Jag har alltid förespråkat att man ska följa sitt hjärta. Att lyssna inåt och skapa kontakt med sin inre röst. Den talar till oss hela tiden. I skuggorna, i drömtiden och mitt däri, i vardagens bestyr. Den berättar saker för oss. Den vill oss väl. Den berättar vad som är bäst för mig. Vad som är bäst för dig. Vilka beslut som ibland måste göras. Vilka vägar vi bör ta. Jag skulle tänka till både en och två gånger innan jag skulle ifrågasätta någon annans val och beslut. Vi måste ha tillit till varandras orsaker och anledningar. Och jag vet att många runtomkring mig förespråkar detsamma.

– Lyssna på din magkänsla.

– Våga följa ditt hjärtas röst.

Så när jag nu väljer att lyssna inåt, att följa mitt hjärtas röst, så förväntar jag mig att det kärleksfullt respekteras. I det stora, i det lilla. Det måste vara samma regel från bådas håll. Jag respekterar dina val, du respekterar mina. Annars faller ju hela denna princip i sär?

Jag håller på att göra en inre resa. En djupgående resa där jag möter mina rädslor och våndor. Där jag rannsakar mig själv. Jag möter många händelser och många människor längs vägen. Det är många val som jag måste göra. Och jag gör min resa ensam. Det är så det måste vara…

Jag gillar inte när människor vill styra mina tankar eller bestämma över mitt liv. Eller att jag tillåter det. Kanske jag varit otydlig. Hur som. Den tiden är över nu. Jag vill leva mitt liv utifrån det liv jag har valt. Jag är så himla trött på att ha dåligt samvete hela tiden för att jag väljer att inte göra som andra vill. Jag är trött på att be om ursäkt för de val jag gör. Jag är trött på att be om ursäkt för den jag är. Tusan! Jag är 53 år! Jag vill stå stark i mina egna val och beslut. Jag vill känna mig fri i tanken. Fri från dömande åsikter. Om du är min vän förväntar jag mig att du respekterar det. Ignorera mig inte! Och om du baktalar mig vill jag att du kliver ut ur mitt liv!

Jag är verkligen inte felfri. Jag jobbar med mig själv hela tiden. Jag är i en process. Ödmjuk inför universums lagar. Ödmjukt i gudinnans famn. Ödmjuk inför vår stora moder. Jag reflekterar. Jag rannsakar. Jag har varit i en utmattningsdepression. Jag måste få den tid som behövs för att helas. Varje dag är en ny utmaning där varje andetag är ett evigt flämtande. Varje dag måste jag handskas med min ångest, med min rädsla för att leva. Min sorg och min glädje. Jag håller på att lära om. Transformeras. Jag återhämtar mig sakta men säkert. Jag behöver ha sanna och ärliga relationer med människor som har ett kärleksfullt och sunt förhållningssätt till varandra. Jag behöver harmoni. Kärlek. Sinnesro. Kärlek till er alla som läst detta. Jag hyser stor respekt för er.