List

I varje droppe finns ett spår av sorg…

0

Som mamma, häxa, lärare och medmänniska finns det mycket jag har tagit till mig. Jag har genom åren lärt mig att lyssna på min kropp och på min intuition. Jag har lärt mig att lyssna på min magkänsla. Jag följer månens faser och talar med mina drömmar. Jag har respekt inför livet. Jag har även lärt mig att lyssna på andra människor. På så vis är det en härlig känsla att bli äldre. Man blir liksom klokare i och med alla erfarenheter man går igenom. Jag har lärt mig att allt man gör kommer tillbaka…som en bumerang ungefär. Som du sår får du skörda. Jag tycker det är viktigt hur vi beter oss mot varandra. Jag tänker mycket på det nu när jag börjat jobba som lärare och är bland massa barn och människor om dagarna. När man jobbar som lärare är man inte bara lärare. Man är mamma, kompis, rådgivare, polis och psykolog. Vi lärare är banne mig tusenkonstnärer. Säkert flera yrkesroller som känner detsamma. Fast i grund och botten beror det ju på vem man är. Jag älskar mitt yrke och jag värnar mycket om barnen jag har omkring mig. Dem berör mig. Jag måste få skriva av mig om det här.

Här kommer nu ett litet längre inlägg. Tack om du orkar läsa hela…

Jobbar man som lärare så är man lärare dygnet runt på något vis. Jag tycker jag alltid går och planerar något inför skolan. Jag till och med planerar i drömmarna. Detta kanske är något som går över när man blivit lite mera rutinerad…eller jag vet inte. Jag jobbar och planerar ofta under drömtiden. Och jobbar man med människor tror jag det är svårt att bara stänga av. En dörr står nog alltid öppen. Eller på glänt. I fall att. Så nu när jag är hemma och har lov fortsätter min lärarhjärna att jobba. Man får tid och tänka när man ligger där och vilar i sängen. Man kommer på saker när man sitter där med en varm kopp kaffe i handen. Man tänker på barnen. Hur de mår…

Jag jobbar alltså som klasslärare i en åk. 4. Jag älskar min klass och har fått  väldigt bra kontakt med barnen och dess föräldrar. Jag älskar skolan och mina kolleger. Jag har det jäkligt bra där borta. Visst finns det orosmoln. Ibland är dem ljusare och ibland är dem mörkare. Ibland är det till och med åskmoln. Men säg den skola som inte har det? Säg den familj som inte har det? Säg det samhälle som inte har det? Orosmoln är till för att lösas. Allt handlar om hur vårt förhållningssätt ser ut till problematiken. Och allt går förstås inte att lösa hur mycket man än vill. Vissa problem förblir olösta. Då får man hitta andra, nya vägar. Nya lösningar. På ett eller annat sätt måste man fortsätta framåt. Komma vidare. Man får inte fastna i hindren. 

Någonting som ligger mitt hjärta nära, är det här med mobbning. Ett av många orosmoln som finns i samhället. Och en tanke som ständigt cirkulerarlovisa-3 inom mig är hur vi ska få stopp på det. Går det att få noll tolerans mot mobbning? Nä, förmodligen inte. Men man kan starkt jobba mot den riktningen. Ha det i åtanke. För det är många barn som far illa i vårt samhälle, både i skola och hemma på gården. Barn är inte i roten elaka, det är något dem blir på vägen. Och, det är väldigt skillnad på att vara lite elak och vara ”fördjävligt” elak. När barn är utstuderat elaka, för dem finns. Allt har förstås en bakgrund. Nu vet vi ju att både mobbare och mobbade är offer i ett större sammanhang. Men det är klart man känner större sympati för dem som blir mobbade, de som blir drabbade. Men om man går ett steg närmare problematiken. Det finns en anledning att en mobbare mobbar. Vi får inte glömma det. Det är där vi måste fokusera mera tid på. Ett barn mobbar ingen för att det är kul. Den mobbar för att den har en brist av något. Den saknar något.

Mobbning är ett samhällsproblem som drabbar 60 000 barn och unga varje år. För att stoppa mobbning krävs det att vi alla engagerar oss, från högsta beslutsfattare till privatpersoner. 

Nu menar jag inte att det bara är synd om de som mobbar. Och att de som blir mobbade ska komma i skymundan. Tvärtom. Det är i stort sett aldrig den utsattes fel att man blir mobbad. Fort man ser en tendens till mobbning eller kränkning måste man stanna upp och uppmärksamma det. Detta är förstås inte så lätt alla gånger. Men man kan ju i alla fall försöka. För barnens skull. För min egen skull. Jag mår riktigt dåligt när jag ser hur en elev kryper ihop inom sig bara för att en klasskamrat himlar med ögonen när den har sagt något. Att himla med ögonen må verka oskyldigt. Men jag kan själv minnas hur lovisa-4det kändes. Och jag ska ärligen erkänna att jag fortfarande blir obekväm om någon himlar med ögonen över något jag har sagt. Fast alla har vi nog någon gång himlat med ögonen.  Vi har velat visa ett missnöje. Alla har vi våra dåliga dagar. Men det är ett dåligt beteende hur som. Och när man ser samma beteende flera gånger, då är det ett mönster man måste bryta. Vi måste stoppa i tid. Och vart har ens barnet fått detta beteende ifrån? Vart får alla våra barn sina beteende ifrån? Kanske vi ska se roten på eländet. För det är egentligen inte borren som gör ont hos tandläkaren, utan det är när den träffar roten. Vilken jämförelse det blev där, med tandläkaren. Men man brukar ju säga roten till det onda. Således finns det alltid en öm punkt.

Jag måste ju börja med mig själv. Ibland när jag ser en dåligt beteende hos mitt barn undrar jag var det kommer ifrån? Jag minns när min dotter var liten och hon arg kom fram till mig och högt sa: Nu räcker det! Jag blev förstås lite häpen först. Vad säger hon till mig? Jo, hon sa det jag brukade säga till henne: Nu räcker det! Och det är en regel utan undantag. Säger man håll käften till sina barn så får man räkna med att få samma ord tillbaka. Slår du i dörrar hemma när du är arg så ska du se att barnet tar efter det och gör detsamma när det är argt. Skriker du till barnet så lär du det att det är ok att skrika. Barn gör som sina föräldrar. Inte alltid. Men ofta. Och våra dåliga beteenden blir till deras mönster. Både på gott och ont förstås. Goda beteenden ynglar ju också av sig. Och det är detta som blir ett mönster eller beteende som barnen visar utåt bland vänner, i samhället och i skolan. Barnen gör som sina föräldrar eller andra vuxna förebilder. Hur ansvarsfulla är vi när vi delar med oss av våra dåliga beteenden? Det är så lätt att sitta och säga att det var väl inte så farligt, de är ju bara barn. Men säg det till den förälder som har mist sitt barn på grund av mobbning. Barn kan vara otroligt elaka mot varandra. Och nånstans har det sin början. Vi måste stoppa i tid. Nästa gång kan det vara ditt barn!

Omkring 45 barn beräknas ta sitt liv varje år som en direkt följd av att de mobbas.

Jag har insett att det är vi vuxna, vi föräldrar som måste tänka efter och se över vilka dåliga sidor vi visar och för över till våra barn. Alltså, vi måste se vår del i det hela. Är jag en bra förebild? Jag menar inte att anklaga någon för att vara en dålig människa eller förälder. Alla har vi våra dåliga sidor,lovisa-5 dåliga dagar. Jag har förmodligen fört över både den ena och andra dåliga egenskapen på mina barn. Ingen är felfri. Man har gjort så gott man kunnat osv. Och det är så livet är. Det jag menar är att vi kanske då och då ska stanna upp och se över hur vi är som förebilder. Hur pratar jag med mina barn? Hur behandlar jag dem? Kanske det inte är så klanderfritt alltid? Hur pratar jag om skolan? Hur pratar jag om människor? Var lägger jag mina ståndpunkter? Hur värderar jag andra när jag är arg? Hur värderar jag saker och ting när mitt barn hör på. Måste man prata skit om någon som har gjort en arg? Måste jag alltid ha rätt i allt som jag tycker är bra? Måste alla tycka och tänka som mig? Får dina vänner tycka olika än vad du gör? Värderar du olikheter? Låter du ditt barn bli hört? Bekräftar du tid barn? Hur stressad är du? Hinner du att älska? Älskar du din nästa? 

Många frågor är det. Det här är förstås inte lätt. Och man missar nog en hel del i dagens stressade samhälle. Ändå är det i slutändan ditt val hur du vill att det ska vara. Det är tufft att vara en bra förebild i dagens samhälle. Och jag tror detta är något vi som förebilder måste jobba med. För hur ska man få sitt barn att förstå att olikheter är ok när man själv skrattar åt tjockisar. Hur ska man få barn att förstå allas lika värde när vi ser ner på utvecklingsstörda, kallar varandra för cp och mongo med mera? Hur ska barnen förstå mångfald när vi kallar invandrare för negativa saker? Om vi som vuxna ser att någon är utsatt utan att göra något åt det signalerar vi att det ok att kränka. Vi måste tänka till på hur vi talar och beter oss mot varandra i mångt och mycket. Vi måste värna om språket vi har till varandra och om varandra. Jag är ingen expert när det gäller mobbning. Jag säger inte att det jag tänker och skriver är rätt. Jag gör inte allt rätt. Men jag försöker. Det är det här jag går och funderar på. Inget som jag skriver har något med min klass att göra, utan barn i all utsträckning. Hur ska man lösa mobbning, även i det lilla? Mitt reflekterande fortsätter. Men summa summarum från detta inlägg är att jag tror att vi som vuxna/föräldrar måste sätta ner foten mera och visa våra barn hur man behandlar sina medmänniskor. Vi vuxna/föräldrar måste stå på oss som de goda förebilder vi är menade att vara. Vi måste få våra barn att inse att med kärlek och omtanke kommer man långt, om inte längre. 

Det finns aldrig ett skäl till varför kränkningar eller mobbning uppstår. Alla är vi barn. Alla vet hur det är att bli utsatt på ett eller annat sätt. Alla vet hur vissa negativa beteende har satt spår i oss för alltid. Vi måste minnas hur det var och hur det kändes. men som sagt. Jag är ingen expert i detta ämne. 

Men jag vill verka för barnen. Det här är viktigt! Så resan i barnens värld fortsätter….

Tack igen för att du orkat läsa ända hit.

Puss å kram/Kram Lilitha Hex

(Bilderna är tagna av min dotter Kristina och modellen är min andra dotter Lovisa.)

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke