Det här med att vara häxa, eller bli kallad häxa, är det viktigt? När jag var yngre tyckte jag såklart att de var spännande det där med häxor och bli kallad för häxa. Jag älskade allt som hade med häxor att göra och gör såklart fortfarande det…tihi. Fast häxor har ju alltid betraktats som elaka och onda. Jag älskade bland annat Trolltider (1979), ni vet den där adventskalendern som gick med den där elaka häxan Mara. Fast egentligen var hon inte speciellt ond, utan mera bitter och avundsjuk på allt och alla. Det är väl så det är med elaka människor. Det är någonting inom dem som inte känns bra. De har oftast haft en dålig uppväxt eller varit med om något som lagt sig som en bitter sås i magen. Inte kul med sura uppstötningar om man säger så. All ondska har ett ursprung. Jag tror inte någon egentligen vill vara elak. Sen finns det ju de som inte kan känna begränsningar eller empati, de som av någon anledning blivit sjuka eller har en slags störning i hjärnan. Och då menar jag inte att vara dömande på något vis. Jag har själv en liten störning i hjärnan, fast den visar sig inte på det viset.

Jaha, då kom jag in på det spåret. Ångesttåget…

Jag brukar säga att jag har ett litet signalfel då min hjärna tar in fel signaler ibland. Den där ångesten alltså… Men jag tar mediciner för det så jag har bukt på mina hjärnspöken. Nästan i alla fall. Jag har av någon anledning alltid haft dålig självkänsla. Detsamma gäller mitt självförtroende. Och det har tagit många år att bygga upp detta. Och jag är fortfarande under denna process. Färdig blir man nog aldrig. Och det är väl så det ska vara. Men jag hoppas när jag väl ligger där med näsan i vädret ändå gjort så gott jag kunnat med mitt liv och mina drömmar. Jag har mer och mer börjat leva i nuet. Och det kan jag tacka häxerierna för. För det var när häxan inom mig vaknade till liv som det hela startade, de var då jag började söka inåt, inom mig själv. Men det var väl när jag gick in i den berömda väggen som jag förstod att det var något i mitt liv som inte stod rätt till. Eller att det var något som saknades. Att jag förträngde något. Och det var då häxan började pocka på ordentligt. Den ville helt enkelt släppas fri och jag orkade inte stå emot längre. Jag släppte lös henne och det stora oväsendet tog fart. Nästan i alla fall. Vi gillade varandras sällskap. Vi började samarbete. Och jag förstod att det var den delen inom mig som jag sökt så länge. Min magiska del. Häxlivet. Naturen. Frihetskänslan. Gudinnan. Skymningslandet. Jag drogs mot det som en magnet. Jag öppnade en ny dörr och klev in genom den. In till mitt eget Avalon. Så blev det så att månen vandrade från månad till månad. Solen gick upp och ner. Åren gick.  Jag traskade på. Nu har vi vuxit samman. Häxan och jag. Och tillsammans står vi starka när de hårda vindarna kommer. Det har blivit så att jag som häxa, mamma, farmor, vän, lärare osv blivit samma person. Och när det gäller  den magiska biten så utesluter inte det ena, det andra. Jag har många gånger använt mig av magi för att kunna uppnå mina önskningar. Vad jag menar är att häxan inom mig många gånger har ett finger med i spelet även om det inte alltit syns. 

Kraften inom mig. Längtan. Sökandet. Mina rötter. Närvaron till naturen och örter. Magi. Jag kallar det för häxan inom mig. Du kanske kallar det för något annat…

Hursom. Det kom en punkt i livet då jag var tvungen att börja grotta i mig själv. Djupt, djupt in i mig själv och jag hittade massa saker om mig själv som jag inte visste om. Sakta men säkert så hittade jag en styrka inom mig och jag började hitta vägen till mitt rätta jag. Mitt sanna jag. Och hela tiden har jag haft häxan som sällskap. Och hon har varit mig trogen sen dess. En helt ny värld öppnade upp sig och jag hade ingen lust att gömma mig längre. Och fast det var lite läskigt i början så slängde jag mig ut för stupet. Och vet ni, kvasten flög iväg som om den aldrig gjort annat. Plötsligt stod det klart för mig vad jag saknat i hela mitt liv. Friheten att kunna göra de val jag vill i livet. Samarbeta med naturen. Att inte vara rädd. (Dessvärre är jag rädd för allt, så där har jag lite att jobba på) Att kunna bli älskad för den jag är och inte för den jag låtsas vara. Men vägen dit har såklart inte varit lätt. Och det finns tillfällen i mitt liv när jag står framför spegeln och gråter över mig själv, då jag tvekar över livet. Men då finns det någon jävla anamma inom mig som gör att jag torkar tårarna och står på mig igen. Det är bara att bryta ihop lite och sen gå vidare.

I dag står jag stark och stabil som aldrig förr. Jag har hittat min sanning till slut. Och det är inte längre lika viktigt att kalla mig för häxa. Men ordet häxa ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Har inte bloggat på flera månader nu. Men sidär, ibland händer det! Har ju varit sjukskriven nu sen i oktober förra året. Jag har diskbråck och artros i ryggraden och något problem med höften/benet. Och det har varit ett helvete att kliva upp om dagarna. Att vara sjukskriven med en trött och värkande kropp är inte kul. Men å andra sidan har jag ett väldigt rikt inre som flödar omkring mig. Och det är jag väldigt glad över. Man får vara glad för det man har och inte tvärtom. Det är så lätt att man bara ser de dåliga bitarna. Jag tror vi måste bli lite mera stolta över oss själva. Att tycka det vi gör är bra. Att vi duger som vi är. Att vara glada över saker med oss själva. Har du något som du är glad över hos dig själv? Berätta gärna det. Jag skulle bli så glad om du vill berätta det. Nä, nu ska jag fixa lite här hemma. Önskar dig en fin månkväll, det är nämligen fullmåne i dag/kväll. Ooooooiiiiii!

Puss & Kram Lilitha Hex