List

Nu bubblar det i min kittel!

0

Alltså…tusan vad härligt det känns. Nu bubblar det i min kittel! Äntligen har allting börjat hamna på plats. Äntligen har mina önskningar börjat slå in. Och äntligen börjar jag inse att jag är en uppskattad person. Mera än jag någonsin trott. Jag duger precis som jag är trots mina extrakilon…hehe. Jag är lycklig lottad. Jag är lyckligt gift med 4 underbara ungar som har klarat sig bra i livet. Jag har till och med fått ett efterlängtat barnbarn. Jag lever i en familj som andra. Ibland bråkar vi, vilken familj gör inte det, men för det mesta så älskar vi. Vi har hittat en väg som passar vår familj bra. Vår väg kanske inte passar alla, men den passar oss perfekt. Och det är väl det som är viktigast. Jag har det bra och har inget att klaga över. Skönt också att veta att man har massor av underbara vänner och läsare som vet hur man beter sig mot varandra. Som respekterar mig och andra för vad vi är. Som inte snackar skit eller förtalar och kränker andra. Det jag har upplevt den senaste tiden är ren och skär kärlek. Jag har plötsligt fått många nya fina vänner som platsar bland mina gamla fina vänner. Och tack alla ni som skriver till mig och berättar om era livsöden och händelser. I bland är det skönt att bara få skriva av sig. Det uppskattas och jag blir glad över att ni delar med er. 

Det här trodde jag inte för ett år sen…

jeanette6I höstas började jag jobba som lärare. Något jag inte trodde jag skulle klara av, förresten, det var det nog inte många som trodde. Allra minst min läkare. Men jag gav mig tusan på det. Och jag fick jobbet som lärare i en åk 4. Jag fick min egen klass och mitt eget klassrum till slut. Eget och eget….ja, ni förstår nog hur jag menar. Men jag fixade det! Och nu sitter jag här och har mitt efterlängtade sommarlov. Och som jag har kämpat och tampats med att komma tillbaka till livet. Jag har skrattat och gråtit många gånger. Gett upp några gånger, men rest på mig igen. Men jag har nått mitt mål och känner mig otroligt stolt över detta. Jag klarade det! Visst, det finns mycket att fila på, men det tar jag allt eftersom. Några av mina demoner har lämnat mig, och några av mina demoner kommer nog dock aldrig att lämna mig. De har nog flyttat in hos mig för gott. Men vet ni, vissa av mina demoner har inte enbart varit av ondo, utan de har lärt mig hur man överlever större kriser. De har lärt mig hur man hanterar livets mörkare sidor. Ingenting ont som inte har något gott med sig som man brukar säga. Kliché! Och visst är det så att man blir klokare ju äldre man blir. Kliché igen. Och med det menar jag inte att man inte är klok nog när man är 30, för det är man. Vad jag menar är att ju längre du levat så har du haft större chans att utvecklas av alla dina erfarenheter. Men allt är förstås relativt. Men för att återvända till mina demoner. Jag har lärt mig att leva med dem. Ibland kör det ihop sig…som med allting i livet. Men då är det bara att försöka hitta balansen igen. Då får man sätta sina demoner på plats helt enkelt…hehe.

Ur en stilla fjärils klagan såg jag dödens kalla vingslag…

Jag har varit i en kris. I en stor kris. Jag har verkligen varit nere i skiten. Varje dag var som en dödsdom. Jag såg ingen början och jag såg inget slut. Jag levde med döden bredvid mig dagarna i ända. Detsamma om nätterna. Jag levde som i en mardröm, som i en ond bubbla. Jag tappade bort mig själv fullkomligt. Det var ett rent helvete jag levde i. Men jag kom ur det! Detta är dock inget jag skäms över. Jag har varit väldigt öppen om detta. De flesta av mina nära och kära har förstått det. De har stöttat mig och de har närt mig. Och de som inte klarade av det har fått lämnat min sida. Men jag ska ärligen säga att det är inte många som har lämnat min sida. Tvärtom. De flesta finns troget kvar och flera nya har tillkommit. Och jag tror att det beror på ömsesidighet och kommunikation. Medmänsklighet och kärlek. Omtanke och omsorg. Det är otroligt viktigt under dessa omständigheter att man berättar vad som händer och sker. Att man berättar hur man mår och fungerar. Att man berättar att man inte orkar lika mycket för tillfället. För när man hamnar i en utmattningsdepression ändras personligheten. Hjärnan fungera inte längre på samma sätt. Hjärnan är utbränd och är tillfälligt ur funktion. Man blir lite som en annan person. Livet blir avskärmat. Och ingen ska tro att man tycker det är speciellt kul att vara där nere i avgrunden. För er som inte vet. Och här skriver jag ur mitt perspektiv. Förändringar som ofta sker under en utmattningsdepression är: 

  •  Man blir osocial, ledsen och tillbakadragen
  • Man får svårt att hantera nuet och verkligheten
  • Man får minnesluckor, tappar ord, glömmer bort saker
  • Man blir trött, spänd och blockerad
  • Man blir rädd, ofokuserad och dimmig
  • Man kan bli lite bitter, ängslig och gnällig
  • Man får problem med att sova

Man är inte världens bästa fru, mamma, dotter, vän osv under denna tid om man säger så. Och det är väl egentligen inte så konstigt. Man har full sjå med att leva och andas. Man har fullt sjå med att ta hand om sig själv. Men å andra sidan är det väl detsamma om man bryter benet eller får ryggskott eller i värsta fall får cancer. Man har fullt upp med att klara dagarna så bra som möjligt. Det är ingen skillnad egentligen. Det är svårt att vara en god och social medmänniska när man har fullt upp med sin sjukdom hur den än ser ut. I vissa fall blir det tyvärr utdraget. Som i mitt fall, ca 2 1/2 år. Men en dag vänder det, sakta och säkert. Som på en liten skör fjäril börjar vingarna plötsligt fungera igen. Tveksamt men med förtröstan.

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaLivet kommer tillbaka även om hjärnan är lite skadad. Stress är nog något man bör hålla sig borta ifrån i den mån det går. Men ni som läser det här och just nu genomlider en utmattningsdepression eller liknande diagnoser ska ändå veta en sak. Livet kommer tillbaka! Tro inget annat. Man kanske inte tror det när man är där mitt i skiten. Då livet känns totalt meningslöst. Men sakta så händer något. Du känner kanske en förändring. En förändring du kan hoppa på om du orkar och vill. Det vänder om du lägger manken till. Jag lovar. Men mycket ligger på dig själv och hur du hanterar det. Man måste kämpa mycket själv. Ingen kommer direkt och knackar på dörren och ger dig livet tillbaka. Det kanske låter hårt. Du kan gå hos psykolog och äta mediciner för att underlätta din tillbakagång. Du kan ha nära och kära som finns där för dig och som stöttar dig helhjärtat. Men det yttersta jobbet måste man göra själv. Och det är tufft. Och även om jag personligen nu är redo för att ge mig ut i det sociala arbetslivet igen så vet jag att det inte kommer att bli lätt. Det kommer att bli stentufft. Jag är medveten om att jag måste strukturera upp mitt liv rejält på ett eller annat sätt. Men det kommer gå. Det måste gå. Såklart att det kommer gå. 

Men såklart förändras inte livet över en natt. Om det vore så väl. Nej, det finns mycket kvar att tampas med. Det är jag väl medveten om. Men det är väl det som kallas livet och att leva. Ur smärta föds kunskap. Eller hur? Och ett litet tips på vägen! Se till så att inte folk försöker trampa på dig. Sträck och stå på dig innan någon annan försöker stå på dig. Det finns tyvärr allt för många som gärna sparkar på dem som redan ligger ner. Dem får vi hålla oss undan från. Ha nu en underbar lördag älskade läsare.

Puss & Kram Lilitha Hex

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke