Spegel, spegel på väggen där… Jag fortsätter att fundera och reflektera över saker i mitt liv. Och jag försöker spegla mig i olika händelser. Har ni tänkt på hur enkelt det är att berätta för andra hur de ska göra eller vägleda andra människor? Jag kan förstås bara tala för mig själv. Och jag är expert på att peppa och vägleda andra människor. Det är en del av den individ som jag är. Jag mår bra av det. Jag berättar för andra att de måste stressa ner och lyssna på vad deras kroppar säger. Att de ska ta det lugnt. Jag säger till andra att de ska följa sin inre röst och sitt hjärta för där sitter alltid sanningen. Vad säger din röst? Ingen kan dig själv bättre än du själv. Jag säger även att det är viktigt att vila och återhämta sig emellanåt. Ingen tackar dig för att du sliter ihjäl dig. Tänk på dig själv nu! Osv… Är det någon som känner igen sig? Och allt det där stämmer ju. Problemet är att jag inte följer det så bra själv. För när jag hamnar i den där konstiga stressen slutar förståndet att fungera på något vis. Det finns där, men jag väljer att ignorera det. Jag glömmer att ta hand om mig själv, huvudrollsinnehavaren i min egen film, mitt liv. Det är minsann lätt att regissera andra. Gör si, gör så. Men när det kommer till en själv?Om jag ska vara ärlig så lever jag inte som jag lär. Där brister jag. Och den jag lyssnar minst på är mig själv. Visst är det konstigt att man vill andra så väl men struntar i sig själv. I vår iver att behaga annat och andra så glömmer vi bort oss själva. Det är som att man förverkligar sig själv via andra människor på något vis. Vi tappar kontakten med oss själva. Och vad händer när en kontakt åker ut ur väggen? Ganska enkel mattematik. Ändå så kör man på så det glöder i väggarna. Och det är ett faktum att det sker då det är väldigt många som lider av utbrändhet och utmattning. Såklart jag lyssnar på mig själv emellanåt. Jag är inte helt förvirrad och fördömd. Ni får läsa mellan raderna. Men när det blir för mycket omkring mig, det är då jag råkar sparka ut den där kontakten ur väggen.

Andas, andas in luften, omfamna detta ögonblick, omfamna detta andetag

I dag var jag hos sjukgymnasten och fick göra lite enkla yogaövningar, typ att andas rätt. Man kan alltså andas på fel sätt. Visste du att vår andning kan påverka allt från blodtryck, smärta och stress? Det kan till och med påverka vårt sexliv. Att andas rätt är väldigt viktigt. Och bra när vi är stressade. Vi kan alltså andas ut vår stress om vi gör det på rätt sätt. Jag har i min enfald trott att det bara är att andas, att det går på automatik. Men så är det visst inte. Och om man går och spänner sig hela tiden blir andningen ur balans. Som på mig. Så idag när jag låg där på bristen och andades djupt i både mage och bröstkorg fick jag en panikattack. Hur tusan nu det gick det till? Det var som att djupandningen frigjorde något inom mig. Det gjorde ont att andas. Min kropp skakade och bubblade. Inte för att det syntes, men jag kände det. Och jag började gråta. Det var riktigt obehagligt. Tänk att jag tyckte det var obehagligt att andas. I alla fall sådär djupgående. Jag har djupandas förut, men inte på detta vis. Men det där är ju något man kan träna upp. Så det är där vi är nu. Att lära mig att andas. Det är som när man ska lära sig åka skidor och får lära sig hur man ska bära skidorna först. Lite humoristiskt faktiskt. Jag har verkligen huvudrollen i en riktig tragikomedi.

Vem har sagt att livet ska vara lätt. Och riktigt utan sorg och smärta lever nog ingen. Alla har vi våra våndor, och alla har vi våra ryggsäckar att bära. Jag tror det viktigaste är att möta sanningen. Att acceptera läget när man väl hamnar i någon kris, större som mindre: Det är så här det är nu. Hur kan jag lösa situationen? Hur kan jag göra så att det blir så bra som möjligt? Vad kan jag lära mig utav det här? Ja, ni ser hur lätt det är att tänka logiskt när man skriver. När jag skriver. För det är ju mig detta handlar om. Ingen annan. Och jag måste lära mig att andas rätt hur jobbigt jag än tycker att det är. Jag måste ta ansvar för mitt eget liv. Hur vill jag att mitt liv ska fortsätta? En sak är då säkert i alla fall. Jag vill bli hälsosammare och få bort lite av min värk. Och jag vet att jag är på väg ditåt. Jag är på väg och rätt håll. Synd bara att jag ska vara så förbaskat långsam…

Utomhusceremoni med Nornornas drömväv

Hur som. I dag har jag haft en liten utomhusceremoni. Ibland får man faktiskt ta hjälp av lite magi. Och det var så härligt att göra detta. Jag använde mig av en slags drömfångare som jag skapat själv i kursen där jag går i och där jag i slutändan kommer att kunna kalla mig prästinna i naturens tjänst. Jag tror det är så det heter. Ni vet jag och namn på saker. Jag kommer att berätta mera om detta framöver. Nu är jag inne i en pågående vila. Jag återhämtar mig. Men jag har dock en önskan. Jag bad om något viktigt i dag och jag offrade till universum. Jag kastade upp min önskan. Och när jag tittar ut ser jag hur mitt ljus står och flämtar där ute i Kylan. Tålmodigt. Nu får vi ser om de lyssnar på min önskan? Jag hoppas verkligen det.  Nej, nu ska jag ta min rullator och kila ut till köket och slå in julklappar och kanske göra några magiska ljus. Jag måste göra något kreativt, annars kommer jag att förgås. Och nej, jag har ingen rullator även om det känns som att det skulle behövas ibland. Närå, jag går själv även om det ser ut som jag har gjort på mig.

Ha nu en fin kväll kära läsare. Och om ni har något förslag om vad ni vill att jag ska blogga om så skriv gärna till mig och berätta det.

Puss & Kram Lilitha Hex