För länge sen när jag var runt 15-16 år så hände det ofta, när jag sov, eller när jag var på väg att vakna, att jag hamnade i ett slags förlamningstillstånd. Jag kunde inte riktigt vakna. Hur jag än försökte, kunde jag inte vakna.

Jag ska försöka att kort förklara hur det är och känns. Det känns som man är vaken fast man inte kan röra på sig, helskumt och vansinnigt obehagligt. Oftast upplever man att det finns någon i ens närhet, men man kan inte riktigt se vem det är. Man försöker och kämpar febrilt för att vakna och till slut så vaknar man helt uttröttad. Det här hände mig ofta och till slut blev jag nästan rädd för att somna. Detta kom och gick under många år och jag undrade förstås vad det var som hände med mig. Ja, ja jag har alltid varit lite nervig och konstig och ibland trodde jag att jag hade något fel i hjärnan. Jag och min hjärna alltså… Men så några år efteråt, av en händelse, fick jag en bok i mina händer. En gammal lärare till mig, Agneta Uppman, hade kommit ut med en bok som hette Ut ur kroppen.  Jag hade ingen aning om vad astrala resor var innan jag köpte denna bok. Så av en händelse hade jag ovetande köpt en bok som handlade om just det där konstiga som jag varit med om under så många år. Liiiiite lustigt var det tycker jag. Jag blev ju förstås väldigt överraskad när jag såg vad boken handlade om. Där satt jag med en bok där man beskrev det jag hade varit med om så länge. Äntligen fick jag svar på vad det var som hände med mig. Äntligen fick jag ett namn på eländet. Det fanns flera som jag, jag var inte en Alien.

Att inte kunna röra på sig är väldigt skrämmande

Det fanns alltså ett namn på det förlamningstillstånd som jag hamnade i, och det var sömnparalys, eller även kallad för sömnförlamning. Alltså ett tillstånd som händer när man är på väg att somna eller vakna upp. Rent vetenskapligt sett är detta inget konstigt med detta. Under REM-sömnen stänger hjärnan av de flesta av kroppens viljestyrda muskler för att man inte ska kunna röra på sig när man drömmer. Men vid sömnparalys stängs,av någon anledning, muskelkontrollen av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken. Det är som att kroppen helt enkelt somnar före hjärnan.  Detta upplevs förstås som väldigt obehagligt. Man kan även få hallucinationer under en sömnparalys som gör att det känns som rena skräckfilmen när man hamnar i detta tillstånd. Hallucinationen kan bestå av att någon rör sig i rummet eller är vid sängen och betraktar dig samtidigt som du inte kan se efter vem eller vad det är för att du inte kan röra på dig. Du kan inte vrida på huvudet hur mycket du än försöker. Detta upplevs förstås som väldigt obehagligt och i många fall grips man av panik. Av egen erfarenhet vet jag att detta är otroligt jobbigt. Det är som att man har fastnat i sin egen kropp. Det är många som upplever det här. Att vissa upplever detta mera än andra beror på hur känslig man är för detta fenomen, men man har sett ett samband hos personer som är under stor psykisk stress och sömnparalys. Nog om det. Tilbaka till boken.

Jag blev rädd för att somna

Det här var ju helt otroligt. I och med boken lärde jag mig faktiskt hur man kunde hantera dessa förlamningstillstånd, så kallad sömnparalys, och vips så vändes något väldigt skrämmande till en väldigt underbar upplevelse. Jag lärde mig hur man skulle slappna av och liksom vältra sig ur kroppen när man hamnade i förlamningen, typ vrida sig åt sidan. Kändes som om man skulle ramla ut ur sängen men istället för att falla ner på golvet, flyger man upp i taken. Ja, så var/är det för mig i alla fall. Jag lärde mig att kontrollera mitt förlamningstillstånd och kunde helt plötsligt flyga. Ja, jag vet att det här låter helt flummigt om man inte själv har upplevt det. Men att ligga där och känna sig alldeles förlamad är en fruktansvärd ångest och jag vet att jag många gånger greps av nästan dödlig panik. Jag blev rädd för att somna. Men så lärde jag mig hur man skulle göra för att kunna flyga. Och en helt ny värld öppnade sig för mig. Detta fenomen kallas även för ut-ur-kroppen-upplevelser, eller förkortas som UKU. 

Vetenskapen vill ha det till att UKU bara är illusioner, medan andra vill ha det till rena andliga upplevelser. “Strunt the same”, vad det är. För mig är det är det en otrolig upplevelse som inte går att jämföra med mycket. Att kunna flyga, flyga igenom väggar och dörrar är ju helt fantastiskt tycker jag. Man är dessutom nästan medveten om allt som händer när man är i tillståndet. Det känns verkligen som det är på riktigt. Man kan styra vad man vill göra liksom. Det är på riktigt. Det jag också kan tycka är lite häftigt med UKU, är att man liksom kan styra sina tankar och händelser. Allt ser oftast ut som det gör i verkligheten. Inte alltid, men oftast. Man kan själv bestämma vad man vill göra och vart man vill flyga osv. Ja, min man skrattar också åt mig när jag berättar detta och brukar kalla mig för stålmannen, jättekul. Men det är verkligen en underbar frihetskänsla att kunna flyga och nog känner jag mig som stålmannen alltid.

Jag tänker här bjuda på berättelser som kommer från min drömbok. För som tur är skrev jag ned alla mina flygturer. Här är två av dem

Ur filmen Guldkompassen

 
Utdrag 1 från min “drömbok”. Lördagen den 5 november 1994

Nu var det dags igen. Äntligen. Min man skulle iväg å jobba på en båt så jag skjutsade honom till båten i morse. Eftersom det blev lite sent i går kväll så rusade jag upp i sängen för att sova. Då började jag att drömma lite konstigt. Jag hamnade i förlamningstillstånd hela tiden. Drömde att min man kom hem igen innan båten skulle fara. Men jag visste att jag drömde för jag bad min man att han skulle skaka om mig så att jag skulle vakna och komma ur förlamningstillståndet. Och han skakade mig och jag vaknade, (han var förstås inte där). Jag somnar om, blir förlamad och försöker att väcka mig själv flera gånger. Till slut så tänker jag att jag försöker väl att gå ur min kropp.

Jag börjar rulla mig ur sängen för att direkt flyga upp i taket. Jag blev alldeles lycklig och svävade direkt ner för trappan och njöt verkligen av att jag svävade, att jag kunde flyga. Det kändes som att jag hade full kontroll. Jag tänkte att jag skulle flyga ut genom fönstret i vardagsrummet, men nånting tog tag i mina ben och drog tillbaka mig till hallen. Då kom jag på att jag ville titta mig i spegeln och se om jag såg mig själv och det gjorde jag. Jag såg mig själv men ändå inte. Jag var mer osynlig, men med synliga konturer av mig.

Men jag ville verkligen ut och svävade mot dörren och försökte flyga genom den, men det gick inte. Så jag tänkta att då får jag väl låsa upp och öppna dörren själv. Sagt och gjort! Jag flög ut och det kändes helt fantastiskt. Jag var i extas. Jag kände att jag bara ville upp, upp. Och upp flög jag och kände mig obeskrivligt lycklig. Jag kände hur jag kom högre och högre upp och jag kände mig helt tillfredsställd och det vibrerade i hela kroppen. Så vaknade jag upp i min säng och kände mig helt omtumlad.

Utdrag 2 från min “drömbok”. Lördagen den 1 februari 1992

Det var på eftermiddagen när jag och min man, fast då var vi inte gifta, låg och dåsade. Jag hade varit uppe en sväng för att dricka nåt för att sen gå och lägga mig igen. Jag somnade in. Då kände jag hur kroppen blev alldeles tung och konstig och jag tänkte, Shit! Nu händer det igen och jag som ligger innerst i sängen mot väggen. Jag blev alldeles förlamad och det kändes väldigt jobbigt, men jag kämpade på och rullade till slut ur min fysiska kropp och vältrade mig ner ur sängen. Och med ett dovt plask ramlade jag rakt ner i golvet, (Aj) och jag kämpade mig verkligen upp på alla fyra, tänk om nån skulle se mig. Det kändes trögt och i några sekunder trodde jag att jag hade ramlat ur sängen på riktigt och att jag kanske var vaken??? Men swiss!! Så vaknade jag upp i min vanliga kropp och låg i sängen igen.

Jag tänkte, Tusan också! Men skam den som ger sig så jag försökte igen och med bättre resultat denna gång. Som vanligt kände jag hur jag flög upp mot dörrposten. Jag tänkte genast att jag måste titta ner och se ifall jag låg i sängen… men som vanligt så låg jag inte där. Men däremot så såg jag min man ligga där och sova, och allt såg ut som vanligt i rummet. Lampan stod där bredvid sängen som den skulle. Jag kände att jag var på väg att vakna och på väg in i min fysiska kropp igen. Men jag ville inte det, jag ville ju flyga! Jag blev lite förvirrad ett tag… i vilket fall som helst så landade jag och hamnade upp och ner som en groda på rygg. Jag tänkte då att när jag snart vaknar upp så kommer jag att ligga som vanligt i sängen. Och så vaknade jag, och mycket riktigt så låg jag som vanligt i min säng igen med min man bredvid mig. Heltokigt men otroligt härligt.

Har ni varit med om liknande?

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Ceremoni inför Valborg/Beltane

(Hitta styrkan och kärleken inom dig)

Vad du behöver:

Ett ljus

En eldsäker skål/kittel (Ceremoniskål eller en grill)

Vit salvia

Några kraftiga träflisor

En skål med fruktsallad

En offerbägare

Dryck

Rosenblad

Hitta en fridfull plats ute, helst i skogen, men det går lika bra var som helst.

Tänd ditt ljus. Lägg träflisorna i ceremoniskålen.(Man kan även tända eld i sin grill eller göra en liten brasa). Ställ frukten och drycken på plats. Sätt dig ner och öppna din famn. Bjud in och välkomna Gudinnan. Berätta för henne vad du vill manifestera. Tänd på flisorna i ceremoniskålen så att de börjar brinna. Smula ner lite salvia över elden.

Säg:

”Lovad vare denna dag av Beltane

Välsignad vare du vackra Gudinna

Rena mitt sinne, kropp och själ

Rena mitt tempel och

Visa mig vägen till min inre sanning”

Ät nu av frukten tillsammans med Gudinnan och umgås och skåla med henne. Känn hennes starka närvaro i elden. Strö nu rosenbladen omkring dig och känn hur kärleken strålar ut från dig och upp till universum.

Säg:

”Välsignad vare det heliga förbund som manifesterar hela skapelsen”

Må det ske

Sitt ner en stund och bara var i nuet. Lyssna på elden som knastrar, om den inte har slocknat förstås. Då kan du tända upp en ny eld om du vill. Var närvarande och skriv upp allt som kommer till dig.

Lycka till!

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Resan mot livets slut och alltings början

Har precis läst ut boken, I kroppen min av Kristian Gidlund. En helt fantastisk bok som alla borde läsa någongång. Jag älskar boken. Alla ska vi en gång dö och det är det boken handlar om. Det ofrånkomliga. Slutet. Döden. På samma gång handlar boken väldigt mycket om att leva. Dödens grepp förstärker känslan av liv. Tänk att en bok om döden kan ge en människa så många tankar om livet. För det är precis så det är. Jag har verkligen insett hur lycklig man ska vara över att faktiskt få leva.  Att veta att man kan ringa eller träffa sina nära och kära nästan när man vill. Man kan planera inför framtiden. Sätta upp långsiktiga mål. För den som inte vet vem Kristian Gidlund är kan jag berätta att han är/var en kille från Dalarna och som fick en cancerdiagnos när han var 27 år. Han var även trummis i bandet Sugarplum Fairy. Hans liv blev plötsligt begränsat. Hans framtid försvann. Han fick reda på att han skulle dö inom kort. Han skulle dö före sina föräldrar och de barn han drömde om skulle aldrig få födas. Han skulle aldrig bli gammal, han skulle dö ung.

FUCK CANCER

När han fick cancer började han att blogga. Han döpte sin blogg till just, I kroppen min. Jag minns inte riktigt när jag fick upp ögonen för hans blogg. Men när jag väl hittade den fastnade jag för den direkt. Han skrev och lade fram orden på ett sätt som talade till mig. Som jag kunde ta till mig. Orden kom direkt ur hans hjärta. Han lade ord på de tankar som kom till honom, ur honom. Det bisarra. Sanningen. Hans blogg blev en bok, en berättelse som gör honom levande ytterligare ett tag. Mina tårar har runnit hejdlöst ner för kinden när jag läst hans bok men hans sinne för humor har gjort att jag även skrattat högt många gånger. Situationskomik är något som jag verkligen gillar. Men framför allt så berättar han om något som fascinerar mig väldigt mycket. Döden. Slutet vi alla kommer till. Han berättar hela vägen, från dagen han får sin diagnos tills den dagen han inte orkade mer. När han var framme vid livets slut. Han dog i ett krig. Ett krig som befann sig i hans egen kropp. Ett krig han inte kunde besegra. Jag har nyss fyllt 50 år och det liv som jag har, fick han aldrig chansen att få uppleva. Kristian dog i september 2013 några dagar innan han skulle fylla 30 år. 30 år. Jag har själv en son som fyller 29 år nu i augusti, jag vet inte vad jag skulle ta mig till om han skulle få caner, om han skulle dö. Orkar knappt tänka tanken. Min pappa dog också i cancer. Jag tänker på honom varje dag. Allt för många dör i cancer. Jag säger som många andra FUCK CANCER.

Vi människor är rädda att prata om döden. Inte alla, men väldigt många. Döden berör oss på ett sätt som vi inte kan ta på. Den skrämmer och den tär. Vi vet att vi alla skola den vägen vandra någongång framöver. Ändå vill vi helst inte prata om den. Vore det inte bättre att förlika sig med döden? Bli vän med den. Kanske vi skulle våga leva mera då? Leva det liv vi egentligen önskar? Kanske, kanske inte. Nu när jag har läst ut Kristians bok har jag blivit några känslor rikare. Man kan bli rik på olika vis. Att bli rik på pengar är visserligen väldigt bra men är ändock inte det ultimata. Rikedomar kan se ut på många sätt. Livet i sig är nog den största rikedomen vi människor har, även om det inte alltid känns så. Jag ska vara ärlig. När jag varit som mest trött, som mest deprimerad och sliten, har jag ibland önskat att jag skulle bli allvarligt sjuk. Att få hamna på sjukhus bara för att få ligga i sjukhussängen och vila. Att få vara i fred men ändå bli ompysslad. Att få maten till rummet och ligga där i sängen och äta utan att behöva diska efteråt. Jag har inte alls tänkt på vad den önskan egentligen skulle ha inneburit. Hur trångsynt och snäv den varit. Ibland tänker man inte längre än näsan når. Hur kan man överhuvudtaget önska att man ska bli allvarligt sjuk? Min läkare sa till mig att det är vanligare än man tror. Hemskt. Men egentligen är det ju inte allvarlig sjuk man vill bli. Man vill egentligen bara få vara i fred och vila. Bli ompysslad. Det lilla barnet inom en vill bli omhändertaget. Man vill slippa alla vardagsbestyr, krav och måsten. Man vill egentligen inte vara sjuk. Man vill egentligen bara komma bort. Det är en dum och obetänkt önskan.

Jag vill inte bli allvarligt sjuk. Jag vill inte dö…

Och nu har jag läst en bok där det beskrivs hur det verkligen är att vara allvarligt sjuk. Hur det känns i kroppen när den är på väg att brista. Hur hemskt det är att ligga på sjukhus och inte ha ett riktigt liv längre. Vilket helvete man lever i. Jag lovar, jag ska aldrig mera önska att jag vore sjuk. Aldrig mer. Jag ska i stället ta itu med de problem som gör att jag önskat så. Jag måste ta itu med de tankar som sänker mig så naivt och djupt. Jag måste ta itu med mitt liv. Jag lever ju. Jag ska inte dö. Inte än i alla fall. Jag borde vetat bättre. Nu gör jag det. Boken har gett mig en djupare insikt av livet. Respekt. Men såklart, jag önskade inte att jag skulle bli allvarligt sjuk på riktigt. Det var bara en fånig tanke som flög förbi mig när jag mådde som sämst. En tanke som kom då jag var i mitt eget mörker och stod närmare döden än jag brukade göra. Jag var i skymningslandet. Då kom de dumma och barnsliga tankarna. Men de flög snabbt förbi som en korp i mörka natten. Tack och lov. Hur det än är så ska man vara försiktig med vad man önskar. Jag vet det så väl.

Tänk att få reda på att man faktiskt ska dö inom en snar framtid. DÖ! Jag darrar av bara tanken. Kan man ens tänka sig hur det skulle vara? Svaret är enkelt. Nej. Tänk att vara medveten om att man kanske inte kommer att finnas till nästa sommar, nästa jul, nästa födelsedag osv?  Det måste vara fruktansvärt. Att veta att ens dagar är räknade. Att själv vara med att planera sin egen begravning, vilken musik som ska spelas och vilken kista man vill ha. Jag menar, att dö är inget jag tycker man ska behöva planera själv. Döden ska komma oförberett och begravningen ska planeras av de anhöriga, eller? Visst, jag erkänner. Jag har en musikmapp här hemma där jag har bestämt vilka låtar som ska spelas på min begravning när den stunden kommer. Men det är ändå inte samma sak. Jag menar. Jag har egentligen gjort denna mapp på grund av att det är musik som jag tycker väldigt mycket om, och som jag tycker skulle passa på min begravning någon gång i framtiden. Jag har ju inte valt dessa låtar för att jag måste eller på grund av att jag faktiskt vet att jag snart ska dö. Och visst kan man skriva sina sista önskningar i Vita arkivet, men det är ändå lite skillnad. Du måste inte göra det. Du gör det för att det är praktiskt för dina anhöriga när den dagen väl kommer.

Kan döden vara vacker? 

Jag kan ändå inte sluta att fascineras av döden. På samma gång som den är så ohyggligt sorglig är den ändå väldigt vacker på något vis. Vacker i sin sanna skepnad. Vad händer när vi dör? Blir det bara svart, eller hamnar vi i ljusets sken? Man undrar ju? Ingen vet egentligen. Var finns vi när vi tagit vårt sista andetag? Var tar vi vägen? Jag minns så väl när jag stod där vid min pappas kista. Där låg han stel, kall och såg väldigt annorlunda ut. Nästan som en mumie. Jag kände knappt igen min egen pappa. Han såg så liten och tunn ut. Jag minns hur han låg där alldeles orörlig i sin finkostym och i sina rutiga filt-tofflor. Jag såg teckningar som jag hade ritat när jag var liten och jag såg Värmlandstidningen som min bror nyss hade lagt vid pappas kalla hand. Jag minns hur jag lade min hand på pappas hjärta och kände hur kall och hård hans kropp var. Inget fanns kvar där inne. Han var borta. Jag undrade var han tagit vägen? Men tyst viskade jag att jag älskade honom. Jag vet att han hörde mina ord. Det var det sista jag sa till min pappa innan jag gick därifrån. Jag älskar dig pappa. Sen gick jag. Och känslan som infann sig när jag såg hur begravningsentreprenören åkte iväg med pappas kista var oerhört jobbigt, ofattbart. En del av mig ville springa ut och stoppa bilen bara för att få se pappa en sista gång. Jag vet inte, kanske min själ gjorde det, men min jordliga kropp satt stilla kvar och tittade länge efter begravningsbilen. Bilen försvann och pappa var borta för alltid. Tomheten i mitt hjärta var total. Sakta föll ett stillsamt regn ner för mina bleka kinder.

Efter begravningen hade vi en minnesstund, och en gemenskap av sällan skådat slag uppenbarade sig. Jag upplevde något otroligt vackert tillsammans med mina två bröder. Det var en otrolig innerlig känsla. Kärlek. En overklig stund i livet som stärkte banden ytterligare. Vi kommer från samma källa. Samma ursprung. Vi var ungar från samma säd. Utan den skulle vi inte sitta där. Utan den skulle vi inte ha varandra. Vi skrattade och vi grät på samma gång. Vi mindes vår älskade pappa. Och i den stunden var pappa mer levande än han någonsin varit. Då i den stunden var döden vacker.

När jag sitter här och skriver känner jag hur någon smeker i mitt hår. Jag känner en stilla vind. Det är sent och nattens svarta vingar kallar…

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Lövjerskans kök, kurs i örtmagi, måndag 1

I går var jag på örtkurs, Lövjerskans kök, med Ulrika Jäger. Det var verkligen kul att få träffa henne, denna härliga värmlandstös, på riktigt. Alltså jag tycker det är så spännande med våra egna svenska örter som vi har omkring oss. Och lövjeri handlar just om att jobba med örter och dess substans. Lövjeri är ett mycket gammalt fornnordiskt ord som kommer av isländskans lyf, lif, och som ursprungligen betyder läkemedel. Även magiska läsningar, alltså trolldom, kallades också för lövjeri. Under åren 1597-1720 kunde människor i Sverige bli åtalade för att ha utövat lövjeri eller trolldom. Lövjerska är ett gammalt ord för trollkvinna. Man kan väl säga att en lövjerska är en slags nutida naturpedagog. Ulrika har nu skapat nytt liv i henne igen. 

Jag har alltid varit intresseread av örter, och redan som liten använde jag mig av örter för att göra kaffe och gröt till mina låtsaskompisar och dockor. Säkert många som känner igen sig i det. Även nu när jag skapar mina magiska ljus använder jag mig av örter och kände då att jag ville lära mig mera rent praktiskt om hur man använder sig av örter, och historien bakom örterna. Många av våra läkemedel innehåller massor av naturens eget skafferi. Såklart att örter har magiska egenskaper. Sagt och gjort. I går tog jag kvasten och for till Blackeberg, eller ok, jag ska inte ljuga, jag tog bilen. Men visst låter det mer spännande om jag hade tagit kvasten? Väl framme mötte jag trevliga vänner. I en miljö av Gudinnor och Diser fick jag möjligheten att praktisera lite hokus pokus. Kul att göra det tillsammans med andra på bortaplan. Jag kände mig som ett barn på nytt. Jag tycker vi tar fram barnet inom oss alldeles för sällan. Vi fick göra nässelolja, AJ! Jag har fortfarande känningar efter att ha bränt mig på nässlorna som vi fick plocka…haha. Fingertopparna är helt bortdomnade…på rikitgt alltså. Men det går väl över. Tror jag var den enda som brände mig. Jag är så himla klumpig ibland. Eller så är det för att jag blir så ivrig. Vi fick sen göra vår egen lilla burk med nässelolja som nu ska stå i 40 filosofiska dagar, ett begrepp som används inom Alkemin. Vet inte så mycket om det, men visst låter det vackert. 40 filosofiska dagar. 

Så fick vi så frön. Jag valde att så frön från Malört. Malörten är ju kraftigt beskyddande och kan med fördel användas som renande rökelse i stället för salvia. Så nu har jag en växt som jag måste försöka att sköta om. Måste erkänna att jag inte har speciellt gröna fingrar. Får väl be min lilla häxunge om hjälp. Tack och lov är månen i växande. Det är alltid enklast att sätta frön under denna månfas. Jag ser verkligen fram emot nästa gång vi ska träffas för lite mera örtahäng. Även om jag redan vet mycket om örter vill jag helt klart lära mig mera!

Väl hemma efter en trevlig kväll och lång bilkörning satte jag mig ner hemma i soffan för att där upptäcka att jag hade haft min tunika ut och in hela kvällen…hahaha. Undrar om någon märkte det? 

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Skogsmor Kerstin, Ulrika Lövjerskan, Kent och Raakel

Det kanske är som Mark Twain sa: Det är hatten som gör häxan…

Häxhatten är något som är ett måste när man är en häxa. Eller måste och måste. Men nog är det väl så att vi är ganska förtjusta i häxhattar. Jag personligen älskar dem. Häxhatten är en ganska ny skapelse på det sätt vi använder den i dag. Ni vet den där karaktäriska spetsiga hatten med ett brett brätte på. Vissa tror dessa hattar kommer från häxprocessen, när en dömd kvinna råkade bära en sådan hatt. Själva spetsen eller konformen på hatten sägs symbolisera kontakten med den kosmiska energin, ungefär som pyramiderna sägs göra. Har läst någon stans att hatten blev ett mode som fanns på landsbygden och inte i själva städerna. Någon såg detta och målade av den dömda kvinna och så det blev en slags nidbild av dessa läkekunniga trollkvinnor. Så fick det bli och därmed blev bilden av kvinnan i sin spetsiga hatt och som flög iväg på kvasten en symbol av en ond kvinna som höll ihop med satan själv. I dag bär vi dem för att hedra de stackar kvinnor, och män, som blev oskyldigt dömda och hamnade i bålet.

Men det finns även berättelser om att man redan på bronsåldern hittat konade huvudbonader, så vem vet när det hela började egentligen. Strunt samma. De är vackra att se på tycker jag. Här nedanför har ni några vakra skapelser som ni kan kika på. Finns att köpa lite här och där på nätet. Jag har länkat till några. 

Maskeradhattar

Du kan förstås köpa häxhattar på buttericks.se. Bland annat en Harry Potter-hatt om du vill ha en sådan. Eller en i sammet och stjärnor på. 

Eller häxhattar med råttor och spindelnät eller en häxhatt med ett spänne på. Finns massor av billiga varianter på partykungen.se. 

Vanliga häxhattar från  CCCPrimitive

Här en rolig häxhatt med ansikte på från lazydayzlucy

Varför inte en liten häxhatt till din bebis…hihi. Från PoshPatterns

Flera häxhattar till bebisar från BabaMoon  och Monarchdancer

Här är massor av underbara hattar från HandiCraftKate. Jag bara älskar att titta på dessa bilder och vackra häxhattar.

Vår svenska häxa Rosie Björkman i en egengjord häxhatt. Hon har kurser där man kan göra sin egen häxhatt. De är otroligt vackra att se på. Hoppas göra min egen här framöver. Ska nog samla ihop ett gäng med tjejer i sommar. www.jolandadentredje.nu/skolan.html

   .

Eller om du vill ha en rikitgt enkel variant på häxhatt, finns det ett diadem från Cutiepatootiedesignz Ganska praktiskt då den är i ett litet mindra format. Jag har en egen som jag köpte på h&m och hade på mig senaste nyårsafton i stället för den traditionelle partyhatten. 

Häxhattar i sammet från ShannonDockeryBakos

Ja, här var ett urplock av några häxhattar som jag gillar. Det finns säkert en 100-tals till att välja på. Skriv gärna och berätta om ni hittar flera som säljer eller skapar seriösa häxhattar. Alltså inga i plast och nylon. Nej, nu ska jag gå och förbereda mig för lite örtmagi. Ska nämligen på Löjverskans kök i kväll. Det ska bli mycket spännande. Jag berättar mera om detta i morgon. Ha nu alla en underbar dag/afton/kväll.

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Jag håller på att skriva en bok. Den handlar om min resa tillsammans med min bästa vän och fiende – döden. Min dödsångest. Men även vägen ut ur eländet. Det är där jag är nu på väg ut ur skymningen. Men gryningen tvekar lite. Tänkte här ge er ett utdrag ur boken. Jag vill gärna berätta om det, få ur mig tankar. Så de som vill ha rolig och underhållande läsning kan stanna här. Och någon magi kommer inte heller att beskrivas i detta inlägg. Ingenting är så omagiskt som dödsångest. För nu blir det tunga rader. Livet är tungt i bland på olika sätt och vis. Jag väljer att lägga upp en text jag skrev för ca 1 år sen, då jag var mitt i en djup depression. Det var under en tid då jag i frågasatte allt som hade med mig själv att göra. Jag analyserade och försökte förstå vad som hände inom mig. Saker jag än i dag undersöker. Jag ville också att andra skulle förstå. I dag är jag på väg ur min svacka. Tror jag. Men än är skuggorna med mig och gäckar mig i mellanåt. Jag brukar stanna till och försöka att blåsa bort dem. Men en skugga är envis som attan. Om du själv lider av dödsångest eller har varit med om det på när håll, vet du exakt vad jag skriver om. Om du inte har det kan det vara väldigt svårt att förstå. Nu blir det lite lång text. Läs om du orkar. Håll till godo. 

Text ur min kommande bok, HÄXHJÄRTA

Dag 13, ur resten av mitt liv på jorden. Dödsångest

Första gången när jag gick in i den berömda väggen i oktober 2010 var det för att jag trodde att jag skulle dö. Jag fick panikattacker som kom att utvecklas till ren och skär dödsångest. Dödsångest, ja vad är det egentligen? Vad innebär det att leva med det? Jag kan bara svara för mig själv. Men efter att ha levt med kraftig dödsångest i flera år, anser jag mig lite som en expert på ämnet. Det är sorgligt och lustigt på samma gång. Tänk jag som aldrig varit rädd för döden förut, utan sett den som en naturlig del i livet. Men så hände något. Sakta var det något som kom krypande och smygande in i min kropp. När det hela började har jag inte en aning om, kanske redan när jag föddes. Men någonting hände som gjorde att min hjärna började lura min egen kropp. Den sa till mig att vid minsta lilla tryck i huvudet, i hjärtat, benet, ögat osv, så skulle jag dö. Mina inre flyktinsikter reagerade. Jag gjorde mig alltid redo för att jag skulle dö. När jag mådde som sämst trodde jag att jag skulle dö hela tiden, natt som dag, för inte ens på nätterna hade jag frid. Det var en plåga att gå och lägga sig. Det var en plåga att somna och en plåga att vara vaken. Jag var så rädd för att dö, så att jag slutade att leva. Jag blev till en tom, ihålig och grå figur som höll på att förintas. Visst låter det fånigt? Att lida av dödsångest är att kämpa mot döden, fast man inte är döende. Men man tror det, så intensivt, att det blir till ens egen sanning. Spelar ingen roll vad alla säger, eller vad som står i böckerna. När dödstankarna kommer så är det kört, och de förnuftiga tankarna existerar inte längre. Man är så säker på att ens sista stund är kommen så att man bryr sig inte  om något annat just då. Det är blodigt allvar. Och alltid överlever man. Ibland kan jag sitta och skratta åt mig själv och mina konstiga inbillningar. Skrattet har blivit ett av mina bästa vapen mot dödsångesten. Min väg till att överleva. Det är tufft att börja leva igen efter att ha varit “döende” i flera år. För så verklig har min dödsångest varit. Jag har gått sida vid sida med döden, skrikit åt den, darrat av den, gråtit med den, försökt att fly ifrån den, talat med den. Jag har till och med känt dödens kalla hand på min oroliga kind. Jag har varit så långt och djupt ner i mina dödstankar att jag nästan gett upp av bara tanken av att hamna i detta helvete igen. Det fanns stunder då jag bara ville dö på riktigt. Men jag lyckades gräva mig upp ur jorden, och började se ljuset komma tillbaka till mig. Jag övervann min egen rädsla. Och när jag tittar på mina fingrar kan jag ändå urskilja jord under mina rena naglar. Minnena går aldrig ur

Jag var sjukskriven i ca 8 månader. Jag mådde fortfarande dåligt när jag började arbetsträna några timmar om dagen under sommaren. Därefter började jag jobba några timmar för att sen gå upp helt i min ordinarie tid. Jag måste säga, så här i efterhand att jag är förvånad över att jag började jobba så fort som jag gjorde. För om man tänker på hur djupt ner i avgrunden jag varit, hur många år jag egentligen varit ”sjuk”, borde jag fått chansen att återhämta mig lite längre. Ge mig lite tid för återhämtning. Men vi lever inte i den tidsåldern då vi kan tänka på vår själ och kropp. Man tvingas bli frisk och försäkringskassan sätter tiden på hur lång tid vi behöver på oss för att bli friska. Återhämtning? Ja, vad är det? Nej, pang! bom! Och in i karusellen igen. Klart jag inte menar att man ska gå hemma och dra benen efter sig hur länge som helst. Men när det var dags för återgång till arbetet fick inte jag vara med så mycket i den diskussionen. De bestämde över mitt huvud. Nu var jag frisk. Snacka om att bli utknuffad från ett stup. Varför var jag inte tuffare? Varför sa jag inte ifrån? Svaret är enkelt. Jag vågade inte. Det var så jag var då. Svag, feg och rädd. Kanske jag sluppit sitta här idag om jag varit lite tuffare och modigare och sagt hur det var. Att jag inte var riktigt redo. Försäkringskassan tyckte att det var dags för mig att återgå till jobbet utan att ta reda på hur jag mådde. Klantförsäkringskassan. Jag minns mötet jag var på där min chef, min läkare och försäkringskassan var med. Och när vi satt där och pratade om min tillbakagång blev min läkare och försäkringstjejen osams och började skrika till varandra. Och där satt jag mitt i grälet. Ni kan ju tänka er hur det kändes? Jag blev väldigt ledsen, kände mig övergiven och gick därifrån utan att säga ett ord. De märkte nog inte ens att jag gick. Chefen kom efter och tröstade mig. Men inte ett ord från min läkare och försäkringskassan efteråt. Tycker nog att det borde ha bett mig om ursäkt för vad som hände. Men icke. Dem gör väl aldrig något fel?

Dag 13, ur resten av mitt liv på jorden. Nu har jag hamnat i skuggorna som leder till mörkret igen. Men den här gången är dödsångesten mildare. Visst kommer känslan av rädsla inför att dö, men inte lika djupt och kraftigt som förra gången. Döden har bytt skepnad. Blivit mildare. Men visst finns den där bak i skuggorna och fladdrar och duttar på mig. Jag har lärt mig att hantera den bättre. Jag vet att man inte dör av dödsångest, att det är hjärnan som lurar mig. Den leder mig mot fel spår. Signalfel brukar jag kalla det. Jag brukar säga att jag lider av signalfel och att det gör att jag spårar ur ibland. Men en urspårning behöver inte sluta med döden. Jag måste intala mig detta när jag känner att det är på gång. Jag måste intala mig själv att jag inte kommer att dö. Hjärtat kommer inte att stanna, jag kommer inte få en stroke, jag kommer inte att kvävas. Jag överlever det här som jag gjorde förra gången. Eller? Tänk om det är allvar den här gången? Tänk om… Jo, eller nej. Tankarna trängs i min hjärna. Osunda tankar. Logiska tankar. De bråkar och kämpar. Det är mitt eget inre krig. Ett krig ingen märker av. Livet känns overkligt. Dunkelt. Måste komma ur detta mörka grepp. Måste söka. Finna. Lyssna. Jag måste lyssna på vad livet vill med mig. Men det är inte lätt när man känner sig som en suddig figur. Ständigt berusad av dödens famntag. Det är inte lätt när något håller i mina armar. Jag känner mig bakbunden. Fångad. 

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Fabian trivs i Stockholm

Vi har besök från Piteå här under helgen. Det är min mans kusinbarn, Fabian, han kommer egentligen från Österrike/Ungern men är och studerar till körledare uppe i Piteå. Men nu är han här och hälsar på och han ville gärna åka in till Stockholm. Lite lyckat var det då att det var “Körsbärsblommansdag” inne på Kungsträdgården i dag. Har ju sett massor av facebookbilden på vänner som står med/vid rosa blommor. Har faktiskt länge undrat var det är och var dem är. Men nu vet jag bättre. Och jäklar vad folk det var inne i city. Jisses. Jag blev alldeles yr när jag gick där. Men lite trevligt var det, trots att jag kände mig som en bonde där jag gick. Man har allt blivit lite mossig med åren. Det blir gärna så när man går och lallar i den vanliga vardagen dag ut och dag in. Man glömmer liksom bort att det finns en värld utanför Haninge….hahaha.

                                                               Mina vackra döttrar

Vi hade i alla fall tur med vädret, och fast det var kallt så sken solen vackert ovanför oss. Och vad måste man köpa om man är inne i city en sån här trevlig och solig dag. Glass förstås. Lovisa sprang till glasskisoken. Och visst var det gott med glass, men jag saknade helt plötsligt mössa och vantar när jag ätit upp glassen. Burr. Men det fick det väl vara värt.

Glass är gott

Och nu…

Vilka får mina magiska ljus? 

Här kommer vinnarna i min litta utlottning. Min man fick helt sonika säga två nummer mellan 1 och 44, i den ordning som kommentarer kommit in. Och de som kommer att få ett magiskt ljus är. Trumvirvel!

• ERIKA ERIKSSON
• CHRISTINA MIKKOLA JÄGHAMMAR

Grattis! Om ni skickar mig era adresser, kommer ni under veckan att få ett magiskt häxljus från mig. Och ni alla andra, tack för era fina kommentarer. Jag önskar jag kunde skicka ett ljus till er allihopa. Men en utlittning är en utlottning. Och jag lovar att jag kommer att ha flera utlottningar här framöver.

Nu blir det grillning och lite härligt kvällsmys här hos oss.

Ha nu alla en magisk lördag. Se till att äta gott, kramas, älska, mysa eller vad ni nu än väljer att göra.

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

De flesta som känner mig eller följer mig i livet vet att jag gör magiska häxljus. Och vad är då magiska häxljus? Ja, egentligen så är det bara vanliga ljus men som jag har lagt i lite affirmationer och örter i. Ni vet, vi häxor älskar ju örter…blink, blink. Och oftast när vi ska hålla på med sånadäringa ceremonier och ritualer vill vi gärna ha med lite ljus i bilden. Dels för att höja stämningen men också för att ljuset tillför en viktig del i det magiska arbetet. Ljus är en energi som vi omger oss av och som vi använder oss av i till exempel ljusmagi. Ljus ger oss även harmoni i tankarna. Ljusen värmer våra frusna själar. Man kan ha ljus i många olika färger. Att använda sig av ljus i olika färger ger effekter på magin man utför. Alla färger innehåller en viss energi och som förstärker till exempel en ritual. Ljus är magiska på många sätt och vis som när vi tänder ljus för att minnas de som lämnat oss, ljus på våra fördelsedagstårtor, eller när vi ska ha en romantisk middag. Ljus är magiska helt enkelt, sen är det upp till var och en hur man använder sig av ljusets magi.

UTLOTTNING! Vill du få ett magiskt häxljus?

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

Sitter här och drömmer mig bort till Avalons magiska land. Tänk att få åka till Glastonbury en dag. Till Glastonbury Goddess Temple. Jag vet att den dagen kommer. Tills dess får jag sitta här hemma och drömma om att skingra mina egna dimmor. Jag tänker köpa någon häxig klänning till sommaren. Den här gröna klänningen till höger vill jag verkligen ha. Jag bara älskar den. Ska bara gå ner typ 100 kilo först. Nej, jag skojar bara. Det räcker nog med 95 kilo. Men ärligt talat. Många av klänningarna som finns hos Holy Clothing har stora kvinnostorlekar så strunt samma hur mycket man väger. Det finns allt från small till 5X. Alltså, rikitgt big size om det skulle behövas.

En annan klänning jag också vill ha är den här svarta på bilden nedan. Den finns även i röd, lila, vit, grön, brun…och massor av andra färger. Visst är dem vackra? Har redan en svart klänning i detta märke och jag kan berätta att tyget och dess mönster är underbara. Nej, nu dags för lite kaffe. 

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex

För några år sen startade jag upp en häxgrupp på Facebook. Den fick namnet Häxor som delar med sig. Det var jag och min vän Cilla Fredholm som startade den 2011…tror jag, om jag inte minns fel. Cilla är tyvärr inte med längre men en dag kasnke hon återvänder. Jag kände att jag ville ha ett ställe där jag kunde utveckla mina ”häxiga sidor” lite mera. Jag ville ha ett ställe där man kunde kika in och dela med sig och ta del av andras kunskaper om häxerier och dylikt. Från början hade jag nog tänkt mig att det skulle vara en mera renodlad häxgrupp med enbart ritualer, ceremonier, recept osv. Men sakta och säkert har den övergått till att bli lite mera av en småputtrig häxsida med olika män och kvinnor som delar med sig av sina magiska liv på olika sätt. Märkte att det var så de flesta ville ha det. Och det känns helt ok för mig. En mötesplats för likasinnade vilken nivå man än kommit till i livet. En plats där ingen dömer ut någon för vad dem är. Där man kan tycka och tänka hur man vill bara man inte skadar någon eller något. Jag har under åren som gått förstås haft flera medadministratörer som hjälpt mig sköta gruppen. En av dem är min goda vän Lotta Everwidh. Hon hjälpte mig verkligen att bygga upp gruppen på ett fantastiskt sätt. Hon visade mig hur man skulle tänka och göra. Hon lärde mig hur man ska leda en större grupp. Det ska hon ha en stor eloge för. Hon gick dock vidare med andra projekt. Men oj vad hon lärde mig mycket. Att leda en Facebookgrupp är ingen dans på rosor.  Det är tack vare henne och hennes kunskaper som gör att jag orkar fortsätta leda min häxgrupp än i dag. För den tar mycket av min tid. Men det är ett kärt besvär. Men jag lovar att jag velat stänga ner gruppen den mååååånga gånger. Men nu vet jag bättre än att “hota” med sånt. Jag har förstått att jag har ett visst ansvar för dem som är medlemmar därinne. Då kan man inte stänga ner en grupp hur som helst.

Vissa kan bara inte hålla god ton

Jag trodde faktsikt inte att den skulle bli så stor utan att den skulle självdö på vägen. Men icke. Häxgruppen på Facebook växer och idag har den över 2200 härliga medlemmar. Visst är det kul? Men som sagt, det har inte alltid varit lätt att var administratör i en grupp med så många olika och kontroversiella människor. Häxerier är inget som lämnar någon oberörd. Och visst har jag fått lite skit över mig då och då. Ja, ibland har man inte varit värd vatten ens. Och vissa har minsann berättat för mig att jag verkligen suger som admin och utnytjar min roll till fullo. Jo, jag har nog varit satan själv ibland.  Och visst kan jag hålla med i viss grad. Jag kanske inte har varit så jäkla bra jämt. Jag kanske har varit värd att få höra det, fine. Men ibland är det sånt vi administratörer får ta helt enkelt. Jag har säkert trampat på några tår jag med, men det har aldrig varit meningen att göra någon illa på något vis. Jag har bara försökt att söka ordning. Även jag har haft mina mindre bra dagar. Men jag har utvecklats. Jag har lärt mig hantera saker på ett annat sätt nu. Jag är en stabilare admin i dag. Vad som är svårast i det hela är att inte ta det allt för personligt. Vissa kan verkligen vara vassa med tangenterna. AJ! Vissa tangenter har varit väldigt vassa. Jag har kommit på att det bästa är att luta sig mot reglerna som finns. Och att inte ta någons parti. Hålla sig neutral. Alla har vi rätt att tycka och tänka. Alla har vi rätt till vår egen åsikt. Och visst blir det högt i taket ibland. Det händer att medlemmarna vill slita håret av varandra emellanåt…hahaha. Swiss! Medlemmar försvinner lika fort som de kom in. Man behöver inte vara sams om allting, men man kan försöka hålla god ton i alla fall. Vissa klarar inte av det. Att hota och förtala människor bakom dataskärmen är något som återkommer med jämna mellanrum. Tack och lov är det sådana energier som går ur gruppen av sig själv, så kallad självrensning. Men oftast är vi sams och det flyter på bra i gruppen.

Men ni ska veta att jag har lärt mig mycket om människor under tiden i min häxgrupp, Oja, och jag kan nog säga att jag lärt mig mycket om mig själv också på vägen. Jag har många gånger fått både analyserat och rannsakat mig själv några gånger. Jag menar, Rom byggdes inte på en dag. Antar att Rom fortfarande är under bebyggelse. Det är inte lätt att vara en bra admin, och det har verkligen inte varit lätt att styra upp när vissa håller på att tjafsa och bråka alla gånger. Vissa kan verkligen inte respektera andras åsikter. Vissa kan vara otroligt trångsynta. Det är alltid någon som känner sig orättvist behandlad. Det som är viktig då är att vara konsekvent och hålla sig till reglerna. Det är A och O att kunna vila sina axlar på reglerna tycker jag. Kan låta okänsligt, men ibland är det dessvärre nödvändigt. Allt fungerar inte med ljus och kärlek om man säger så. Tack och lov sker detta väldigt sällan. Jag är väldigt fascinerad över hur vänliga och kärleksfulla medlemmarna är i gruppen. 

En magisk köp- och säljgrupp håller på att startas upp

Något som vi även håller heligt i gruppen är att vi inte spår och ger varandra avläsningar. Det finns massor av andra grupper som gör det. Det är skönt att kunna komma in i en spåfri zon där man inte behöver jobba så fort man öppnar sidan. Ni som spår vet hur galna folk kan bli när de vill bli spådda eller avlästa. Det fungerade helt enkelt inte och vi märkte att folk sökte in i gruppen för att enbart bli spådda. Gruppens fokus på häxerier försvann bland alla avläsningar som ville göras. Så det tog vi bort. Som sagt var. Skönt med en spåfri zon där tankar får flöda fritt och harmoniskt utan störande moment. Man vill vara ledig även som spåtant då och då. Nog om det. Nu håller jag som bäst på att starta upp en köp och säljsida på sidan om häxgruppen, med samma inriktning. Det ska bli spännande. Det är helt otroligt hur mycket magiskt och fint som skapas och som bara står eller ligger hemma och skräpar. Nu har man chansen att visa upp och sälja sina alster. Men än så ligger den bara på planeringsstadiet. 

Japp, det var lite om det.  

Puss & Kram ♥ Lilitha Hex