Jag vet inte hur det är med er. Men jag är en sådan person som försöker att se allt från allas håll. Jag har förstått att det kan missförstås. Och att det kan upplevas som skitjobbigt. Det kan verka som att jag vänder kappan efter vinden. Att jag inte har några egna åsikter. Men det är inte det som det handlar om. De som känner mig vet hur jag fungerar. Jag försöker verkligen se det från allas håll. Visst ibland kan även jag vara trångsynt och överreagera, men numera händer inte det så ofta.
Man lär så länge man lever…
Jag är 52 år. Jag har gjort mina missar och tabbar genom åren. Jag lovar. Det finns till och med saker som jag fortfarande ångrar
att jag gjorde. Saker som jag sagt. Långtidsminnet är det inget fel på. Men jag lärt av mina misstag. Nu känner jag att jag kommit till den insikten att det är bättre att tänka före innan man säger någonting. Och jag har lärt mig att det är bättre att vara tyst när man blir riktigt arg. I alla fall tills man har lugnat ner sig. Det är så enkelt att man säger något elakt då i stundens hetta. Och det är inte värt den skada som kan ske. Bättre att ta det när man lugnat ner sig. Men för all del. Jag har också lust att be folk dra åt helvete, eller i värsta fall förvandla dem till paddor. Hokus! Pokus! Men. Jag har lärt mig att det inte föder något gott i längden. Oftast är det bara jag själv som mår sämst i slutändan. Fast nu pratar jag bara om hur jag känner. Alla är vi olika. Vissa tycker det är skönt att kunna få avreagera sig. Och det är väl upp till var och en. Jag fungerar inte riktigt så. Må jag vara lite av en mespropp.
Men visst, när attacken i City hände i förra veckan kände jag en så maktlöshet så då kom både gråten, hatet och svordomarna. Jag blev så arg. Livet blev svart! Hur? Varför? Jävla skitterrorism! Jag hatade verkligen i det ögonblicket. Jag hatade och grät hela vägen hem från jobbet. Och visst är det tillåtet att känna så. Känslor kan man inte alltid styra över. De bara kommer. Överväldigar. Men vem mår egentligen sämst av det? Jo, jag själv. Livet tar inte till sig mitt hat. Det fortsätter att vara som det är. Mitt hat ändrade inte på något. Och i ärlighetens namn, hat föder inget gott heller. Hatet förtär. Så jag slutade att hata. Jag valde att sörja istället. Inte för att det kändes bättre just för stunden. Hat och sorg står i nära förbindelse. Men när sorgen förbyttes till ren kärlek så visste jag att jag valt rätt sinnesstämning. Jag kände kärlek i sorgen. Den globala gemenskapen i sorgen. Enigheten. Oj, nu blev det kanske lite flummigt.
Randiga skäl och rutiga orsaker…
Många kan tro att jag är svagsint, att jag inte vågar säga emot. Och visst, jag gillar inte konflikter. Jag gillar inte att bråka. Därför försöker jag att inte göra det. Därför så försöker jag att se saker och ting från alla håll. Oftast så upptäcker man ju varför en person egentligen är arg. Det finns ju alltid en orsak. Då är det bättre att försöka hitta kärnan till konflikten och utgå från det. Men detta är förstås inte alltid lätt. Visst kan det vara bra att vara ärlig och säga vad man tycker och känner. Ärlighet är bra. Men ärligheten ska kännas bra för alla. Det är också viktig på vilket sätt man säger det. Vissa har verkligen inte den finkänsligheten. Och sen har jag märkt en annan sak. Inget unikt i sig. När man känner sig trött och sliten, då är det lättare att ta till försvarstaktiken. Stressen styr mer än vad man tänker på. – Bråkar du med mig då bråkar jag minsann tillbaka… Japp, så jobbar jag. Men sen när man fått vara ledig i ett par dagar, man har fått sova ut, stressen har lagt sig. Man har känt att livets stilla smekning börjat komma tillbaka. Det är då man inser att man betett sig barnsligt. Man har i ett obevakat ögonblick släppt ut sin lilla inre 5-åring. Förresten, jag kan nog byta ut det där ordet man och sätta dit ordet jag i stället. För det är ju faktiskt om mig jag skriver om. Om mig och ingen annan. Men ingen specifik händelse. Utan mera från delar av mitt liv. Ni som följt mig vet ju vad jag menar då. Hur jag har rannsakat mig själv. Hur jag tagit ansvar över mina alla val. Jag har varit långt ner i mörkret och mött mina demoner på ett både skrämmande och obehagligt sätt. Och jag erkänner. Jag har mina sidor jag med som inte är så roliga. Men jag har fått stå till svars för hur jag är. Jag var nära att dö på kuppen. Vore tusan om jag inte lärt mig något av det…
Två bägare…
Jag är en analytiker och reflekterare. Både på gott och ont. Jag är som ett dator som aldrig stängs ner. Och ibland behöver jag defragmentera mig. Jag behöver rensa och städa bort lite skit emellanåt. Ett sätt är att skriva. Det är för mig ett sätt att rensa och tömma min överfulla hjärna. Och jag försöker att utgå från kärleken och godheten. Fast jag känner att jag misslyckats med det den senaste tiden. Jag har varit lättirriterad. Jag har helt enkelt varit lite av en surkärring. Häxan Surtant helt enkelt. Inget som jag egentligen gillar. Men som jag skrev här ovan. Allt har sina orsaker. Jag vet min orsak.
Jag valde att dra ett kort ur min tarotlek och gissa vilket kort jag fick? Jo, två bägare. Tack! Precis vad jag behövde. Känn kärlek och tillit till livet. Slappna av och var mera tolerant. Jag ska känna kärlek till mig själv men även till andra som jag har omkring mig. Jag måste se helheten för att finna harmoni och balans. Det kallas även yin och yang. Det handlar om vinna/vinna. Alltså ska det gynna alla. Underbart! Detta är verkligen något som jag försöker att eftersträva. Detta är något som vi alla borde eftersträva.
Nej, nu ska jag ta söndag. Ska väl kolla i kylskåpet efter lite goda rester från påskbordet. Vet att det finns lite silltårta kvar. Ha en underbar söndagskväll.
