På riktigt! Jag har aldrig känt mig så motiverad som jag är just nu. Motiverad att gå ner i vikt. Jag har provat det mesta utan resultat. Jag har bantat, gymmat, provat 5.2 metoden, jag har svält mig, jag har spytt. Jag har ätit nutrilett och vi har haft viktväktarkassen här hemma. Allt detta och inget större resultat när det gäller min vikt. Snarare tvärtom! Det är sant. Och det där med att gymma är verkligen inte min grej. Personligen tycker jag att det är astråkigt. Visst, det går an att gå dit någon gång ibland, men att behöva göra det några gånger i veckan och i en längre tid får mig att bli alldeles matt. Och alltid när man är där så känner jag mig så otroligt obekväm. Alla står där i sina fina outfit och kör järnet. Och när jag har gått mina 30 minuter och är helt slut så nog står det någon bredvid mig och kör både fortare och längre tid än mig. Och det syns knapp att det har gymmat…..hahaha. Eller när jag var med på pilates så var jag typ yngst i gruppen, var tjockast och osmidigast. Ja, jag vet att de hade hållit på längre än mig. Men vissa var ju typ 75 år och äldre och var hur smidiga som helst liksom. Ja, man ska inte döma bokomslaget innan man vet innehålet…

Men jag tycker absolut inte det är fel att gå på gym, tvärtom. Jag önskar jag vore lite mera gymmig av mig. Vältränade kroppar är fräscht och fint. Men efter att ha varit medlem på gym ett flertal gånger och där jag betalat i flera månader utan att gå dit, har jag nu insett att det är helt enkelt inte är min grej. För jag har tränat och kämpat ska ni veta. Men jag har tröttnat och lagt av innan den där jäkla bindningstiden har gått ut. Erkänner. Jag är för omålmedveten och lat helt enkelt.  Men jag har tänkt som så att om jag binder mig i ett år så måste jag ju gå när jag betalar dyrt varje månad! Hahahaha….skulle inte tro det. Jäkligt dyrt har det blivit. Och inte speciellt smal har jag blivit. Nä, att gå på gym och svettas är inget för mig. Så får jag väl skylla mig själv att jag är tjock tycker någon. Men det är tusan inte så lätt att gå ner i vikt om man inte känner sig motiverad.

Är det mig dem tittar på? Tycker dem att jag är tjock?

Och sen en annan sak när det gäller min vikt. Jag är trött på att vara den där tjockaste överallt där jag kommer. Eller det känns som att jag är det. Är det någon mera än jag som kikar runt för att se om där finns någon annan överviktig på plats där du är? Visst är det hemskt? Men jag gör det automatiskt. Det går liksom på automatik. Det är så himla dumt och onödigt och tar mycket kraft och energi från saker och ting. Men jag gör det och är väldigt trött på att göra det. Och jag blir förstås överlycklig om jag hittar flera tjockisar. Då känner jag mig trygg på något vis. Pinsamt jag vet. Och det är inte så att jag tycker det är fult att vara tjock. Jag vet många vackra kraftiga kvinnor. Det hela handlar mera om mig. Och jag blir så himla trött på mig själv när jag är ute bland människor. Jag tror aldrig att jag duger, eller att folk ser ner på mig för att jag är kraftig. Och det värsta utav allt är att jag alltid känt så, även när jag var smal. Det har liksom fastnat i min hjärna någon gång på livets vandring. Jag minns faktiskt en gång när jag var ca 17 år och hade på mig en kjol som slutade strax ovanför knäna. Absolut ingen snäv kjol, utan den var lite klockad sådär. Då hör jag, när jag går där oskyldigt på Östra Torggatan i Karlstad, en kvinna i 40 -50 årsåldern som säger: Tänk att man har en så kort kjol till så tjocka ben! 

Jag minns det såväl. Och då ska ni vet att jag vägde ca 50 kilo! Men jag har alltid varit lite kort och kurvig om man säger så. Och visst hade jag inte världens smalaste ben. Men ändå. Hur tjocka ben kan man ha när man är 17 år och väger 50 kilo? Och hur kan man ens säga så högt när man går förbi någon? Jag minns att jag verkligen tog åt mig och blev ledsen. Och det sitter kvar därinne längst in i mig som ett dåligt minne. Det är konstigt med minnen. Ett sånt minne är visst svårt att glömma. Och så är det roliga saker som någon berättar och som man inte minns alls? Visst är det lite märkligt hur vi väljer att minnas. Eller det är väl hjärnan som väljer? Eller jag vet inte. Jag har i alla fall flera sådana dåliga minnen kvar inom mig. Men jag tänker inte trötta ut er med det nu. Men ord kan verkligen såra en för livet. Det är viktigt att vi tänker på det när vi talar med våra barn och ungdomar, hur vi i övrigt talar till varandra. Ellr hur vi talar om varandra. Det är så lätt att man slänger ur sig något som egentligen inte har någon betydelse, men som i andras öron kan få tråkiga konsekvenser som finns kvar inom en livet ut. Och då är kommentaren om mina tjocka ben inte speciellt grov. Och jag försåt verkligen inte syftet med att kvinnan sa som hon gjorde. Hon ville kanske att jag skulle höra. Tänk en kommentar som nog kvinnan glömt dagen efter hon sa det och som fortfarande gör sig påmind hos mig, 35 år senare.

Jag är inte så tjock som jag ser ut….

Jag brukar skämta med att säga, att jag är inte så tjock som det ser ut… Det är väl därför det är skönt att bli lite äldre. Kraven minskar lite och man blir inte lika påverkad av sociala medier på samma vis som de yngre måste tampas med. Man har mognad genom sina erfarenheter. Man blir mera hårdhudad och bekväm i sig själv. Men det spelar ingen roll hur gammal men är för visst finns spåren av utdragna spikar kvar inom. Här antar jag att ni vet liknelsen med spikarna. Googla på det annars. Vi kvinnor är inte alltid vänliga mot varandra och väljer att se oss som konkurrenter istället för inspiratörer. Jag har stött på sånt med, men vilken tjej/kvinna har inte det? Det existerar nog i männens värld med, men inte i den utsträckningen, och inte på det viset. Vi kvinnor kan vara riktigt elaka mot varandra, och då gäller det att inte vara tjockast om man säger så….haha. Men sånt har jag tack och lov sluppit då jag valt att bara ha mogna och lyhörda människor omkring mig. Mitt aktiva val.För det spelar ingen roll hur olik eller annorlunda jag känner mig, så får dem omkring mig ta mig som jag är, med mina fel och brister. Och det gör dem verkligen! Där har jag aldrig några problem att visa vem jag är. Man kan säga att jag i min sårbarhet och svaghet är ganska så stark ändå. Men så ibland när man är bland nya människor kryper lilla osäkerheten över mig igen. Men jag jobbar på det. Och jag brukar skämta med att säga, att jag är inte så tjock som det ser ut…

Nu händer det…

Men för att dra ihop påsen och fortsätta det jag började med. Att jag håller på att gå ner i vikt. Och nu har jag hittat min grej. Att räkna kalorier. Jag har alltid gillat det och har vid olika tillfällen gjort det. Men har inte riktigt hittat rätt fokus. Nu har jag det. Med Aftonbladets viktklubb och har i skrivandets stund gått ner ca 4 kilo på 2 veckor. Och jag känner mig så jäkla motiverad. Har aldrig känt så här förut. Men nu! Nu händer det! Jag kan själv bestämma vad jag vill äta, och hur mycket jag behöver äta. Och jag har lärt mig att välja bort de dåliga kalorierna, alltså det som har höga kalorier. Jag kan äta lite godis och chips om jag vill, men då får jag ta bort kalorier på något annat. Jag kan ta ett glas vin eller öl. Men samma där, då får jag välja bort något annat. Hajjar ni? Just nu är jag nämligen i ett rus då jag äntligen hittat ett sätt för mig att gå ner i vikt. Och nu vetjag också varför jag har gått upp i vikt. Jag har ju stoppat i mig mycket mera kalorier än jag har gjort av med…i många, många år. Men nu så har även jag fattat. Bättre sent än aldrig. Och såklart så rör jag lite på mig. Jag och min man brukar gå ut och promenera lite då och då och emellanåt åker yogamattan fram för lite rörelser. Så helt slapp och livlös är jag inte.

Jaha, vad var det här för himlans tråkigt blogginlägg? Och långt blev det också. Men jag tror jag skrivit detta mest för min egen skull. För att liksom bearbeta det som händer inom mig just nu. Jag måste få ventilera ut mina tankar. För det är mycket på gång här framöver för mig. Bra och roliga saker. Jag kommer att berätta mera om det framöver…tihi.

Nu får ni ha en trevlig lördagskväll. Kommer ni som mig att titta på Mello?

Puss & Kram Lilitha Hex