Jag är tillfälligtvis sjukskriven. Inte för att jag mår dåligt i själen och så, utan för att jag har så ont överallt i min kropp. Jag håller på att ta reda på varför och är under utredning. Så därför är jag inte och jobbar. Ska möta några väl valda människor här framöver. En kurator, en sjukgymnast och en specialläkare. För att min kropp inte orkar längre. Jag känner mig både sliten och trött. Alltså den här tröttheten och energilösheten står mig upp över öronen. Jag har även problem med min sömn. Kan aldrig riktigt komma till ro. Jag har ju den eländiga sovmaskinen på mig. Och då äter jag faktiskt avslappnande medicin för att min sömn ska stabiliseras och det hjälper även mig att inte känna av min sovmaskin när jag ska somna in. Men det fungerar sådär. Jag vaknar och kan inte somna om. Sovmaskinen skaver och pyser. Jag är lite av en orolig själ. Och det är något som jag levt med sen jag var yngre. Jag har gått på KBT och till viss mån har jag lugnat ner mig lite. Men om man ska se sanningen är det nog så att jag får leva med denna oro tills jag ligger där med näsan i vädret. Och på något vis har jag förlikat mig med den tanken. Vissa saker går inte att ändra på fullt ut och då är det bättre att komma till insikt om hur det ligger till. Jag får lära mig att leva med det helt enkelt. Och det har jag väl på sätt och vis gjort.

Jag äter psykofarmaka och jag vet att många tycker att det är dumt. Och jag har kommit till den punkten i livet då jag inser att jag nog kommer behöva det resten av mitt liv. Och det är inget jag motstrider. Jag behöver mina tabletter sen så får andra tycka vad dem vill om det. Min hjärna är skadad av utbrändhet, ibland sker det tyvärr signalfel. Då måste det rättas till på ett eller annat sätt. Jag är numera relativt bra kompis med min hjärna och har lärt mig hur den fungerar. Jag gör inget stort om det. Jag har liksom lärt mig att gilla läget. Efter alla mina djupdykningar  i mitt inre, efter alla mina möten med mina demoner, så vet jag, eller har lärt mig hur min hjärna beter sig vid olika situationer. Jag ser det inte som ett stort problem längre utan det är små besvärligheter som jag måste lösa när de väl dyker upp. Inga konstigheter. Så jag behöver mina tabletter. För att tänka rationellt. Jag har försökt utan. Många gånger. Och det fungerar inte för mig. Jag blev knäpp inombords. Mina tankar tog över sundhet och logik. Så efter ett moget övervägande har jag nu valt att det är så det får vara. Jag tar mina tabletter. Jag orkar inte gå och vara vettskrämd för allt. Nu är jag bara lite vettskrämd för allt…haha. Ränderna går aldrig helt ur. Så nu har jag släppt mitt inre. Jag mår helt ok där inne.  Ränderna är ok. Jag mår bra. Jag är stark. Jag är lycklig. Det är det yttre jag måste jobba mera på.

Hela jag borde vara i en sophink…

Det mest ultimata skulle ju vara att vara fri från tabletterna tycker någon. Men å andra sidan vore det bra att hålla sig borta från alkohol, socker, salt och skräpmat också. Ja, egentligen borde jag inte köra bil heller för alla avgaser som  förstör vår luft. Jag borde inte nyttja flygplan, mobil och mikrovågsugn osv. Man ska inte sola, äta kött, bära päls eller skinn, man ska inte använda plastbunkar och inte dricka saften Fun light, man ska inte använda fluortandkräm och jag vet inte allt man inte ska göra. Det är såååå himla mycket som man inte borde göra. Men jag gör allt detta med två undantag, och det är att jag aldrig skulle bära päls eller skinn. Och jag har mer och mer gått över till veganska hygienprodukter och make up. Men annars så gör jag allt det där som man inte borde. Bör jag skämmas för det? Nä. Jag tror inte det. Det är om mig och mitt liv det handlar om. I slutändan är det jag som bestämmer vilka val jag vill göra. Det är jag själv som får ta konsekvenserna. Fast visst önskar jag att jag borde göra bättre val emellanåt.

Ja, tänker många: Det är därför som hennes kropp är så trött och sliten. Hennes kropp är ju helt förgiftad… Och vem vet, det kanske är så, eller så är det inte så. Det kommer jag nog aldrig få reda på. Däremot så är detta något som jag funderar mycket på. Jag är en njutningsmänniska med svag karaktär när det gäller godsaker som man både kan äta och dricka. Erkänner. Fast jag har mina hälsosamma perioder emellanåt. Men så faller jag tillbaka. Jag är väl som en slags periodare. Man kan väl säga att jag börjar mitt hälsosammare liv varje eviga måndag. I bland blir jag uppriktigt trött på mig själv…haha. Förresten. Satt och tittade på ett program där Kim Anderzon blev intervjuad om sin obotliga cancer. Och då säger hon där mitt i allting något liknande: Att visst är det konstigt att jag som levt så hälsosamt med mat och yoga skulle råka ut för den här djävulska sjukdomen. Fast hon sa det ända på ett positivt sätt. Kim försökte verkligen se allt ur en positivt synvinkel. Hon dog i cancer 2014 och blev 71 år. Så visst är det lite orättvist kan man tycka. Och hon nämner flera andra hälsomänniskor som också råkat ut för olika obotliga sjukdomar. Visst är det märkligt? Det jag tänker på är att man kan aldrig riktigt kan veta hur det kommer sluta hur man än lever och är. Sen så kan jag också tycka och förstå att det är viktigt hur man lever, är och äter. Det är klart det är viktigt att vara hälsosam. Såklart är det så. Så måste det väl ändå vara om man räknar det procentuellt. Eller är det så att det kanske redan är bestämt hur vi ska dö, hur vi än lever och är?

Drömma kan man väl alltid göra…

Oj, vad jag snöade in på det där nu då. Vad jag vill komma fram till, även om det inte verkar så, att jag nu försöker att vara lite hälsosammare igen, så att inte hjärtat och hjärnan tar allt för mycket stryk. Jag vet inte om det kommer hjälpa. Men för att orka leva hälsosammare måste jag på något vis tanka energi. För som det är nu orkar jag ingenting. Och det är väl lite av mitt problem. Jag orkar inte riktig vara så hälsosam som jag vill. Jag önskar jag kunde åka på en hälsoresa i en vecka. Bara för att komma igång. Känner verkligen att jag skulle behöva det. En framtida dröm? Men det är svindyrt att åka på sånt. Tänk om man kunde vinna lite pengar. Ja, så tänker väl de flesta. Snabba och enkla lösningar. Helst gratis…haha. Jag vet. Inget är helt gratis. Jag får prata lite med universum om det där. Fråga om vilken plan de har för mig egentligen. Jag är redo att lyssna fullt ut! Jaja, de här kan man ju sitta och fundera på tills man blir ännu mera förvirrad än man är.

Kortet högst upp är jag och min yngsta dotter när vi skulle på hennes balett i dag. Det bara slank med i blogginlägget då jag tycker så mycket om det kortet. Det visar lycka. Vi två under ett paraply. Bara därför tog jag med kortet. Jag är en stolt mamma till två vackra döttrar. Men den äldsta dottern är svårare att bli fotograferad med. 

Puss & Kram Lilitha Hex