List

Skuggorna är aldrig långt borta…

Att vandra i tysthet med skuggorna nära. Att stilla vakna upp i den sköra verkligheten. Det får mig att sakta känna. Och att se den glittrande gräsmattan får mig att inse hur bräckligt allt är. Hur vackert livet egentligen är. Om vi bara tillåter oss att se bortom all smärta och lidande…

Det känns som att något sitter på mina axlar. Som att någon är med mig hela tiden. Som iakttar och… Så glömde jag bort vad jag skulle skriva. Någonting som jag tycker är jobbigt är att jag tappar ord hela tiden. Både när jag pratar och när jag skriver. Ett ord som fanns är helt plötsligt borta. I bland kommer det tillbaka men ibland är det borta för alltid. Min hjärna är skadad. Jag vet att det är så. Men andra har inte en aning. Hur skulle de kunna veta? Men det är så det är. Jag har skadat min egen hjärna. Jag har drivit den för hårt. Jag har misshandlat den. I det tysta. I det omedvetna. För inte visste jag att man kunde skada sin hjärna på ett så onödigt sätt. Inte visste jag att utbrändhet kunde få sådana konsekvenser. Jag som trodde att jag hade sådan koll. Och det är några år sen som jag hamnade i den berömda väggen. Och ingen berättade för mig om hur det skulle kunna bli. Ingen visste nog ens om hur det skulle kunna bli. Utmattning och utbrändhet var en relativt ny sjukdom på den tiden. Eller ny var den ju inte. Men man pratade inte om den som man gör numera. Man visste inte. Jag visste inte. Man stretade på fast kroppen skrek om vila. Hjärnan höll på att explodera. Jag var som en tickande bomb. Och när jag väl föll trodde jag att jag var döende. Men så var det ju inte som tur är. Jag var slut som artist helt enkelt. Tänk om jag då vetat, det jag vet idag…

Allt har ett pris…

Men den tiden har satt sina spår. Sömnlöshet, oro och tillfälliga minnesförluster. Ibland minns jag inte vad jag gjorde för någon minut sen. För det är på korttidsminnet det sätter sig. Jag har även svårt att minnas namn numera. Namn som jag vet så väl, men som sätter sig längst bak i huvudet och stannar där. Ni vet när man inte kommer på vad artisten som sjunger Michelangelo heter. Väldigt irriterande. Som tur är kan man lätt googla. Google har räddat mig många gånger…hehe. Och kanske jag får leva med det här resten av livet. Men det kunde förstås vara mycket värre. Jag har ett bra liv i det stora hela. Jag får inte glömma det. Men lite pinsamt var det en gång när jag skulle räkna ett enkelt mattetal på tavlan för mina elever och de påpekade att jag nog hade räknat fel? Och det hade jag. Och jag kunde inte räkna ut det för det stod still i huvudet. Jag fick inte till det. Nu så här efteråt kan jag skratta åt det. Men jösses vad pinsamt det var då. Och sånt här händer lite då och då. Som tur är så har jag lärt mig att skämta och skratta bort sådana situationer. Man får hitta på lite knep för att klara sig ur sånt och oftast märker ingen att jag helt tappat bort mig. Fast jag är lite snurrig hela jag. Speciellt om jag blir stressad. Då tappar jag fokus direkt. Men det låtsas jag förstås inte om…hihi.

Ja, det är Björn Skifs som sjunger Michelangelo…

Ja, det var lite tankar om det. I morgon ska jag till sjukgymnasten. Får se vad hon hittar på den här gången. Sist jag var där gjorde vi lite enkla yogaövningar. Jag har nämligen väldigt svårt att slappna av. Jag som är så lugn och stabil. Trodde jag. Men så är visst inte fallet. Så vi ska träna lite på att slappna av. Att vara mera i nuet. Ja, ni förstår vad jag menar. Nej, nu ska jag gå och fixa lite middag för att sen skjutsa Lovisa på balett. Hon ska nämligen uppträda på lördag. Hon ska dansa själv till ett stycke ur Törnrosa. Oerhört spännande. Häxerier och andlighet då, blir det något sånt? Jodå, tänkte mig åka på  Vivi Lindes boksignering på lördag och på söndag ska jag på en häxig julmarknad hos Hella, ni vet hon med Häxans trädgård. Det ska bli mysigt. Och något som är bra är att båda tillställningarna äger rum i hjärtat på Söder. Inte så långt att åka alltså. Bara att slänga sig på kvasten och fara dit…

Puss & Kram Lilitha Hex

Hur ska det gå…

Jag har redan gått in i den kommande vilan. Och även om Skade inte än har lagt ut sin stora vita mantel, kan jag känna av hennes kylande andedräkt. Hon finns där runt hörnet, kikar fram lite då och då. Och i den tidiga morgonen kan man se spår av henne i min magiska trädgård. Glittret i gräset påminner mig om att hon snart är här. På riktigt. Månen är i avtagande. Yule närmar sig. Jag är fortfarande hemma och är sjukskriven. För både det ena och det andra. Och om jag skulle dra ett kort i mitt huvud just nu, skulle det bli 4 svärd. Att dra sig tillbaka, vila och reflektera. Kanske rannsaka sig själv lite. Blev det som jag hade tänkt? Gjorde jag som jag borde gjort? Nej, det gjorde det inte.

Sakta spred sig sanningen…

Tog jag hand om mig själv som jag sa att jag skulle? Lyssnade jag på min kropp när den varsamt viskade? Nej, igen. Sanningen spred sig sakta. Av någon anledning har jag svårt för att fatta. Eller, jag vet ju vad det handlar om. Jag ser bara inte till att det blir som jag tänkt. Men jag tänkte att nu är jag stark, nu klarar jag allt! Och det är ju sant på ett sätt. Jag har jobbat mycket med mitt inre. Jag har bökat, rotat och stökat med mina demoner. Vi har delvis kommit överens. Dealat. Gjort överenskommelser. Och allt fungerade väldigt bra till en början. Jag var stark, självsäker och målmedveten. Jag höll mig borta från skuggorna…

Sen kom det ändå. Sakta och smygande. Värken. Tröttheten. Ångesten. Och när man minst anar det så har det tagit över kroppen. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att arbeta som lärare. Problemet är att jag hela tiden känner att jag inte räcker till. För som ni vet så handlar inte läraryrket bara om att lära ut. Det är så mycket mera. Man är lite av en psykolog, polis, konsult, rådgivare och mamma. Och vet ni, jag gillar det. Jag gillar att kunna hjälpa andra människor som behöver råd och vägledning, som behöver hjälp och tröst. Sen så har vi ju all dokumentation och planering. Jag vill vara den där perfekta läraren som fixar allt. Och det är väl också ett av mina problem. Jag vill för mycket. Och i slutändan visar det sig att jag inte hinner med något. Det blir får många snören att dra i helt enkelt. Och jag hamnar i detta hela tiden. Omedvetet. Och även om mitt psyke pallar med detta så gör inte min kropp det. Det är min kropp som satt stopp för allt denna gång. Min förbannade otympliga och värkande kropp. Vi två är verkligen inte speciellt överens. Och jag har förstått att jag måste lära känna min egen kropp bättre. Ibland när jag ser mig själv i spegeln, och det händer inte ofta, men då undrar jag vem det är som är där i spegeln? För det kan ju inte vara jag? Så ser inte jag ut, eller det gjorde jag i alla fall inte för några år sen…

Jag orkar inte bryr mig om hur jag ser ut för tillfället. Och att inte sova ordentligt på nätterna och ha värk överallt tar all min energi just nu. Detta gör mig väldigt frustrerad. Och deprimerad. Jag vill inte sitta hemma och vara sjukskriven. Ändå är det just nu det enda jag orkar. Jag vill vara ute och träffa folk, möta mina kollegor. Men jag orkar inte det. Blir trött bara jag tänker på det. Men ibland så tvingar jag mig ut. Går och handlar, fixat några julklappar, träffar mitt barnbarn med den konsekvensen att jag knappt kan röra mig på kvällen. Men jag ska inte sitta här och vara allt för bitter. Jag får faktiskt hjälp från ett miniteam där jag träffar kurator och sjukgymnast med jämna mellanrum. Men vi har inte kommit så långt ännu så jag har ingen aning om hur detta kommer att sluta. Jag har inget bra svar på det ännu. Just nu är vi under pågående utredning. Men det blir nog bra framöver.

Att hamna utanför själva livet…

Men så klart är det ju lite deppigt att hamna i detta. På samma gång som jag känner mig utanför och ensam, så orkar jag knappt umgås med någon. Ja, jag tycker lite synd om mig själv ibland. Det är bra att Facebook finns. Perfekt när man känner för lite social bekräftelse. Jag erkänner. Ibland har jag ett behov av bekräftelse. Det lilla barnet i mig vill synas. Lite fjantigt jag vet. Men jag känner att jag inte har så mycket kul att skriva om längre. Som tur är har jag min älskade familj omkring mig. De hjälper mig och Dem får mig att må bra. Men jag känner dock inte att jag gör så mycket för dem. Fast jag försöker lite. Men jag önskar jag hade mera kraft till det.Jag har så mycket inom mig som jag vill göra, men som jag inte orkar ta tag i. Jag längtar efter gnistan. Att kunna känna hur hopp och inspiration åter väcks till liv inom mig. Vi kan kalla det för livskraft. Jag hoppas innerligt att den känslan snart infinner sig. För jag har så mycket att ge…

Jag försöker även att leva lite hälsosammare. Jag tänker så positivt jag kan. Positiv psykologi är bra. Jag tänker på vad jag dricker och äter. Ser till att få både vitaminer och antioxidanter  i mig. Jag har nästan slutat dricka alkohol. Tänker på sockerintag. Men det där med sockerintaget går sådär. Men jag jobbar på det. Varje dag. Det gäller att inte ha för bråttom och stressa fram saker och ting. Jag tänker som så, att det får ta den tid som det behövs. Jag lyssnar och gör som jag blir tillsagd och det fungerar bra. Jaja…blablabla… Ett evigt babblande om detta blir det. Men det är ganska skönt att få skriva av sig. Själen måste få ta plats ibland.

Min andliga sida tar också lite stryk då jag inte har någon inspiration där heller. Negativa klubben har visst helöppet idag…hehe. Men lite magiska armband har jag suttit och knåpat med. Jag älskar att göra mina armband. Jag har varit ute och pratat med månen. Jag har första parkett ute på min veranda…tihi. Jag lägger lite tarot då och då. Så håller jag på lite och fixar med mina böcker, som jag kanske kommer att ge ut någon dag. Just nu går dem på sparlåga. Allt material är nästan färdigt, men jag har inte ork och lust att slutföra detta heller just nu. Jag känner mig som en stor slapp och orkeslös marsmallows. Skulle bakat saffransbullar härom veckan, men det har inte hänt ännu i alla fall. Blir att köpa ny jäst igen. Ska försöka göra lite ljus också. Ska försöka att blogga lite oftare nu framöver. Skriva av mig. NÄ, nu blir det att rycka upp sig lite och fixa mat till familjen. I dag blir det köttfärssås och någon pasta, och därmed basta. Där fick ni ett litet rim så här på eftermiddagen.

Hoppas ni får en fin kväll kära läsare och tack för att ni läser och bryr er om mitt babbel.

Puss och Kram Lilitha Hex

Vem var den där Jack o´Lantern?

Det var på Irland som det hela började. Och det var inte alls pumpor som man använde som lyktor på den tiden.  Från början var det rovor som man gröpte ur och sedan satt ljus i precis som den elaka och sluga Jack fick göra. Ja, ni känner väl till legenden om Jack o´Lantern? Han som sålde sin själ till djävulen. Han blev varken insläppt i himlen eller helvetet och irrar nu omkring på den irländska landsbygden med en lykta i en kålrot/rova. Ungefär nåt sånt. Det finns många olika varianter. Här är en av dem…

Traditionen kring Jack o’ Lantern går tillbaka till den irländska sägnen som går tillbaka ett hundratals år i den irländska historien. Och den handlar om den elaka men sluga smeden Jack, som var så törstig att han till slut sålde sin själ till djävulen för en slant för att få något starkt att dricka. Djävulen godtog detta och när Djävulen hade förvandlat sig till ett mynt som Jack skulle betala sin dryck för, lade Jack istället snabbt ner det i fickan tillsammans med ett silverkors vilket förhindrade djävulen att förvandla sig tillbaka till sitt rätta jag. Detta var inte djävulen beredd på. Hur kunde han låta sig luras så? Till slut lovade Djävulen att ge Jack uppskov på ett helt år innan han skulle komma tillbaka och kräva Jack på hans själ, vilket Jack gick med på. När djävulen ett år senare kom tillbaka, lovade Jack att lydigt följa med om djävulen bara ville ge honom ett äpple från ett visst äppelträd. Djävulen gick med på detta, men då han klättrat upp i trädet ristade Jack snabbt in ett kors längs med stammen och åter igen var Djävulen fast och oförmögen att ta sig ner från trädet. Jack lät inte djävulen komma ner förrän denne svurit att ge avkall på Jacks själ för alltid. Jack skrattade gott åt att ha kunnat lura Djävulen på detta vis. Så när den dagen kom då Jack dog, nekades han inträde till himmelriket på grund av allt ofog han ställt till med på jorden under sitt långa liv. Inte heller djävulen kunde ge Jack inträde i helvetet då ju denna svurit på att aldrig göra anspråk på hans själ igen. Således var Jack nu dömd att för alltid bli en osalig ande på jorden. Den som skrattar först, den skrattar sist.

Jack insåg sitt misstag och bad djävulen om en lykta, så att han skulle kunna hitta tillbaka till jordelivet från helvetets mörker. Djävulen kastade då några glödande kol åt Jack som han lade i en ihålig kålrot. Han blev senare känd som ”Jack med lyktan” (”Jack of the lantern” eller ”Jack-o’-lantern”), då han av människorna titt som tätt setts vandra över markerna ensam med sin kålrotslykta, än idag, oförmögen att få sin frid. Ja, det är som dem säger. Gräver man en grop åt andra, faller man oftast själv där i. Så på alla alla helgons kväll fixade irländarna rovor, kålrötter, kalebasser, potatis och rödbetor och placerade ett ljus i dem för att avvärja onda andar och hålla elaka Jack borta. Kan ju berätta att det inte fanns några pumpor på Irland under denna tid. På 1800-talet immigrerade många irländare till Amerika. De irländska immigranterna upptäckte snabbt att pumporna var större och mycket lättare att skapa sina lyktor med. Så det fick bli pumpor i stället. Amerikanarna tog vara på detta och lyktor blev till elaka och skrämmande ansikten som ställdes ut i trädgården. Och på många ställen i världen kan man i dag se lysande pumpor lite här och där under alla helgons helg. Och detta på grund av den snåla och elaka Jack. 

Ja, det var lite om den där Jack o’ Lantern. Och nu vet ni varför man ställer ut pumpor på verandan. För att skrämma bort onda andar helt enkelt. Tänk att en legend kan bli så känd över hela världen? Tänk om Jack hade vetat det? Jag gillar ju det här helskarpt. Kanske jag kommer att köpa en rova något år och prova att karva i den. Spännande. Men i år blir det en pumpa som ska få liv. Ska faktiskt gå och göra detta nu. Kanske det kommer ett litet inlägg till idag.

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Vad vet ni om Samhain/Halloween?

1 dagar kvar till Samhain/Halloween den 31 oktober

Kan inte låta bli att älska halloween. Jag är banne mig värre än barnen. Här kommer jag att berätta lite smått och kort om vad jag har snappat upp genom åren om denna högtid. Rätta mig gärna om jag skrivit fel någonstans. Och att tänka på är att detta är mina tankar och ord om Halloween. Vet ju att vissa har lite svårt för denna högtid. Men smaken är som baken och det måste man respektera. Åt båda håll!

mina pumpor
All Hallow’s Eve, (Allhelgonadagen), eller Halloween som man oftast kallar det nu för tiden, har sitt ursprung på Irland och delvis i Skottland med rötter från den uråldriga förkristna keltiska nyårsfesten Samhain. De gamla kelterna firade Samhain redan för 2 000 år. Samhain är namnet för november på några keltiska språk och firades med en markering om att sommren var slut och vintern nu påbörjades. Detta firades med en skördefest. Festen började natten till den 31 oktober. Halloween kommer av engelskans ”all hallows eve”, namnet på kvällen före allhelgonadagen. Det var under Samhain som de döda återvände tillbaka till jorden. Den behornade Guden Samhain var namnet på dödsguden i den keltiska mytologin. Och enligt den keltiska mytologin samlade han denna natt ihop alla själar som dött under året för att visa dem vägen till sitt nya rike. Därefter tändes brasor och man sjöng ramsor för att skydda de dödas själar mot onda andar. Man trodde att spöken, häxor och annat ”oknytt” var extra aktiva under den natten. Fast ord som spöken och häxor användes inte då såklart men jag skriver det så att det blir lättare att förstå. Halloweenkvällen var inte bara fylld av döda andar, spöken, häxor osv. Det var dessutom en magisk natt då det mesta var möjligt. Man trodde till exempel att just denna natt så var det möjligt att se in i framtiden.

Bus eller godis?

På Irland, liksom på många andra ställen, trodde man att småfolket utsatte människorna för små spratt och olika skämt och man började då själva ställa till med 301423halloweenolika rackartyg till sina vänner och ovänner för att sen kunna skylla på småfolket. Så urholkade man rovor som man satte ljus i, och man offrade till andevärlden och till gudarna för att få beskydd och klädde ut sig till skrämmande figurer. Så seden att springa ”bus eller godis” är faktiskt inte ett helt amerikanskt påhitt som man skulle kunna tro. Som hela grejen med halloween så kommer även detta från den irländska landsbygden. På grund av fattigdom så tog man vara på all magi och skrock som fanns i halloween-seden. Man klädde ut sig i hemska kostymer och knackade på dörren och tiggde mat i utbyte mot beskydd mot onda makter. Fick man ingen mat så spelade man människorna i det huset något elakt spratt. Sånt här händer ju även idag. Vet att vår granne en gång fick toapapper inlindad runt sin veranda på grund av att han inte gav något godis…

En liten krydda i den grå vardagen

lovisaVi människor är olika och jag vet att inte alla gillar detta med ”bus eller godis”, men jag för min del tycker att det är en liten krydda i den grå vardagen. Det är ju ändå bara en gång om året. Jag vet att det är många som tycker att det är hemskt att barnen ska gå omkring och tigga. Men ärligt. Det finns värre saker ett barn kan göra. På samma gång tycker jag att det är lite företagsamt av barnen att våga göra bus eller godis. Det ligger ju dock lite jobb bakom det hela. Så tycker jag. Andra kanske tänker annorlunda. Min egen lilla häxunge älskar att få klä ut sig till något sött och läskigt. Halloween har väl numera på sätt och vis blivit barnens högtid, och vilket barn tycker inte om att klä ut sig och hänge sig till lite rollspel. Det handlar inte enbart om att gå runt och tigga godis. Det är faktiskt kul att få klä ut sig också. Att få klä ut sig till läskiga monster, häxor, prinsessor, spöken och annat kul.unicef_544fd2309606ee310fd84751 Förresten vem gör inte det? Alla har vi väl ett litet barn inom oss? Dessutom så har en ny halloweentrend börjat i USA och det är att barnen samlar in pengar till Unicef i stället för att tigga godis. Och det är ju en bra trend tycker jag. Så tog alltså irländare med sig seden till USA på 1800-talet, och sen utvecklades högtiden sakta men säkert till hur den är idag, rovorna byttes ut mot pumpor eftersom det passade amerikanska klimatet bättre. Till Sverige kom traditionen ordentligt under 90 – talet och jag föll för den direkt. Jag älskar pumpor, gula, gröna, oranga, glada, sura, hemska, läskiga osv. Det kan låta fånigt men jag blir alldeles varm inombords när jag håller i en pumpa och blir helt galen när jag ser dem, och jag kan inte förklara varför. Som ni förstår så älskar jag Halloween också och det är väl egentligen därifrån min kärlek till pumporna kommer, å det kan jag väl tacka min kära mor för.

Pumpan kom till vår familj för att stanna

För typ hundra år sen, eller ja det känns i alla fall så, när mina grabbar var små, då hade min mor och far köpt en riktigt storpumpa2_544fd288e087c324615c72a8 pumpa till oss. Min mamma älskade traditioner och tog vara på det så fort hon fick chansen. På den tiden var inte Halloween så utbrett i Sverige, detta var någon gång i mitten av 90-talet. Jag tror att det var under denna tid som Halloween började introduceras här i gamla Svedala. Vissa var helt chockade över alla dessa hemska spökerier som drabbade vårt land i slutet av oktober. Vissa älskade det. Min mamma var överförtjust och jag stod på hennes sida. Äntligen en ljusglimt under denna mörka tid på året. I alla fall, både jag och mina två söner tittade storögt på när min far bar in den enorma pumpan in till oss och ställde den på köksbordet med en duns. Jag tror inte vi någonsin sett en liknande pumpa på riktigt. Vi blev helt eld och lågor över detta enorma orangea fruktklot. Mamma sa att vi kunde rita ögon och mun på den. Mamma visste det mesta. Sen så ritade grabbarna läskiga ögon och tänder på dem, vi fattade inte då att man skulle gröpa ur den och skära ut ett ansikte på den…hahaha. Vi var helt lyriska. Sen så satte vi stolta ut den på trappan och beundrade vårt mästerverk. Vi kom alla överens om att vår pumpa var den absolut finaste vi sett. Tror nog att vi var ganska ensamma om att ha en pumpa på verandan på denna tid och det var väl då grannarna fick bevis på att vi var lite småtokiga.

Är pumpan en frukt?

Lite snabb fakta om pumpan:

–         Kommer ursprungligen från USA

–         Kom till Europa under 1500-talet

–         Är oftast runda och med orange färg (men det finns andra varianter)

–         Innehåller c-vitamin och går alldeles utmärkt att äta och god att använda i soppor och pajer.

–        Pumpa har använts i flera tusen år av indianerna i Nordamerika till matlagning och prydnader.

–         Tillhör gurkväxter, alltså är den inte en frukt utan en grönsak.

–         Världens största pumpa vägde ca 1054 kilo, 2014 i Tyskland

Förresten den största pumpan som funnits är nog i Sverige ändå, fast den är gjort av plåt eller något. Härom året fixade man nämligen Globen till en Halloweenpumpa. Coooolt tycker jag. Läs mera här: Världens största pumpa. I nästa inlägg ska jag berätta lite om hur traditionen om Jack kom till, ni vet den där lyktgubben. Välkommen åter och upplev lite av min Halloweenfeeling.

pumpa_natt_655pxl

Jack the Globe

Ha en trevlig Halloween/Samhain

Puss & kram Lilitha Hex

Igen, men ändå inte…

Jag är tillfälligtvis sjukskriven. Inte för att jag mår dåligt i själen och så, utan för att jag har så ont överallt i min kropp. Jag håller på att ta reda på varför och är under utredning. Så därför är jag inte och jobbar. Ska möta några väl valda människor här framöver. En kurator, en sjukgymnast och en specialläkare. För att min kropp inte orkar längre. Jag känner mig både sliten och trött. Alltså den här tröttheten och energilösheten står mig upp över öronen. Jag har även problem med min sömn. Kan aldrig riktigt komma till ro. Jag har ju den eländiga sovmaskinen på mig. Och då äter jag faktiskt avslappnande medicin för att min sömn ska stabiliseras och det hjälper även mig att inte känna av min sovmaskin när jag ska somna in. Men det fungerar sådär. Jag vaknar och kan inte somna om. Sovmaskinen skaver och pyser. Jag är lite av en orolig själ. Och det är något som jag levt med sen jag var yngre. Jag har gått på KBT och till viss mån har jag lugnat ner mig lite. Men om man ska se sanningen är det nog så att jag får leva med denna oro tills jag ligger där med näsan i vädret. Och på något vis har jag förlikat mig med den tanken. Vissa saker går inte att ändra på fullt ut och då är det bättre att komma till insikt om hur det ligger till. Jag får lära mig att leva med det helt enkelt. Och det har jag väl på sätt och vis gjort.

Jag äter psykofarmaka och jag vet att många tycker att det är dumt. Och jag har kommit till den punkten i livet då jag inser att jag nog kommer behöva det resten av mitt liv. Och det är inget jag motstrider. Jag behöver mina tabletter sen så får andra tycka vad dem vill om det. Min hjärna är skadad av utbrändhet, ibland sker det tyvärr signalfel. Då måste det rättas till på ett eller annat sätt. Jag är numera relativt bra kompis med min hjärna och har lärt mig hur den fungerar. Jag gör inget stort om det. Jag har liksom lärt mig att gilla läget. Efter alla mina djupdykningar  i mitt inre, efter alla mina möten med mina demoner, så vet jag, eller har lärt mig hur min hjärna beter sig vid olika situationer. Jag ser det inte som ett stort problem längre utan det är små besvärligheter som jag måste lösa när de väl dyker upp. Inga konstigheter. Så jag behöver mina tabletter. För att tänka rationellt. Jag har försökt utan. Många gånger. Och det fungerar inte för mig. Jag blev knäpp inombords. Mina tankar tog över sundhet och logik. Så efter ett moget övervägande har jag nu valt att det är så det får vara. Jag tar mina tabletter. Jag orkar inte gå och vara vettskrämd för allt. Nu är jag bara lite vettskrämd för allt…haha. Ränderna går aldrig helt ur. Så nu har jag släppt mitt inre. Jag mår helt ok där inne.  Ränderna är ok. Jag mår bra. Jag är stark. Jag är lycklig. Det är det yttre jag måste jobba mera på.

Hela jag borde vara i en sophink…

Det mest ultimata skulle ju vara att vara fri från tabletterna tycker någon. Men å andra sidan vore det bra att hålla sig borta från alkohol, socker, salt och skräpmat också. Ja, egentligen borde jag inte köra bil heller för alla avgaser som  förstör vår luft. Jag borde inte nyttja flygplan, mobil och mikrovågsugn osv. Man ska inte sola, äta kött, bära päls eller skinn, man ska inte använda plastbunkar och inte dricka saften Fun light, man ska inte använda fluortandkräm och jag vet inte allt man inte ska göra. Det är såååå himla mycket som man inte borde göra. Men jag gör allt detta med två undantag, och det är att jag aldrig skulle bära päls eller skinn. Och jag har mer och mer gått över till veganska hygienprodukter och make up. Men annars så gör jag allt det där som man inte borde. Bör jag skämmas för det? Nä. Jag tror inte det. Det är om mig och mitt liv det handlar om. I slutändan är det jag som bestämmer vilka val jag vill göra. Det är jag själv som får ta konsekvenserna. Fast visst önskar jag att jag borde göra bättre val emellanåt.

Ja, tänker många: Det är därför som hennes kropp är så trött och sliten. Hennes kropp är ju helt förgiftad… Och vem vet, det kanske är så, eller så är det inte så. Det kommer jag nog aldrig få reda på. Däremot så är detta något som jag funderar mycket på. Jag är en njutningsmänniska med svag karaktär när det gäller godsaker som man både kan äta och dricka. Erkänner. Fast jag har mina hälsosamma perioder emellanåt. Men så faller jag tillbaka. Jag är väl som en slags periodare. Man kan väl säga att jag börjar mitt hälsosammare liv varje eviga måndag. I bland blir jag uppriktigt trött på mig själv…haha. Förresten. Satt och tittade på ett program där Kim Anderzon blev intervjuad om sin obotliga cancer. Och då säger hon där mitt i allting något liknande: Att visst är det konstigt att jag som levt så hälsosamt med mat och yoga skulle råka ut för den här djävulska sjukdomen. Fast hon sa det ända på ett positivt sätt. Kim försökte verkligen se allt ur en positivt synvinkel. Hon dog i cancer 2014 och blev 71 år. Så visst är det lite orättvist kan man tycka. Och hon nämner flera andra hälsomänniskor som också råkat ut för olika obotliga sjukdomar. Visst är det märkligt? Det jag tänker på är att man kan aldrig riktigt kan veta hur det kommer sluta hur man än lever och är. Sen så kan jag också tycka och förstå att det är viktigt hur man lever, är och äter. Det är klart det är viktigt att vara hälsosam. Såklart är det så. Så måste det väl ändå vara om man räknar det procentuellt. Eller är det så att det kanske redan är bestämt hur vi ska dö, hur vi än lever och är?

Drömma kan man väl alltid göra…

Oj, vad jag snöade in på det där nu då. Vad jag vill komma fram till, även om det inte verkar så, att jag nu försöker att vara lite hälsosammare igen, så att inte hjärtat och hjärnan tar allt för mycket stryk. Jag vet inte om det kommer hjälpa. Men för att orka leva hälsosammare måste jag på något vis tanka energi. För som det är nu orkar jag ingenting. Och det är väl lite av mitt problem. Jag orkar inte riktig vara så hälsosam som jag vill. Jag önskar jag kunde åka på en hälsoresa i en vecka. Bara för att komma igång. Känner verkligen att jag skulle behöva det. En framtida dröm? Men det är svindyrt att åka på sånt. Tänk om man kunde vinna lite pengar. Ja, så tänker väl de flesta. Snabba och enkla lösningar. Helst gratis…haha. Jag vet. Inget är helt gratis. Jag får prata lite med universum om det där. Fråga om vilken plan de har för mig egentligen. Jag är redo att lyssna fullt ut! Jaja, de här kan man ju sitta och fundera på tills man blir ännu mera förvirrad än man är.

Kortet högst upp är jag och min yngsta dotter när vi skulle på hennes balett i dag. Det bara slank med i blogginlägget då jag tycker så mycket om det kortet. Det visar lycka. Vi två under ett paraply. Bara därför tog jag med kortet. Jag är en stolt mamma till två vackra döttrar. Men den äldsta dottern är svårare att bli fotograferad med. 

Puss & Kram Lilitha Hex

Det blir nog bra i slutändan

Jag är hemma och sjukskriven i ett par veckor. Och jag kommer inte att gå in på all skit jag går och drar på. Kan bara säga att jag har typ ont i hela kroppen. När jag sitter, går och ligger. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör. Det gör ont! Jag käkar tabletter varje dag och jag måste säga att jag börjar att bli riktigt trött på det. Man känner sig som en riktigt tablettmissbrukare. Men nu är jag hemma och sjukskriven och har inte tagit något smärtstillande tabletter på ett par dagar. Tänkte att jag skulle rensa ur kroppen lite. Och då blir konsekvensen att man har ont. Jäkligt ont! Men jag ska försöka att härda ut så gott det går nu när jag bara behöver vara hemma. Och då får man göra saker så att man glömmer bort att man har ont som att småstäda och fixa lite. Jag måste ju röra på mig. Men jag har även suttit och gjort armband. Behöver jag ens nämna smärtan som blir när man har suttit i soffan i en längre stund. Men just när jag sitter gör det inte så ont. Men när jag reser mig… För det är så det är. Går jag för mycket, då gör det ont. Och sitter jag för mycket, då gör det ont. Jag försöker hitta en balans i detta, men det går sådär. Någon kanske känner igen sig? Ska få kontakt med ett smärtteam, det ser jag fram emot. En läkare, kurator och sjukgymnast. Det blir nog bra i slutändan. Men jag tror kuratorn kommer fly när hon ser mig…

Att skydda sina celler är viktigt

Förresten. I går hade jag en vän hemma som mätte hur mycket antioxidanter jag har i min kropp. Jag har ingen koll alls på sånt här. Antioxidanterna skyddar våra celler och som även skyddar oss mot massa olika sjukdomar. Och som ni förstår så hade jag allt för låg halt av antioxidanter. Kroppen försöker själv balansera och skapa de kroppsegna antioxidanter som behövs för att binda de fria radikalerna, alltså det som anses skapa de sjukdomar som antioxidanterna motverkar i vår kropp. Men ibland så klarar dem inte av det och kroppen kommer ur balans. Som min. Jag håller på att sakta men säker ta död på min kropp. Mitt tempel. Så vid kroppslig obalans, som jag har, kan de fria radikalerna skapa sjukdomar i kroppen som till exempel cancer. Denna djävulska sjukdom. Men även sjukdomar som diabetes, hjärtsjukdomar, inflammationer osv… Och det blir ju inte bättre av att man sover dåligt, stressar, röker, dricker för mycket alkohol osv. Ja, ni får googla vidare om ni vill veta lite mera grundligt om det här. Känner inte att jag är speciellt vetenskapligt utvecklad när det gäller sånt här. Men intressant är det. Och jag förstår att all min smärta kan ha med detta att göra. Så nu ska jag göra bot på detta.  Så nu ska jag tänka på vad vi ställer på vårt matbord. Det kommer att bli mycket frukt och grönt framöver. Jag kommer alltså att duka fram massor av antioxidanter. Jordgubbar, blåbär, broccoli, morötter och andra nyttigheter. Jag måste se till att skydda mina stackars celler.

Min styrka är min bästa vän

Nu när jag mår bra i psyket så är det dags att ta itu med kropp och hälsa. För det måste jag ändå berätta. Att så bra som jag mår inombords just nu har jag aldrig gjort. Jag har aldrig varit så stark inombords som jag är nu. Jag trivs med mitt liv och mina val som jag gör. Jag trivs med mitt jobb även om det är allt för stressigt ibland. Visst finns det lite att jobba på, men än tänker jag inte lägga näsan i vädret. Därför kommer jag nu att ägna mig mycket åt att må bra i kroppen. Jag måste gå ner i vikt. Där är jag i riktig obalans just nu. Och kanske många av mina krämpor försvinner när det sker. För nu jäklar brinner det i faggorna. Men jag kommer göra det på mitt sätt och i min takt. Ingen stress. Jag måste ha tålamod. Och det är en del av mig som jag måste jobba på. Mitt tålamod. Jag vill ju att allt händer på en gång, helst redan igår. Men det kommer bli bra det här. Jag har tillit till universums plan med mig. 

Mina magiska armband

Så tillbaka till mina armband. Det är ett perfekt tillfälle för mig att stressa ner. Både på ett fysiskt och psykiskt sätt. För när jag sätter mig och pysslar med det så försvinner tid och rum. Jag älskar att göra mina armband. Och såklart så mår jag inte sämre av att det är häxarmband som jag gör. Det är symboler av pentagram, katter, kvastar, kittlar, häxhattar, månar. mm. på armbanden. Detta är en del av min magiska värld. Och det ligger smyckesdelar över hela vardagsrummet när jag håller på. Och om jag hade haft en skorsten så hade det flimrat ut massor av magiska färger ur den…hihi. Som det gör ur feernas hus i Törnrosa. Hur det än är så lägger jag in massor av kärlek, kraft och magi när jag gör mina armband. Och det tar sin lilla tid att trixa till de små berlockerna. Och mina tummar tar lite stryk också. Jag berättade ju att jag har ont i hela kroppen, så även i tummarna. Det är väl artros som spökar antar jag. Men det är ett kärt besvär. Och som med allt så får jag göra det i lagom doser. Det är väl förövrigt mina armband som håller mig kvar i andligheten. Det kreativa inom mig är en stor del av mig. En stor del som jag inte riktigt hinner med när jag jobbar heltid som lärare. Men det handlar väl om prioriteringar som med allting. Och det är det jag behöver komma underfund med? Hur ska mina prioriteringar se ut här framöver? 

Förresten, nu ljög lite här ovan, Det är inte bara armbanden som håller liv i min andlighet. Jag har faktiskt gått ett år på en prästinneutbildning med Lola Korpstjärna i spetsen. Och jag kan numera titulera mig som en Frejas dotter. Nu har jag startat mitt andra år. Men mer om det en annan gång. Dessutom håller jag på att skriva på en handbok för nya häxor, hur man på ett enkelt sätt kan locka fram häxan inom sig. Men vi får se hur det blir med den. Tiden räcker inte till. Hjälp! Måste prioritera…

Puss & Kram Lilitha Hex

Spöken i Gamla Stan…

Vandringen går vidare från Södermalm in till Gamla Stan. Där bland trånga gränder och spöklika gator är det inte konstigt att man känner av spökerier när mörkret faller på. Så var det i alla fall för mig när jag var där och gick. Och man undrar hur många osaliga själar som svävar omkring där i Gamla Stan. Om man stannar och lyssnar kan man höra små stilla viskningar från svunna tider. Och har man tur, eller otur, kan man se svartmunkar som springer över vid Tyska stallplanen. Det sägs även att det spökar i hörnhuset vid Själagårdsgatan 1. Ni får googla på de adresserna jag skriver om. Gatunamnet tros komma från Själagården, som var ett hem för gamla och sjuka under  1420 – talet. Själagården finansierades på gåvor från de bättre ställda så att de skulle få salighet i sin själ. På kvällar och nätter är det inte ovanligt att du kan höra både suckar och kvidanden från huset. Och ibland så ekar hemska skratt så att det isar i  ryggraden…

Lasse Lucidor

Det var även i Gamla Stan som den kända trubaduren Lasse Lucidor blev mördad en augustikväll 1674 på grund av en obesvarad skål. Folk var visst lättkränkta på den tiden också. Lucidor finns där nu som en osalig ande och söker efter frid. Stackarn blev dessutom begravd i en i en omärkt fattiggrav, men å andra sidan har han fått en minnessten som finns på Maria Magdalena kyrkogård. Not so bad.

Axel Von Fersen

Sen så har vi ju vålnaden efter Axel Von Fersen som spökar, och  hans blodiga vålnad vandrar rastlöst omkring i en kammare på Stora Nygatan 1. Denne vackra yngling som hade en kärlekshistoria med den franska drottningen Marie-Antoinette. Få kärlekshistorier har varit så omtalade och gett så mycket upphov till så många rykten som den mellan adelsmannen Axel von Fersen och Marie-Antoinette. Folket gillade inte honom. Han var rik, divig och dryg. Han blev ihjälslagen mitt bland folket på ett väldigt brutalt sätt den 20 juni 1810, och detta räknas till ett av historiens brutalaste våldsbrott. Så efter det så kallas han för Axel von Färsen…haha. Nej, jag bara skojade…han kallades INTE så. Det var ett väldigt dumt skämt.

Välkommen till Helvetet.

Man kan även besöka självaste helvetet när man är i Gamla Stan. I alla fall om man ska tro gamla sägner. Fram tills 1885 kallades den delen av Prästgatan som ligger norr om Storkyrkobrinken för Helvetet eller för Helvetesgränd. Detta berodde på att man förr i tiden trodde att det som låg norr om kyrkan blev en ohelig viloplats för de dödas själar. Det var även vid denna plats som bödelns stuga låg. Och bödeln var nog lika med helvetet. Bödeln var vanligen en dödsdömd person som fick leva mot att han arbetade som bödel. Kul jobb liksom. Han fick normalt också stadens märke inbränt och båda öronen avskurna för att inte kunna smita från sina uppgifter.

Gideon, Stockholms äldsta spöke

Och till sist så har vi ju Gideon, Stockholms äldsta spöke. Gideon är en svartmunk som drunknade på 800-talet när han skulle hjälpa sinordensbroder att kristna de vilda vikingarna på Birka. Det kan inte ha varit lätt. Men å andra sidan så kom han aldrig fram till Birka. Hans skepp förliste och hans stackars kropp spolades upp på land. Så på Birger Jarls Torg 5, där Kommerskollegiums byggnad står idag, befinner sig hans osaliga ande. Man kan möta honom nattetid i labyrinterna av korridorer, rum och medeltida källarvalv i den gamla byggnaden. Man går där och känner att någon går bakom en, men när man tittar efter så finns ingen där…spoooky. Och när saker och ting försvinner så skyller man på Gideon. Jag vill också ha ett spöke att skylla på. Som det är nu så skyller alla på mig fort något försvinner…

Det spökar på Södermalm…

Jag vet inte hur det är med er, men alltid när jag går på gator eller i gränder som det sägs spöka i, eller om jag bara får en ”spooky feeling”, så hör jag liksom spökmusik i öronen…haha. Men det är väl min fantasi som leker med mina sinnen. För min fantasi är det inget fel på. Just nu är det ju lite inne att vara i spökhus eller gå på spökvandring. Och såklart har jag gjort båda sakerna. Jag älskar spökerier! Bilden här ovan har dock inget med spökerierna på Södermalm att göra…

Det är synd att spökerier man hittar och läser om mestadels handlar om forna tider. Vet några som har träffat spöken i sina egna hem, ja, jag skriver spöken, men ni vet, andar, gengångare, döda själar osv…ja, kärt barn har många namn. Men tillbaka till det väsentliga. Det är väldigt intressant att läsa eller lyssna på andras spökberättelser/upplevelser. Speciellt nutida spökerier. Jag har varit både på Frammegården och gått spökvandring både här och där. Ett ställe som jag gillar är Södermalm/Stockholm. Jag har alltid haft en speciell känsla när jag går där. För att inte prata om Katarina församling där häxprocessen ägde rum under 1600-talet. Men den här gången är det inte häxerier jag vill berätta om. Nä, nu handlar det om spökerier. Den här tiden på året är jag väldigt hängiven spökerier. Och nu tänkte jag berätta lite om några spökerier som ägt rum på Södermalm. Mycket inspiration har jag fått från boken ”Stockholms spökhus”, skriven av Stig Linnell. En bok jag förövrigt älskar att bläddra i.

Jag vet inte om ni känner till Emanuel Swedenborg, (1688 – 1772), en berömd vetenskapsman som hamnade i en kris, funderade på livet och såg nånting mer bortom vetenskapen. Han blev lite av en mystiker. Han hade en trädgård på söder, vid Hornsgatan. Andra vetenskapsmän förlöjligade honom och när han senare började att få kontakt med ”andra sidan”, så blev han andeskådaren dit folk vallfärdade för att få hjälp med att få skåda in i sin framtid, eller för att få hjälp att hitta borttappade ting. Så när det är månljusa kvällar och om du av någon anledning är ute och går längs Hornsgatan, så passa på att titta till lite extra vid gatunummer 45, så kan det hända att du kommer att se hur Emanuel vandrar omkring i sin ståtliga trädgård och funderar över livets mysterier. Trädgården finns ju inte heller kvar men. Som tur är så är han visst ett vänligt spöke…..har jag hört.

Vid Södermannagatan 10, låg det förr ett trähus, som nu har flyttats till Skansen. Men på 20-talet berättades det om en vit skepnad som visade sig däroch skrämde folk. Förmodligen så skrämdes den nog inte på flit…Vem vet, den kanske inte visste att den var ett spöke. På söder låg också Södra Barnbördshuset, Södra BB . En osalig kvinnogestalt som skymtar förbi på avdelning 7. Sjukhuset byggdes i början av seklet och där finns historien om en barnmorska som efter en komplicerad förlossnig tog sitt liv i sin tjänstebostad som låg på avdelningen. Efter den svåra förlossning så dog både mamma och barn, något som hon kände stor skuld över och därför gick och hängde sig i sitt rum. 

Sen dess finns det berättelser om viskande ljud, frasande kjoltyg och smygande fotsteg. Och personalen som jobbade där fick påhälsning från en kvinna utan ansikte. En del säger att hon gick genom väggar. Idag ligger delar av Maria beroendecentrum där, och vi får väl hoppas att de får vara ifred… Kan nämnas att de gamla sjukhussalarna nu för tiden används som personalutbildning om dagarna, men aldrig på nätterna…

Sen så har vi ju spöket på Skanskvarn, vid Gullmarsplan. Från början var det alltså en väderkvarnen och som lades ner 1882. Kvarnen står kvar där än i dag, men nyttjas numera som restaurang, som jag dessvärre inte besökt än, men som jag planerat att göra väldigt länge. I alla fall. Det spökar där och spöket som heter Linda, var en stark och kraftig mjölnerska, och som av misstag, (?), råkade ”tappa” en tung säck över sin man som dog på direkten. Och sen dess sägs det att hon fylld med sorg, eller skuld(?) går och sörjer sin man, släpande på sina mjölksäckar. (Ja, nånstans där i mellan har hon väl själv gått och dött på nåt vis). Men hon är ett vänligt spöke som inte vill någon levande varelse illa.

                                                        
                                                                   

Till sist en spökramsa

Han kan vara lååååång,
han kan vara kort.
Han kan vara liten,
han kan vara stor.
Långt där nere ett spöke bor.
Men är han farlig?
Nej nej nej,
han vill bara säga: HEJ!

Så nu vet vi det…spöken är inte farliga.

Puss & Kram Lilitha Hex

Att jag aldrig lär mig…

Mitt liv har på något vis börjat ta slut. Fast på ett annat sätt håller det på i fullt ös. Man brukar säga att det ena utesluter inte det andra. Men när det gäller mig så är det inte så. Det ena uteslutar det andra. Det är liksom antingen eller. I alla fall som livet ser ut nu. Jag jobbar fulltid som lärare. Att jobba som lärare är otroligt kul tycker jag. Och jag älskar min klass och min arbetsplats. Jag älskar mina kollegor och jag älskar min chef/rektorn. Jag älskar att jobba med barn. De ger så otroligt mycket inspiration emellanåt. Många goda skratt och möten sker. Men där finns också många olika livsöden. Sorg. Pappersarbete. Möten. Detta tar all min kraft ifrån mig. Jag orkar inte annat än att vara lärare. Och knappt det. Frågan är om jag ens är en bra lärare i nuläget? Känner mig lite avskärmat från verkligheten. Avskärmad från livet.

För jag är sån, att när jag gör något som jag brinner för, då ger jag 100 % och mer. Jag menar, det är ju trots allt mitt yrke som jag får lön för. Jag är en del av ett samhälle där man ska göra rätt för sig. Och jag lovar att jag gör allt i min makt att barnen ska få det så bra som möjligt. Både socialt och kunskapsmässigt. Det blir ett stort lass att bära. Större än jag orkar bära. Men det är sån jag är. Jag kan liksom inte skärma av mig. Mina sköldar fälls aldrig upp eller ner och jag står helt blottad. Jag tar in mer än jag hinner att bearbeta. Tillbringaren fyllts på mer och mer och nu står bara vattnet och rinner över. Vilket slöseri!

Mitt andra liv håller på att sina bort. Mitt andra liv. Mitt andliga liv. Ni vet, det där livet i mitt skymningsland. Det liv som är en så stor bit inom mig. Ni vet där jag kan sitta för mig själv och göra magiska ljus och armband. Där jag kan sitta och skriva om magiska tips och häxerier. Där jag kan vara helt den jag är utan krav och måsten. Men allt mer sällan hinner jag att vara där. Och likt Avalons dimmor håller det på att försvinna från mig, där mitt framför ögonen. Där är alltmer en dimma som inte skingrar sig längre. Var är mitt skymningsland, mitt eget Avalon?

Magin håller på att blekna…

Mitt liv håller på att koka som en häxkittel med bubblande gift, med belladonna, med spikklubba för att långsamt avsluta någons liv. Hokus! Pokus! Min kittel innehåller snabbmat, dålig sömn, stress, ingen egentid, ingen träning, övervikt, sömnapné, högt blodtryck, värk, hjärtklappning. Jag inser det. Jag håller långsamt på att avsluta mitt eget liv. Jag är som en tickande bomb. Vilken dålig soppa jag håller på att göra.

Jag hinner inte med att leva. Att skratta. Att andas. Jag känner hur allt är på väg att gå åt helvete. Jag gråter inombords när jag tänker på att jag är på väg dit igen. Till helvetet. Men jag orkar snart inte mer. Fast jag trivs, fast jag vill, fast jag försöker, fast jag är stark! Jag undrar hur alla andra gör? Hur orkar dem? Hur hinner dem? Jag är inget undantag. Jag är inte unik. Jag gör inte mera än andra. Ändå känner jag att något är fel. Stickningar i huden. Viskningar. Jag är fel. Samhället är fel. Ja, vem ska jag skylla på? På mig, på samhället? Kanske på mina val jag gjort och gör. Jag har själv valt mitt liv på något vis. Men jag tänkte inte på de konsekvenser som blir av de val jag gjort i livet. I alla fall inte när jag var yngre. Vem pratade om konsekvenstänk på den tiden då jag växte upp? Det är dags att börja tänka på det nu! Nu när det nästan är försent. Gör det viktigaste först, prioritera!  Vad är ens viktigast? Jag, familjen, barnen. Men fungerar det verkligen i praktiken?

Vad är viktigast? Att leva i någorlunda harmoni med mindre pengar, eller i ett stort kaos med mera pengar? Ja, det valet skulle kunna vara enkelt att svara på tycker någon. Men är svaret så enkelt? Det är skillnad på att ha en dröm och sen i verkligheten kunna förverkliga den. För riktigt så enkelt är det inte. Jag vet av egen erfarenhet. Jag har försökt. Det gick sådär. Jag menar, allting kostar. Och det kostar mycket. Det finns inget boende som är speciellt billigt numera om man inte vill bo i en grotta i skogen. Och i ärlighetens namn är det inget för mig. Och så höga krav har jag inte. Jag bor inte speciellt flott. Har inga dyrare vanor. Men saker och ting kostar. Men det är inte däri mitt lilla dilemma är. Mitt dilemma är att jag inte hinner med att leva det liv jag önskar jag hade. Det jag så länge strävat efter. Någonstans har jag prioriterat fel. Igen. Vad hände liksom…

Lever jag det liv jag önskar?

Jag vet ju att när tiden för pensionering kommer så blir det inte mycket kvar av pengarna. Ändå så är jag inte speciellt orolig för den tiden. Vem vet, man kanske inte ens lever då så varför oroa sig. Men jag ska ärligt säga att jag längtar tills den dagen om jag nu skulle leva då. Vilket jag såklart förmodligen gör. Men det är några år kvar för mig. Jag måste ta ett beslut om mitt liv. Tiden börjar bli knapp. Jag är inte 20 år längre. Åldern tar ut sin rätt. Krämporna gör sig påminda. Klockan tickar. Jag vet att man inte kan få allt man önskar. Det skulle vara orealistiskt. Lite svinn får man räkna med. Men man kan försöka att komma en bit på vägen. Men jag känner mig velig i mitt beslut. Ensam. Lever jag det liv som jag önskar? Handen på hjärtat! Nej, det gör jag inte. Jag lever i en del av livet som jag önskar. Men den delen har kommit att ta för stor plats i mitt liv. Den sanna och innersta önskningen har börjat fallera. Balansen håller på att tippa över. Och snart ligger jag där i en hög och försöker att kravla mig upp igen. Att jag aldrig lär mig…

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Drömmar om döden

”Jag satt i en bil med min familj. En grupp med människor kommer varav en av killarna har en pistol i handen. Han siktar och skjuter och träffar just mig. Jag hör bara skottet, en bedövande smäll. Så blir allt tyst… Tiden liksom stannar. Men jag känner det direkt. Jag har blivit träffad. Jag vet att jag tänker i drömmen, att nu dör jag nog. Jag kommer dö! Jag blir förvånad över att jag inte känner någon smärta. Det känns behagligt på något vis. Så det är så här det känns att dö, man känner ingenting. Jag känner hur jag långsamt och fridfullt domnar bort, försvinner, för att sakta vakna upp ur drömmen.”

När jag vaknade upp ur drömmen log jag för mig själv och tänkte att det där var ju inte så farligt. Egentligen var det en ganska härlig känsla. Sleeping-Beauty-fantasy-17437684-968-864Fridfullt, tyst och harmoniskt. Varför drömmer jag att jag dör? Kanske för att mitt undermedvetna ville tala om för mig att jag inte skulle vara rädd för döden. Drömmarna talar ju till oss, så det gäller att lära sig att tolka dem. Förresten jag är egentligen inte rädd för själva döden, utan mera sättet jag kommer att dö på. Jag drömde något annat liknande, men då var det en stor giftorm som bet mig, men exakt samma känsla. Att man sakta domnar bort, fridfull och harmoniskt för att sen vakna upp i sängen och känna sig lättad. Jag har funderat mycket över dessa drömmar och har tolkat det som att drömmen vill berätta för mig att det inte är så hemskt att dö i alla fall. Att den dagen det händer så glider jag bara in i dödens rike som i en drömvärld. Och att det förmodligen är mycket värre för de nära och kära. Ni som har följt mig och min förra blogg vet ju att jag har levt med mycket stark dödsångest i många år. Döden har varit både min vän och fiende. Och jag har kämpat mig igenom många av dödens kyliga salar. Men det är en annan historia.

Som sagt, drömmarna berättar om det liv DU lever och kanske inte döden står för samma sak för dig i din dröm. Döden är ett avslut på ett eller annat sätt. Så om någon dör i din dröm, betyder det inte att någon dör på riktigt, om du inte är sanndrömmare förstås, (hjälp), men det tar vi inte nu. Att någon dör är mera en fingervisning om att en person, eller en känsla är på väg att försvinna ur ditt liv. Alltså symboliserar döden i en dröm olika förvandlingsfaser i livet ungefär som kort nummer 13, döden, i tarotleken. Ibland måste något få ett slut för att kunna påbörjas på nytt. Och ett avslut kan ha många olika ansikten.

Vad som dock är viktigt är att man tolkar sin dröm utifrån sig själv. Hur mår man när man vaknar? Känner du dig stark eller känner du dig svag? Är du glad eller ledsen? Detta är en fingervisning om vad drömmen vill säga dig. Ingen kan komma och tolka dina drömmar om de inte får ha ett samtal med dig. Du är den som kan ditt liv bäst. Att tolka drömmar är heller inte ett sätt att spå eller att se in i framtiden. Drömtolkning är mera ett underfundigt sätt att kunna hjälpa dig att hantera vardagsproblem, eller djupare livsfrågor. Men som sagt, det är du som är bäst på att tolka dina drömmar för det är du som vet hur ditt liv ser ut, och det som är hemskt för dig kan vara gott för någon annan. Som i mina drömmar om döden. Jag kände en befrielse när jag dog. Hur kan det vara befriande att dö? Ja, om man känner mig eller pratar med mig är det förstås mycket enklare att förstå varför det är så.

Drömskola

dreams_110014765Jag jobbar mycket med mina drömmar. Jag har för en tid sedan gått en kurs,  ”Drömskolan”, en fantastisk kurs av Agneta Oreheim. Man drömmer i genomsnitt ca 130 000 drömmar under sin livstid. Vissa drömmar minns vi tydligt och vissa drömmar minns vi inte alls. Och varje natt tar vi oss igenom ca 4 – 6 drömmar.  Så i princip drömmer vi ca 7 år av vårt liv om vi räknar på att bli ca 75 år. Det vore ju konstigt om drömmarna inte har någon större betydelse för oss, eller hur? Att tyda drömmar är något som vi alla borde ägna oss mera åt. Drömmarna talar till oss varje natt, och om vi bara lär oss att tolka dem så lär vi oss väldigt mycket om oss själva. Jag kan bara tala för mig själv, men det är otroligt vad det undermedvetna talar till oss utan att vi lyssnar. Jag har många gånger fått hjälp av mina drömmar. Svar på frågor och lösningar på problem som jag haft. Jag är själv svaret på mina drömmar. Jag har själv huvudrollen under nattens timmar. Jag vet,  för jag har varit med om det.

Men för att göra en liten drömtolkning. Om man till exempel drömmer om ett fordon så står oftast fordonet för dig själv, hur du tar dig fram i livet. Viktigt då är att se i vilken form fordonet är. Är det en skrotbil, ja, då mår du nog ganska så risigt, och om du har en snygg sportbil, jag då känner du dig nog mera levande. Detsamma gäller om man drömmer om ett hus. Huset är du djälv och hur din grundkänsla mår.  Är huset städat eller är det rörigt? jämför med dig själv så får du många svar på hur ditt liv ser ut. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Alltså, kvalitén på saker och ting i drömmen visar oftast kvalitén på hur du mår eller känner, eller på hur din livssituation ser ut just då.

Vi kan gå vidare med fordonet, så kan det även vara en vägvisning på vem som kör, oftast så är det den som kör som har kontroll. Är det du själv som kör, ja då är det du själv som har kontroll. Vilka har du omkring dig i fordonet, är det någon du känner? Vad betyder denna person för dig? Finns det okända personer i bilen? Vad står det okända för? Man kan plocka isär en dröm ganska så rejält om man vill. Men då är det bäst att man har en professionell drömtolkare vid sin sida.

Så bli vän med dina drömmar och låt dem berätta saker om dig, för dig. Ett litet tips om du vill minnas dina drömmar så är ju en anteckningsbok bra att ha bredvid dig vid sängen och att skriva upp vad du drömt om direkt när du vaknar. Många gånger har det varit så att när jag vaknat så minns jag drömmen exakt, men inte orkat skriva just då, och sen ett par timmar efteråt minns jag knappt vad jag drömde om. Visst är det märkligt? Och väldigt irriterande tycker jag. Så ta vara på dina drömmar direkt när du vaknar och vårda dem ömt. Det är ditt liv det handlar om.

Att påverka drömmar på magiskt sätt

Nu kan jag ju inte låta bli att blanda in lite magi här också. För självklart kan du med enkla knep skapa dina egna drömmar. Många naturliga hjälpmedel till att drömma kan du hitta i din egen kryddhylla. Eller med fördel köpas i en affär nära dig. Här är några enkla tips:

  • Om du vill ha fredliga och avkopplande drömmar, placera en bukett av jasmin bredvid din säng.
  • Om du vill ha beskydd i dina drömmar och när du sover, häng gråbo vid dörren för att hindra att ondska ska komma över din tröskel.
  • Om du behöver lära dig något i en dröm, placera ett lagerblad under kudden och be om kunskap.
  • Om du bara vill ha trevliga drömmar, använd dig av en påse lavendel. Avkopplande.
  • Ställ en bukett med kaprifoler i ditt sovrum. Kaprifolens hänförande doft ger goda och tydliga drömmar.
  • Rölleka skyddar dig från förtrollning ifrån drömmarnas land och håller dina mardrömmar borta. Lägg en tygpåse med rölleka under kudden, eller drick en kopp rölleka-the innan sängdags. (Tänk på att rölleka är en giftig ört så dosera med måtta)
  • Om du lägger blad från Rölleka på vartdera ögat så får du vackra drömmar.
  • Videbark skyddar dig också mot mardrömmar. Det jagar även bort nattens onda makter och ger dig en god sömn.
  • Om du vill skicka en psykisk dröm till en kär vän, så blås frön från toppen av en maskros i hans eller hennes riktning och projicera din önskan, sedan gå raka vägen och sov.
  • Ringblomman ger dig spirituella och tydliga drömmar. Om du vill att dina drömmar ska gå i uppfyllelse så lägg en bukett med ringblommor under din säng. Säg din önskan högt, och den ska komma till dig.

Mitt drömarbete fortsätter…

Puss å kram/Lilitha Hex