Alla är vi väl rädda för nånting. Vissa mera och vissa mindre. Ibland är rädslan bara temporär, men så finns det rädslor som är så stora att de begränsar oss. Dessa rädslor är oftast svåra att förstå.

Jag minns när jag och min man var på bröllopsresa i Egypten och vi skulle ut och dyka i Röda havet. Sagt och gjort. Jag plumsade i. Och visst var det härligt att var i vattnet. Sen kom rädslan. Paniken. Jag tror jag var i vattnet i ca 5 minuter. Det gick inte att vara i vattnet för jag kunde inte känna botten. Jag fick panik. Så medan min man var nere i vattnet och dök och såg vackra koraller och fiskar satt jag och tryckte i båten. Då insåg jag verkligen hur rädd jag var för vatten. Jag undrade förstås varför? Jag har nämligen aldrig varit utsatt för något drunkningstillbud eller liknande. Ändå kände jag djupt inom mig att jag inte ville vara kvar ute till sjöss. Jag var livrädd hela tiden ända tills vi kom in till land igen. Väl uppe på land kände jag mig äntligen trygg igen. Ingen mera dykning för mig.

En av mina stora rädslor är alltså vatten. Inte att dricka vatten eller när det regnar förstås. Då älskar jag vatten. Och även om jag älskar havets brus, vill jag gärna uppleva det uppe på land, eller i min cd-spelare om kvällen. Vad jag menar med när jag säger att jag är rädd för vatten så menar jag att vara i vatten. Visst jag gillar att bada, men jag måste helst känna botten. Annars får jag lite panik. Jag har stor respekt för sjöar och hav och jag har alltid trott att jag någongång i ett av mina tidigare liv har drunknat. Jag brukar alltid skoja om att jag var med på Titanic. Kanske inte så roligt skämt egentligen. Jag har i iallafall alltid varit rädd för att åka båt. Sen när Estonia förliste, fick jag verkligen vatten på min kvarn. Jag bestämde mig då för att jag aldrig skulle åka båt på ett stort öppet hav. Jag fick svårt för att andas bara jag tänkte på det. Att inte få luft eller kvävas är en av mina stora rädslor här i livet. Och det är kanske där min dödsångest kommer in i bilden? Min kropp minns något som min hjärna har glömt. Mycket irriterande. 

Tips på en bra cd för att göra din egen reggression. 

Jag har många gånger tänkt att gå och göra en regression, men har ändå tvekat. Oftast är det väldigt dyrt och man vet inte heller om det kommer att fungera. Jag fick i alla fall ett tips om en cd där man kunde gå tillbaka till tidigare liv, å på så vis kunna ta reda på varför vissa rädslor finns i våra nuvarande liv. Jag blev intresserad och väldigt nyfiken och beställde genast denna cd. Det är med Eva-Lena Mellblom och jag trodde nog INTE att det skulle fungera så bra som det gjorde. Men det gjorde det. Under djupavslappning reser du tillbaka i tiden för att återuppleva gömda och dolda händelser som håller dig tillbaka i ditt nuvarande liv. Denna väg till befriande självinsikt gör att man får en djupare förståelse om sina inre kvalitéer, förståelse för sitt beteende och hur man hanterar rädslor, pengar, relationer med mera. Mycket intressant anser jag. Jag skulle gärna vilja lära mig att läsa av andras tidigare liv. Jag gillade denna cd. På ett mjukt och behagligt sätt berättar hon sakligt hur man ska gå till väga. Det är bara att ligga där och slappna av och lyssna. Sen tar hon med dig djupt in i ditt undermedvetna. Hon berättar att första tanken som kommer till dig är den rätta. Och det var inte bara tankar som kom till mig utan helt klara bilder. Jag såg mig själv från ett tidigare liv. Hur häftigt var inte detta? Jag kan inte riktigt släppa de bilder jag fick till mig. Och även om jag har lyssnat flera gånger på denna cd har jag inte alls upplevt samma känsla och bilder som då. 

 Min regression: 

Det första jag såg var en ensam väderkvarn i ett platt landskap. När jag tittade ner på mig själv såg jag ett par smutsiga träskor, beige brallor och någon slags röd väst. Jag var pojke och var 22 år och levde på Gotland. Ett årtal kommer till mig, 1810 (tror jag). Jag var någon slags mjölnarson. Jag bodde i ett mörkt, men ändå hemtrevligt hus. Jag hade inga människor runt mig, förutom min farmor, hon var tandlös och hade sjal på huvudet. Jag såg hur hon satt vid köksbordet och tittade mot mig. Hon såg trött ut. Köksbordet var placerat vid ett fönster. Jag var en ganska ensam själ. Jag hade knappt några vänner. Jag känner och minns. Jag var olyckligt kär i en flicka som svek mig. Jag kände mig ensam och tom. Övergiven. En eftermiddag går jag till en sjö och dränker mig. Jag känner hur jag går längre och längre ut i vattnet. Jag känner hur jag blir tyngdlös, hur jag försvinner…