eller frågar våra nära och kära, våra vänner. Och det är inget fel i det då det behövs objektiva svar på våra frågor emellanåt. Men ibland så har vi många av svaren vi söker närmare än vad vi tror och tänker. Vi har dem nämligen inom oss själva.

Vad som är skillnaden är om vi frågar andra parter för att vi inte vet eller för att vi inte känner tilliten till oss själva. Att vi frågar andra för att vi inte vågar tro på det vårt inre försöker säga. Vi måste se till att ha förtroende till vår egen förmåga och tillit och våga stå för det. Vi måste lära oss att hantera de frågor och situationer som kommer till oss. Det här innebär förstås inte att man ska tro att man klarar av allt själv och på så vis inte behöver någon annan. Man måste se till att ha ett gott självförtroende. Detta innebär förstås inte man ska tycka att man är bättre än någon annan, utan att man vet hur man ska hantera olika situationer som man ställs inför. Och då är det bara att använda sig av sin intuition. Intuitionen är en sida som många glömmer att ha kontakt med. Många är också rädda för att använda den.

Att vandra ensam i sig själv…

Intuitionen är den inre rösten som talar till oss och vägleder oss i vår vardag. Den är en del av oss som vet mera om oss än något annat. Det är den som till exempel berättar för oss om något känns fel, hur vi ska välja mellan saker, eller vad vi ska arbeta med. Den finns där hela tiden och berättar hur vi ska gå till väga när vi känner oss osäkra. Om vi ska gå åt höger eller vänster. Om du ska stanna eller gå osv. Den berättar sanningar för oss som vi inte alltid vill ta till oss eller vill lyssna på, men om vi bara uppmärksammar oss på vad viskningarna som kommer till oss vill säga så finner vi det sanna och rätta svaren vi vill ha. Livets vägar blir lättare att följa. Jag pratar om egen erfarenhet. Jag pratar och lyssnar på min intuition varje dag. Låter kanske knäppt. Men så är det. Folk får tycka vad dem vill om det. Att få kontakten med mitt inre är bland det bästa som hänt mig. Är det nu jag ska sätta på mig foliehatten…hahaha.

Det handlar om att vandra ensam i dig själv. För det är så. Intuitionen är vår bästa vän, då den alltid vill vårt bästa. Och utan den så förlorar vi både vårt fokus och våra visioner. Så lyssna inåt ordentligt. Våga tro på det du ser, hör och känner. Ingen känner dig bättre än vad du gör själv om du bara vågar ta reda på sanningen. 

Ett litet tips som jag brukar använda mig utav är denna lilla enkla handling. Ta en helt vanlig dag i ditt liv. Bestäm dig för att verkligen lyssna till din inre röst under en hel dag. Lyssna på vad den säger. Låt inte förnuftet ta över och lyssna inte på den där kritiska rösten som säger att du inbillar dig. Börja fråga dig saker och låt det första som kommer till dig bli det rätta svaret. Det kanske kan kännas lite konstigt i början. Men man vänjer sig fort, om man tillåter sig att acceptera det faktum att intuitionen alltid talar till oss.

Det är dags att hälsa intuitionen, din inre röst, välkommen in i ditt liv och bli kompis med den. Jag lovar att du aldrig kommer att känna dig ensam igen…

Lagen om totalt tillit: När vi slutar oroa oss och låter universums gudomliga vägledning guida oss genom livet, upphör sjukdomar och problem att existera i våra liv. Det kan vi börja gå framåt på ett nytt sätt. Då tillåter vi guidning, beskydd och välsignelse att komma igenom.

Puss & Kram Lilitha Hex

Att ta personligt ansvar för sitt handlande…

Jag vet inte hur det är med er. Men jag är en sådan person som försöker att se allt från allas håll. Jag har förstått att det kan missförstås. Och att det kan upplevas som skitjobbigt. Det kan verka som att jag vänder kappan efter vinden. Att jag inte har några egna åsikter. Men det är inte det som det handlar om. De som känner mig vet hur jag fungerar. Jag försöker verkligen se det från allas håll. Visst ibland kan även jag vara trångsynt och överreagera, men numera händer inte det så ofta.

Man lär så länge man lever…

Jag är 52 år. Jag har gjort mina missar och tabbar genom åren. Jag lovar. Det finns till och med saker som jag fortfarande ångrar att jag gjorde. Saker som jag sagt. Långtidsminnet är det inget fel på. Men jag lärt av mina misstag. Nu känner jag att jag kommit till den insikten att det är bättre att tänka före innan man säger någonting. Och jag har lärt mig att det är bättre att vara tyst när man blir riktigt arg. I alla fall tills man har lugnat ner sig. Det är så enkelt att man säger något elakt då i stundens hetta. Och det är inte värt den skada som kan ske. Bättre att ta det när man lugnat ner sig. Men för all del. Jag har också lust att be folk dra åt helvete, eller i värsta fall förvandla dem till paddor. Hokus! Pokus! Men. Jag har lärt mig att det inte föder något gott i längden. Oftast är det bara jag själv som mår sämst i slutändan. Fast nu pratar jag bara om hur jag känner. Alla är vi olika. Vissa tycker det är skönt att kunna få avreagera sig. Och det är väl upp till var och en. Jag fungerar inte riktigt så. Må jag vara lite av en mespropp.

Men visst, när attacken i City hände i förra veckan kände jag en så maktlöshet så då kom både gråten, hatet och svordomarna. Jag blev så arg. Livet blev svart! Hur? Varför? Jävla skitterrorism! Jag hatade verkligen i det ögonblicket. Jag hatade och grät hela vägen hem från jobbet. Och visst är det tillåtet att känna så. Känslor kan man inte alltid styra över. De bara kommer. Överväldigar. Men vem mår egentligen sämst av det? Jo, jag själv. Livet tar inte till sig mitt hat. Det fortsätter att vara som det är. Mitt hat ändrade inte på något. Och i ärlighetens namn, hat föder inget gott heller. Hatet förtär. Så jag slutade att hata. Jag valde att sörja istället. Inte för att det kändes bättre just för stunden. Hat och sorg står i nära förbindelse. Men när sorgen förbyttes till ren kärlek så visste jag att jag valt rätt sinnesstämning. Jag kände kärlek i sorgen. Den globala gemenskapen i sorgen. Enigheten. Oj, nu blev det kanske lite flummigt.

Randiga skäl och rutiga orsaker…

Många kan tro att jag är svagsint, att jag inte vågar säga emot. Och visst, jag gillar inte konflikter. Jag gillar inte att bråka. Därför försöker jag att inte göra det. Därför så försöker jag att se saker och ting från alla håll. Oftast så upptäcker man ju varför en person egentligen är arg. Det finns ju alltid en orsak. Då är det bättre att försöka hitta kärnan till konflikten och utgå från det. Men detta är förstås inte alltid lätt. Visst kan det vara bra att vara ärlig och säga vad man tycker och känner. Ärlighet är bra. Men ärligheten ska kännas bra för alla. Det är också viktig på vilket sätt man säger det. Vissa har verkligen inte den finkänsligheten. Och sen har jag märkt en annan sak. Inget unikt i sig. När man känner sig trött och sliten, då är det lättare att ta till försvarstaktiken. Stressen styr mer än vad man tänker på.   – Bråkar du med mig då bråkar jag minsann tillbaka… Japp, så jobbar jag. Men sen när man fått vara ledig i ett par dagar, man har fått sova ut, stressen har lagt sig. Man har känt att livets stilla smekning börjat komma tillbaka. Det är då man inser att man betett sig barnsligt. Man har i ett obevakat ögonblick släppt ut sin lilla inre 5-åring. Förresten, jag kan nog byta ut det där ordet man och sätta dit ordet jag i stället. För det är ju faktiskt om mig jag skriver om. Om mig och ingen annan. Men ingen specifik händelse. Utan mera från delar av mitt liv. Ni som följt mig vet ju vad jag menar då. Hur jag har rannsakat mig själv. Hur jag tagit ansvar över mina alla val. Jag har varit långt ner i mörkret och mött mina demoner på ett både skrämmande och obehagligt sätt. Och jag erkänner. Jag har mina sidor jag med som inte är så roliga. Men jag har fått stå till svars för hur jag är. Jag var nära att dö på kuppen. Vore tusan om jag inte lärt mig något av det…

Två bägare…

Jag är en analytiker och reflekterare. Både på gott och ont. Jag är som ett dator som aldrig stängs ner. Och ibland behöver jag defragmentera mig. Jag behöver rensa och städa bort lite skit emellanåt. Ett sätt är att skriva. Det är för mig ett sätt att rensa och tömma min överfulla hjärna. Och jag försöker att utgå från kärleken och godheten. Fast jag känner att jag misslyckats med det den senaste tiden. Jag har varit lättirriterad. Jag har helt enkelt varit lite av en surkärring. Häxan Surtant helt enkelt. Inget som jag egentligen gillar. Men som jag skrev här ovan. Allt har sina orsaker. Jag vet min orsak.

Jag valde att dra ett kort ur min tarotlek och gissa vilket kort jag fick? Jo, två bägare. Tack! Precis vad jag behövde. Känn kärlek och tillit till livet. Slappna av och var mera tolerant. Jag ska känna kärlek till mig själv men även till andra som jag har omkring mig. Jag måste se helheten för att finna harmoni och balans. Det kallas även yin och yang. Det handlar om vinna/vinna. Alltså ska det gynna alla. Underbart! Detta är verkligen något som jag försöker att eftersträva. Detta är något som vi alla borde eftersträva.

Nej, nu ska jag ta söndag. Ska väl kolla i kylskåpet efter lite goda rester från påskbordet. Vet att det finns lite silltårta kvar. Ha en underbar söndagskväll.

Puss & Kram Lilitha Hex

Det som inte fick hända…

Vilka fantastiska dagar jag var med om förra helgen. Inte alla som kanske vet. Men jag går en Pstinneutbildning, Frejas döttrar , med Lola Korpstjärna som mentor. Hon kommer ner till Stockholm speciellt för att ha kurs med oss stockholmsbönor, säger jag som är mera värmlänning än stockholmare…hehe.

Jag drar det här lite kort. Vi är ett gäng kvinnor som träffas i en lokal på söder inför våra högtider. Men den här helgen hade det bestämts att vi även skulle vara utomhus. I skogen. Om det var bra väder förstås. Vi hade tur för det var det. Även om det var lite kyliga vindar så sken solen på vår himmel. Vi fixade till ett utomhusaltare som gick i kärlekens färg. Efter det hemska som hände i Stockholms City kändes det extra viktigt att vi just denna helg skulle vandra med Freja, kärlekens Gudinna. Hon som har makt över jordens krafter. Hon som står nära Hel i dödsriket.

Det som inte fick hända…

Ja, det som hände i Stockholm City. I kärnan av allt. Jag tänker inte gå in så mycket på det. Men lite måste jag nog skriva. 4 personer miste livet. Familjemedlemmar som aldrig fick komma hem igen. Några som får vänta för alltid. Och en hund, Iggy fick sätta livet till. Hemskt. Alla oskyldiga offer. Ett av offren var 11 år. 11 år. En älskad dotter. På väg hem från skolan. Vilken sorg. Vilken otrolig smärta. Ett år äldre än vår Lovisa. Ett barn. Helvetets jävla skit! Mitt hjärta gråter fullkomligt. Varför? Stackars föräldrar. Man kan nog inte förstå hur det är. Älskade unge, hoppas hon slapp hinna uppfatta vad som hände. Det är också fruktansvärt att det hände på en plats där jag själv så tryggt vandrat många gånger. Det är klart det är fruktansvärt var det än händer. Men nu kom hotet lite för nära. Nu känns det inte lika roligt att åka dit längre. I alla fall inte ännu. Jag skulle inte klara det. Chocken sitter fortfarande kvar där inne i hjärtat. Sorgen finns fortfarande där. Den ödesmättade. Jag känner mig trött. Jag känner mig rädd. Förstås. Men jag kommer inte låta mörkret besegra ljuset hos mig. Jag måste övervinna min rädsla. Jag som är så rädd för allting. Min rädsla vandrar bredvid döden. Rädslan och döden. Mina fiender som jag måste lära mig att vandra bredvid. Jag måste få andas. Reflektera…

Ja, nu kom jag av mig lite. Lätt att man gör det när något sånt här händer. Tack och lov så händer det inte så ofta. Aldrig mer hoppas jag. Därför var det skönt att träffas i cirkeln och ha en ceremoni. Vi träffades först i lokalen på lördag. Kul att träffa alla kurskamrater. Vi bjöd in alla Gudinnorna i årshjulet. Alla väderstreck. Vi sökte efter den röda väven. Glöden inom oss. Det har gråtits och det har skrattats. Tror vi alla behövde det. Vi hann till och med prova på magdans…hahaha. Min mage alltså…

Att gå in i skogen…

Och på söndag. Det härligaste var alltså att vi for ut mitt inuti skogens famn. Hur häftigt var inte det? Korparna flög ovanför oss och storlommen välkomnade oss med sitt ödsliga läte. Vi kände oss välkomna. Och i varje buske och vrå fanns nyfikna ögon. Småfolket iakttog oss. Och som inte det var nog så hade vi en sjö i närheten. Och i tystnaden kunde man höra hur vattnet kluckade. Allt var som en känsla i drömtiden. Det var magi i högsta klass. Vi skulle dessutom få lära oss att sejda. Och nu blir det lite kort historia. Sejd är en sorts trolldom, som främst utövades i nordisk förkristen tid. Jag fick äran att få vara völva, eller stavbärerska som det även kan kallas. En völva är en fornnordisk spåkvinna som i profetisk extas skådar in i framtiden eller dylikt. Som en slags vikingatidshäxa. Detta gjorde hon under en så kallad sejd, det vill säga, hon kontaktade andevärlden genom att försätta sig i trans. Hon gick runt i gårdarna och sejdade om årets skörd osv. Völvan var en både aktad och fruktad person i det dåtida samhället. Hon hade ju magiska krafter. Völvans speciella attribut var en stav. En sejdstav. Typ en sån som Gandalf har i Sagan om ringen. Fast jag tror inte det är någon sejdstav han har. Men den ser likadan ut. Om ni vill veta mera om detta får ni googla. Jag håller själv på och lär mig.

Völvans klagan…

Så till trummornas ljud och kvinnornas jämmer och ylande hamnade jag på ett ställe där jag varit så många gånger förr. Underjorden. Jag träffade döda människor. Människor som inte alls ville vara där. Människor som skrek ut sin ångest över döden. Dem ville leva. Det var mörkt och det var smärtsamt…men ändå fantastiskt på samma gång. Det är lite svårt att förmedla känslan av detta. Jag blev ledsen och kunde knappt sluta att gråta. Det tog tid att komma tillbaka till livet. Att komma tillbaka och känna glädje igen. Det var en väldigt märklig känsla. Men jag älskade det och gör gärna om det igen. Oj, det lät lite okänsligt kanske. Men det är så jag känner. Jag är lite omtumlad av det hela.

Ja, det var en helt fantastisk dag vi hade där inne i skogen. Jag älskar ju att vara i skogen egentligen. Men här kommer den här rädslan in igen. Jag är rädd för att gå i skogen. I alla fall ensam. Rädd för vad jag ska möta. Onda människor. Psykopater. Mördare och i värsta fall terrorister. Jag är helt hopplös, jag vet. Så var jag inte förr. Då var jag ofta ute i skogen och gick alldeles ensam. Men saker och ting har förändrats. Utom mig. Inom mig.

Ja, nu blev jag alldeles trött. Det är påskdagen och det blev lite sent i går kväll då stora familjen var här. Så det är inte så konstigt att energin försvinner lite. Hoppas ni alla har haft en trevlig påsk med många fina och kärleksfulla möten i den tid som råder nu.

Puss & Kram Lilitha Hex

Vad väljer ni…

Lite söndagstankar…

Det händer så mycket konstigt omkring oss. Så mycket skit och elände. I bland känns allt så negativt. Eller hur? Eller är det bara jag? Hur som. Glöm inte att negativ energi sprider negativ energi och drar till sig negativ energi, och detsamma gäller ju även med positiv energi. Tänk på att “Bumerang-lagen” är nära besläktad med karmalagen. Med andra ord sagt: Allt du ger ut kommer tillbaka flera gånger om, med ränta. Både på gott och ont. Detta är även en Kosmisk Lag. Det handlar om att medvetet endast skapa och sända ut det som vi vill skall komma tillbaka till oss. Alla våra tankar, ord och gärningar är skapelser vi gjort med vår egen energi, positiv eller negativ. Med tankens kraft skapar vi det ena eller det andra. Valet är ditt eget. Det här är förstås inte lätt. Och jag måste erkänna att jag inte alltid går och är så där himla positiv jämt och ständigt. Jag har mina dåliga dagar. Men jag försöker så gott jag kan.

Så…

Varje gång du säger något ironiskt om någon, får du räkna med att andra gör detsamma om dig. Du ger det kraft och näring att fortsätta leva. Varje gång du baktalar, fördömer, klandrar, kritiserar, förolämpar eller attackerar någon på något sätt, oavsett om det är framför dem eller bakom deras ryggar, oavsett om det är mycket eller lite, fortsätter det att hända, dig eller någon annan. Genom att du själv håller på med det, ger du det näring att fortsätta finnas. Varje gång du sänder ut tankar av hat, skapar du alltså hat. Man måste ha det i åtanke fast det verkar omöjligt i sinnet. Såklart man hatar något i bland. Eller hatar kanske är att ta i. Men man tycker mindre om vissa saker och vissa personer. Men jag tror man måste tänka om, om man verkligen hatar. Att hata är enbart förödande för en själv egentligen. Hjärtan är inte skapat för att hata tänker jag.

Ger man sig in i leken får man leken tåla…

Samma sak händer förstås när du talar gott om andra. Andra börjar tala gott om dig för du har en positivare attityd som sprider sig som ringar på vatten. Det du gör mot andra kommer alltid tillbaka, förr eller senare, i en form eller annan, till dig själv dvs. till sin ursprungskälla. Och detta kan jag faktiskt känna igen. Jag är inne i det flödet nu. Massor av positiva vindar. Som en bumerang kommer det tillbaka med större kraft än det hade när det skickades ut. Som en magnet dras det tillbaka till dig. Fast ärligt talat så har jag aldrig kastat en bumerang. Men om man kastar den rätt kommer den visst tillbaka. Ja, jag tror ni hajjar. Allt kommer liksom tillbaka. Lita på det.

Detta betyder att vi faktiskt har eget ansvar för våra tankar, ord och gärningar. Och det är upp till oss själva hur vi vill att det ska vara eller bli eller hur det ska komma tillbaka. Men som sagt, det valet måste vi göra själva. Det kanske låter klichémässigt, men jag väljer att vandra i kärlek. Vad väljer ni…

Puss och kram Lilitha Hex

Vilken häxa är du?

I afton tänkte jag dela med mig lite om några tips som kan vara bra att veta i ett litet test. Det finns två alternativ i detta lilla test. Det är Kökshäxan som är den praktiska lilla häxan som gör allt perfekt. Och så har vi den där lilla bekväma häxan, ni vet hon med dem där dolda hornen…haha.

Vem av dem är du? (Detta är förstås bara på skoj)

1.
Kökshäxanstips:
Tryck en liten skumgodis i botten på glasstruten, så rinner inte glassen ut.
Den bekväma häxans tips:
Sug ut glassen genom botten på struten, förmodligen ligger du ändå på
soffan och äter den.

2.
Kökshäxanstips:
För att hindra potatisen från att gro, lägg ett äpple i potatispåsen.
Den bekväma häxans tips:
Köp pulvermos, det håller ett år.

3.
Kökshäxanstips:
När det står i kakreceptet att du ska strö kakformen med ströbröd, använd
lite kakmix istället, så blir det inte vita fläckar på den färdiga kakan.
Den bekväma häxans tips:
Gå till bageriet. De kan till och med dekorera kakan åt dig.

4.
Kökshäxanstips:
Om du råkar salta maten för mycket under kokningen, lägg i en skalad potatis,
som suger upp överblivet salt ur maten på ett ögonblick.
Den bekväma häxans tips:
Om du saltar maten för mycket under kokning, så tråkigt då. Upprepa efter mig
Riktiga kvinnors motto : Som jag lagar maten, så äter du den och så vill du ha den.

5.
Kökshäxanstips:
Linda in sellerin i aluminiumfolie när du lägger den i kylskåpet och den
håller sig färsk i flera veckor.
Den bekväma häxans tips:
Selleri? Aldrig hört talas om.

6.
Kökshäxanstips:
Pensla pajskalet med lite vispat ägg för att göra den glansig.
Den bekväma häxans tips:
På de frysta pajförpackningarna står det inget om pensling
med ägg, alltså behövs det inte.

7.
Kökshäxanstips:
För att bota huvudvärk: Ta en lime, dela den i två delar och massera din
panna med dem. Dunkandet försvinner.
Den bekväma häxans tips:
Ta en lime, blanda den med Tequila. Kyl och drick. Du kanske fortfarande
har huvudvärk, men vem bryr sig.

8.
Kökshäxanstips:
Släng inte överblivet vin. Frys ner det till iskuber för kommande grytor och såser.
Den bekväma häxans tips:
Överblivet vin ?????

Ja, så nu är frågan, vem av dem är du?

Ha nu en riktigt trevlig lördag alla mina kära häxvänner.

Kraaam Lilitha Hex

Sem Ham Forash…

Jag är ingen historiker eller etnolog. Det här skriver jag för att jag själv tycker det är roligt. Det är ingen doktorsavhandling eller nåt. Mycket av informationen kommer från olika sidor från nätet. Det är även mina tankar och mina tolkningar. Jag vet att inte alla håller med om de tolkningar som finns. Här berättar jag från min synvinkel om en Gudinna som jag vandrat länge bredvid…

Lilith, en nedtystad historia om kvinnlig frigörelse och patriarkal hämnd…

I många historier förknippas hon ofta med rovfåglar och med ormar. Hon är ormen i paradiset. Hon är häxan som stjäl barn ochsom förför män i deras sömn. Hon ansågs vara en Succubus, en kvinnlig version av Incubus. Man kan jämföra henne med den nordiska maran, som beter sig på ett liknande sätt. Och i bland så framställs hon som vacker, gudomlig med vingar och ugglefötter. På samma gång som hon beskrivs som ond och farlig så står hon för styrkan i kvinnligheten, som självständig och okuvad. Hon personifierar den mörka sidan av kvinnans kreativa och sexuella krafter. Och många ansåg, eller anser att hon är en fiende till den manliga ordningen. Ja, så fort en kvinna visar framfötterna, eller ugglefötterna…hehe, så blir hon ett hinder. 

Jag talar förstås om Lilith, eller Lilit om man vill. Jag skriver Lilith och hon tillhör från början den judiska mytologin. Lilith, demonernas moder, vampyrernas drottning och ondskans furstinna. Det sägs att hon var den första vampyren och att hon var Adams första fru och som flydde från paradiset för att hon inte ville underkasta sig Adam. Hon flydde till öknen och där sägs det att hon avlade de första häxorna, vampyrerna och demonerna. För enligt någon i den judiska skapelseteorin så var Lilith, Adams första fru. Hon skapades tillsammans med honom, men oberoende av honom, och därför blev hon lika stark som honom. Hon är den självlysande månen som inte ser solen som sin överman. Hon påpekade att hon var jämställd med honom. Hon ansåg att de var jämlika och hon vägrade därför att vara underst vid den sexuella akten och överhuvudtaget så vägrade hon vara underställd mannen. 

Lilith blev förstås utslängd från paradiset med dunder och brak. Eller frågan är om det inte var hon själv som skapade detta dunder och brak när hon vände Gud och Adam ryggen. Min egen teori är att jag tror att hon inte ”pallade mer” så hon drog och så stod Gud och Adam där som två fågelholkar. Lilith nämns i Gamla Testamentet, men aldrig att hon varit Adams första fru eller dylikt. Enligt präster så är Lilith en utombiblisk myt. I bibeln anses hon som en ökendemon, rätt och slätt, och hon nämns bara i förbifarten. Lilltis namn finns bara med på ett ställe i bibeln. Där står: Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller också Lilit till och finner en plats att vila. Jes 34:14. Sen kan man ju tolka det som man vill. Man får egentligen inte ens reda på vem/vad denna Lilit är.

Lilith och Lucifer..


Så myten om att hon skulle vara Adams första fru kommer från en anonym medeltida text Alphabetum Siracidis, Othijoth Ben Sira”. Även inom Kabbalistisk mystik står det om att Liliths kulle ha varit Adams först fru. Vissa religioner tror att Lilith skickades ner till helvetet och där träffade hon Lucifer och gifte sig med honom. Han som var en av Guds änglar men som blev störtad från himlen. Lucifer, den fallna ängeln. Ja, nu börjar det bli lite snurrigt. Jag stannar här angående detta med Lucifer och Lilith.


Tillbaka till Lilith. Hon tillhör natten och skuggorna, det mörka och som ni vet så har jag alltid känt en dragning till det mörka. Det förbjudna och abstrakta. Jag vet inte varför…men så är det. Det kanske har med mina tidigare liv att göra. Jag har alltid fascinerats av Lilith då hon står för så mycket som jag är men inte vågar visa. Lilith var kvinnan som inte männen kunde tämja och på grund av det så blev hon bestraffad. Lilith var nog en av de första feministerna och som kom att få spela den blodsugande demonens roll. Jag tror att jag faktiskt mötte och upptäckte Lilith i
”Sagan om isfolket”. Och av någon anledning så fångade hon mitt hjärta. Blott 14 år gammal. Men jag minns inte i vilken bok det var jag mötte Lilith. Jag älskade böckerna Sagan om isfolket. Även om könsrollerna är åt fanders och att det är ett å annat så kallat tantsnusk i. I Loved them all anyway!

Lilith den kvinnliga urkraften och representerar det vilda och det köttsliga, det vulgära och sexuella. Hon är stark och låter ingen sätta sig på henne, hon vågar och vill. Ja, man kan ju säga att hon har sidor som jag önskar att jag hade lite mera utav. Jag önskar faktiskt att jag vore lite tuffare, sexigare och farligare än vad jag är. Men man kan ju inte få allt i livet….eller? Lilith är vida berömd. Det finns operor skrivna om Lilith, det finns en feministisk tidskrift som ges ut i New York under namnet Lilith, eller fanns i alla fall. Det finns ett tjejrockband som anknyter till Lilith, och en hel del skönlitteratur som berättar om kvinnan Lilith. Så hon finns ibland oss lite här och där. Och i svensk folktro sägs det att övernaturliga väsen som tomtar och skogsrået härstammar från Lilith.

Namnet Lilitha Hex…

Min blogg heter ju Lilitha Hex, och det är ju numera mitt häxnamn. Man kan se det som ett arbetsnamn. Som på mitt jobb. Där kallas jag oftast för fröken istället för mitt riktiga namn. Ja ni förstår vad jag menar. Det har tagit sin tid men nu känner jag att jag har växt i namnet. Det var många år sen som jag kom i kontakt med Lilith, demonernas moder. Hon stod för allt det där som jag inte vågade stå för, men som jag har börjat närma mig genom åren. Lilitha är alltså i min mening en liten mildare form av Lilith. Alltså att jag satt ett a i slutet för att få namnet att mjukna lite. Ja, det är så jag tänkte när jag tog mitt häxnamn för 7 år sen. Jag började med Lilitha och sen lade jag till namnet Hex för att förtydliga namnet ytterligare.

Jag är ingen djävulsdyrkare…

Man kan tycka vad man vill om denna Lilith. Och visst har mån många hemska drag om man vill se det från den sidan. Ja, man skulle kunna skriva en hel bok om denna varelse. Kanske jag gör det en mörk dag. Det var ju ändå hon som kom till mig och startade upp ett och annat. Hon och Lucifer. Det finns hur mycket som helst om henne. Detta är bara en liten del och mina egna tankar och tolkningar. Men nu räcker det för denna gång. Vill också passa på att förtydliga om att jag absolut inte är någon djävulsdyrkare, satanist eller håller på med blodiga ritualer och sånt. Jag dricker inte blod och äter inte småbarn heller. Jag är inte ens elak. Snarare tvärtom. Jag hoppas ni som läst detta är kloka nog att inse att detta bara är ett intressant ämne för mig. Den mörka sidan kommer alltid att intressera mig då jag vistats där så många gånger. Vet att många får stora skälvan fort man skriver om den mörkare sidan.

Jag anser att vi behöver den mörka sidan också, för att förstå livet. Att förstå smärtan som kommer till oss ibland. Att förstå sorger och svek. Vi måste lära oss att hantera det på ett klokt och kärleksfullt sätt. Att bli vän med fienden är inte alltid så fel. Och om vi inte vågar ge oss in i mörkret, hur ska vi då kunna besegra det?

Och angående orden ”Sem Ham Forash” så är det Lilith´s hemliga trollformel. Tror det är namnet på gudens namn som inte får uttalas. Opps! Sem Ham Forash. Dessa ord sa hon och sen försvann hon. Och jag gör detsamma. För den här gången. Nästa inlägg kommer att handla om självaste Lucifer. Spännande…

Sem Ham Forash.

POFF!

Puss å kram/Lilitha Hex