List

Att jag aldrig lär mig…

4

Mitt liv har på något vis börjat ta slut. Fast på ett annat sätt håller det på i fullt ös. Man brukar säga att det ena utesluter inte det andra. Men när det gäller mig så är det inte så. Det ena uteslutar det andra. Det är liksom antingen eller. I alla fall som livet ser ut nu. Jag jobbar fulltid som lärare. Att jobba som lärare är otroligt kul tycker jag. Och jag älskar min klass och min arbetsplats. Jag älskar mina kollegor och jag älskar min chef/rektorn. Jag älskar att jobba med barn. De ger så otroligt mycket inspiration emellanåt. Många goda skratt och möten sker. Men där finns också många olika livsöden. Sorg. Pappersarbete. Möten. Detta tar all min kraft ifrån mig. Jag orkar inte annat än att vara lärare. Och knappt det. Frågan är om jag ens är en bra lärare i nuläget? Känner mig lite avskärmat från verkligheten. Avskärmad från livet.

För jag är sån, att när jag gör något som jag brinner för, då ger jag 100 % och mer. Jag menar, det är ju trots allt mitt yrke som jag får lön för. Jag är en del av ett samhälle där man ska göra rätt för sig. Och jag lovar att jag gör allt i min makt att barnen ska få det så bra som möjligt. Både socialt och kunskapsmässigt. Det blir ett stort lass att bära. Större än jag orkar bära. Men det är sån jag är. Jag kan liksom inte skärma av mig. Mina sköldar fälls aldrig upp eller ner och jag står helt blottad. Jag tar in mer än jag hinner att bearbeta. Tillbringaren fyllts på mer och mer och nu står bara vattnet och rinner över. Vilket slöseri!

Mitt andra liv håller på att sina bort. Mitt andra liv. Mitt andliga liv. Ni vet, det där livet i mitt skymningsland. Det liv som är en så stor bit inom mig. Ni vet där jag kan sitta för mig själv och göra magiska ljus och armband. Där jag kan sitta och skriva om magiska tips och häxerier. Där jag kan vara helt den jag är utan krav och måsten. Men allt mer sällan hinner jag att vara där. Och likt Avalons dimmor håller det på att försvinna från mig, där mitt framför ögonen. Där är alltmer en dimma som inte skingrar sig längre. Var är mitt skymningsland, mitt eget Avalon?

Magin håller på att blekna…

Mitt liv håller på att koka som en häxkittel med bubblande gift, med belladonna, med spikklubba för att långsamt avsluta någons liv. Hokus! Pokus! Min kittel innehåller snabbmat, dålig sömn, stress, ingen egentid, ingen träning, övervikt, sömnapné, högt blodtryck, värk, hjärtklappning. Jag inser det. Jag håller långsamt på att avsluta mitt eget liv. Jag är som en tickande bomb. Vilken dålig soppa jag håller på att göra.

Jag hinner inte med att leva. Att skratta. Att andas. Jag känner hur allt är på väg att gå åt helvete. Jag gråter inombords när jag tänker på att jag är på väg dit igen. Till helvetet. Men jag orkar snart inte mer. Fast jag trivs, fast jag vill, fast jag försöker, fast jag är stark! Jag undrar hur alla andra gör? Hur orkar dem? Hur hinner dem? Jag är inget undantag. Jag är inte unik. Jag gör inte mera än andra. Ändå känner jag att något är fel. Stickningar i huden. Viskningar. Jag är fel. Samhället är fel. Ja, vem ska jag skylla på? På mig, på samhället? Kanske på mina val jag gjort och gör. Jag har själv valt mitt liv på något vis. Men jag tänkte inte på de konsekvenser som blir av de val jag gjort i livet. I alla fall inte när jag var yngre. Vem pratade om konsekvenstänk på den tiden då jag växte upp? Det är dags att börja tänka på det nu! Nu när det nästan är försent. Gör det viktigaste först, prioritera!  Vad är ens viktigast? Jag, familjen, barnen. Men fungerar det verkligen i praktiken?

Vad är viktigast? Att leva i någorlunda harmoni med mindre pengar, eller i ett stort kaos med mera pengar? Ja, det valet skulle kunna vara enkelt att svara på tycker någon. Men är svaret så enkelt? Det är skillnad på att ha en dröm och sen i verkligheten kunna förverkliga den. För riktigt så enkelt är det inte. Jag vet av egen erfarenhet. Jag har försökt. Det gick sådär. Jag menar, allting kostar. Och det kostar mycket. Det finns inget boende som är speciellt billigt numera om man inte vill bo i en grotta i skogen. Och i ärlighetens namn är det inget för mig. Och så höga krav har jag inte. Jag bor inte speciellt flott. Har inga dyrare vanor. Men saker och ting kostar. Men det är inte däri mitt lilla dilemma är. Mitt dilemma är att jag inte hinner med att leva det liv jag önskar jag hade. Det jag så länge strävat efter. Någonstans har jag prioriterat fel. Igen. Vad hände liksom…

Lever jag det liv jag önskar?

Jag vet ju att när tiden för pensionering kommer så blir det inte mycket kvar av pengarna. Ändå så är jag inte speciellt orolig för den tiden. Vem vet, man kanske inte ens lever då så varför oroa sig. Men jag ska ärligt säga att jag längtar tills den dagen om jag nu skulle leva då. Vilket jag såklart förmodligen gör. Men det är några år kvar för mig. Jag måste ta ett beslut om mitt liv. Tiden börjar bli knapp. Jag är inte 20 år längre. Åldern tar ut sin rätt. Krämporna gör sig påminda. Klockan tickar. Jag vet att man inte kan få allt man önskar. Det skulle vara orealistiskt. Lite svinn får man räkna med. Men man kan försöka att komma en bit på vägen. Men jag känner mig velig i mitt beslut. Ensam. Lever jag det liv som jag önskar? Handen på hjärtat! Nej, det gör jag inte. Jag lever i en del av livet som jag önskar. Men den delen har kommit att ta för stor plats i mitt liv. Den sanna och innersta önskningen har börjat fallera. Balansen håller på att tippa över. Och snart ligger jag där i en hög och försöker att kravla mig upp igen. Att jag aldrig lär mig…

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

4 kommentarer

  1. Du skriver så klockrent och verkar vara en sådan stark och underbar själ .
    Du ger 100 procent till allt.
    Tror jag inte på om du ursäktar.
    Din 100 procent är lika med 150 procent för dom flesta.
    Så om du vill göra bra länge och må bra hela tiden så räcker du till när du gör 50 procent För då är du uppe i 100 procent som vanliga dödliga😊😘.
    Känner så väl igen mig. Tog mig ett antal år att omprogramer mitt vill och ska tänkande. Till en ok balans.
    Men fan den som ger sig. Heja dej. Stoppa nu. Du vet inom dig svaret känner jag.
    Och resultatet kommer bli kanon när allt stillat sig och faller på plats.
    Du har ju inge val igentligen för drt här livet du lever nu är fel för dig på ett sätt
    Du kommer hitta samma tillfredställelse fast bättre utan drenaget . Kram på dig du är viktigast.

    • Tack för dina ord och din omtanke. Jag tar till mig allt du skriver med värme i hjärtat. Kraaaaam Lilitha Hex

  2. Tack för att du delar med dig av dina tankar, här på din blogg har jag fått vägledning i massor om vilken väg jag ska gå i livet nu. Du beskriver dig själv så att jag nästan tror det är jag 🙂 Hoppas nu att du hittar ett sätt att återhämta dig på så jag får fortsätta läsa dina kloka tankar. Kram <3

Lämna en tanke