I dag är det första december. Det är också första dagen i mitt nya liv. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag expert på att starta om på nytt hela tiden. Varje dag är en ny utmaning, en ny start. Tyvärr så har mycket i varje dag varit ett nytt misslyckande. Jag har varit med om så många misslyckande så till slut fick jag nog. Jag insåg att detta måste få ett slut. Och vad berodde mina misslyckande på undrar förstås ni? Kan ju hinta om att det handlar om min vikt. Nu när jag varit hemma och sjukskriven har vikten sakta men säkert smugit på mig ordentligt. De där smygande kilona är som små lömska djävlar. Och nu ska jag vara ärlig. Jag ska sluta att skämmas över hur mycket jag väger. Nästan i alla fall. Just nu vet jag faktiskt inte vad jag väger. Men för några år sen sa jag till mig själv: Inte 1 kilo över 80 kilo. Åren går. Klockan tickar. Dagarna kommer och nätterna flyr. Jag ställer mig en dag på vågen igen. Plötsligt väger jag långt över 80 kilo. Jag får lite panik. Jag tänker att jag måste skärpa till mig. Fast motivationen finns inte alls där. Förnuftet säger: Träna och rör på dig och ät hälsosammare. Jag säger till mig själv: Inte ett kilo över 100. Men kroppen orkar inte lyssna. Av någon anledning blir det tvärtom. Jag hamnar i en ohälsosam kris. Jag rör inte speciellt mycket på mig och någon hälsosam mat blir det inte heller. Livet är ett virrvarr och jag får ingen ordning på det. Jag prioriterar fel. Jag hinner inte med.  Jag hamnar i en depression. En utmattningsdepression. Kraften tog slut. Orken fanns inte mer. Det blev mycket pizza, kinamat och Donken. Jag orkade inte laga god och hälsosam mat. Jag orkade inte vara en god fru och mor. Jag orkade ingenting. 

Jag erkänner och jag skäms över det. Men det var så det blev. Livet liksom bara rullade på, liksom kilona på mig. Så en dag när jag var hos min psykolog så kom vi överens om att jag skulle väga mig. Då kom chocken. Vågen visade på mer än 100 kilo. Alltså, jag trodde det var fel på vågen. Tryckte av och på den flera gånger. Men det var inget fel på vågen. Den visade på över 100 kilo. Och jag såg hur vågen stod där och hånade mig: Du är en tjockis. T.j.o.c.k.i.s. Och det var så det var. Jag hade blivit en tjockis. Men vad jag skämdes. Och vad jag mådde dåligt. Jag hade verkligen nått botten. Den lilla gnistan som möjligen fanns inom mig försvann nog där. Allt blev plötsligt väldigt mörkt och jag stod där och kippade efter andan. Hur skulle jag komma ur detta? Hur skulle jag komma ur detta? Orden ekade i mitt huvud. Hur skulle jag komma ur detta? Det blir att beställa en superkista när jag dör. En tjockis-kista. För jag insåg ju att om jag inte gör något skulle min död komma mycket tidigare än jag ville. Jag blev helt paralyserad. Illamående. Utåt skrattade jag osäkert. Men där inom mig dog jag i denna stund. I början gjorde jag ingenting. Jag vaknade upp varje dag och levde med mitt tjocka misslyckande. Varje dag avskydde jag min ohälsosamma kropp. Varje dag intalade jag mig att i morgon ska jag komma igång.

Så kom det sig då att jag började gå på den där gruppterapin. Och det var på grund av den som mycket hamnade på plats inom mig. Jag började förstå vissa saker bättre. Jag tvingades att göra det. Jag insåg bland annat att jag lider av social fobi. Alltså, jag har svårt att möta nya människor. Så det här med att gå iväg och träna har varit ett problem för mig. Ett problem som jag inte riktigt har förstått förrän nu. Nu har jag dock anmält mig på ett gym. I form, för ett år framöver. Jag kände att det var tvunget att bli så. Ett gym nära där jag bor. Det spelar ingen roll hur det är eller ser ut. Bara jag kommer i gång. Inget kan bli sämre än det som är nu. Förresten, vi har även börjat med en viktväktarmatkasse som vi får en gång i veckan. Kanske jag berättar om det någon gång. Men den är också en del i mitt hälsosammare liv. Livet känns lättare nu.

Jag är inte bara mamma och häxa. Jag är tjock också…

Så i går den sista dagen i november 2015, var jag ner och blev introducerad på gymmet. Jag var inte ett dugg nervös. Inte det minsta. Tänk att jag ljuger så bra. Vet ni hur jag kände när jag klev in där på gymmet? Jag kände mig som en stor missanpassad flodhäst. Jag kände mig som ett stort dött träd.  Jag kände mig ensammast i hela världen. Jag kände mig som ett litet barn. Men så kom något över mig. Det där jävla anammat kom över mig. Vad fan håller jag på med? Nu skärper jag mig! Basta! Så när jag kommer fram till receptionen och de säger att jag inte har någon bokad tid, då höjer jag bara på ögonbrynet och säger vänligt men bestämt: Jo, jag ska ha en bokad tid här nu klockan 9.00. Men så klart. De hade glömt att boka in min tid förstås. Där stod jag, en missanpassad flodhäst, och funderade på om jag skulle passa på och fly därifrån eller om jag skulle stå på mig. Men jag behövde inte välja. Plötsligt dök en personlig tränare upp och tog hand om mig. Han visade mig runt lite och berättade om mina möjligheter till ett hälsosammare liv. Så kom det sig att jag körde min första cirkelträning med ett gäng pensionärer. Det är dit jag har kommit. Det är där jag är. Bland pensionärer. Och vet ni vad som är så dråpligt i det hela? Det är att pensionärerna är mycket smidigare och tränade än vad jag någonsin varit. Jag säger som så. Underskatta aldrig en pensionär. Och jag ska erkänna att jag skämdes lite. Jag måste sluta att skämmas över allting. Därför är det bra för mig att gå och träna på ett gym ur många olika synvinklar. Jag har mycket att jobba med. Men det ska gå. Jag ska skala av mig negativa delar, bit för bit. Jag ska hitta hem, hem till mig själv. Men än är en lång bit kvar att gå. Som det är nu så är det en kraftansträngning att bara komma dit och sätta på mig gympaskorna.

Tisdagen den 1 december 2015. I dag var det dags att ta itu med det nya livet. Morgonen började bra. Vi gick upp och tittade på årets adventskalender. Den verkar ok. Man får ge den en chans. Jag skjutsade Lovisa till skolan och sen körde jag vidare ner till gymmet. När jag gick mot gymmet började kroppen bete sig konstigt. Jag kände ett stort motstånd över att gå dit. Jag ville, men kroppen stretade i mot. Hjärtat började slå i bröstet på mig och jag kände hur paniken närmade sig. Varför, varför, varför? Varför ska jag vara så här? Jag bestämmer mig för att ignorera denna känsla och går vidare. Ett litet smärre krig sker inom mig: Nu går du dit! Nej, jag vill inte. Jo, det är inget farligt där inne! Men tänk om? Nej, nu går du… osv. Det var som en Woddy Allen-film i mitt huvud. Kan man inte bara kunna stänga av sin hjärna då och då. Det är precis vad jag behöver. En av och på-knapp till min tyranniska hjärna. Att så fort den börjar att jäklas med mig då är det bara att stänga av den. Nu finns ingen sån knapp på mig. Jag väljer i stället att peppa mig själv. Jag väljer att se det som att gå till ett jobb utan att behöva arbeta. Jag kliver in genom dörren och det känns helt ok. Jag väljer att se alla mysiga julstakar och tomtar som finns där inne. Jag väljer att känna den där kaffedoften som inbjudande kommer emot mig. Jag känner harmonin som finns där på morgonkvisten. Jag är nästan ensam där. Jag går till omklädningsrummet och sätter på mig de där ”jäkla” krångliga gympaskorna. Pust och stön. Jag skänker en god tanke till dem som uppfunnit skohornet. Japp. Skorna var på. Magen på plats i brallorna. Nu var det bara att köra på. En snabb blick i spegeln innan och då ser jag att märken av min sovmaskin finns kvar i ansiktet…hahaha. Snyggt! Dessutom hade håret lagt sig konstigt uppe på huvudet så jag såg ut som ett ägg. Glad påsk i december. Alltså, jag orkade inte bry mig. Jag fick se ut så. Min tid kommer…

Att räkna kalorier i skumtomtar

Jag har dock bestämt mig för att inte gå ut för hårt så här i början. Bättre att träna lite än inget alls är min filosofi just nu. Jag kör ca en timme sådär. Så i dag gick jag på en gå-maskin i 20 minuter. En arm-maskin i 10 minuter. Lite cykling i 5 minuter. Sen lite vila. Sen avslutade jag det hela med lite cirkelträning för mig själv i min egen takt. Allt detta tog ca 1.15 timme och jag förbrukade ungefär 200 kalorier. 200 sketna kalorier. Men det är bättre än ingenting och en bra början. En skumtomte har 21 kalorier, nu i dessa juletider har jag börjat räkna allt i skumtomtar. På en smörgås med ost går ca 13 skumtomtar. En riskaka med keso och ananas ger ca 3 skumtomtar. En näve med jordnötter ger ca 6 skumtomtar. En QP meny på Donken ger ca 40 skumtomtar. En pizza cirka 48 skumtomtar. Många skumtomtar blir det…

Hur mycket 200 kalorier är.

200 kalorier är ungefär:

• 10 skumtomtar
• 12 små köttbullar
• 2 glas vin
• En stor stark
• 8 mintkyssar
• 7 pepparkakor
• 4 Aladdin-praliner
• 3 ischoklad
• 4 knäck
• 1 lussebulle
• 3 – 4 sillbitar
• 2 apelsiner
• 8 clementiner
• 1 Mozart-kula
• 3 äpple
• 30 chips
• Nästan en hel cheeseburgare (Donken)
• 2 glas ”riktig” cola

Jag har alltså idag tränat bort 10 skumtomtar, eller 1 Mozart-kula eller nästan en en cheeseburgare. Ja, jag inser ju att jag måste öka takten lite framöver. Fast det känns ju inte heller lika kul och trycka i sig massa skumtomtar längre. Jag menar, över en halvtimmes träning för att ta bort 10 sketna skumtomtar. Hur lång tid tar det att smocka i sig 10 skumtomtar, 3 ischoklad eller lite chips? I värsta fall bara några minuter. Hur lång tid tar det att äta en Mozart-kula? Förresten, vem äter Mozart-kulor? Man får helt enkelt tänka smart på vad man stoppar i sig. Man får helt enkelt välja sina strider. Påsen med skumtomtar får ligga kvar i skåpet tills vidare. Allt har sin tid. Det viktigaste just nu är att jag kommer igång, att jag över huvudtaget går till gymmet. Jag är faktiskt stolt över mig själv trots att det bara gått två dagar. Två dagar ur resten av mitt liv. Men jag känner att en förändring skett inom mig. En slags styrka som jag inte känt av förut har infunnit sig. Jag känner mig inte lika rädd att finnas till längre. Jag känner att jag kommit på rätt väg. Och jag blir så glad över all peppning som jag får från mina vänner. Det stärker mig otroligt mycket och gör mig mera motiverad att fortsätta. Det känns så himla bra det här så jag kan inte riktigt förklara. Men om man säger så här, att om jag hade kunnat skulle jag ha hoppat upp och slagit klackarna i taket. Så i morgon är det åter en ny dag att trycka sig ner i de där eländiga gympaskorna. För det ska jag säga er, att det inte är träningsvärken som känns mest, utan det är de förbenade skavsåren från gympaskorna.

Ja, ytterligare en dag i mitt fantastiska och spännande liv…hahaha. Tack ni som läst ända ner hit. Kanske inte det mest andliga inlägget. Men vem vet, en vacker dag kanske jag tar på mig häxhatten när jag tränar. Ha nu en riktigt härlig dag/kväll så kanske vi hörs i morgon eller så. Allt beror på dagsformen.

Kram Lilitha Hex