Mina fredagar…

Jag har valt att göra mina fredagar till den dagen då jag kan ägna mig åt saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det är då jag hinner ägna mig åt mina häxerier och andligt arbete. På samma gång ägnar jag mig åt min återhämtning. Det ger mig tillfälle att reflektera över mina dagar och mitt liv. Något som är viktigt för mig att göra för att jag ska fungera. Med övervikt, sömnapne, högt blodtryck och värk i kroppen är det en nödvändighet för mig att göra. Det är liksom en planering för mig för att kunna leva längre. Och det känns fantastiskt för mig att kunna göra detta nu. Och jag är på väg mot rätt håll. Har gått ner ca 5 kilo och midjemåttet har minskat rejält redan nu, men än är långt kvar tills jag nått min planerade målvikt. Men skam den som ger sig för jag har aldrig känt mig så motiverad som jag gör nu.

Ibland vill jag bara….

Visst, det finns vissa dagar som jag bara har lust att strunta i allt och bara åka och köpa 1000 kilo godis, en jättestor chokladtårta, 20 semlor, chips och dipp, 5 hamburgare på donken med pommes och massa med skagenröra…haha. Men icke, jag härdar ut. Visst, jag blir lite deppad ibland, men jag härdar ut! Men ärligt, jag hoppas jag aldrig kommer att jobba heltid igen. Men vi får se. Det blir förstås mindre med pengar i månaden, men pengar är inte allt. Och vad ska jag med pengar till om jag inte fixar att leva livet fullt ut. En tanke. En seriös tanke. Jag har planer. Jag har massor av planer. Men inte för många och inte för stora. Utan planer som passar just mig. Mina planer. Det är viktigt att man ser till att planerna man har inte är för stora. För då är risken att de aldrig blir av. Och om man tror på dem, om magkänslan säger att det är bra, så ge aldrig upp dem. 

Men dessa fredagar. Frejas fredagar. Dem är märkta numera. Och det är då jag vill ägna mig åt min kommande bok, min häxkurs, mina magiska ljus och armband. Yoga, mindfullness, meditation och reflektion. Såklart inte allt på en och samma gång. Men i små välplanerade portioner. Och på ett viss så att det blir till en slags terapi och vila på samma gång. Jag känner verkligen att jag behöver det. Min själ förtjänar detta. Min stressade hjärna förtjänar detta.

Och till helgen ska jag till stora staden och gå på min prästinneutbildning med Lola Korpstjärna. Freja NaturPrästinna i Gudinnans Tjänst. Ska bli underbart att få möta alla fina systrar igen. Nu i helgen ska vi träna på att hålla ceremonier. Och jag vet ännu inte vad jag ska göra? Typiskt mig. Har väl någon liten ide i huvudet om vad jag ska göra. Men ska fnura på detta under dagen. Ska även fixa lite inför min kommande brevkurs. En brevkurs där man kan locka fram häxan inom sig. Det ska verkligen bli kul. Och jag kan knappt vänta att få starta den i slutet av mars. Men det är lite att fixa med innan. Det är en gammal hederlig häxkurs som dimper ner hemma i brevlådan. Det är något som jag själv skulle uppskatta. Nu för tiden får man ju bara reklam och räkningar dit. Blä!

Snöceremoni…

I dag har jag även gjort en liten ceremoni ute på min altan. En snöceremoni för kärlek, överflöd och styrka. Att ge och få. Att få och ge. Att finna balansen. Jag har tänt ett vitt värmeljus och strött ut lite örter på ljuset och i snön. Lavendel, kanel, salvia och timjan.  Jag har även lagt en ros och en istapp vid ljuset. (Berättar i fall någon annan vill inspireras). Jag gillar verkligen att göra små ceremonier när det är snö. Kyla är ett så starkt element. Så beständigt. Och när jag stod där och blundade och pratade med universum kände jag hur snö föll på mig. Och när jag tittade upp såg jag hur det föll stora vackra snöflingar ner över min trädgård. Jag såg hur Skadi strödde ut sin vita och frostiga mantel. Det var en magisk känsla.

Hoppas ni får en underbar fredag med många kärleksfulla möten.

Puss & Kram 🖤 Lilitha Hex

Brevkurs – Vill du väcka upp häxan inom dig?

Vill du väcka upp häxan inom dig till liv? Då har jag en liten brevkurs som kanske kan passa just dig. Jag lever med den filosofin att vi alla har en liten häxa inom oss. Och då kan man ju fråga sig vad en liten häxa kan stå för. Jag anser att det är den där urkvinnliga kraften som vi har inom oss och som vi inte riktigt hinner eller tillåter oss att släppa fram. Att ta fram fram häxan inom sig handlar om att hitta sig själv och sina rötter. Att våga vara sig själv och lyssna på sin intuition. Att hitta sitt innersta väsen och utifrån det skapa sin egen skaparkraft och verklighet. Där har du magin, att tränga in i dig själv, in till ditt eget inre magiska rum. Och där kanske du hittar henne, din egen speciella häxa.
Kanske du känner dig annorlunda på något vis? Du har en dragning till naturen, en dragning till månen eller till örter? Kanske du har småfolk omkring dig? Kanske du är intressarad av hur tarotkort fungerar eller hur man enkelt kan tyda sina drömmar? Vilka verktyg behöver man och hur ska man komma igång med sina häxerier? Häxans historia? Jag kommer att berätta om några svenska historiska häxor som hamnade i bålet. Häxkursen kommer även att bestå av enkla ritualer du kan göra själv hemma. Det kommer att finnas recept och enklare örtlära. Vilka böcker som är bra att läsa Hur finner man sitt häxnamn? Osv… Även personliga funderingar och tankar kommer att finnas med. Och jag kommer att berätta om mig själv och vem jag är i första häxbrevet. Ja, det är lite av vad min häxkurs kommer att innehålla. Varje månad kommer du att få ett häxbrev i din brevlåda med en liten magisk gåva speciellt till dig. Den första gåvan blir lite extra då det är ett häxarband som blir som blir din välkomstgåva. I kursbrev 2 kommer ni få ett eget vägledande tarotkort som magisk gåva. I övriga häxbrev blir de magiska gåvorna hemligt än så länge.

När startar häxkursen?

Häxkursen kommer att starta i Marsmånad. I samma månad som jag själv föddes och då mitt eget häxhjärta började klappa, och till och med oktober, med uppehåll i juni och julimånad. I oktobers häxbrev blir det lite extra Halloweenfeeling. Varje häxbrev kostar 250 kr totalt och då är frakten på häxbrevet + den magiska gåvan inräknad. Brevet kan även sändas via mejl och kostar då 200 kronor och då ingår ingen magisk gåva. Dock får alla som väljer att gå kusen ett häxarmband som en välkomstgåva när kursavgiften är betald. Pris för hela brevkusen är: 1500 kr. (7 månader) . Via enbart mejl 1200 kr. När ni anmält ert intresse  så skickar jag info till er om betalning som sker via swish eller konto. Hela summan betalas på en och samma gång. Inga delbetalningar alltså! Ni anmäler er här i bloggen eller till lilitha@live.se. Skriv HÄXKURS som ämne.
Jag kommer även att starta en liten facebookgrupp för er som väljer att gå kursen så att ni kan dela med er av era tankar och funderingar. Denna grupp är bara för er häxmedlemmar och ingen grupp som jag kommer att leda och styra så länge alla håller en god ton till varandra. Gruppen kommer att vara hemlig. Om ni undrar något får ni förstås fråga mig eller pm:a, men jag kommer inte att vara aktiv där inne hela tiden. Det är ni som går brevkursen som äger gruppen. Det kommer heller inte ingå några läxor och inlämningar till mig. Det är en självständig kurs där personligt ansvar är den röda tråden. Men ni får gärna dela med er av era intryck i gruppen.

Det ska inte vara för komplicerat…

Detta är heller ingen djupgående eller avancerad kurs, utan en kurs där jag på ett enkelt sätt hjälper dig att komma igång med ditt häxarbete. Det får inte vara för komplicerat i början tycker jag. Och dert ska vara lätt att förstå utan en massa krångliga ord och beskrivningar. Jag har även gjort den till en häxkurs som kommer till din privata brevlåda, lite old time sådär. Jag tycker det känns mera gediget med ett vackert kompendium i handen att läsa och det är alltid trevligt att få en liten magisk gåva.
Om det är något mera ni undrar över så är det bara att skriva här i bloggen eller mejla mig lilitha@live.se. Skriv HÄXKURS så att jag ser vad mejlet handlar om.
Ha en fin dag och låt kärleken flöda.

Puss & Kram 🖤 Lilitha Hex

(Häxa som går 2:a året i Lola Korpstjärnas prästinneutbildning Frejas döttrar och söner)

i bland är jag inte så smal…


På riktigt! Jag har aldrig känt mig så motiverad som jag är just nu. Motiverad att gå ner i vikt. Jag har provat det mesta utan resultat. Jag har bantat, gymmat, provat 5.2 metoden, jag har svält mig, jag har spytt. Jag har ätit nutrilett och vi har haft viktväktarkassen här hemma. Allt detta och inget större resultat när det gäller min vikt. Snarare tvärtom! Det är sant. Och det där med att gymma är verkligen inte min grej. Personligen tycker jag att det är astråkigt. Visst, det går an att gå dit någon gång ibland, men att behöva göra det några gånger i veckan och i en längre tid får mig att bli alldeles matt. Och alltid när man är där så känner jag mig så otroligt obekväm. Alla står där i sina fina outfit och kör järnet. Och när jag har gått mina 30 minuter och är helt slut så nog står det någon bredvid mig och kör både fortare och längre tid än mig. Och det syns knapp att det har gymmat…..hahaha. Eller när jag var med på pilates så var jag typ yngst i gruppen, var tjockast och osmidigast. Ja, jag vet att de hade hållit på längre än mig. Men vissa var ju typ 75 år och äldre och var hur smidiga som helst liksom. Ja, man ska inte döma bokomslaget innan man vet innehålet…

Men jag tycker absolut inte det är fel att gå på gym, tvärtom. Jag önskar jag vore lite mera gymmig av mig. Vältränade kroppar är fräscht och fint. Men efter att ha varit medlem på gym ett flertal gånger och där jag betalat i flera månader utan att gå dit, har jag nu insett att det är helt enkelt inte är min grej. För jag har tränat och kämpat ska ni veta. Men jag har tröttnat och lagt av innan den där jäkla bindningstiden har gått ut. Erkänner. Jag är för omålmedveten och lat helt enkelt.  Men jag har tänkt som så att om jag binder mig i ett år så måste jag ju gå när jag betalar dyrt varje månad! Hahahaha….skulle inte tro det. Jäkligt dyrt har det blivit. Och inte speciellt smal har jag blivit. Nä, att gå på gym och svettas är inget för mig. Så får jag väl skylla mig själv att jag är tjock tycker någon. Men det är tusan inte så lätt att gå ner i vikt om man inte känner sig motiverad.

Är det mig dem tittar på? Tycker dem att jag är tjock?

Och sen en annan sak när det gäller min vikt. Jag är trött på att vara den där tjockaste överallt där jag kommer. Eller det känns som att jag är det. Är det någon mera än jag som kikar runt för att se om där finns någon annan överviktig på plats där du är? Visst är det hemskt? Men jag gör det automatiskt. Det går liksom på automatik. Det är så himla dumt och onödigt och tar mycket kraft och energi från saker och ting. Men jag gör det och är väldigt trött på att göra det. Och jag blir förstås överlycklig om jag hittar flera tjockisar. Då känner jag mig trygg på något vis. Pinsamt jag vet. Och det är inte så att jag tycker det är fult att vara tjock. Jag vet många vackra kraftiga kvinnor. Det hela handlar mera om mig. Och jag blir så himla trött på mig själv när jag är ute bland människor. Jag tror aldrig att jag duger, eller att folk ser ner på mig för att jag är kraftig. Och det värsta utav allt är att jag alltid känt så, även när jag var smal. Det har liksom fastnat i min hjärna någon gång på livets vandring. Jag minns faktiskt en gång när jag var ca 17 år och hade på mig en kjol som slutade strax ovanför knäna. Absolut ingen snäv kjol, utan den var lite klockad sådär. Då hör jag, när jag går där oskyldigt på Östra Torggatan i Karlstad, en kvinna i 40 -50 årsåldern som säger: Tänk att man har en så kort kjol till så tjocka ben! 

Jag minns det såväl. Och då ska ni vet att jag vägde ca 50 kilo! Men jag har alltid varit lite kort och kurvig om man säger så. Och visst hade jag inte världens smalaste ben. Men ändå. Hur tjocka ben kan man ha när man är 17 år och väger 50 kilo? Och hur kan man ens säga så högt när man går förbi någon? Jag minns att jag verkligen tog åt mig och blev ledsen. Och det sitter kvar därinne längst in i mig som ett dåligt minne. Det är konstigt med minnen. Ett sånt minne är visst svårt att glömma. Och så är det roliga saker som någon berättar och som man inte minns alls? Visst är det lite märkligt hur vi väljer att minnas. Eller det är väl hjärnan som väljer? Eller jag vet inte. Jag har i alla fall flera sådana dåliga minnen kvar inom mig. Men jag tänker inte trötta ut er med det nu. Men ord kan verkligen såra en för livet. Det är viktigt att vi tänker på det när vi talar med våra barn och ungdomar, hur vi i övrigt talar till varandra. Ellr hur vi talar om varandra. Det är så lätt att man slänger ur sig något som egentligen inte har någon betydelse, men som i andras öron kan få tråkiga konsekvenser som finns kvar inom en livet ut. Och då är kommentaren om mina tjocka ben inte speciellt grov. Och jag försåt verkligen inte syftet med att kvinnan sa som hon gjorde. Hon ville kanske att jag skulle höra. Tänk en kommentar som nog kvinnan glömt dagen efter hon sa det och som fortfarande gör sig påmind hos mig, 35 år senare.

Jag är inte så tjock som jag ser ut….

Jag brukar skämta med att säga, att jag är inte så tjock som det ser ut… Det är väl därför det är skönt att bli lite äldre. Kraven minskar lite och man blir inte lika påverkad av sociala medier på samma vis som de yngre måste tampas med. Man har mognad genom sina erfarenheter. Man blir mera hårdhudad och bekväm i sig själv. Men det spelar ingen roll hur gammal men är för visst finns spåren av utdragna spikar kvar inom. Här antar jag att ni vet liknelsen med spikarna. Googla på det annars. Vi kvinnor är inte alltid vänliga mot varandra och väljer att se oss som konkurrenter istället för inspiratörer. Jag har stött på sånt med, men vilken tjej/kvinna har inte det? Det existerar nog i männens värld med, men inte i den utsträckningen, och inte på det viset. Vi kvinnor kan vara riktigt elaka mot varandra, och då gäller det att inte vara tjockast om man säger så….haha. Men sånt har jag tack och lov sluppit då jag valt att bara ha mogna och lyhörda människor omkring mig. Mitt aktiva val.För det spelar ingen roll hur olik eller annorlunda jag känner mig, så får dem omkring mig ta mig som jag är, med mina fel och brister. Och det gör dem verkligen! Där har jag aldrig några problem att visa vem jag är. Man kan säga att jag i min sårbarhet och svaghet är ganska så stark ändå. Men så ibland när man är bland nya människor kryper lilla osäkerheten över mig igen. Men jag jobbar på det. Och jag brukar skämta med att säga, att jag är inte så tjock som det ser ut…

Nu händer det…


Men för att dra ihop påsen och fortsätta det jag började med. Att jag håller på att gå ner i vikt. Och nu har jag hittat min grej. Att räkna kalorier. Jag har alltid gillat det och har vid olika tillfällen gjort det. Men har inte riktigt hittat rätt fokus. Nu har jag det. Med Aftonbladets viktklubb och har i skrivandets stund gått ner ca 4 kilo på 2 veckor. Och jag känner mig så jäkla motiverad. Har aldrig känt så här förut. Men nu! Nu händer det! Jag kan själv bestämma vad jag vill äta, och hur mycket jag behöver äta. Och jag har lärt mig att välja bort de dåliga kalorierna, alltså det som har höga kalorier. Jag kan äta lite godis och chips om jag vill, men då får jag ta bort kalorier på något annat. Jag kan ta ett glas vin eller öl. Men samma där, då får jag välja bort något annat. Hajjar ni? Just nu är jag nämligen i ett rus då jag äntligen hittat ett sätt för mig att gå ner i vikt. Och nu vetjag också varför jag har gått upp i vikt. Jag har ju stoppat i mig mycket mera kalorier än jag har gjort av med…i många, många år. Men nu så har även jag fattat. Bättre sent än aldrig. Och såklart så rör jag lite på mig. Jag och min man brukar gå ut och promenera lite då och då och emellanåt åker yogamattan fram för lite rörelser. Så helt slapp och livlös är jag inte.

Jaha, vad var det här för himlans tråkigt blogginlägg? Och långt blev det också. Men jag tror jag skrivit detta mest för min egen skull. För att liksom bearbeta det som händer inom mig just nu. Jag måste få ventilera ut mina tankar. För det är mycket på gång här framöver för mig. Bra och roliga saker. Jag kommer att berätta mera om det framöver…tihi.

Nu får ni ha en trevlig lördagskväll. Kommer ni som mig att titta på Mello?

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Panikattack…

Jag vaknar upp efter en helt ok natt. Blir alltid lika glad över att ha på mig min sovmask när klockan ringer på morgonen. Då vet jag att jag har sovit hela natten utan att ha vaknat. Är det så att jag vaknar på natten har jag svårt att somna om när jag har på mig sovmasken. Den kära och hatade sovmasken har nämligen en tendens att läcka ut luft så att det blåser rakt upp i mina ögon. Detta gör så att mina ögon har en tendens att rinna över. Morgonen fungerar bra. Både jag och min dotter tar det relativt lugnt och ligger bra till i tid. Morgnar är inte vår bästa tid om man säger så då vi båda är väldigt morgontrötta, eller vi har svårt för att komma upp ur sängen. Vi är två stycken såskoppar helt enkelt. I alla fall. Jag skjutsade min dotter till skolan och satte på min ljudbok i bilen och for mot jobbet. Ljudboken jag lyssnar på är Robert Gustavssons bok, Från deadline till vaggan. En underhållande bok om hans lite småhysteriska liv. När jag åker till jobbet så njuter jag av att det börjar ljusna omkring mig, det märks att vi går mot ljusare tider. Och jag tänker att det nog kommer bli lite lättare att komma upp om morgonen när det är ljust ute. 

När livet snurrar…

Väl framme vid jobbet parkerar jag bilen. Jag trivs verkligen på mitt jobb. Jag tittar mig omkring och ser hur vackert det är med all snö som finns omkring mig. Jag går mot skolan. På vägen upp till skolan är det en backe som jag kämpar med varje morgon. Min kondition är inte på topp om man säger så. Men jag kämpar på. Men idag känns någonting annorlunda. Jag känner ett stort motstånd inom mig. Plötsligt börjar mitt hjärta att pumpa på som tusan, mer än vanligt. Jag börjar känna mig yr och illamående. Hjärtat bara fortsätter att pumpa och jag känner att jag knappt får någon luft. Skolgården börjar att snurra och jag tänker att jag är  på väg att få en hjärtinfarkt. Eller är det en panikattack? Eller är det blodtrycket? Tänk om jag håller på att dö? Mitt dåliga samvete om min hälsa dyker snabbt upp. Jag skulle inte ha ätit så mycket i går kväll! Jag tror jag håller på att dö och då tänker jag på min vikt. Att jag på grund av mitt ätande var på väg att dö. Kraften tar slut. Jag stannar till i backen. Jag orkar inte ett steg till. Eller jo, det gör jag. Jag pallar. Jag knatar på. Hjärtat börjar pumpa på sådär hårt igen. Tusan! Jag går in i skolan. Allt snurrar. Jag måste ta tag i väggen. Tittar mig ändå omkring för att se så att inte någon ser mig. Det skulle vara pinsamt. Tänk om jag skulle falla ihop? Pinsamt. Men jag är helt ensam. Åter igen tänker jag mera på andra än på mig själv. Att det skulle vara skämmit att falla ihop där på golvet. Jag dog nog hellre på kuppen än att få uppleva det.

Jag skärper till mig och går snabbt in till lärarrummet och sätter mig där. Fan! Tusan! Jäklar! Helvetes jävla skit! Hela svordomslistan kom fram där. Varför händer det här? Jag vill inte det. Stopp! Sluta! Tårarna bara rinner och rinner. Då plötsligt kommer det såklart in en kollega i lärarrummet. En kollega som jag knappt känner. Först försöker jag låtsas som ingenting. Jag låtsas sitta där med rinnande ögon som om ingenting hade hänt. Men jag förstod att personen såklart undrade vad det var med mig. Jag bestämde mig för att snabbt förklara. Typ, jag blev lite yr och det kändes lite jobbigt. Jag kände mig verkligen utsatt. Jag gillar inte det. Det gör mig arg. Och irriterad. Och då gråter jag för det med. För jag gråter när jag blir arg. Och jag blev arg på min kropp, på det som hände. Det var inte mitt fel, det bara hände fast jag inte ville. Jag kände mig besviken på något som jag inte kan styra över. Min förbannade kropp. 

Som en blek skugga av mig själv…

Jag insåg att jag inte skulle kunna jobba idag. Jag gick till receptionen och sa som det var. Kände att det var lika bra. Jag kunde ju ha skyllt på något annat, men vad hade jag vunnit på det? Inget. Så jag blottade min sargade själ. Men det var ingen kul känsla. Just den där känslan att bli ett slags offer. Att sitta där och böla, det gör mig svag. Eller det ser ut som att jag är så svag. Att jag inte pallar. Att jag inte orkar. Att jag är ynklig. Kanske det är så? Jag känner mig som en blek skugga av mig själv. Liksom själslös. Tom. Ni som upplevt en panikattack vet hur det är efteråt. Hur det känns. Hur man liksom hamnar i en slags bubbla. Allting känns vakuumförpackat. Suddigt. Ingen ser hur det är, vad som rör sig i mitt huvud. Hur skulle någon kunna det? Alla försöker att trösta och förstå. Dessa underbara människor. Stackars dem. Jag undrar hur dem tänker egentligen? Längst där inne. Att jag är knäpp?

Jag känner mig misslyckad. Missanpassad. Jag vet att jag inte borde känna mig så men jag gör det ändå. Mina känslor lever sitt eget liv och lyssnar inte alls på vad jag säger. På ett sätt så känner jag mig som ett vilset barn. Eller som en vilsen vuxen. Ensam i mig själv. På samma gång som jag vet vad jag vill så vet jag ingenting. Min hjärna har ställt in sig på en slags paus. Och där är jag nu i skrivandets stund. Mitt i en paus. Alla på skolan stöttar mig. Och jag skäms. Jag skäms över mig själv som mår som jag gör. Jag skäms över att jag gråter. Jag skäms att jag sitter här och inte är i klassrummet. Jag skäms för att jag inte förstår något. Jag skäms för att jag berättar. Jag skäms för att jag är där jag är. Det är en del av den här förbannade sjukdomen. Skammen. Skammen över att man inte pallar trycket. Att man gråter. Men det är så det är. Jag pallar inte ibland. Jag gråter. Som nu idag. Och jag har inget riktigt bra svar på varför det blev som det blev. Inte än i alla fall. Det är vid sådana här tillfällen man önskar att det fanns ett hål att hoppa ner i, eller att en ridå föll ner. The end liksom. Jaja. Dags att plocka upp spillrorna igen. I morgon är en annan dag. I morgon är jag stark igen. Eller lite starkare. Och kanske jag finner svaren. Kanske…

Hoppas ni alla får en fin kväll. Och förresten, jag gick aldrig hem från jobbet. Nä, jag stannade kvar och skämdes hela tiden ut fram till hemgång. Japp, så jobbar jag…

Puss & Kram Lilitha Hex

Man ska inte jämföra sig med andra…

I bland känner jag mig som världens sämsta häxa. Det är som att jag är så långt bort från det sociala häxlivet jag kan komma. Jag ser på andra verksamma personer omkring mig. Det fixas ceremonier, det skapas möten och kurser. De åker härs och tvärs och träffar varandra. Och det är ju jättekul. Men själv är jag så nära en solitär häxa man kan vara. Supersolitär liksom. Och som det är nu sker alla häxerier inom mitt eget huvud. Där är det väldigt aktivt, men det stannar tyvärr oftast där. Varför? Jo, för att jag är så trött många gånger, eller för att jag prioriterar annat som familj och barnbarn. Mitt barnbarn Molly alltså, jag håller av henne så mycket. Mina egna fantastiska ungar behöver också min tid. Min kära make. Jag hinner inte med att umgås med andra häxor helt enkelt. Och om jag skulle få för mig att göra en ceremoni sker det i min egen magiska trädgård. Och visst händer det, men inte allt för ofta och ensam under månens sken. Förresten solitär? Det är att jag praktiserar mina häxerier på egen hand. Jag jobbar ensam och inte i en grupp. Inte för att jag är skygg på något vis, utan för att det blir mera praktiskt för mig. Hur det än är så är jag väldigt social, men ändå gillar att vara ensam. Jag är en sån där social ensamvarg. Det har jag nog alltid varit. Jag har aldrig haft några problem med att vara ensam, inte när jag var barn heller. Jag trivdes i min ensamhet, då kunde jag styra och ställa bäst jag ville. Och det är väl så i viss mån fortfarande….haha. Jag har mina småceremonier här hemma. Jag har små ceremonier i mitt huvud. Men det betyder inte att jag är mindre seriös för det.

Mamma, farmor, lärare och häxa…

Jag ser att många av mina vänner är så himla aktiva och handlingskraftiga. Jag önskar jag hade hälften av deras energi. I bland kan jag känna att jag inte gör nog. Men jag är den jag är. Jag måste utgå från det. Det är så lätt att man jämför sig med andra. Att inte känna att man räcker till. Alla andra är så himla kreativa och bra. Men jag… Nä! Det är när man börjar jämföra sig med andra som man mår dåligt. Jag erkänner. Det gör mig lite deprimerad. Därför försöker jag att inte påverkas av andra så mycket. Inte längre. Jag ser det som en slags inspirationkälla i stället. Jag försöker att gå min egen väg, med min egna triviala häxerier och handlingar. Och det känns rätt det jag gör. Magkänslan känns bra. Jag försöker också att vara en så modern häxa som möjligt och vill vara delaktig i andra viktiga engagemang. Jag har bland annat anmält mig till att vara volontär hos Suicide Zero. Då jag jobbar som lärare och är nära barn och unga hela dagarna tycker jag det är en bra sak att engagera sig i.  Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att minska självmord. Ni kommer att få läsa mera om detta i min blogg emellanåt. Många barn mår väldigt dåligt i dagens samhälle och det är viktigt att vi försöker förebygga dessa tragiska händelser som sker mitt ibland oss. Jag vill att barnen ska må bra. Jag vill att människor ska må bra. Det är därför jag väljer att jobba inom barnomsorgen. Barnen är vår framtid! 

Här kommer även min utbildning till Naturprästinna in i bilden. Det handlar om att hitta sin egen sanna väg och där man sen kan bygga broar ut till andra människor som vill och behöver hjälp och rådgivning. Hjälpa andra som inte riktigt hittat rätt i sin vandring. Stötta. Berätta. Vet själv hur förvirrad man kan vara i början av sin andliga vandring. Personligen var jag tvärförvirrad. Jag misströstade många gånger. Att finna sin inre kraft är många gånger tufft. Men allt är ju en process med olika faser man går igenom. Det kallas väl livet antar jag. Att arbeta som häxa handlar mycket om att jobba med sin inre kraft. Att jobba med livet, med döden. Universum. Moder jord. Att mitt däri finna sin egen magi. Att använda sin kärlek och omtanke när man samtalar med andra. Att kunna lyssna och se olika perspektiv. Man får inte fastna i sina egna värderingar. Inget är rätt eller fel. Och man måste vara lyhörd för andras tankar och funderingar. Andras känslor. Det här är något som jag verkligen brinner för och kommer att arbeta mera med framöver. Att kunna hjälpa andra med min kunskap och min erfarenhet. Det är inte så dumt att bli gammal och vis…hehe. 

Det ska inte vara krångligt att komma igång…

Här kommer även min kommande bok med i bilden. Det är också ett sätt att hjälpa andra. Boken kommer på ett enkelt och förståeligt sätt berätta hur man kan starta sitt häxliv. Jag önskar att jag hade haft en sån bok på den tiden jag började min såkallade häxkarriär. Häxkarriär låter kankse en aning pompöst. Men jag väljer att använda det ordet så att ni vet vad det faktiskt handlar om. Häxa hit eller dit. Många kan reagera negativt på det. Egentligen är det ju bara ett samlingsnamn av en grupp. Men det är samma sak där. Då vet alla vad det handlar om. Ingen risk att man går fel om man säger så. Ibland är det bra att vara tydlig i vad det handlar om. 

Ja, nu har jag babblat på lite igen. Flummeliflummat. Nu tar vi lördag. Hoppas ni får en magisk kväll.

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Att tro att man är bättre än andra…

Jag har kommit på en sak. Eller jag har gått och tänkt på detta länge. Och det är inget nytt i universum precis. Jag försöker att vara så sann mot mig själv som det går. Det här är mina tankar och en väg i min andliga vandring. Andra kanske tänker annorlunda. Men jag är trött på att gå och skylla saker på allt och annat. Visst blir man påverkad av saker och händelser i livet. Och visst kan det bli så att man väljer att leva sitt liv efter det. När man är ung och inte lika livserfaren har man ju inte så mycket annat att gå på. Men jag, snart 53 år vet bättre. Jag har gått igenom en massa olika faser i mitt liv. Vissa bra och vissa mindre bra. Och visst har jag grottat ner mig i saker som har besvärat mig. Saker som kanske har varit en del av att forma den till vad jag är i dag. Visst, det har varit skönt att få skylla på annat. Att fly från smärtan eller vad det nu har handlat om, att inte se sin egen del. Och visst, vissa saker kan man inte rå över. Vissa saker har satt sig för alltid. Och dessa vissa saker får man helt enkelt lära sig att leva med. Man kan inte hålla på att grotta sig för evigt. Det som skett har skett. Man får inte stanna i det, man måste komma vidare. Leva i nuet. Jag har kommit till den del av livet då jag inte kan skylla på saker som hänt för länge sen längre. Även om det präglar mig än. Och även om det skulle vara bekvämt. Men jag är gammal nog nu att stå på mina egna ben nu. Även om de är lite skakiga emellanåt. Jag har haft lång tid på mig att förändras. Rannsaka. Transformeras. Det som är viktigt är att fundera på vad jag kan jag göra för att förbättra det som behövs? 

Det här är ingen djupare psykologisk analys…

 Vi ställs inför många val i livet. Val som vi faktiskt kan göra själva. Men det händer att vi vill skylla på att någon stoppat oss. Stoppat oss att göra våra egna val. Det har hänt mig också. Men i ärlighetens namn så är det väl så att vi ibland tillåtit att någon stoppat oss. Både omedvetet eller medvetet. Förstås av många olika anledningar. Man kan ha känt rädsla, oro eller liknande. Man har inte vågat. Rädslor kan se ut på många olika vis. Man kan vara rädd för att bli dissad, hånad, lämnad, få sparken och i värsta fall bli misshandlad… osv. Hur som, av någon anledning har man hamnat i ett slags beroende av någon annans vilja.  Jag har tänkt mycket på detta. För min del har det handlat om att jag alltid varit konflikträdd. Jag har inte velat gå i klinch med andra. Jag har inte riktigt våga stå för vad jag velat. Jag har varit rädd för att någon ska tycka att jag är konstig. Jag har varit rädd för att någon ska bli arg. Och jag är fortfarande sån i vissa lägen, med vissa personer. Typ min mamma…haha. Men det är inget jag hakar upp mig på längre.  Jag älskar min mamma. Och min mamma finns inte i mitt hem, arbetsliv eller andliga liv. Hon finns där hemma i sitt hus, jag vet att hon vill väl, och när jag är och hälsar på henne låter jag henne hållas. Jag vill inte bråka. Det är ju trots allt min mamma. Och ni vet ju hur mammor kan vara…blink, blink.  

Många kanske anser att man är svag för att man inte vill ta ställning. Eller vågar säga emot. Har själv blivit anklagad för det. Att jag är feg och arm för att jag inte velat ta ställning. Jag menar, att ta ställning är ju att behöva göra ett val åt något håll. Kanske jag är feg och arm, men jag är även ganska anspråkslös när det gäller vissa saker. Spelar ingen roll om det blir Aftonbladet eller Expressen, eller om det blir Coop eller Maxi för att ta till ytterligheter. Vad tycker du vi ska äta i dag? Korv eller köttbullar? Spelar ingen roll liksom. Detta kan ses som en svaghet, eller att vilja gå den lättaste vägen. Och ibland är det så. Men i bland handlar det även om att det inte spelar någon roll. Det blir som det blir. Och ibland har det handlat om ren okunskap, jag har inte vetat vad jag ska ta ställning till och då har jag liksom bara följt strömmen. Och en annan sak är ju min utmattningsdiagnos. Den bär jag med mig lite överallt. Och i bland blir mitt huvud för fullt och då kan jag inte ens fokusera över vad jag ska ta ställning till. Det blir tomt. Det är då jag får stänga igen munnen så att de inte tror att jag är en fågelholk. Men jag lovar, om det verkligen gäller något som ligger mitt hjärta kärt eller påverkar mig personligen, då har jag inga svårigheter med att välja att ta ställning alls. Inte längre. 

Vuxen är du när du är beredd att ta fullt ansvar för var du befinner dig i livet, och inte längre skyller på andra eller på omständigheter.  ~ Joe Westbrook, filosof

För det är så lätt att vi vill styra andras känslor och viljor. Att döma eller förminska dem som inte är som oss själva. Hur kan du äta kött? Hur kan du ha innekatt? Hur kan du tycka om den där musiken, den filmen? Vi lägger in värderingar i andras liv. Hur kan du tycka om den där människan, den där maten? Jag tror att vi alla gör det ibland utan att tänka på det. Jag gör det. Jag har själv försökt att påverka andras val. Inte av illvilja, utan bara för att…… ja, jag har inget bra svar på det. Som härom dagen när jag mötte en gammal vän i affären och hon var irriterad över att det bara fanns ekologisk fil. Och jag direkt poängterade att det var väl bra! Och tänkte där göra en liten mindre föreläsning om varför det är så bra att välja ekologiskt. Men jag kom på mig själv och bet mig i tungan. För även om jag försöker att köpa ekologiskt i den mån det går är jag långt ifrån den ekologiska världen. I bland försöker man verka bättre än man är. Som att jag skulle vara någon ekologiskt talesman…haha.  Ja, det är tur att jag är så himla bra själv så jag kan klanka ner på andra, tänkte jag och kände hur glorian halkade ner över huvudet. Skämt åsido. Jag blir glad när mitt lilla ego hittar tillbaka ner till jorden vid sådana tillfällen. Jag valde att knipa ihop läpparna. Jag bara nickade på huvudet och log tillbaka. Och jag är glad över att jag gjorde det. Jag vet att många känner igen sig här. Jag tror nästan alla har en liten viktigpetter inom sig. Eller en bror duktig som vill sticka ut ibland. Eller vad man nu kan kalla det. Och visst ska vi få ha våra åsikter om saker och ting men ibland är det bättre att vara tyst. Men om man inte kan det gäller det att lägga upp det på ett snyggt sätt. Och inte försöka mästra över någon annan. Jag vet många som gör det. Vi bör tänka på hur vi säger och skriver till varandra. Det är lätt att vi missbrukar både vår makt och språk när vi talar eller skriver. Men det är en annan diskussion. 

För nu blev jag alldeles trött av mitt skrivande. Också en del av min diagnos. Tröttheten. Och vart vill jag komma med denna lilla text? Ja, det kan man undra. Förvirringen är konstant. Jo, att vi ska leva som vi lär och inte försöka att mästra andra. Vi måste tänka på allas lika värde. Alla kanske inte föds med samma förutsättningar. Men jag är född med mina. Jag är inte bättre än någon annan. Jag är inte sämre än någon annan. Jag gör så gott jag kan. Jag är fri att göra mina egna val och får stå för dess konsekvenser om så skulle vara. Och bara för att jag tycker annorlunda är jag inte konstig. Jag är den jag är och måste lära mig att bli stolt över det. 

Puss & Kram Lilitha Hex 

Månen visade mig något…

Det var trettondagsafton och jag och min man hade bestämt att vi skulle grilla. Det var hur mycket snö som helst vill jag minnas. Och det var en sån där perfekt vinterafton då det sprakade om fötterna när jag gick i min magiska trädgård. Jag och min man har en förkärlek att grilla oberoende väder. Så det var inga konstigheter med att vi skulle grilla. Det är heller inget konstigt att jag fotograferade grillen där under månens sken då jag har en förkärlek att lägga upp sånt på Facebook. Ja, det är mitt lilla bekräftelsebehov som jag måste få upplopp för ibland…haha.  Jaja, nog om mitt bekräftelsebehov. Det är faktiskt kul också att fota och få visa andra vad man själv har upplevt. Jag satt och vaktade grillen medans min man var in och fixade lite. Vi lämnar aldrig en tänd grill ensam. Jag satt där och njöt av tillvaron och då såg jag det vackra som fanns där framför mig. Så jag tog några bilder och var noga med att få med både grillen och månen. Jag älskar månen och den var på väg att bli full denna afton. Det låter ju lite roligt att skriva att den ska bli full, men det är ju så man skriver. Och jag måste berätta att det var en speciell känsla när jag tog denna bild. Men jag kunde inte riktigt ta på det. Men jag minns att jag stod där och bara tittade upp mot månen länge. Men då såg jag inte.

Månmagi…

Jag tyckte att månen var väldigt vacker denna afton. Molnen slingrade sig sådär magiskt runt själva månen. Jag tog flera foton.  Jag lade upp ett av dem. Och det var då jag såg det. Av någon anledning hade jag fotat ett omedvetet ögonblick. Händelseförloppet gick fort. Men jag hade fotat vid rätt tillfälle. Och jag såg det. När jag förstorade bilden såg jag det. Jag såg ansiktet. Det såg ut som ett litet dockansikte med en lock i pannan. Jag såg ett barn, en baby. Och jag minns att jag funderade lite på detta. Vi gick i väntans tider då första barnbarnet skulle födas någon gång i början av februari. Så än var det tid kvar. Men jag kände att månen ville berätta något för mig. Och ni förstår nog hur mina tankar gick. Det var ju nästan en månad kvar innan hon skulle anlända. Vår lilla vinterbaby. Mitt första barnbarn. Så vad var det månen ville berätta? Ni ska veta att mitt huvud snurrade lite där. Jag blev både orolig och fundersam. Ändå så kände jag att det inte var något sorgligt över det hela. Månen såg harmonisk ut. Och det lilla ansiktet tittade ner på mig sådär lite gulligt och hemlighetsfullt. 

Molly fyller 1 år…

Tänk att det var för ett år sen månen visade detta barnansikte för mig. Inte visste jag då att mitt första barnbarn Molly skulle födas dagen efter, en månad för tidigt. Men månen hade visat sitt tydliga språk och det var en sån fantastisk känsla när min son ringde dagen därpå och berättade att hon anlänt. Vår lilla snödroppe hade kommit, en månad för tidigt. Och jag förstod då vad månen velat visa. Hon visade mig att hon var på väg. Och i morgon fyller vår älskade Molly 1 år. Världens sötaste lilla ettåring. Söt, vacker, charmig, busig och speciell. Precis som det ska vara. Alla våra barn är speciella på sitt vis. Men för mig som farmor är hon den mest speciella just nu. Och jag är så glad att hon valde att komma till oss. Det ska bli så mysigt att få träffa henne i morgon. Längtar. Längtar. Längtar. 

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Nya tider är här…

2017 var ett speciellt år. Många roliga händelser har skett. Och det mest fantastiska. Månen visade mig tecken. Ett barn skulle födas. Och mitt första älskade barnbarn Molly föddes i början av året och fyller 1 år nu till helgen. Hon är så otroligt charmig och fin. Min ängel. Min älskling. Lilla älva. Lilla vampyr. Ja, kärt barn har många namn. Och jag måste säga att det är en speciell känsla med att få bli farmor, att få barnbarn. Så mycket annat blir oviktigt. Man går in i en annan nivå…

Månen vandrar vidare…

Jag håller ju även på att utbilda mig till prästinna och fortsätter med år två nu. Spinna tråden. Med Nornorna bakom ryggen spinner tråden som aldrig förr. Jag går i Frejas döttrar… med Lola Korpstjärna som mentor. Det är en fantastisk utbildning som har utvecklat mig mot rätt håll. En cirkel med kärleksfulla systrar som tycker om en som man är. Precis vad man behöver. Att få vara sig själv är en magisk känsla. Jag har även haft en underbar sommar på Gotland med familjen. Jag älskar verkligen Gotland. Jag fann denna ön sent i mitt liv. Skulle kunna tänka mig att ha ett sommarhus där någongång i framtiden. Hur som hade vi en riktigt fin sommar där. Och vi kommer att åka tillbaka dit till sommaren.  Dock började mina höfter att krångla när vi var där…

Höfterna kom och gick. Jag hade ont lite då och då. Jag började jobba efter sommarlovet med blandade känslor. Men jag var peppad som lärare och såg fram emot att börja jobba. Min klass är underbar. Men jag var redan trött. Min kropp var trött. Smärtan från höften spred sig och ryggen gjorde sig påmind. Jag försökte kämpa i ett tag, men till slut så orkade jag inte längre. Smärta, sömnbrist och stress gick inte i hop. Jag blev sjukskriven nästan hela höstterminen, men allt har väl sin mening och ska nu börja jobba halvtid den 15 januari. Det känns förstås trist att jag måste släppa mitt mentorskap i min klass. En sorg i hjärtat. Men det är så det måste bli. Det blir bäst för klassen. Men vi ser vad som händer. Man vet aldrig vad som finns bakom nästa hörn. Jag känner tillit till det som komma ska. Ingen ide att sörja över spilld mjölk. Så jag är peppad att börja jobba. Ska bli kul att träffa alla goa kollegor. Och alla söta elever.

Prioritering på Hälsa Och handling…

2018. 2+0+1+8=11=1+1=2. Alltså nummer 2 i numerologi. Samarbete med andra. Relationer. Förståelse för andra.  Harmoni. Fred. Känslighet. Bra energier tycker jag. Och det här året kommer att handla om 2 stora H för mig. Nämligen Hälsa och Handling. Jag ska ska börja tänka på min hälsa och jag ska försöka göra mina mål från ord till handling. Och jag har redan småbörjat. För jag har bestämt mig att till hösten kommer jag att ge ut min bok om häxerier. Förstås…tihi. Den kommer att vända sig till nybörjarhäxor först och främst. Men såklart är det en bok för alla om man vill. Har redan frågat lite om vad ni vill ha med i den och fått massor av fina tips. Tack! Mycket av materialet är redan färdigt. Och i boken kommer jag, eller har i åtanke, att skriva/berätta lite om 12 (13) magiska kvinnor/häxor. Det är viktigt att ge plats åt andra. Vi är alla en del under samma måne. Och nu undrar jag vilka kvinnor/häxor som ni vill veta lite mera om? Jag har mina tankar om att ta kvasten och åka och hälsa på dem och tjata lite över en kopp kaffe eller te. Jag har redan några i mitt huvud. Men vilka känner ni borde vara med? Det ska vara kvinnor som på något vis är aktiva som häxor. Och de ska förstås vilja vara med på detta.

Vilken lycka…

Och på julafton fick jag den bästaste, bästa julklapp, då jag fick reda på att jag ska bli farmor igen till sommaren. Min yngsta son ska bli pappa. Underbar nyhet. Så! Välkommen 2018, jag ser fram emot detta år. Känner att mycket bra kommer hända. Jag känner att det är dags att ta itu med alla drömmar som finns inom mig. Och även om inte alla drömmar kan slå in, så kan jag i alla fall försöka med det som går. Det är dags nu att låta mitt magiska liv få börja blomstra ordentligt. Jag ska i alla fall försöka. Jag vet hur lätt det är att falla tillbaka. Att inte våga fullt ut. Att inte orka. Tiden räcker inte till.  Men jag tror att om jag bara vågar vara sann mot sig själv så blir allting mycket enklare. Önskningar mot universum är kastad. Och jag står ödmjukt och tålmodigt och väntar på svar. Tids nog får jag dem. Vem har bråttom?

 

Puss & Kram Lilitha Hex

 

 Att fira advent och jul fast man är häxa.

Men hur mysigt är det inte nu när man har satt upp stjärnor och ljusstakar i fönstren. Det förgyller verkligen vardagen. Och nog är stjärnan en av den viktigaste symbolen i vår tids julfirande, vid sidan av julgranen. Sen så kan man ju undra över det där att fira advent och jul när man är häxa. Kan man fira advent och jul fast man inte är kristen på det viset? Och nu kan jag bara prata för mig själv. Men ja, man kan fira advent fast man är häxa. Jag gör det och jag är inte religiös på det viset. Jag tror inte på Gud och hans enfödde son. Och faktiskt, jag är fortfarande med i svenska kyrkan. Känner bara att jag vill vara kvar. Alla gör som de vill. Det är någonting med Jesus som håller mig kvar. Men det är en annan historia. Och jag tror på gemenskap och mys, jag tror på mig själv och hur jag tänker och känner, och det är vad ljusstakarna och stjärnorna står för inom mig. Det är ett sätt att förgylla denna mörka årstid, med ljus och fägring. Jag vet min inre sanning och följer min Gudinna ändå, det kan varken en adventsstjärna eller ljusstake ändra på.

I bland får man vara lite flexibel. Det är ju inte bara jag som bor i huset heller för den delen. Och för mina familj är detta väldigt viktigt. Å andra sidan, så gäller det att plocka de bästa godbitarna ur de olika påsarna så att de passar in i mitt så kallade häxhem. (Förtydligande av de olika påsarna är: julen, påsken, midsommar osv). Jag fullkomligt älskar alla traditioner som vandrar runt i livets årshjul.

Alla gör som man vill bara det känns rätt i hjärtat. Inget är rätt eller fel och ingen kan komma och säga att man inte kan fira jul bara för att man inte är kristen. Jag anser inte min jul är kristen då jag firar den på mitt sätt och utifrån det jag tror på. Och inte alltid är det så att alla i familjen följer vår häxtro. Man får ha öppna sinnen. Och det går att kombinera om man vill. Det är bara att ta fram lite glitter och lägga runt häxhatten. Livet är här och nu. Man ska inte krångla till det för mycket. Ingen ska komma till mig och säga hur jag ska göra.

Så ja, man kan fira jul fast man är häxa. Julen anses vara en kristen högtid då man firar Jesus födelse. Men som av många av våra högtider ochhaxgran traditioner har julen väldigt gamla rötter. Julen är en gammal högtid som fanns långt innan kristendomen kom och tog över den. Det är ju alltid en liten tröst då de flesta av oss ”häxor och hedningar” kanske ändå väljer att fira julen på ett ganska traditionellt sätt, med skinkan, julgranen och tomten. Då kan det vara ”nice” att ha läst att julgranen sägs vara en kvarleva av gamla tiders träddyrkan, och att den även representerade evigt liv. Alltså en grön växt som man tar in i sitt hem, pysslar om, dekorerar och beundrar. Tänk om man skulle ta och hänga små gudinnor i granen. Gudinnor, månar och stjärnor…eller varför inte dödskallar? Ja, det tål att tänka på. Sen så finns det ju några som måste övertalas här hemma också. Vi får se hur det blir med det. Hur det än blir så kan jag berätta att jag fullkomligt ÄLSKAR julgranar.

Så var det, det där med adventsstjärnor…

Man kan ju tycka att stjärnorna vi hänger upp i fönstren till advent symboliserar Betlehemsstjärnan som ledde de tre vise männen till att hitta det nyfödda Jesusbarnet. Och för många är det kanske så. Men nu vill jag sticka ut lite här. För mig står inte stjärnan för det. För mig är det först och främst en fin och mysig stjärna som förgyller våra fönster i den mörka årstid som råder nu. Men… Detta är även en hednisk symbol om man vill, nämligen pentagrammet. I alla fall med adventsstjärnan som har 5 spetsar, vet att det finns andra varianter med 6 eller 7 spetsar. Men nu tänker jag på den med 5 spetsar. Penta betyder fem, vilket innebär att pentagrammet har fem spetsar. Många tycker att ett pentagram ska vara ett ”rättvänt”, pentagram, d.v.s. med spetsen uppåt då det sägs bringa lycka, beskydd och välgång. Jag för min del tycker att det är vackert åt båda hållen om man vet vad det betyder och innebär. Sen så beror det ju på hur man står eller tittar på ett pentagram. Älskar pentagrammet åt alla håll och kanter. Jag har ett pentagram runt halsen. När någon tittar på det så är det rättvänt, men ska jag själv titta på det så är det upp och ner. Så… Allt ligger i betraktelsens ögon.

I Egypten var det femuddiga pentagrammet en symbol för dödsriket enligt den egyptiska mytologin och symbolismen. Och jag har läst någonstans att inom den kristna traditionen användes pentagrammet en gång i tiden som en symbol för de fem sår, eller stigmata, som åsamkades Jesus. Visst är det lite intressant?

Pentagrammet rymmer hela livet…

appleDet finns lite omkring oss som påminner oss om pentagrammet. Vi har sjöstjärnan, och vi har kärnhuset i ett äpple. Båda mycket vackra pentagram och som inte har några upp- eller ett ner-spetsar. Begreppet rätt eller fel är skapat av oss människor. Man kan använda pentagrammet på olika vis och man brukar väl generellt tycka att pentagrammet med spetsen uppåt är en god energi. Den riktar energi framåt och uppåt, beroende på om man har pentagrammet liggande eller om det är stående. Men oftast sitter ju adventsstjärnan upp och ner, för mångas förtret.

Många, eller några, anser att ett pentagram med spetsen nedåt och bakåt tömmer energier och att den är ett tecken på ondska. Att det skulle vara en hyllning till djävulen själv. Jag säger då det. Visst, man kan jobba med pentagrammets energi med spetsen neråt om man vill rensa bort/ur dåliga energier och om man behöver balansera olika blockeringar som man har inom sig eller runt sig. Ett uppochnedvänt pentagram kan också innebära sökandet efter kunskap inåt, in i själen och till människans inre. Men jag personligen tänker inte på pentagrammet på det viset. Lite kort. För mig är pentagrammet en helhet precis som cyklerna själv i livet. Pentagrammet rymmer hela livet och allt behövs för att cirkeln ska bli sluten. Men vi människor tänker förstås olika. Hur det än är. Jag har i alla fall inga problem med hur stjärnorna hänger i mitt fönster.

Och om det skulle vara så att man vill eller har tid så kan man ju faktiskt göra sin egen Julstjärna. Där kan du sätta uddarna hur du vill. Här är ett pentagramstjarnaexempel på hur du kan göra. Först själva formen och sen sätta en liten slinga runt den som bilden nedan. Tyvärr har jag inte hunnit att göra någon själv, så jag lånade en bild från nätet.

Ha nu en trevlig advent och jul hur ni än väljer att fira den. Gemenskap är viktigt hur man är firar den. Ta väl hand om varandra och glöm inte att kramas riktigt ordentligt.

Puss & Kram Lilitha Hex

Jag är expert på att peppa andra…

Spegel, spegel på väggen där… Jag fortsätter att fundera och reflektera över saker i mitt liv. Och jag försöker spegla mig i olika händelser. Har ni tänkt på hur enkelt det är att berätta för andra hur de ska göra eller vägleda andra människor? Jag kan förstås bara tala för mig själv. Och jag är expert på att peppa och vägleda andra människor. Det är en del av den individ som jag är. Jag mår bra av det. Jag berättar för andra att de måste stressa ner och lyssna på vad deras kroppar säger. Att de ska ta det lugnt. Jag säger till andra att de ska följa sin inre röst och sitt hjärta för där sitter alltid sanningen. Vad säger din röst? Ingen kan dig själv bättre än du själv. Jag säger även att det är viktigt att vila och återhämta sig emellanåt. Ingen tackar dig för att du sliter ihjäl dig. Tänk på dig själv nu! Osv… Är det någon som känner igen sig? Och allt det där stämmer ju. Problemet är att jag inte följer det så bra själv. För när jag hamnar i den där konstiga stressen slutar förståndet att fungera på något vis. Det finns där, men jag väljer att ignorera det. Jag glömmer att ta hand om mig själv, huvudrollsinnehavaren i min egen film, mitt liv. Det är minsann lätt att regissera andra. Gör si, gör så. Men när det kommer till en själv?Om jag ska vara ärlig så lever jag inte som jag lär. Där brister jag. Och den jag lyssnar minst på är mig själv. Visst är det konstigt att man vill andra så väl men struntar i sig själv. I vår iver att behaga annat och andra så glömmer vi bort oss själva. Det är som att man förverkligar sig själv via andra människor på något vis. Vi tappar kontakten med oss själva. Och vad händer när en kontakt åker ut ur väggen? Ganska enkel mattematik. Ändå så kör man på så det glöder i väggarna. Och det är ett faktum att det sker då det är väldigt många som lider av utbrändhet och utmattning. Såklart jag lyssnar på mig själv emellanåt. Jag är inte helt förvirrad och fördömd. Ni får läsa mellan raderna. Men när det blir för mycket omkring mig, det är då jag råkar sparka ut den där kontakten ur väggen.

Andas, andas in luften, omfamna detta ögonblick, omfamna detta andetag

I dag var jag hos sjukgymnasten och fick göra lite enkla yogaövningar, typ att andas rätt. Man kan alltså andas på fel sätt. Visste du att vår andning kan påverka allt från blodtryck, smärta och stress? Det kan till och med påverka vårt sexliv. Att andas rätt är väldigt viktigt. Och bra när vi är stressade. Vi kan alltså andas ut vår stress om vi gör det på rätt sätt. Jag har i min enfald trott att det bara är att andas, att det går på automatik. Men så är det visst inte. Och om man går och spänner sig hela tiden blir andningen ur balans. Som på mig. Så idag när jag låg där på bristen och andades djupt i både mage och bröstkorg fick jag en panikattack. Hur tusan nu det gick det till? Det var som att djupandningen frigjorde något inom mig. Det gjorde ont att andas. Min kropp skakade och bubblade. Inte för att det syntes, men jag kände det. Och jag började gråta. Det var riktigt obehagligt. Tänk att jag tyckte det var obehagligt att andas. I alla fall sådär djupgående. Jag har djupandas förut, men inte på detta vis. Men det där är ju något man kan träna upp. Så det är där vi är nu. Att lära mig att andas. Det är som när man ska lära sig åka skidor och får lära sig hur man ska bära skidorna först. Lite humoristiskt faktiskt. Jag har verkligen huvudrollen i en riktig tragikomedi.

Vem har sagt att livet ska vara lätt. Och riktigt utan sorg och smärta lever nog ingen. Alla har vi våra våndor, och alla har vi våra ryggsäckar att bära. Jag tror det viktigaste är att möta sanningen. Att acceptera läget när man väl hamnar i någon kris, större som mindre: Det är så här det är nu. Hur kan jag lösa situationen? Hur kan jag göra så att det blir så bra som möjligt? Vad kan jag lära mig utav det här? Ja, ni ser hur lätt det är att tänka logiskt när man skriver. När jag skriver. För det är ju mig detta handlar om. Ingen annan. Och jag måste lära mig att andas rätt hur jobbigt jag än tycker att det är. Jag måste ta ansvar för mitt eget liv. Hur vill jag att mitt liv ska fortsätta? En sak är då säkert i alla fall. Jag vill bli hälsosammare och få bort lite av min värk. Och jag vet att jag är på väg ditåt. Jag är på väg och rätt håll. Synd bara att jag ska vara så förbaskat långsam…

Utomhusceremoni med Nornornas drömväv

Hur som. I dag har jag haft en liten utomhusceremoni. Ibland får man faktiskt ta hjälp av lite magi. Och det var så härligt att göra detta. Jag använde mig av en slags drömfångare som jag skapat själv i kursen där jag går i och där jag i slutändan kommer att kunna kalla mig prästinna i naturens tjänst. Jag tror det är så det heter. Ni vet jag och namn på saker. Jag kommer att berätta mera om detta framöver. Nu är jag inne i en pågående vila. Jag återhämtar mig. Men jag har dock en önskan. Jag bad om något viktigt i dag och jag offrade till universum. Jag kastade upp min önskan. Och när jag tittar ut ser jag hur mitt ljus står och flämtar där ute i Kylan. Tålmodigt. Nu får vi ser om de lyssnar på min önskan? Jag hoppas verkligen det.  Nej, nu ska jag ta min rullator och kila ut till köket och slå in julklappar och kanske göra några magiska ljus. Jag måste göra något kreativt, annars kommer jag att förgås. Och nej, jag har ingen rullator även om det känns som att det skulle behövas ibland. Närå, jag går själv även om det ser ut som jag har gjort på mig.

Ha nu en fin kväll kära läsare. Och om ni har något förslag om vad ni vill att jag ska blogga om så skriv gärna till mig och berätta det.

Puss & Kram Lilitha Hex