List

Nånting har hänt…

4

Ja, det är sant. Nånting har hänt. Men det syns inte på utsidan. Men nånting har hänt med min insida. Saker och ting har börjat hamna på plats och jag börjar bli mera fri i tanken. Det är en underbar känsla. Att mitt i allt mörker dyker ljuset plötsligt upp. En liten ljus envis strimma. Men jag ropar inte hej än. Bäst att vara försiktig med det. Inser att den mörka biten inom mig alltid kommer att ha en plats där inne. Och jag kommer aldrig riktigt veta när den anfaller mig igen. Det är bara att acceptera och jag har gjort det nu. Det är så det kommer att vara. Jag har insett att ju mera jag motarbetar den mörkare sidan ju mera när jag det med kraft att finnas. Så jag har helt enkelt börjat acceptera att det är som det är och plötsligt känner jag hur många bitar faller på plats. På nått vis har jag låst mig fast i så många krav.

Jag måste bli frisk

Jag måste gå ner i vikt

Jag måste bli normal

Jag måste, jag måste och jag måste…

13230058_10153850553943089_2092983817532883509_nJag har fortsatt med det som först gjorde mig sjuk. Kraven har bara bytt fokus. Det är detta jag måste sluta med. Eller jag måste i alla fall bryta det mönstret. Där kom ordet måste igen. Jäkla ord att dyka upp hela tiden. Av någon anledning så är väldigt mycket kravfyllt för mig. Visst, vissa krav måste man ställa på sig själv. Men inte hela tiden. Jag måste sluta med det. Det fungerar ju inte i alla fall. Det skapar ju bara mera ångest. Helt frisk kommer jag aldrig att bli. En utbränd hjärna är svårt att laga. Och min vikt. Alltså min vikt…..hahaha. Den står mig upp i halsen. Jag har ju börjat träna och det har inte gett speciellt mycket resultat än. Men jag tror att när jag väl släpper tanken om att jag måste gå ner i vikt så händer det. Och att bli normal? Vad är normalt egentligen? Ett ord som står i ordlistan och som berättar normen om hur man bör vara. Jag skiter i den normen. Normal kommer jag aldrig att bli och jag har inga problem med den biten egentligen. Och förresten, vem tusan vill vara normal egentligen? Nej, det som är mitt största problem är nog vikten. Att jag tror att jag inte duger som jag ser ut. Jag är alltid rädd över vad folk ska tänka om mig och min vikt. Alltid. Och jag har alltid varit sån, även när jag var smal. Det sitter liksom i huvudet. Och tyvärr är det ingen lögn att vissa människor ser ner på tjocka människor och behandlar dem annorlunda. Man måste försöka stå över det. Ignorera. Men mycket sitter nog också i våra huvuden. Vi tror att människor tycker vi är lata och fula. Vi tror eller får för oss att det är så. Man får försöka ändra på det tänket. Vända den snäva bilden på sig själv. Visst jag är överviktig, men jag är ok ändå….gaaaah! Kommer inte att bli lätt.

Jag har även insett att så länge jag går hemma och är sjukskriven så kommer jag inte att gå ner nämnvärd i vikt. Ganska logiskt med en utmattnings-depression i ryggsäcken. Jag minns hur det var. Allt bara rasade. Jag kunde knappt röra mig. Blev handlingsförlamad. Fånge i min egen kropp. Inte lätt att komma ur den känslan. Jag menar, det är svårt att tända en eld utan tändstickor. Som det här med träningen. Jag har helt enkelt haft svårt att komma i gång. Och varje gång jag ändå gjort det har varit en kamp. Varje steg utanför dörren har varit en kamp. Jag måste komma över den tröskeln. Skönt då att det är en sån härlig tid vi har framför oss med sommar och sol. Av någon anledning så känns allt mycket lättare då. Eller tänk om det kanske är menat så, att jag ska vara tjock….hahaha. Den peppen blev inte så bra. För ur hälsosynpunkt behöver jag nog gå ner lite i vikt. Men jag ska nog inte ha så stora krav på att gå ner typ 40 kilo. Det räcker med 15 kilo till att börja med. Sen får man se. För ner i vikt måste jag. Mest för att jag vill slippa min sovmaskin, min CPAP.

Jag älskar ju min egen värld. Jag har bara inte lärt mig hur jag ska njuta av den än…

utealtareHoppas nu att jag är på rätt väg. Att jag känner rätt. För som det är nu kan det inte fortsätta. Jag känner inte igen mig själv i min spegel längre. Ser bara en förfallen människa som sett sina bättre dagar. Lätt att det blir så när man bara går hemma och rotar. Men om jag tittar riktigt ordentligt så ser jag en liten förändring i blicken. En nyans av grönt har börjat skimra. Ett hopp om framtiden finns där. I går var jag ute och offrade lite rosenblad i min trädgård för att visa min tacksamhet. Tacksamhet över det jag faktiskt har. Jag har även fixat lite fint vid mitt utealtare. Det känns alltid så härligt att göra det. Har inte hunnit smycka det så mycket än, men det kommer. Det är skönt att ha en plats i trädgården där man kan andas och tanka själen då och då.

Jag måste komma ut i det sociala samhället igen. Känna att jag gör något. Att jag är någon. Jag vill inte längre vara den som bara sitter bakom skärmen och skriver. Jag känner mig lite färdig med det. Jag har några år kvar ute på arbetsmarknaden. Jag har några år kvar på mig att tjäna lite pengar. Livet är inte slut för att man är 50+. Saker och ting byter bara skepnad. Man blir äldre. Mina vänner blir äldre. Alla blir äldre. Jag måste förhålla mig till sånt som finns i min värld. Inte andras världar. Inte tidningarnas värld. Inte filmernas värld. Man kan bli inspirerad av mycket. Inspiration är bra. Men man måste försöka att njuta av det man faktiskt har, och inte tänka så mycket på det man inte har. Gräset är inte grönare på andra sidan. Man får inte hamna i fällan att bli avundsjuk på sånt man inte har. Det är sånt som skapar bitterhet. Missunnsamhet. Jag vill försöka att se allt bra jag har, trots allt elände som drabbat mig. Det gäller att hitta balansen. Jag vet att mitt elände inte tar slut. Mörkret har stor kraft. Men kanske jag kan utnyttja den kraften och göra något bra av det. Hjälpa andra som hamnat i samma situation. Jag skulle älska det. Och det är väl därför som jag skriver så mycket som jag gör. Det är väl därför jag skriver en bok om min resa. Om jag bara kan hjälpa en medmänniska med mina ord så är jag mera än nöjd. 

Hoppas ni får en fantastisk dag

Kram Lilitha Hex

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

4 kommentarer

  1. Chatarina Lidén on

    Fina tankar du har, men också jobbiga, har själv varit där och är än, mår dock lite bättre. Vill inte ner i det svarta hålet, VILL INTE!
    Jag fick ett fint och tänkvärt råd av en klok vän, byt ut alla måsten till “behöver”.
    Jag kan bara intyga att det många gånger är bättre att komma tillbaka till jobbet än att bli sittande hemma, det gjorde jag.Det sociala livet ger så otroligt mycket energi😍
    Även om jag är hemma ibland pga att orken,lusten, värken i kroppen tar över, så tillåter jag inte mig själv att bli kvar där. Det är tuff, men stärker otroligt mycket att ta sig tillbaka.
    Din vikt kommer att ge med sig när du mår bättre och det verkar ju som ljuset börjar visa sig för dig 💖
    Önskar dig all lycka och välgång, du klarar det!💪👍💖💖💖

    • lilithahex on

      Tack underbara du för alla dina värmande ord. Massor av kärlek till dig. Och du har helt rätt. Ordet behöver är mycket bättre än måste. Kraaaaam Lilitha Hex

  2. Mim Jonsson on

    Fint och väldigt berörande skrivet. Känner igen mig i vissa delar. Stort lycka till med allt!!! Ett utealtare kändes inspirerande och det ska jag skapa mig ett😍

Lämna en tanke