Lista

Intill dödens bleka sekund

0

Det här inlägget kommer inte handla om något specifikt. Jo, kanske om döden då. Massor av känslor inom mig som behöver komma ut ur min förvirrade själ…

Ur den minsta lilla fågel föds en vacker sorgsen sång. En sång om livets olika skeden. Processer som är i pågående. Processer som vi behöver för att komma vidare. I dag regnar det hos oss. Precis vad jag behöver. Jag älskar när det regnar. Ett sommarregn där man kärleksfullt kan höra viskningar mellan dropparna. Tissel och tassel. På samma gång som jag njuter så gör det ont. Som tårar i både sorg och glädje. För det är så mitt liv ser ut just nu. Jag är i både sorg och glädje. Men på något vis så blir ändå sorgen vacker då den kommer från mitt sanna hjärta. Tacksamheten över att kunna känna och reagera.

 

Gåvan över att ha älskat blir i slutskedet en vacker sorg

Jag tycker livet är vackert trots all smärta och sorg som snurrar omkring oss. Som sorgen över min pappa som dog för 9 år sen. En sorg som alltid kommer bo inom mig. Men det vackra i den sorgen är att jag ända har haft gåvan att ha älskat och blivit älskad.

Under de senaste 2 veckorna har 2 personer gått vidare. Min svägerska och en liten flicka på drygt 3, 5 år. Barn har mist sin mamma. En mamma och pappa har mist sin dotter. En tallrik mindre på matbordet att duka. En röst som tystnat för alltid. Oerhört sorgligt. Såklart man reflekterar mera över livet just nu. Över sorgen som bereder sig över så många. De närmast anhöriga som får gå vidare ensamma, medans vi andra lever nästan som vanligt. Förutom vetskapen då. Vetskapen att några är väldigt ledsna. Rent förtvivlade. Visst är livet ändå märkligt? Ena dagen levande och andra dagen död. En skör tråd som på något vis brister. Vad är hemligheten? Får vi någonsin reda på det? Kanske den dag då vi själv träder över den.

Intill dödens bleka sekund

Döden är så tyst. Ni som varit med om den på nära håll, ni vet. Att döden är så fullkomligt tyst. Jag minns när jag fick reda på att min pappa hade dött. Allting tystnade. Jag hörde ingenting. Det var som att jorden stannade till i några sekunder. Höll andan. Tvekade. För att sen i full fart börja snurra igen. Livet måste fortsätta trots döden. För oss andra som lever. Det var samma sak när jag satt hos min döda svärfar. Den där märkliga tystnaden. Stillheten. Jag kunde knappt röra mig. Det enda jag hörde var klockan som tickade på väggen. Såklart det blir tyst när någon har dött. Men det är inte den tystnaden jag menar. Det är en annan slags tystnad. Den tystnaden som händer inom dig själv. Det är den jag menar. Eller det bara är jag…

Döden fascinerar mig på något vis. På samma gång som jag är livrädd för den så är det något med den som lockar mig. Inte för att jag vill dö, utan för att den gör mig nyfiken. Jag vill förstå den. Jag vill bli vän med den. Men på avstånd. På långt avstånd. Men jag är starkt förknippad med den på något konstigt vis. Ja, jag blir lite så här flummig när jobbiga saker händer omkring mig. Jag gråter och skrattar om vartannat. Och har inget riktigt bra svar på varför jag gör det. En tanke, ett minne, en känsla så svämmar det över. Ibland bland människor och ibland för mig själv. Tror det är någon slags rensning jag behöver göra. Annars blir jag som en blöt handduk som ligger på golvet och skräpar…

Jag känner mig otroligt tacksam över livet

Trots mina sorgsna rader så är jag på samma gång otroligt lycklig över mitt liv, vad jag åstadkommit och vad jag har. Jag är också otroligt lycklig över mitt barnbarn Molly som föddes i början av året. Den kärleken som ett barnbarn ger är en otrolig känsla av energi. Det är verkligen som dem säger efterrätten i livet. En riktig smarrig gräddbakelse är det. Mer om detta i ett annat inlägg.

Ja, det var bara det jag hade att komma med idag. Konstiga tankar och känslor.

Puss & Kram Lilitha Hex

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke