List

Det som inte fick hända…

0

Vilka fantastiska dagar jag var med om förra helgen. Inte alla som kanske vet. Men jag går en Pstinneutbildning, Frejas döttrar , med Lola Korpstjärna som mentor. Hon kommer ner till Stockholm speciellt för att ha kurs med oss stockholmsbönor, säger jag som är mera värmlänning än stockholmare…hehe.

Jag drar det här lite kort. Vi är ett gäng kvinnor som träffas i en lokal på söder inför våra högtider. Men den här helgen hade det bestämts att vi även skulle vara utomhus. I skogen. Om det var bra väder förstås. Vi hade tur för det var det. Även om det var lite kyliga vindar så sken solen på vår himmel. Vi fixade till ett utomhusaltare som gick i kärlekens färg. Efter det hemska som hände i Stockholms City kändes det extra viktigt att vi just denna helg skulle vandra med Freja, kärlekens Gudinna. Hon som har makt över jordens krafter. Hon som står nära Hel i dödsriket.

Det som inte fick hända…

Ja, det som hände i Stockholm City. I kärnan av allt. Jag tänker inte gå in så mycket på det. Men lite måste jag nog skriva. 4 personer miste livet. Familjemedlemmar som aldrig fick komma hem igen. Några som får vänta för alltid. Och en hund, Iggy fick sätta livet till. Hemskt. Alla oskyldiga offer. Ett av offren var 11 år. 11 år. En älskad dotter. På väg hem från skolan. Vilken sorg. Vilken otrolig smärta. Ett år äldre än vår Lovisa. Ett barn. Helvetets jävla skit! Mitt hjärta gråter fullkomligt. Varför? Stackars föräldrar. Man kan nog inte förstå hur det är. Älskade unge, hoppas hon slapp hinna uppfatta vad som hände. Det är också fruktansvärt att det hände på en plats där jag själv så tryggt vandrat många gånger. Det är klart det är fruktansvärt var det än händer. Men nu kom hotet lite för nära. Nu känns det inte lika roligt att åka dit längre. I alla fall inte ännu. Jag skulle inte klara det. Chocken sitter fortfarande kvar där inne i hjärtat. Sorgen finns fortfarande där. Den ödesmättade. Jag känner mig trött. Jag känner mig rädd. Förstås. Men jag kommer inte låta mörkret besegra ljuset hos mig. Jag måste övervinna min rädsla. Jag som är så rädd för allting. Min rädsla vandrar bredvid döden. Rädslan och döden. Mina fiender som jag måste lära mig att vandra bredvid. Jag måste få andas. Reflektera…

Ja, nu kom jag av mig lite. Lätt att man gör det när något sånt här händer. Tack och lov så händer det inte så ofta. Aldrig mer hoppas jag. Därför var det skönt att träffas i cirkeln och ha en ceremoni. Vi träffades först i lokalen på lördag. Kul att träffa alla kurskamrater. Vi bjöd in alla Gudinnorna i årshjulet. Alla väderstreck. Vi sökte efter den röda väven. Glöden inom oss. Det har gråtits och det har skrattats. Tror vi alla behövde det. Vi hann till och med prova på magdans…hahaha. Min mage alltså…

Att gå in i skogen…

Och på söndag. Det härligaste var alltså att vi for ut mitt inuti skogens famn. Hur häftigt var inte det? Korparna flög ovanför oss och storlommen välkomnade oss med sitt ödsliga läte. Vi kände oss välkomna. Och i varje buske och vrå fanns nyfikna ögon. Småfolket iakttog oss. Och som inte det var nog så hade vi en sjö i närheten. Och i tystnaden kunde man höra hur vattnet kluckade. Allt var som en känsla i drömtiden. Det var magi i högsta klass. Vi skulle dessutom få lära oss att sejda. Och nu blir det lite kort historia. Sejd är en sorts trolldom, som främst utövades i nordisk förkristen tid. Jag fick äran att få vara völva, eller stavbärerska som det även kan kallas. En völva är en fornnordisk spåkvinna som i profetisk extas skådar in i framtiden eller dylikt. Som en slags vikingatidshäxa. Detta gjorde hon under en så kallad sejd, det vill säga, hon kontaktade andevärlden genom att försätta sig i trans. Hon gick runt i gårdarna och sejdade om årets skörd osv. Völvan var en både aktad och fruktad person i det dåtida samhället. Hon hade ju magiska krafter. Völvans speciella attribut var en stav. En sejdstav. Typ en sån som Gandalf har i Sagan om ringen. Fast jag tror inte det är någon sejdstav han har. Men den ser likadan ut. Om ni vill veta mera om detta får ni googla. Jag håller själv på och lär mig.

Völvans klagan…

Så till trummornas ljud och kvinnornas jämmer och ylande hamnade jag på ett ställe där jag varit så många gånger förr. Underjorden. Jag träffade döda människor. Människor som inte alls ville vara där. Människor som skrek ut sin ångest över döden. Dem ville leva. Det var mörkt och det var smärtsamt…men ändå fantastiskt på samma gång. Det är lite svårt att förmedla känslan av detta. Jag blev ledsen och kunde knappt sluta att gråta. Det tog tid att komma tillbaka till livet. Att komma tillbaka och känna glädje igen. Det var en väldigt märklig känsla. Men jag älskade det och gör gärna om det igen. Oj, det lät lite okänsligt kanske. Men det är så jag känner. Jag är lite omtumlad av det hela.

Ja, det var en helt fantastisk dag vi hade där inne i skogen. Jag älskar ju att vara i skogen egentligen. Men här kommer den här rädslan in igen. Jag är rädd för att gå i skogen. I alla fall ensam. Rädd för vad jag ska möta. Onda människor. Psykopater. Mördare och i värsta fall terrorister. Jag är helt hopplös, jag vet. Så var jag inte förr. Då var jag ofta ute i skogen och gick alldeles ensam. Men saker och ting har förändrats. Utom mig. Inom mig.

Ja, nu blev jag alldeles trött. Det är påskdagen och det blev lite sent i går kväll då stora familjen var här. Så det är inte så konstigt att energin försvinner lite. Hoppas ni alla har haft en trevlig påsk med många fina och kärleksfulla möten i den tid som råder nu.

Puss & Kram Lilitha Hex

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke