List

Det där med sann vänskap…

0

Det känns fortfarande lite trögt att blogga. Men i bland kommer saker på sin spets. Jag har förstått att vänner är viktigt. Familjen är förstås det viktigaste som finns. Min familj är mitt tempel. Men vänner är dem små byggstenarna i livet. Man behöver inte ha så många vänner för att vara lycklig. Men man behöver några få som man kan skratta och ha kul med, men även dela de bitar av livet som är mörkare. Vi människor har ett behov av att få prata av oss ibland. Och man kan ju inte blogga hela tiden. Man behöver lyfta sina frågor och få perspektiv på det. Jag menar, vänner är inte de som alltid håller med om allt som man säger. Riktiga vänner är ärliga och konsekventa. Jag har turen att ha några sådana vänner. Vänner med perspektiv på livet. Sen att man oftast har lika åsikter om saker och ting är ju inte så konstigt. Det är väl så vänskapen har byggts upp från början. Ur gemenskap och samförstånd. Man tycker oftast om samma saker helt enkelt. Och de finns där om man verkligen behöver dem. De finns där bara några sekunder bort. Eller minuter. För så fort går det att få tag på sina vänner i dag. För om de inte svarar på mobilen eller messet så har de Facebook. Facebook är verkligen på gott och ont. Men det är väl som med allting. I måttliga doser och med vett och respekt fungerar det väldigt bra. Sen finns ju dem där nättrollen som använder t.ex. Facebook och bloggar till att ge sig på andra. Det är så himla lätt att sitta och skriva skit bakom en datorskärm…å då helst som anonym eller med ett påhittat namn. Jag är så emot nätmobbing!!! Nu ska jag inte snöa in på det. För tack och lov har jag inga sådana problem med vänner. Och om det skulle hända tar jag bort dem så fort det går ur mitt liv. Men det där vet ni ju redan om.

maud å jagNej, nu vill jag istället skriva om hur viktigt det är att ha vänner. Jag tänker på mina vänner som jag har. De som står mig närmast. Hur är dem mot mig? Hur beter dem sig mot mig? Ja, det ska jag berätta. De är helt underbara. Och jag har förstått nu varför vissa vänner finns i mitt liv. Och varför jag låter dem stanna kvar där. Och det är för att de respekterar och accepterar mig som jag är. Ingen försöker sprätta mig på näsan fast det blir lite fel ibland. Och jag accepterar mina vänner för det dem är. Kärleken är ömsesidig. Dem finns där för att jag litar på dem. Jag har märkt vem man kan lita på och man måste kunna lita på sina vänner. Därför är det bäst att ha några få. Jag har inte så många nära vänner. Men dem jag har är fantastiska. Vi ser varandra som vi är med fel och brister. Lång, smal, kort, tjock, sminkad, osminkad…det gör detsamma. Vi stöttar varandra i vårt och torrt. Tänk vilken gåva! Man behöver inte tycka samma eller gilla allting som de andra gör. Det är inte det vänskap handlar om. Men man hyser respekt för varandra ändå. Och ibland blir det såklart lite högre diskussioner. Men det är ju så livet är. Det är så vänskapen är. Och bara för att man inte tycker lika om just en sak behöver man väl inte bli osams för det? Det är bara att konstatera att just det här tycker vi väldigt olika om. Nu pratar vi om något annat. Men visst händer det att man vill ta stryptag på varandra någon gång….hahaha. Eller i värsta fall får man sätta på sig en hjälm om något skulle komma flygande….hahaha. Ni förstår att jag skojar va? Men visst är det så att i bland blir man så himla arg eller irriterad på människor så man har lust att slå något hårt i huvudet på dem. Och förresten, ibland har jag lust att slå något hårt i huvudet på mig själv också.  Fast riktigt så aggressiv är jag inte. Och tack och lov händer det väldigt sällan som jag bråkar med någon. Och om det skulle ske lovar jag er att jag varken kommer strypa eller slå något hårt i huvudet på någon.

Jag vet att inte alla har den tillgången att ha nära vänner. Jag skickar all min kärlek till er och önskar ni en dag hittar någon. Ge aldrig upp!

 

I alla fall. I helgen hade jag mina gamla arbetskollegor hemma hos mig. Äntligen! Vi har planerat det så länge. Min man hade lovat att grilla och ta hand om oss alla. Och det gjorde han medtjejligan 2 bravur. Vi alla stormtrivdes. Och det var så härligt att få känna den där Sex and the City-feelingen. Fyra tjejer som sitter och dricker Cosmopolitan, fnittrar och gör riktiga tjejgrejer. Och vad är då tjejgrejer? Ja, det är väl en smaksak. Men min man valde att titta på fotboll hos grannen i stället för att umgås med oss om man säger så. Men jag upptäckte att det är så härligt att få göra såna där riktiga tjejgrejer. Vi tittade på mina smycken, vi hade lite skönhetsbehandling, fnittrade, jag spådde med mina tarotkort, vi pratade gamla minnen, vi pimplade vin, vi drack Cosmopolitan, vi pratade glädje, vi pratade sorg och vi pratade bröstoperationer, nagelvård och jag vet inte allt. Jaja, killar kan ju också göra och prata allt det här om de vill. Men för att generalisera det hela så kallar jag det just nu för tjejgrejer. Jag behöver det. För jag känner att jag inte har hållit på med så mycket tjejgrejer den senaste tiden. All för mycket tid har gått åt till mitt bittra mående. Jag har inte orkat hålla på med sånt. Jag har haft fullt sjå att hålla näsan ovanför vattenlinjen. Jag har inte orkat ta itu med mitt yttre. Jag har inte orkat ta itu med min hälsa. Jag har försökt lite emellanåt. Men oftast har det gått åt helvete helt enkelt. Ursäkta svordomen. Men det är så sanningen ser ut. Jag har raserat. Likt tornet i tarotleken har jag upptäckt massor med lögner om mig själv. Lögner som jag nu bytt ut till realistiska drömmar istället. Drömmar om att bli mera sann mot mig själv. Och vet ni det går faktiskt riktigt bra. Jag har äntligen börjat hittat mig själv. Ok, det kanske inte går så fort. Men jag har några år på mig innan det är dags att lämna över. Men lite stressad känner jag mig. Jag önskar jag vore lika klok som jag är i dag men att jag vore typ 40 år. Just bara för att ha mera tid att leva som den jag är. Annars är jag inte speciellt åldersfixerad. Varje ålder har sin charm. Och alla blir vi gamla en dag, glöm inte det. Och ja, jag älskar serien Sex and the City…

Här är några härliga bilder från vår tjejträff i helgen.

 Tjejligan tjejligan 3 tjejligan 1

Ibland måste saker och ting få ske för att man ska få upp ögonen…


Jag känner hur viktigt det är att tanka ibland. Att fylla sig själv med roliga saker som inspirerar till något annat. Och ibland behöver man sina nära och kära för att få tillgång till det. Men jag måste flika in med att man inte alls behöver sitta och pimpla vin eller dricka Cosmopolitan för att ha roligt med sina vänner. Just denna gång blev det så. Men vi brukar ha både frukost- och lunchträffar där vi inte alls förtär någon alkohol. Och vi har likatjejligan 4 trevligt då med. Utan tvekan! Jag älskar våra små sporadiska träffar. Och jag har förstått hur viktigt det är att ha sådana träffar ibland med sina vänner. Och det är förstås inte bara med mina förra arbetskamrater som jag umgås med. Jag har min kära granne Anita, jag har Maud, Cornelia Korpis och andra vänner som jag umgås nära med. Vänner som faktiskt berikar mig. Och vänner som faktiskt uppskattar mig för den jag är. Vänner som har gett mig den tid jag behöver. Vänner som faktiskt har förstått. För hur det än är så har jag kanske inte varit en så bra och nära vän de senaste åren. Kanske jag inte är värd mina vänner egentligen? Jag har varit lite frånvarande. Men jag har inte orkat med att umgås med folk på det där nära sättet. Jag har varit sjuk och de har respekterat det. Inte alla vänner som gör sånt. Livet är fullt av oförstående människor som inte ser saker för vad det är. Mina vänner är en gåva. Jag hyser stor tacksamhet för dem.

Anita å viJag vet att jag har brustit många gånger. Jag har inte varit världens bästa mamma, fru, dotter eller vän. Det har inte varit lätt att finnas till hands när man stått där med båda fötterna i helvetet. Man kippade efter luft dagarna i ända. Armarna var bundna. Hjärnan var bränd. Döden var närvarande på ett skrämmande sätt. Jag gjorde det som jag måste göra för att kunna överleva. Sen fanns ingen annan kraft över till annat. Ingen kan förstå som inte varit där. Ingen kan veta hur nära stupet jag stått. Hur nära helvetet jag varit. Allt har varit en skör tråd. Tråden har spunnit på för fullt, men den har blivit tunnare och tunnare, nästan tills bristningsgränsen. Men någonting hände. Tråden blev starkare och kraftfullare igen. Och där är jag nu. Lite vingrostig och svedd. Men med fullt hopp om livet och framtiden. Och jag ska verkligen se till att göra massa med roliga tjejgrejer framöver…

Hoppas ni får en bra vecka. Och att det händer massor av kul…

Kram Lilitha Hex

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke