Livet går vidare…

Åter igen sitter jag ute på min veranda och skriver. Naturen omkring mig är obeskrivligt vacker. Grönskan är underbar. Jag älskar den gröna färgen som naturen ger oss. Den gör mig alldeles poetisk. Jag hör hur regnet sakta faller på vårt plast-tak. Det låter så otroligt harmoniskt. Balsam för själen. Enstaka fåglar kvittrar försiktigt. Det har varit solvända och mörkret blickar varsamt omkring mig. Träden står alldeles stilla, inte ett löv rör på sig. Det är som att träden håller andan. Jag har sagt det förut, men magi kan se ut på många olika sätt och vis. Det här är magi i sitt rätta element. Naturlig magi.

Livet i sig är magi

Just nu har jag valt att stå utanför det medvetna magiska livet. Det medvetna magiska livet där jag aktivt arbetar med magiska verktyg. Inget fel i att själv skapa magiska händelser. Men just nu hägrar inte det livet. Jag har inga behov av att använda mig av magiska redskap just nu. Jag är mitt i allting nu. Mitt i flödet. Mitt i livet. Jag är kanske något närmare döden än jag var för några år sen. Men vem vet, kanske jag uppnår 100 år. Kanske jag kommer att leva för evigt? förmodligen inte. Kanske det är så att man hinner i kapp sig själv på något vis. Att livet liksom stannar till bredvid en och plötsligt håller andan. Man stannar till och funderar över hur man ska fortsätta, hur man vill ha det? Så ser i alla fall mitt liv ut just nu. Så där lagom tråkigt men trivsamt. Så där lagom och omagiskt för att egentligen överhuvudtaget skriva ett blogginlägg om. Inga häftiga magiska händelser här inte. Snarare små subtila händelser som bara jag känner och märker av. Men det räcker gott för mig just nu.

Allting är föränderligt

Jag har kommit till en fas i livet då jag tycker att allting inte behöver vara så himla magiskt hela tiden. Det fanns en tid i mitt liv då jag hela tiden letade efter magiska saker och händelser. Jag letade efter någon slags bekräftelse på vad magi är. Men jag tror jag letade på fel ställe. Jag letade alldeles för långt bortom mig själv. Just nu är det som att magin blivit en del av mitt eget verkliga liv. Den har blivit en naturlig del av mig själv. Magin finns överallt. Den finns där bara jag tittar mig omkring. Den finns där bara jag lyssnar ordentligt. Men det är inte alltid jag orkar ta till mig den. Det är så mycket annat i livet som händer. Och det är helt ok. Man måste inte orka hela tiden. I bland känner jag mig trött. Jag vill bara va. Men det gäller att ha tillit. Mitt liv är magiskt. Mitt framför ögonen på mig. Allt är upp till mig. Vad vill jag se? Vad vill jag höra? Vad vill jag uppleva? Valet är mitt eget och ingen annan kan styra det.

Jag tror jag har kommit så långt på min vandring att jag egentligen inte längre behöver bevisa något för mig själv längre. Visst, ibland brister jag och tvekar över mig själv. Men min tillit till universum brister aldrig. Min tillit till universum finns alltid där. Jag är mitt eget tempel och mitt altare finns alltid inom mig. Jag har Gudinnan bredvid mig hur jag än väljer att leva. Hon finns där bakom mig som en evig skugga. En evig och trygg skugga. Hon finns där med sin mörka kappa och om jag bara tänker på henne så omfamnar hon mig med sin innerliga kärlek. Jag vet det, för det har hon ärligt viskat till mig.

Mörkret är här nu och fåglarna har slutat att kvittra. Regnet har stannat till och ingenting rör på sig. Allt är stilla. Det är tyst. Lyktorna brinner sakta. Jag önskar jag kunde sitta så här för evigt.