List

Panikattack…

2

Jag vaknar upp efter en helt ok natt. Blir alltid lika glad över att ha på mig min sovmask när klockan ringer på morgonen. Då vet jag att jag har sovit hela natten utan att ha vaknat. Är det så att jag vaknar på natten har jag svårt att somna om när jag har på mig sovmasken. Den kära och hatade sovmasken har nämligen en tendens att läcka ut luft så att det blåser rakt upp i mina ögon. Detta gör så att mina ögon har en tendens att rinna över. Morgonen fungerar bra. Både jag och min dotter tar det relativt lugnt och ligger bra till i tid. Morgnar är inte vår bästa tid om man säger så då vi båda är väldigt morgontrötta, eller vi har svårt för att komma upp ur sängen. Vi är två stycken såskoppar helt enkelt. I alla fall. Jag skjutsade min dotter till skolan och satte på min ljudbok i bilen och for mot jobbet. Ljudboken jag lyssnar på är Robert Gustavssons bok, Från deadline till vaggan. En underhållande bok om hans lite småhysteriska liv. När jag åker till jobbet så njuter jag av att det börjar ljusna omkring mig, det märks att vi går mot ljusare tider. Och jag tänker att det nog kommer bli lite lättare att komma upp om morgonen när det är ljust ute. 

När livet snurrar…

Väl framme vid jobbet parkerar jag bilen. Jag trivs verkligen på mitt jobb. Jag tittar mig omkring och ser hur vackert det är med all snö som finns omkring mig. Jag går mot skolan. På vägen upp till skolan är det en backe som jag kämpar med varje morgon. Min kondition är inte på topp om man säger så. Men jag kämpar på. Men idag känns någonting annorlunda. Jag känner ett stort motstånd inom mig. Plötsligt börjar mitt hjärta att pumpa på som tusan, mer än vanligt. Jag börjar känna mig yr och illamående. Hjärtat bara fortsätter att pumpa och jag känner att jag knappt får någon luft. Skolgården börjar att snurra och jag tänker att jag är  på väg att få en hjärtinfarkt. Eller är det en panikattack? Eller är det blodtrycket? Tänk om jag håller på att dö? Mitt dåliga samvete om min hälsa dyker snabbt upp. Jag skulle inte ha ätit så mycket i går kväll! Jag tror jag håller på att dö och då tänker jag på min vikt. Att jag på grund av mitt ätande var på väg att dö. Kraften tar slut. Jag stannar till i backen. Jag orkar inte ett steg till. Eller jo, det gör jag. Jag pallar. Jag knatar på. Hjärtat börjar pumpa på sådär hårt igen. Tusan! Jag går in i skolan. Allt snurrar. Jag måste ta tag i väggen. Tittar mig ändå omkring för att se så att inte någon ser mig. Det skulle vara pinsamt. Tänk om jag skulle falla ihop? Pinsamt. Men jag är helt ensam. Åter igen tänker jag mera på andra än på mig själv. Att det skulle vara skämmit att falla ihop där på golvet. Jag dog nog hellre på kuppen än att få uppleva det.

Jag skärper till mig och går snabbt in till lärarrummet och sätter mig där. Fan! Tusan! Jäklar! Helvetes jävla skit! Hela svordomslistan kom fram där. Varför händer det här? Jag vill inte det. Stopp! Sluta! Tårarna bara rinner och rinner. Då plötsligt kommer det såklart in en kollega i lärarrummet. En kollega som jag knappt känner. Först försöker jag låtsas som ingenting. Jag låtsas sitta där med rinnande ögon som om ingenting hade hänt. Men jag förstod att personen såklart undrade vad det var med mig. Jag bestämde mig för att snabbt förklara. Typ, jag blev lite yr och det kändes lite jobbigt. Jag kände mig verkligen utsatt. Jag gillar inte det. Det gör mig arg. Och irriterad. Och då gråter jag för det med. För jag gråter när jag blir arg. Och jag blev arg på min kropp, på det som hände. Det var inte mitt fel, det bara hände fast jag inte ville. Jag kände mig besviken på något som jag inte kan styra över. Min förbannade kropp. 

Som en blek skugga av mig själv…

Jag insåg att jag inte skulle kunna jobba idag. Jag gick till receptionen och sa som det var. Kände att det var lika bra. Jag kunde ju ha skyllt på något annat, men vad hade jag vunnit på det? Inget. Så jag blottade min sargade själ. Men det var ingen kul känsla. Just den där känslan att bli ett slags offer. Att sitta där och böla, det gör mig svag. Eller det ser ut som att jag är så svag. Att jag inte pallar. Att jag inte orkar. Att jag är ynklig. Kanske det är så? Jag känner mig som en blek skugga av mig själv. Liksom själslös. Tom. Ni som upplevt en panikattack vet hur det är efteråt. Hur det känns. Hur man liksom hamnar i en slags bubbla. Allting känns vakuumförpackat. Suddigt. Ingen ser hur det är, vad som rör sig i mitt huvud. Hur skulle någon kunna det? Alla försöker att trösta och förstå. Dessa underbara människor. Stackars dem. Jag undrar hur dem tänker egentligen? Längst där inne. Att jag är knäpp?

Jag känner mig misslyckad. Missanpassad. Jag vet att jag inte borde känna mig så men jag gör det ändå. Mina känslor lever sitt eget liv och lyssnar inte alls på vad jag säger. På ett sätt så känner jag mig som ett vilset barn. Eller som en vilsen vuxen. Ensam i mig själv. På samma gång som jag vet vad jag vill så vet jag ingenting. Min hjärna har ställt in sig på en slags paus. Och där är jag nu i skrivandets stund. Mitt i en paus. Alla på skolan stöttar mig. Och jag skäms. Jag skäms över mig själv som mår som jag gör. Jag skäms över att jag gråter. Jag skäms att jag sitter här och inte är i klassrummet. Jag skäms för att jag inte förstår något. Jag skäms för att jag berättar. Jag skäms för att jag är där jag är. Det är en del av den här förbannade sjukdomen. Skammen. Skammen över att man inte pallar trycket. Att man gråter. Men det är så det är. Jag pallar inte ibland. Jag gråter. Som nu idag. Och jag har inget riktigt bra svar på varför det blev som det blev. Inte än i alla fall. Det är vid sådana här tillfällen man önskar att det fanns ett hål att hoppa ner i, eller att en ridå föll ner. The end liksom. Jaja. Dags att plocka upp spillrorna igen. I morgon är en annan dag. I morgon är jag stark igen. Eller lite starkare. Och kanske jag finner svaren. Kanske…

Hoppas ni alla får en fin kväll. Och förresten, jag gick aldrig hem från jobbet. Nä, jag stannade kvar och skämdes hela tiden ut fram till hemgång. Japp, så jobbar jag…

Puss & Kram Lilitha Hex

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

2 kommentarer

  1. Ingen förvarning, bara pang så sitter den i bröstet och spökar till i huvet.
    Skäms inte fina du! Men jag vet att det är svårt. För att man vill inte vara annorlunda alla andra…

    Ta . En . Dag. I . Taget . Nu!
    ❤️

Lämna en tanke